Kul att ni tittade förbi. Har tyvärr inget kaffe att bjuda på idag för det har tagit slut efter veckor av konstant studerande, och eftersom att studierna tenderar att göra mig lite lätt uttråkad och sömnig har jag tackvare mitt sinne för (nåja) komplicerade matematiska uträkningar räknat ut att jag förbrukat 140 kg kaffebönor inom loppet av två veckor, vilket motsvarar tvåhundrafemtiotusen etthundranittiotvå blygsamma koppar, vilket i sin tur betyder att om du någon gång sprungit in i mig under denna period så har jag med största sannolikhet varit hög.
Men till vilken nytta? I skrivande stund är jag förbannad. Nej, nej! Jag känner mig påsatt (vilket förvisso inte råkar vara en känsla som är helt jättejobbigt att leva med) och utnyttjad (kan funka även det om det är på bådas initiativ). Det är ganska snopet, för att inte tala om provocerande när man inser de facto att universiteten använder sig av någon slags maktutövning på oss stackars studenter för egen njutnings skull (och av ekonomiska intressen givetvis). Det som händer under en tjurfäktning är detsamma som händer i relationen mellan universiteten och studenterna. Någon ska dö och i nio fall av tio är det studenten som faller ihop; uttorkad, utsjasad och utmattad efter att ha sprungit runt runt i skolans korridorer på jakt efter kunskap och förståelse för att slutligen få den bittra sanningen kastad i ansiktet på sig. Och det blir dödsstöten. Det vidriga faktum att allt är förgäves, ett enda fult spel från universitetens sida. För vissa tar det fem år, för vissa tar det längre eller kortare tid innan man ligger där på marken och kravlar på golvet. Och där står kursansvarige med kursplanen i handen och tittar på dig med sitt hånfulla leende. För han/hon/hen/det vet. Har alltid vetat.
"Det finns bara en enda objektiv sanning och det är att det inte finns en enda sanning och att ingen sanning är objektiv".
Och där! Där kommer dödsstöten! 3 djävla år i skolbänken och precis innan jag ska skriva min C-uppsats inser jag att hela syftet med skolan är att pränta in i våra reptilhjärnor att det inte finns någon enhetlig sanning och att ingen sanning är objektiv. Jag har som så många andra sprungit runt i ett ekorrhjul, skitit ut analyser efter analyser, suttit sömnlös och knappat på en dator tills jag odlat puckelrygg, slitit ut min hornhinna för att förstå mig på positivismen, Freud, Public Service och fan och hans moster för att slutligen få en klapp på huvudet och ett "Förstår du nu att det inte finns någon absolut sanning och att ingen sanning är objektiv? Bra, då kan du kila iväg till Arbetsförmedlingen och söka jobb som du ändå aldrig kommer att få!".
Förstår ni hur snopet det är? Kan jag få medhåll? Hela min syn på den akademiska sfären har totalt golvats. Jag känner inte igen mig själv, tittar på hela min situation, på alla papper och anteckningar som ligger utspridda på golvet, på ton av litteratur som jag tilldelat en så stor plats i mitt liv och som jag gjort allt med förutom att ha sex. Där ligger de och de har hela tiden vetat att jag gång på gång betalat stora summor pengar för att få samma faktum slaget i ansiktet gång på gång.
"Kunskap är makt" är inte längre ett begrepp jag känner att jag kan definiera innebörden av. Vad för typ av kunskap är makt? Att jag kan rabbla alla partiers ideologier i sömnen och dessutom i bokstavsordning, att jag har stenkoll på alla fotbollsspelare i Man. United? Att jag råkar vara riktigt intresserad och kunnig inom kultur (vad är kultur egentligen?), eller något så självklart som att veta att jag är snygg som fan (det är en OBJEKTIV sanning)? Kan någon tala om för mig vad som är kunskap?
Kontentan av detta är egentligen enkel att utläsa. Det jag egentligen menar är att vi som läser på universitet och högskolor är dumma i huvudet som tror att vi ska lämna skolbänken som upplysta despoter. Så är inte fallet! Vi kommer att enligt skolväsendets beskrivning lämna den akademiska sfären med öppna sinnen, likt porer som öppnats upp efter att man kört ner huvudet i en rykande kastrull.
Damen i kassan på ICA vet inte hur lyckligt lottad hon är. Där sitter hon och knappar på sin lilla kassa apparat och drömmer sig bort till ett liv i skolbänken som hon tror är nyckeln till fullständighet och önskar att hon inte kastat bort sin tid. Men det hon inte vet är att det inte är hon som ödslar bort sin tid på nonsens. Det är inte hon som blir blåst på konfekten! Det är vi akademiker som viger våra liv åt att skriva doktorsavhandlingar av ord som egentligen inte betyder ett jota. Så sträck på dig i kassastolen och säg med högfärdig stämma "Då blev det 149.50! Var det bra så?" och mena vartenda ord av vad du säger! Var stolt. VRÅLA "149 djävla svenska kronor och 50 öre!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAR DET BRA SÅ?!?!?!!?. You go girl!
Och med detta sagt tar jag sommarlov. Ett långt sådant. Och för att ge utlopp för denna insikt som är skrämmande och befriande på en och samma gång, har jag i ett symboliskt syfte öppnat fönstret och tömt pennskrinet på mina 179 pennor och ritat snoppar i mina låneböcker (som jag ska lämna tillbaka imorgon). Dessutom har jag skrivit klart min C-uppsats som normalt tar två och en halv månad att skriva:
Journalistens roll i det nya medielandskapet- teknikens utveckling utmanar
Denise Lindqvist, Medie- och kommunikationsvetenskap 61-90 hp Göteborgs Universitet
Eftersom att man kan se en rad tendenser som har bidragit till att journalistikens plats i produktionen av nyheter utmanats och att det inte spelar någon roll vad jag skriver eftersom att det finns en miljon andra alternativ, källhänvisar jag till Centralbiblioteket i Göteborg. Gå till avdelningen för "hälsa och samhälle". Börja läs från A-Ö och avgör själv. Om du inte blir klokare och ändå söker efter en objektiv sanning; Läs matte A.
Tack Sverige! Ni har varit underbara ikväll (Som Betnér skulle ha sagt)
