Ett livstecken, tack!

Hej på er!

Jag lyckas uppenbarligen skapa en liten cliff hanger, då mina få, men värdefulla läsare påminner mig om att uppdatera lite oftare. Here is the fact; jag mår bra.

Det har hänt stora saker inom mig. Saker som kanske inte är lika synliga utåt, men som märks inombords. Jag njuter av måndagarna när jag sitter halv sju på spårvagnen på väg till jobbet. När jag ser mig om i spårvagnen ser alla så bistra och trötta ut, som att de redan önskar att det vore helg igen. Så ska det inte vara! Det ska kännas gött att leva även på måndagar! Och det är verkligen första gången jag känner det i min vardag - att det gärna får bli måndag, då jag får jobba, träffa goa människor, gå i skolan och lära mig nya saker, gå förbi ett skyltfönster på vägen hem och finna inspiration till lägenheten eller en sjyst outfit som jag kan kombinera ihop ur min befintliga garderob.

Jag älskar mina vardagskvällar när jag får sitta i min soffa med en kopp te och plugga eller titta på en av mina turkiska serier på datorn. Och jag älskar att spela badminton på onsdagskvällar. Ja, jag njuter till och med av att stå i mörkret och vänta på bussen i 20 minuter efter träningen, längs en enslig väg och bara lyssna till tystnaden och andas in den friska luften. Under mina buss och spårvagnsresor sitter jag och tänker mycket. Inte på det som varit utan på det som komma skall. Ibland tänker jag så mycket att jag missar att gå av, men istället för att gripas av panik känner jag att det inte gör någonting alls. Jag känner mig så fri, så oberoende av någon annan. Det är nästan skrämmande hur allt har utvecklats under dessa få månader. Utåt sätt så tror jag inte att det märks särskilt, men inombords dansar jag salsa och head bangar samtidigt som jag flaxar vilt med armarna. L.Y.C.K.A. på egna premisser!

Det finns absolut ingen i mitt liv. Som jag tidigare nämnt vägrar jag att falla offer för tillfällig bekräftelse igen. Jag klarar mig fint utan falsk närhet och är inte särskilt förtjust över tanken att träffa en ny på ett tag. Vill vara själv och känna luften under vingarna. Jag vill flyga högt och gå på moln. Jag vill slänga mig ut för ett berg och känna pirret i magen. Jag vill vara en del av det vackra som livet erbjuder. Det är fantastiskt. Och jag är så glad för att jag är där jag är idag. Min älskade familj som är så långt borta, men ändå så nära är med mig i tankarna hela tiden. Rädslan för att förlora dom är stor efter pappas hjärtinfarkt och jag förstår min mor bättre nu. Jag har skapat en typ av moderkänslor för dom och att inte ta dom förgivet är samtidigt härligt, men ändå skrämmande därför att det känns som att jag kan förlora dom vilken dag som helst.

Jag tänker på döden ofta och är tacksam för att jag är frisk och har ett skäligt liv och min familj kvar. Nej, hörni. Det känns faktiskt riktigt bra att vara jag just nu och det går INTE att avgöra genom att observera min übersnygga trench coat jag köpte på Zara för 999.95 :- förra veckan. Jag tror att det syns i ögonen...

Drama, drama, drama

Alltzoo... Att allt lyckas hända mig är ganska underförstått så jag skippar försvarstalet och går direkt på nyheterna; jag är nere i Turkiet nu! Om inte hel så ren. Håll i er.

Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...

Hur som haver, det var kul att åka ambulans till flygplatsen, och om än ännu trevligare att genomgå massa tester och få veta att mitt blodtryck var lågt och att jag förmodligen svimmat på grund av stress följt av ett för högt lufttryck. När jag väl satt på en buss till den flygplats jag skulle befinna mig på kunde jag inte låta bli att garva åt mig, åt mitt liv och hur jävla meningslöst allt har varit så länge. Jag tror personligen att detta hände för att jag varit under stor påfrestning under så lång tid utan riktiga rutiner och en osund livsstil. Och inte helt oväntat tyckte jag otroligt synd om mig själv, såklart.

