fredag 21 oktober 2011
Benim icin coktan ölmustu zaten...
Bu gun dedemi kaybettik. Nekadar igrenc bir insan olsa da adet diye nur icinde yatsin diyorum. Kötu insana birsey olmaz derler ya... O hayatini fazlasiyla yasadi zaten. Karsinda ki insanlari uzmekten ezmekten baska bir sey yapmadi bu gune kadar. Hayatimda tanidigim en igrenc insanlardan birisiydi kendisi. Zaten bize uzakti simdi bir daha yaklasmamak uzere daha da uzaga gitti. Cehennemin dibine kadar yolu var...
onsdag 19 oktober 2011
Inside out...?
Bu gune kadar görmedigim fark etmedigim "gercekler" suratima tokat gibi yapisti ve hic sonu olmuyan bir hayalin sonunu uzakta da olsa görebiliyorum. Su an o sonu yakaliya bilmek icin kosa kosa ona dogru gidesim var, ya da agir adimlarla yavasca yurumek. Önceden o sonu göremiyordum ama artik göruyorum. Hep aramizda sir olarak kalsaydi diyorum. Hic bu buyu bozulmasaydi diyorum. Keske hic konu acilmasaydi. Keske birbirimizden hic bir beklentimiz olmadan devam edebilseydik diyorum. Hani olur ya, cok guzel bir ruya göruyorsun ve hic bitmesin istiyorsun. Uyanmak uzere icinden "hayir biraz daha" diyorsun ama beynine karsi koyamayip gözunun önunde ki sahneler bir anda yok oluyor. Iste ozaman keske diyorsun. Keske ruya degil die gercek olsaydi. Iste o hayal kirikligni yasiyorum su an. Biz bu gune kadar gercekleri bos verip guzel seylerden bahs etmeyi karar vermistik. Aramizda sessiz bir anlasma imzalayip böyle kabul ettik durumu.
Sessizce nasil birbirimizin hayatina girdiysek sessizce cikacagiz. Bu gun olmasa bile yarin ya da öbur gun. Belki ilerde göz göze gelicez. Ayni ortamda bulunup gözlerimizi birbirimizden kaciracaz. Ve hic kimse aramizda ki gecenleri bilmicek. Derdim de o degil zaten. Derdim su ki eger istesem, yani herkezin bilmesini istesem, önumde hic bir engel olmadan, cekinmeden icimdekileri söyluye bilmek. Belki de bir daha hic birbirimizin yuzunu görmuyecez. Hayat cok tuaf. Hic vaz gecmicegini dusundugun insanlar zamanla daha da az acitiyor ruhunu, kalbini. Zamanla unutuyorsun ve yeni insanlarla yeni ortamlarda kendini buluyorsun. Bazen gecmiste ki yasananlar gözunun önunde canlaniyor. Gulumsuyorsun gecmisine. Ve kimse vaz gecilmez degildir diyorsun.
Ne olursa olsun keske demek istemiyorum. Iyiki bagzi seyler yasandi. Iyiki onu tanidim. Iyiki var ya da vardi. Varligi benim icin cok önemli ya da önemliydi. Hayatimda hep kalsin derken ne kadar cok sey istedigimin farkina vardim bu gece. Dun olsaydi bu dusunce beni su an ki gibi rahatsiz etmezdi. Ama bu geceden sonra benim icin cok sey degisti. Yanlis anladim dicem ama yanlis anlamadim. Kelimeleri nekadar degistirse bile, yeni ve daha az ic acitici cumleler kursa da sonucu ayni olucak. Icimde ki hayal kirikligini bastirmak istiyorum ama nekadar bastirmaya calissam gittikce buyuyor. Beni kimse korumasin. Ben kendimi korurum ayrica koruncak bir durum da yok ortada.
Uzun bir seyahate cikacaktim ama artik emin degilim. Daha önce sana dogru yolculuga cikinca bir kere bile "acaba" mi demedim. Bu gece acabalar keskeler kafamda dönup duruyor. En guvenlisi dört duvar arasinda sessiz ve sakin hayatima devam etmek mi? Kimseye yakin olmamak. Sadece kendim ve ben. Haksizliga ugrayinca daha da cok hirslaniyorum. Inadina daha da cok okuyup daha da cok hayatin canini okumak istiyorum. Benim zamanim da gelicek. Iste bu yogun duygularin arasinda inanilmaz bir motivasyon hissediyorum. Ya seninle, sizlerle ya da sizsiz yoluma devam edicem. Ezilmeden adim adim yukselicem. Benimle konusmak isteyen insanlar agzini acmadan önce iyice dusunsunler. Benim degerimi anlamiyanlar benim etrafimda bulunmasin. Herkesin degeri kisiye göre degisir. Herkes yerini bilsin ve ona göre davransin.
Yolun sonu nekadar yakin ne kadar uzak olsa bile artik o sonu görebiliyorum. Bundan sonra hersey cok farkli olucak benim icin... Gecmis olsun mu diyelim bilemedim simdi?
Sessizce nasil birbirimizin hayatina girdiysek sessizce cikacagiz. Bu gun olmasa bile yarin ya da öbur gun. Belki ilerde göz göze gelicez. Ayni ortamda bulunup gözlerimizi birbirimizden kaciracaz. Ve hic kimse aramizda ki gecenleri bilmicek. Derdim de o degil zaten. Derdim su ki eger istesem, yani herkezin bilmesini istesem, önumde hic bir engel olmadan, cekinmeden icimdekileri söyluye bilmek. Belki de bir daha hic birbirimizin yuzunu görmuyecez. Hayat cok tuaf. Hic vaz gecmicegini dusundugun insanlar zamanla daha da az acitiyor ruhunu, kalbini. Zamanla unutuyorsun ve yeni insanlarla yeni ortamlarda kendini buluyorsun. Bazen gecmiste ki yasananlar gözunun önunde canlaniyor. Gulumsuyorsun gecmisine. Ve kimse vaz gecilmez degildir diyorsun.
Ne olursa olsun keske demek istemiyorum. Iyiki bagzi seyler yasandi. Iyiki onu tanidim. Iyiki var ya da vardi. Varligi benim icin cok önemli ya da önemliydi. Hayatimda hep kalsin derken ne kadar cok sey istedigimin farkina vardim bu gece. Dun olsaydi bu dusunce beni su an ki gibi rahatsiz etmezdi. Ama bu geceden sonra benim icin cok sey degisti. Yanlis anladim dicem ama yanlis anlamadim. Kelimeleri nekadar degistirse bile, yeni ve daha az ic acitici cumleler kursa da sonucu ayni olucak. Icimde ki hayal kirikligini bastirmak istiyorum ama nekadar bastirmaya calissam gittikce buyuyor. Beni kimse korumasin. Ben kendimi korurum ayrica koruncak bir durum da yok ortada.
Uzun bir seyahate cikacaktim ama artik emin degilim. Daha önce sana dogru yolculuga cikinca bir kere bile "acaba" mi demedim. Bu gece acabalar keskeler kafamda dönup duruyor. En guvenlisi dört duvar arasinda sessiz ve sakin hayatima devam etmek mi? Kimseye yakin olmamak. Sadece kendim ve ben. Haksizliga ugrayinca daha da cok hirslaniyorum. Inadina daha da cok okuyup daha da cok hayatin canini okumak istiyorum. Benim zamanim da gelicek. Iste bu yogun duygularin arasinda inanilmaz bir motivasyon hissediyorum. Ya seninle, sizlerle ya da sizsiz yoluma devam edicem. Ezilmeden adim adim yukselicem. Benimle konusmak isteyen insanlar agzini acmadan önce iyice dusunsunler. Benim degerimi anlamiyanlar benim etrafimda bulunmasin. Herkesin degeri kisiye göre degisir. Herkes yerini bilsin ve ona göre davransin.