Men hur som haver, here I am baby. Och nu väntar en sommar av lugn och positiv energi som jag girigt ska roffa åt mig av från alla håll och kanter- allt för att lyfta mig själv ur den skit jag befunnit mig i. Igår låg jag på stranden, nästan ensam och bara var. I dag sprang jag längs havet och sänkte solnedgången på en klippa omringad av tystnad. Det var magiskt. Och det var då poeten i mig kom fram igen. Där och då önskade jag att jag hade haft en gitarr. Men i brist på det så lät jag även denna onsdag passera längs horisonten i tystnad.

Jag reste mig upp och vandrade hemåt, tyst och fundersam...

Pappa

Nu tänkte jag skriva om något som jag inte velat prata om på länge. Något hemskt som påverkat mig mer än vad jag trott. Något som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

För inte så längesen fick pappa en hjärtinfarkt. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Det var tidigt på söndagseftermiddagen som min telefon ringde och morbror berättade att de var på väg i ambulans upp till Uppsala. Egentligen kände jag inget speciellt. Fick den där kalla känslan i magen och konstaterade att pappa blivit sjuk, men inget mer. När vi lagt på åkte jag hemåt och längs vägen försökte jag provocera fram känslor, men jag var låst. Jag låste upp dörren till lägenheten, gick in och satte mig på stolen. Sen blev jag sittandes där i flera timmar. Flera tankar uppenbarades framför mina ögon. Så ringde mamma. Hon grät okontrollerat tills hon inte kunde få fram några ord och la på. Då sköljde allt över mig.

Jag blev arg, ledsen, rädd och frustrerad på en och samma gång. Kände mig vidrig som satt kvar i Göteborg medan pappa låg på intensiven i Uppsala. Kände mig än en gång som en dålig dotter, otillräcklig och en riktig besvikelse i många avseenden. Vi blev alla påminda om att vi tar livet för givet i många avseenden. Jag vet att mina föräldrar inte kommer vara i livet för alltid, men det är för tidigt nu! Så tänker jag på de som förlorat sina föräldrar i ung ålder och inser att jag ska vara jävligt tacksam som fortfarande har de kvar.

Min lilla familj, jag älskar er så förbannat, äckligt mycket och är rädd om er alla! Ni är det enda jag har. Jag är livrädd för att förlora någon av er och lovar att jag ska vara ännu mer rädd om er! Vill att ni ska vara stolta över mig och vill att ni ska se att jag lyckas göra något av livet och må bra! Vet att jag har varit jobbig i vissa avseenden, att jag gjort er ledsna och besvikna, men jag lär mig också av mina misstag. Nu försöker jag göra rätt för mig så gott det går och ibland snubblar jag och slår mig. Då är ni alltid där och hjälper mig upp igen. Tack för det.

Pappa, ditt älskvärda pucko! Jag är arg på dig för att du fortsätter med rökningen, men å andra sidan har ni aldrig lyssnat på mig. Men det handlar väl om att ni tror att ni vet bäst, fast ibland gör ni inte det. Ibland är till och med jag mer logisk. Vem har jag att tacka för min vishet då? Tja, det är väl livet som har läxat upp mig rätt ordentligt stundtals. Och hur mycket jag än önskar att vissa saker aldrig upplevts är jag fortfarande tacksam för att det hände. Det förde mig närmare mig själv och på ett sätt er också.

Bara några timmar kvar...

I don't feel like dancing

I dag är en ganska komisk dag för mig. Slutet på kapitlet är väldigt nära och snart sitter jag på planet ner till något nytt, men ändå ett bekant ansikte. Det är svårt att förklara, men där nere känner jag mig alltid så rofylld. Jag får så mycket av att sitta och titta ut emot havet och bara vara. Det känns som att jag den senaste tiden enbart andats för denna söndag, som att jag kommer bli omplåstrad och börja läka sekunden efter jag lämnat marken. Konstig känsla. För mig tillbaka till mina barndoms år då jag bokstavligen levde för somrarna. Nu är jag i exakt samma känsla. Det var längesen jag längtat så här mycket. Jag kommer att må bättre efter denna sommar. När jag kommer hem ska jag vara läkt och ha energi åt att fortsätta i rak kurs framåt, mot mina mål som tidigare varit så tydliga, men som i skrivande stund blandats in i ett virvarr av tankar och känslor. Jag har saknat den gamla Denise. Hon kändes tryggare.

Jag saknar er så himla mycket mamma, pappa, mormor!!!!! Det första jag ska göra är att gråta sönder mig mot mammas axel och somna i hennes knä i bilen medan hon stryker mig över pannan och säger att hon älskar mig. Sen ska jag skälla ut pappa för att han slarvat med rökningen och därefter ska jag slänga mig i armarna på den människan som älskar mig mest; mormor! Och sen ska jag vara barn för en sommar igen, långt ifrån en massa måsten och onödiga människor. Vi ska vara en familj igen. Snart, snart, snart...!

Sevou plez

Hej era monster!

Jag inser med ens att jag hållit käften alldeles för länge. Så utan vidare väsen tänkte jag kika in lite snabbt och ge er senaste informationen:

Jag mår skit.

Ja, du läste rätt.

Mår som en överkörd kompis, om jag ska fördjupa mig i känslan. Anledningen är enkel; det har varit lite mycket nu. Och Denise behöver gå en kurs i hur man hanterar motgångar om hon ska överleva de kommande åren. Märk väl hur jag talar i tredje person. Det gör bara folk som lider av storhetsvansinne...

Hur som haver, på söndag åker jag ner till familjen. Det var längesen jag längtade ner så här mycket! Jag håller på att fixa det sista innan jag tar semester ett tag och inser att det senaste halvåret har varit lite utav en katastrof inombords. Vad fan håller jag på med? Och ännu viktigare; vad fan glor jag på?!?!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; FAN VAD GÖTT DET SKA BLI MED VAKASYON!! Och när jag kommer hem, ska jag vara läkt. Allt annat är orimligt. Jag måste hitta motivationen och finns inte den på flygplanet, jag då hoppar jag fallskärm och hoppas att den aldrig vecklas ut.

Sen ska ni veta det också, att jag är expert på att tycka synd om mig själv. Ni vet, jag kan sitta och titta in i en vägg i timmar och sura och gråta krokodiltårar för att jag tycker att jag "förtjänar bättre". I själva verket gör jag nog inte det, eftersom man måste jobba för det man vill ha, och det har jag väl inte gjort helhjärtat, påminner mest om en hal ål som bara glider med längs diskbänken. Det är därför jag flyr fältet ett tag. Vill inte se eller vara en del av fester, sömnlösa nätter, fylla och tillfällig bekräftelse. Jag vill vara ifred och tänka ut hur nästa kapitel ska se ut.

För mig blir det nyår när jag kommer tillbaka, för det här är inte riktigt jag. Jag har varit någon annan alldeles för länge för mitt eget bästa!

Hajder.

Han heter Glenn och hon heter Glenn

Hej på dig ditt gröna ansikte.

Jag hade en sjukt rolig kväll igår. Tror jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. Det var frysväskor, ett roligt försvarstal, folk som ramlade på roumpan, Emilia som blev larvig och började se dubbelt, och en jävla massa annat. Fast den larvigaste av dom alla var nog jag. Ja, jag var så larvig att någon fick för sig att smälla till mig rätt på käften kvart i fyra. Puckon det finns alltså... Och ni som känner mig vet att jag har tendens till att låta mitt dåliga humör gå ut över andra, så jag tyckte att det passade sig alldeles ypperligt att snäsa av Thomas och skälla ut taxichauffören som ville att jag skulle betala 200 spänn upp till Lunden från Avenyn. Sen när jag väl kom hem minns jag att jag var arg på något men jag minns inte vad. Så jag hade minsann tydligt visat mitt statement genom att somna med armarna i kors, haha... När jag vaknade upp och såg mina sms som skickats fick jag dåligt samvete och bad om ursäkt till den manliga bekanta som jag kallat för h**a utan någon speciell anledning och därefter fick T också ett förlåttal som han köpte helt och hållet (tänk vad lindrik man kan komma undan ibland, alltså) och nu ska jag käka pirre!

Okej? Hajda, hajda!

Roligaste i dag

Hej bloggis!

Jag har som vanligt gjort en "dagens observation" och konstaterat att killar är bra roliga. Eller förlåt mig, män. Vuxna män. Män som är närmare 30-strecket, alltså. Min killkompis höll på att köra av vägen på väg hem från spåret. Förklaringen är väldigt simpel. Han fick nämligen ett sms från sin polare som skrev något i stil med "Vafan, visa lite hänsyn du vet att det är ett känsligt läge, man blir fan sårad fattar du väl...".