Yolun sonu nekadar yakin ne kadar uzak olsa bile artik o sonu görebiliyorum. Bundan sonra hersey cok farkli olucak benim icin... Gecmis olsun mu diyelim bilemedim simdi?
måndag 10 oktober 2011
Gecmise mektup
Ne ara otomatik dugmesine basip dusunmeden, hissetmeden yasamayi tercih etmistik biz? Yoksa biz degil de baskalari mi dugmeye basmisti? Baskalarinin ellerine mi hayatimizi teslim ettik biz? Baskalarin istekleriyle mi pazartesiden- cumaya kadar bu gercegi sorgulamadan Duracell-reklaminda ki tavsanlar gibi kosusturuyoruz? Yazik bize...
Bu son gunlerde hatiralarimla beraber gecmise döndum. Dusundum. Hatta saatlerce oturup kenarlari sararmis fotograflara bakip keske dedim, iyiki dedim, acaba mi dedim. Ve bos bir kagita uzun bir mektup yazdim. Ilk okulda ki ögretmenime gidecek olan mektupu elimde tuttum ama posta kutusunun önunde vaz gectim ve eve döndum.
Aslinda mektupu hakk ediyor. Okusa mutlu olucak. Bundan eminim. Kendsini önemli hissedicek. Ama nedense vaz gectim. Azcik utandim dogrusu. Nedense karsinda ki insana nerde yanlis yaptiklarini söylemek daha az cesaret istiyor. Baska turlusu beni ciplak hissettiriyor.
Bugune kadar kagita dökup yazdigim ama sahibine yollamadigim mektuplari hesaplasam konusmaktan cok sustugumu anlamis oluyorum. Bodrum katinda ki depo da bir valizin icinde sakladigim mektuplarin icinde ki itiraflar, yalanlar, dusunceler, aciklamalar, sirlar, isyan... Bilmesi gerekenlere cesaret edip veremedim. Bir acidan da benim nekadar korkak oldugumun göstergesi bu. Belki de bilmeden cok sey kaybettim. Bazi seyler cok farkli olabilirdi. Iste o valizin ustune kocaman bir "keske" yazasim var bazen.
24 yasima gelmis, biraz daha akillanmis, biraz daha kendimle barisik bir kadin olarak karsinizdayim ve ara sira size nasihatta zaman zaman uyarida bulunuyorum. Kendi gözlemlerimle size hayati anlatiyorum. Bazen de karsilikli kahve icip bulmaca cözuyoruz. Butun bunlari yapan bir insan hisslerini dile dökmekten bukadar mi korkar? Bazen kendimi anliyamiyorum dogrusu... Iste bu da o yuzlerce mektuplardan biri diyorum ama bu sefer cesaret edicem.
Gizlice deger verip hakk eden kisiye hiss ettiklerini söylememek ne kadar sacma. Belki de benimkisi kaybetme korkusu. Duygularimla surekli dialog halindeyim. Surekli bir seyler hissediyorum. Yeni ortamlara girince, insanlarla tanisinca, yakinlarima, uzagimda ki insanlara. Ama bir turlu cesaret edip söyliyemiyorum cogu zaman.
Mektupu alip ceketimi giyip tekrar disariya aticam kendimi. O mektupu yollucam. Sevdigim bir kisiyi mutlu edicem bugun. Bugune kadar söylenmemis kelimelerin hatrina hayatimda bazi degisiklikler yapmayi karar verdim ve zamanla bir bavulun icinde saklmak yerine deger verdigim sevdigim insanlara hissettiklerimi utanmadan onlara da hissettiricem...
Sizi seviyorum.
Bu son gunlerde hatiralarimla beraber gecmise döndum. Dusundum. Hatta saatlerce oturup kenarlari sararmis fotograflara bakip keske dedim, iyiki dedim, acaba mi dedim. Ve bos bir kagita uzun bir mektup yazdim. Ilk okulda ki ögretmenime gidecek olan mektupu elimde tuttum ama posta kutusunun önunde vaz gectim ve eve döndum.
Aslinda mektupu hakk ediyor. Okusa mutlu olucak. Bundan eminim. Kendsini önemli hissedicek. Ama nedense vaz gectim. Azcik utandim dogrusu. Nedense karsinda ki insana nerde yanlis yaptiklarini söylemek daha az cesaret istiyor. Baska turlusu beni ciplak hissettiriyor.