Och rent impulsivt såg jag scenariot framför mig hur T släpat hem hans tjej efter krogen och "råkat" haft sex med henne för att dagen efter sen få dåligt samvete och erkänna att han gjort bort sig. Klart det är känsligt läge om man ligger med kompisens partner liksom...

Men nej, det var inte där skon klämde. Jag tittade på T efter att fått läst sms:et, med en bekymrad rynka i pannan och frågade lite försiktigt "what's all the fuss about, dude?" varpå han suckade högt och svarade

"Han är förbannad för att AIK förlorade förra veckan och när jag pikade honom för det blev han skitsur och har inte svarat i telefon på hela veckan när jag ringt"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Jag avlider!!! AIK förlorade liksom, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Grabbsen som aldrig lyfter ett finger för kvinnor, som saknar samvete när det gäller otrohet, som knappt bryr sig när det tar slut eller om tjejen hotar med att dra, men som bokstavligt talat överväger att söka psykologisk hjälp när favoritlaget förlorar en match. I wonder what Freud would say about that...

Samlag, 500 kronor. Vi accepterar kortbetalning.

I dag har jag haft en föreläsning och pratat prostitution med likasinnade själar. Missförstå mig rätt nu, jag är inte ute efter extraknäck. Har nämligen bostadsbidrag, men däremot finns där risk att du sätter eftermiddagskaffet i halsen om du fortsätter några rader ner, så jag varnar dig. Men detta måste ut i cyberrymden.

Ända fram tills i dag har jag alltid svarat "jag är emot prostitution, det är så hemskt att det faktiskt finns människor som säljer sin kropp för pengar" som en liten nickedocka. Därför att det är det som förväntas av mig som skattebetalande medborgare.

Därför tycker jag att det är lite komiskt att jag lämnade ut mig till en person som jag inte känner, med ett statement som kan få ett helt parlament att rasa i förargelse, och tidningstryckerierna att jobba för fulla muggar. Nu är ju jag inte en offentlig person (än), så detta skulle likväl kunnat stannat mellan fyra väggar om jag nu inte var en provokatör ut i fingerspetsarna.

Men nej, jag förstår egentligen inte förskräckelsen över prostitution. Sen vill jag poängtera att jag tycker att det är hemskt att det finns människor som tvingas till det mot sin vilja. Men det är en annan sak. Det jag däremot inte tycker klingar fel (eller borde klinga fel) är om man skulle söka på Eniro och få upp ett företag som heter "Sofias Smek och Lust". Ponera på att denna Sofia faktiskt har ett genuint intresse för sex och anser sig vara talangfull inom det. Ska inte hon då kunna få tjäna pengar på det utan att få hela samhället emot sig? Det är lättförtjänta pengar då sex alltid efterfrågas och hon kan själv välja vem hon vill tacka ja till, betala skatt och leva sitt liv som vilken företagare som helst.

Egentligen, varför inte? Det enda hindret är ju samhället som satt upp riktlinjer och regler om vad som är accepterat och inte. Hade vi haft en mer tolerant syn på sex och inte haft tydliga skillnader mellan genus och sexualitet så kan jag lova er att var och varannan, kvinna som man hade kunnat tänka sig att sälja sexuella tjänster. Inga konstigheter.

Men sånt här pratar man inte högt om. Såklart. På vägen hem frågade jag mig själv om jag hade kunnat tänka mig att prostituera mig. Då blev det en helt annan grej. Sen försökte jag se ett samhälle framför mig enligt ovanstående och då erkände jag motvilligt att "då hade det inte varit helt omöjligt vid sidan av studierna eller som en hobby. Kanske... Alltså om det var en talang jag besatt och trivdes med att göra så ja, inte omöjligt".

Sen skämdes jag så mycket att rodnaden riktigt hotade med att explodera över hela min kropp. Där satt jag på spårvagn 7 och provocerade mig själv till den grad att jag själv förvånades över vad jag är kapabel till om bara samhället var mer förlåtande. Och innan jag vet ordet av vänder jag mig om till grannen i sätet bredvid och frågar:

- Du, vad tycker du om prostitution?

Tjejen med det brunlockiga håret tittar förvånat på mig, ler lite osäkert och svarar med rak och säker stämma (som om hon aldrig varit mer säker på sin sak)

- Jag är helt emot det och tycker att det är fördjävligt att det faktiskt finns de som säljer sin kropp för pengar. Det värsta är de som gör det på eget initiativ!

Och likt en nickedocka nickar jag instämmande med ett bekymrat uttryck i pannan och hör mig själv svara

- Ja, usch. Fördjävligt är vad det är. Fy fan, alltså. Usch... Mmm!

Tulon mellan benen... eh va? JA DU VET VAD JAG MENAR!

Och appropå mellan benen. Det går fort i hockey ska ni veta, kära läsare. Jag måste ju få erkänna att en vakasyon är på sin plats då jag behöver andas lite. Ni vet ge energi, ta energi. Mina sista tre veckor här hemma ska vara fuckin fab- sen blir det glassa i värmen hela sommaren. Och när jag åter landar på svensk mark ska jag göra det med en killerbränna, en killerbody då jag mer eller mindre skrivit in mig på fat camp, och bara vara allmänt underbar. Men just nu skiter jag i allt. Kör bara kör, smutsar runt och är inte mer seriös än vad nöden kräver. Blisabrasaaa!!

Luddigt inlägg, jag låter hög. Men det är jag inte. Jag är LÅG!

HEHEHEHEHEAHHAAHAHAHAH...fan!

Should I stay or should I go?

Alltid samma dilemma när chicksen vaknar upp på bortaplan. Should I stay or should I go? Om killen säger "gör som du vill" betyder det "stick! jag ringer när det är dags igen". Om killen däremot säger "stanna du" betyder det "okej, en gång till, men sen får du faktiskt gå". Säger han "jag ska iväg och käka med en kompis om 20 minuter" så menar han "jag hade lika gärna kunnat slaktat en plastpåse, din torra fan" och ja.... då är det nog dags att börja tänka på refrängen ;)

Fuck.

Det var på f***håret att jag hann deklarera i dag och jag är sååå glad för det. Annars är jag mest låg. Går runt och tycker synd om mig själv och tror att jag har hela Göteborg emot mig. Med jämna mellanrum får jag gråtattacker och då tycker jag extra synd om mig själv. Men förmodligen ser jag bara rolig ut när jag går runt och snyftar för mig själv i min lägenhet. Nej, i dag har varit en tragisk dag. Så blir det när man släpper ner ridån och visar sin nakna själ för sig själv. Man blir fan i mig mörkrädd. Vad håller jag på med? Blir förbannad på mig själv för att jag inte orkar något, för att jag prioriterar fel saker just nu och framförallt för att jag mer eller mindre stängt av mina känslor under en för lång period. Att vara likgiltig är tydligen inget bra sätt att komma vidare på, inte om man heter Denise i alla fall. För nu haglar allt som jag förbisett över mig och jag känner mig mer levande än någonsin. Ja, det är ett enda stort känslokaos i min kropp.

Men jag är lite stolt över mig själv ändå för dagens prestationer. Det var längesen jag var så beslutsam över att fullfölja min dagsplanering och det inger en liten, liten känsla av att jag inte har tappat tråden helt. Nu ska jag ta tag i mig själv, försöka komma igen så snabbt som möjligt och bli lika hungrig på livet som jag varit tidigare. Första steget blir i morgon att gå till skolan och faktiskt vara närvarande med hela hjärnverksamheten. För det finns lite att ta igen. Ja, det gör det. En dag i taget.

Alla ska veta var de hör hemma!

<--- Älskling, i kväll vill jag vara överst ;)

Vet ni vad jag stör mig på? Alltså verkligen stör mig på till den grad att jag skulle kunna hoppa sönder ett huvud emot en trottoarkant och sen gå och köpa en glass?

Okej, jag säger det rakt ut. Grabbs som får tjejer att känna sig som ett stycke. Och tjejer som finner sig i det. Men framför allt stör jag mig på grabbsen. Alltså, vad tror dom? Att vi inte pissar på dom lika mycket tillbaka? För det gör vi. Eller i alla fall jag. Och i skrivande stund är jag på det humöret. Det blir lite Grynet "ta ingen skit" inlägg över detta, men jag måste få detta sagt innan jag börjar klättra på mina väggar.