Bugune kadar kagita dökup yazdigim ama sahibine yollamadigim mektuplari hesaplasam konusmaktan cok sustugumu anlamis oluyorum. Bodrum katinda ki depo da bir valizin icinde sakladigim mektuplarin icinde ki itiraflar, yalanlar, dusunceler, aciklamalar, sirlar, isyan... Bilmesi gerekenlere cesaret edip veremedim. Bir acidan da benim nekadar korkak oldugumun göstergesi bu. Belki de bilmeden cok sey kaybettim. Bazi seyler cok farkli olabilirdi. Iste o valizin ustune kocaman bir "keske" yazasim var bazen.
24 yasima gelmis, biraz daha akillanmis, biraz daha kendimle barisik bir kadin olarak karsinizdayim ve ara sira size nasihatta zaman zaman uyarida bulunuyorum. Kendi gözlemlerimle size hayati anlatiyorum. Bazen de karsilikli kahve icip bulmaca cözuyoruz. Butun bunlari yapan bir insan hisslerini dile dökmekten bukadar mi korkar? Bazen kendimi anliyamiyorum dogrusu... Iste bu da o yuzlerce mektuplardan biri diyorum ama bu sefer cesaret edicem.
Gizlice deger verip hakk eden kisiye hiss ettiklerini söylememek ne kadar sacma. Belki de benimkisi kaybetme korkusu. Duygularimla surekli dialog halindeyim. Surekli bir seyler hissediyorum. Yeni ortamlara girince, insanlarla tanisinca, yakinlarima, uzagimda ki insanlara. Ama bir turlu cesaret edip söyliyemiyorum cogu zaman.
Mektupu alip ceketimi giyip tekrar disariya aticam kendimi. O mektupu yollucam. Sevdigim bir kisiyi mutlu edicem bugun. Bugune kadar söylenmemis kelimelerin hatrina hayatimda bazi degisiklikler yapmayi karar verdim ve zamanla bir bavulun icinde saklmak yerine deger verdigim sevdigim insanlara hissettiklerimi utanmadan onlara da hissettiricem...
Sizi seviyorum.
söndag 2 oktober 2011
Zorunda degilim...
"Zorundayim" kelimesinden nefret ediyorum. Zorunda kelimesini hayatin tadini cikarmasini bilmeyen insanlar kullanir bana göre. "Ise gitmek zorundayim", "sevgilimi aramak zorundayim" "erken yatmak zorundayim" "kiloma dikkat etmek zorundayim" gibi cumleler beni ciddi anlamda endiselendiriyor. Yani toplum acisindan yorum yapicak olursam bizim zorunluluk takintilarimiz birak piskolojik dengeyi etkiliyor olmasini, resmen yaraticiligimizi alip göturuyor. Zorunluluk hisseden bir insan kendisine ve toplumuna nekadar yararli olabilir? Bugune kadar insan piskolojisi hakkinda okadar cok arastirmalar yapildi ve özellikle zorunlulugun insani nasil etkiliyor hakkinda arastirmalarin, bir cogu zorunlulugun ters etkileri hakkinda konustu. Fazla detaya girmeden benim ve "zorundayim"la aramda ki iliski hakkinda konusmak istiyorum. Aramizda hic bisey yok, sadece arkadasiz! Cekmeyin yeter!
Evet espiri iiiirencti kabul ediyorum. Son 2 yildir gunluk yasamimda ki yaptigim degisikliklerden biri bu kelimeyi boykot etmekdi. Sizi bilmem ama ben zorunluluk hissettigim durumlarda motivasyonumu kaybediyorum. Yani önumde ki misyonu tamamlarim ama zorunda oldugumu hissettirdigi icin bunu bana hissettiren insanlardan ortamlardan gizlice nefret etmeye basliyorum. Disaridan bakilirsa gunluk yasamimda ki degisiklikler belli olmuyor cunku rutinlerim hemen hemen ayni; dersim varsa ya da ise gideceksem saati kuruyorum, her gun ocagin basinda kendime yemek yapiyorum, haftalik temizligimi yapiyorum, dusumu alip dislerimi fircaliyorum, sporuma gidiyorum, gerekirse aksamlari oturup saatlerce ders de calisiyorum ama buna zorunda oldugum icin diye yapmiyorum. Herzaman bir secenegimiz oldugunu dusunuyorum. Yemek yapmak zorunda degilim ama yemek yapmazsam ac kalirim ve ac kalmak beni mutlu etmez. Ders calismak zorunda degilim ama ders calismazsam okulumu bitiremem ve böylece rahat bir hayat yasam hayali sadece hayal olarak kalir, bu da beni bozar. Ise de gitmek zorunda degilim ama gitmezsem her ay gelen faturalari ödiyemem bu da beni huzursuz eder... Aslinda mutluluk ve memnun hissetmek icin surekli hayatla alisveris icersindeyim. Ben bunu yaparsam sende bana bunu verirsin gibilerinden. Ama herzaman kontrol benim elimde.
Bana göre nerde yanlis yapiyoruz biliyormusunuz? Rutinleri zorunlulukla karistirmakla kendimizi kendi istegi olmuyan zavalli bir yaratik olarak görmemiz. Böyle dusunerek hareket ediyoruz fark etmeden. Ben artik zorunluluk duymaktan biktim. Geri kalan zamanimi dolu dolu yasamak ve icimden ne gelirse onu yapmak istiyorum. Hic bir zaman hayatla zorunluluk hakkinda tartismak istemiyorum.
Motoru takip gitmeden önce bir durup etrafina bak. Su an bulundugun ortamdan memnunmusun? Hayatinda ki olan insanlardan mutlu oluyormusun? Her sabah usenmeden kalkip gittigin is yerinden zevk aliyormusun? Yoksa zorunluluk hissettigin icin mi bunlara katlaniyorsun? Eger öyle ise sana aci bir haberim var; Okadar da önemli degilsin inan bana. Sen olmasan da dunya dönmeye devam ediyor. Sen gidersen baskasi gelir. Kimse vaz gecilmez degildir. Onun icin hayatinda degisiklik yapmaktan korkma hic bir zaman. Sonucta hic kimse butun bunlara katlandigin icin sana tesekkur etmiyecek. Zorla guzellik olmaz.
Annem ve babam pek zorlanmis gibi durmuyorlar zaten. Guzellik zaten genlerimizde var ;)
onsdag 28 september 2011
Yanlizlik kac kisilik?
Bu soruyu kendime defalarca sormuslugum oldu. Yanlis anlamayin, yanlizlik beni korkutmuyor, aksine bu bilinc cogu zaman huzur veriyor. Hani hayatin anlamini arayan kisilerden biri oldugum icin en azindan bir valiz dolu sorularimdan bir tanesi böylece cevaplanmis oluyor. Gelelim diger soruya. "Yanlizlik kac kisilik?" Ha ya da "1 arti 1 in cevabi herzaman 2 mi olmustur?" Normalde gelicek hafta sonunun planlarini dusunucegim yerine benim dusundugum sorulara bak... Lisede felsefeden nefret etmek siniftaki en populer grupta arti puan kazandiriyordu onun icin bende digerleri gibi "Iyyyyy, felsefe dersi deme! Resmen basim dönuyor ayol!" diyordum ama derste ne kadar dinlemiyorum havasinda olsaydim bile hep bir kulagim hocanin anlattiklarindaydi. Yaraticiligimi tatmin edebilmek icin filosoflarin teorilerini okuyup kendi kendime paradigmalar olusturuyordum. Basta ki yazdiklarim sorulara benzer sorular sorardim kendi kendime. Siniftaki kimse bilmezdi ama felsefeden 5 almistim. Ders sonrasi ara sira hocamla oturup konusurduk. "Keske bu tur sorulari siniftayken de sorabilseydin" derdi bana ama nedense imajimi korumak daha agir basiyordu. En populerden biri olmaktan bikmamistim daha.