Killar är i regel ganska enkla eller hur? Vilket innebär att vi kvinnor framstår som komplicerade. Och det är vi också. Men det finns en falang av kvinnofolket som kan kategoriseras som det jag kallar "sättapågeentjugaskickahem". Ni vet typen som inte har någon självrespekt, som springer så fort han ringer på fyllan och vill ha ett hål att doppa aset i, som finner sig i att dela honom med femton andra, som gråter sig till sömns om nätterna av förtvivlan och undrar varför han inte vill ha ett förhållande...

SLUTA MED DET!!!!! Ärligt talat. Jag kan knappt prata med mina tjejkompisar längre då de fortfarande är kvar där vi alla en gång börjat. Det vill säga i det stadiet där vi känner för mycket. Där vi tänker för mycket. Och så får vi ont i magen och blir besatta. Sen börjar vi banta och går på krogen varje helg för att "hålla koll", när vi egentligen inte ens är sugna. Och vad får vi för det? Absolut INGENTING. Förutom att vi blir förnedrade, skrattade åt, och kanske det allra värsta, att folk tycker synd om oss! Jo men det är faktiskt sant. Folk gör det. Du vet, jag kan befinna mig i en miljö där jag vet att tjejen är upp över öronen förälskad i killen som står i baren och bjuder en annan brud på drinkar (detta är kvällens fångst, han har förmodligen stått och filat på geväret, det vill säga hans minimala pojksnopp, hela förmiddagen).

Ett spontant scenario som uppenbaras framför mina ögon är ett gäng kåta rosa skjort-grabbar med långt hår och Mc'donald's M i pannan, som står inburade i en hage och laddar för att grindarna ska öppnas. Ni vet, de står och frustar och slänger med håret likt en epilleptiker medan de tar sig på könet och scannar av området efter det saftigaste köttet att sätta tänderna i. Och utanför går tjejerna med blommor i sitt hår iklädda små korta klänningar med en picknikkorg på armen där det ligger kondomer. Jo för ikväll ska det liggas ja! Jo, jo! Men först måste vi få vår dos av falsk romantik, annars blir det inget. Du vet, det ska drickas vin, tjejen ska prata om sina visioner och drömmar, medan killen inget hellre vill än att ta av sig strumporna, stoppa dom i munnen på henne och slakta henne för kung och fosterland!

Vi vet ju allt det här. Men hur kommer det sig att så många ändå sitter över lunchen med väninnan och beklagar sig för att han bara ringer när han är full? När jag ofrivilligt hör sådana samtal vill jag bara gå fram till sällskapet och väsa "din dumma kossa, så går det när man delar ut glasspinnar gratis till höger och till vänster. Då vill ingen köpa glassbilen! Shises woman, du borde läsa marknadsföring, det hör ju jag det!". Men jag håller käften. Därför att dela med sig av sin egen teknik till en labil tjejpolare som tänker begå självmord vilken dag som helst, är lika förödande som att försöka lära Linda Rosing att sova på mage. Det vill säga dömt att misslyckas...

Men jag då? Är jag så jävla käck och medveten som jag framställer mig själv? OH JA! Alltså, om vi säger såhär; det var längesen jag lät någon rucka på min självrespekt eller få mig att känna mig utnyttjad. Med risk för att låta som en narcissist så vill jag påstå att jag har blivit för medveten om vem jag är, vilket i sin tur innebär att jag anser mig kunna handplocka ur den bättre fruktskålen medan ni andra får nöja er med ruttna bananer. Och det har jag mig själv att tacka för. Och den som får privilegiet att omge sig med min närhet är under granskning och prövning tills dess att jag känner den ljuva eftersmaken och vågar släppa på spacet. För space, det vill säga distans i detta sammanhang, är nog ganska viktigt för den psykiska hälsan när det kommer till relationer. Känns rätt gött att veta hur mycket tid man spar genom att skita fris bee's medan det finns folk som går och grubblar dagarna i ända! Och ja, i början var det inte medfött, men nu faller det sig naturligt. Halleluja, amen.

Sist men inte minst (för jag märker att jag är på väg att skriva en best seller i den ultimata handboken för överlevnad): fler kvinnor borde utnyttja sin hjärna och omvandla självömkan till något jag så fint benämnt "en kvinnas list". Tro mig, den funkar hela tiden. Även om den inte nödvändigtvis behöver skada killen så gynnar den oss.