Yillar sonra hala felsefeyi sorgulamak hosuma gidiyor. Hic vaz gecmiyecegim sanirim. Lise yillarinda yanliz oldugumuzu karar verip bi sure icin o konuyu kenara koyup yapmacik beraberliklere karistim. Siniftaki insanlarin iliskilerini ya da daha dogrusu zorunluluklarini fark ettim ve liseden sonra ki hayatimizda 100 e 90 da ki iliskilerinin devam etmiyecegini anladim. Emri vakilerden hic hoslanmam ama yinede buna izin veriyorum sistemin olusumuna bakilirsa. Demek istedigim su ki ana okulundan beri bizden buyuk insanlar bizim yerimize karar veriyorlar. Hangi sinifta kimlerle beraber olucagimizi, yemekhanede hangi grup insanlarla yemegimizi yiyegeyiz falan filan. Bizde buna ses cikarmayip kendimizi o duruma o ortama yanliz kalmamak icin ayak uydurmayi calisiyoruz. Biz aslinda politikacilarin kurbaniyiz...
Fazla detaya girmeden yanlizlik ve buyuklerin bize kucuk yastan beri yaptiklari emri vakilerin arasinda bir paralel cizmek istiyorum. Aslinda benim bakis acim kendime göre dogru, baskalari "yanliz degilsin hicbir zaman" der ve öyle yasayip gider. Bu ise bana ters geliyor. Ama "Yanlizlik kac kisilik" diyerek ayni zamanda daha önceki bakis acisina biraz da olsa yanasmis oluyorum. Eger örnek Isvecin 100 de 40 i benim gibi dusunurse "yanliz degilsin hicbir zaman" diyenlerin acisindan bir grup olusturmus olurlar ve böylece yanliz olmuyorlar. Benim acimdan ayni dusuncede, ayni ortamda, ayni evde olmana ragmen hep yanlizsin. Kendinden baska kimseye daha yakin olamazsin... Tabikide bu sosyalesmeden hayatinda biri olmadan yasiyabilirsin anlamina gelmiyor. Aksine yanliz ve tek basina yasarsan kafayi yersin. Ama bana göre baskalariyla bulusmak, birseyleri paylasmak sana perspektif kazandiriyor. Bunlar kendinle dialog kurabilmek icin yardimci oluyor. Kendini anliyabilmek icin. Ona bakarsan baskalarini anliyabilmek icin okadar zaman harciyan insanlar biliyorum ki. Belki de bunu yanliz olmadiklarini dusundukleri icin yapiyorlardir. Ben ise önce kendimi anlamayi ön plana koyuyorum, sadece gerekirse bana bisey katicak olursa karsimda ki insani anlamayi calisirim. Zaten isime yaramiyan bana bisey katmiyan bir insanla konusmam onun icin de onu anlamak benim icin hic bir anlami yok.
Yanlizlik kac kisilik olursa olursa olsun, yinede ayni odada beraber yanlizligi yasiyoruz. Böylece fazla uzatmadan bu soruyu da cevaplamis oldum. Gelelim "1 arti 1in cevabi herzaman 2 olmusmudur?"... Matematigim rezaletligin fevkinde olmasina ragmen boyumdan buyuk sorulara giriyorum ya...
Dur ben bi Platon'u arayayim.......
Yillar sonra hala felsefeyi sorgulamak hosuma gidiyor. Hic vaz gecmiyecegim sanirim. Lise yillarinda yanliz oldugumuzu karar verip bi sure icin o konuyu kenara koyup yapmacik beraberliklere karistim. Siniftaki insanlarin iliskilerini ya da daha dogrusu zorunluluklarini fark ettim ve liseden sonra ki hayatimizda 100 e 90 da ki iliskilerinin devam etmiyecegini anladim. Emri vakilerden hic hoslanmam ama yinede buna izin veriyorum sistemin olusumuna bakilirsa. Demek istedigim su ki ana okulundan beri bizden buyuk insanlar bizim yerimize karar veriyorlar. Hangi sinifta kimlerle beraber olucagimizi, yemekhanede hangi grup insanlarla yemegimizi yiyegeyiz falan filan. Bizde buna ses cikarmayip kendimizi o duruma o ortama yanliz kalmamak icin ayak uydurmayi calisiyoruz. Biz aslinda politikacilarin kurbaniyiz...