Snälla, rara flickebarn där ute! Om ni någon gång läser detta så tro för faaan på var enda ord jag säger och det allra viktigaste; GÖR SOM JAG SÄGER!!!!

Don't let them get you, Jonas!

Jag brukar älska dig i smyg

Jag sitter på min säng med benen i kors och laddar mentalt inför morgondagens sista ryck i gamla lyan. Jag ska nämligen flyttstäda. Städa bort alla spår från mig och städa bort alla minnen jag hunnit skapa där. Mestadels har det varit kärlek, men på slutet var det mycket ångest och tårar. Den där lägenheten kommer att vara speciell för mig och jag är övertygad om att jag stundtals kommer att tänka på den. Jag minns tillbaka till första kvällen, när jag låg i soffan omringad av mina flyttlådor och undrade hur mitt liv skulle se ut om ett år. Snart har det gått ett år och fan vad bra det blev då! Men där och då kände jag inte en käft och det var med skräckblandad förtjusning som jag faktiskt insåg att jag hade flyttat långt, långt bort. Sen ringde jag Malin, min närmaste och grät som en stucken gris. Sa att jag var rädd för att misslyckas, rädd för att jag valt fel stad. Rädd för att komma hem med svansen mellan benen igen och erkänna mig besegrad av alla som inte trodde att jag skulle fixa detta. Sen gick jag och köpte en pizza, satte mig på balkongen, tände en cigg och sänkte solnedgången.

Därifrån kära vänner hände en del saker längs vägen. Jag blev kär. Så jävla kär. Och sen blev jag rövknullad och kastad i soporna. Och sen lovade jag mig själv att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Vi håller tummarna för det.

Jag hatar dig...

Sex med en främmande kille

Jag är på väg in i en kreativ dimma, en period som kantas av sex, alkohol och cigaretter. Typ. Men om vi ska vara allvarliga för en stund så vill jag inget hellre än att ta på mig mina vita Converse. gå ut i regnet och dra dem längs lervällingen som råder utanför mitt fönster, i min Håkan-hatt. Sen vill jag att solen ska titta fram så jag kan gå och köpa mig en gitarr och ett paket Marlboro. Därefter vill jag sätta mig vid vattnet och dra fingrarna längs gitarrsträngarna och skapa musik.

Problemet är dock att jag inte har en gitarr. Men jag har ett par vita Converse. Så om vi skiter i gitarren, gör om ovanstående men i stället styr stegen emot Ritz uteservering och torkar rent skorna på en rosa skjort-killes sviiiindyra Filippa K-skjorta som kostade ungefär huuuuur mycket som helst? Tänk vad förvånad han skulle bli...

Vi säger så, så länge.

Woop woop!

Handlar om obesvarad kärlek

Hej.

Eller vänta nu, har vi setts förr? Klart vi har. Vi har ju mer eller mindre varit i dialog med varandra från och till under fyra års tid. Fast på mina villkor. Därför ibland har jag hatat tanken på att dela med mig av min sårbarhet till er. Denna Lee som har kommit att bli mitt alterego har i många avseenden varit bra, speciellt vid tillfällen då jag varit bitter och övervägt att stoppa händerna i köttkvarnen. Då har hon kunnat avlett er uppmärksamhet till något så ytligt som "dagens fantasilösa outfit" eller "kvällens o.n.s.". Exakt så har jag manipulerat er läsare. Och exakt längs den vägen tänker jag fortsätta. Ni vet sen tidigare att jag är en frispråkig kvinna och har fått mycket ris och ros för det. Arga mail, samtal och syrliga kommentarer från både kända och okända ansikten har under årens lopp konfronterat, ifrågasatt, hissat eller dissat mig, så därför tänker jag förtydliga detta en gång för alla; det här är mitt forum. Vill jag skriva om snoppar och vaginor, dra obscena paralleller mellan livet och människan som får känsliga läsare att sätta morgonkaffet i halsen, så gör jag det. Passar det inte så kan man exempelvis läsa andra genialiska bloggar som förtjänar att ta emot ett Pulitzerpris, t.ex. www.kanal5.se/lindarosing. Sen ska ni veta det, mina kaffebönor att ni är JÄVLIGT välkomna tillbaka in i värmen! Låt oss fortsätta där vi slutade. Men vi gör det på mitt vis, va?