Fazla detaya girmeden yanlizlik ve buyuklerin bize kucuk yastan beri yaptiklari emri vakilerin arasinda bir paralel cizmek istiyorum. Aslinda benim bakis acim kendime göre dogru, baskalari "yanliz degilsin hicbir zaman" der ve öyle yasayip gider. Bu ise bana ters geliyor. Ama "Yanlizlik kac kisilik" diyerek ayni zamanda daha önceki bakis acisina biraz da olsa yanasmis oluyorum. Eger örnek Isvecin 100 de 40 i benim gibi dusunurse "yanliz degilsin hicbir zaman" diyenlerin acisindan bir grup olusturmus olurlar ve böylece yanliz olmuyorlar. Benim acimdan ayni dusuncede, ayni ortamda, ayni evde olmana ragmen hep yanlizsin. Kendinden baska kimseye daha yakin olamazsin... Tabikide bu sosyalesmeden hayatinda biri olmadan yasiyabilirsin anlamina gelmiyor. Aksine yanliz ve tek basina yasarsan kafayi yersin. Ama bana göre baskalariyla bulusmak, birseyleri paylasmak sana perspektif kazandiriyor. Bunlar kendinle dialog kurabilmek icin yardimci oluyor. Kendini anliyabilmek icin. Ona bakarsan baskalarini anliyabilmek icin okadar zaman harciyan insanlar biliyorum ki. Belki de bunu yanliz olmadiklarini dusundukleri icin yapiyorlardir. Ben ise önce kendimi anlamayi ön plana koyuyorum, sadece gerekirse bana bisey katicak olursa karsimda ki insani anlamayi calisirim. Zaten isime yaramiyan bana bisey katmiyan bir insanla konusmam onun icin de onu anlamak benim icin hic bir anlami yok.
Yanlizlik kac kisilik olursa olursa olsun, yinede ayni odada beraber yanlizligi yasiyoruz. Böylece fazla uzatmadan bu soruyu da cevaplamis oldum. Gelelim "1 arti 1in cevabi herzaman 2 olmusmudur?"... Matematigim rezaletligin fevkinde olmasina ragmen boyumdan buyuk sorulara giriyorum ya...
Dur ben bi Platon'u arayayim.......
tisdag 27 september 2011
Iste benim hikayem
Eveeeet... Daha önce blog'umda Turkce yazmamistim ama bu aksamin serefine yazmayi karar verdim. Simdiden degerli konuklarima bir uyarida bulunmak istiyorum; my turkish writing skills are limited! Onun icin beni hos görun efendim. Sadece bir deneme yapmak istiyorum. Onun icin benden artistik metinler beklemeyin, uzulursunuz.
Bu gece emek hakkinda konusmak istiyorum... Daha dogrusu sizlere emek kelimesinin benim icin ne anlam tasidigini aciklamak istiyorum. Cocukluk yaslarinda mesafe nedir bilmezdim. Zamaninda hak etmiyenlere hak edenler kadar deger verdigimi bilirim. Zaman zaman kendimi sevdirmek kabul ettirmek icin girmedigim sekil kalmamisti; karsimdakinin sözunu kesmeden saatlerce dinleyen oldum, sabaha kadar durmadan icip dans eden o sorumsuz kiz oldum, bile bile bana yakismiyan ortamlara ayak uydurup onlarin dilinden konusup onlarin dogrularini dogru bildim, adini "ask" koydugum ama aslinda inanmadigim bir yalanin icinde de yasadim, paranin gucunu hafife alip kafama koydugumu yaptim ve bir suru sey daha... Her rolu denedim.
Artik her senaryoyu ezberledim. Kendimi sevdirmis kabul ettirmis olabilirdim ama zamanla da tum yasananlar icinde kendimi de kaybetmis oldum. Hayatimda ki en buyuk kayip ama ayni zamanda da en buyuk kazancim oldu. Insan nereye kadar sorumluluktan kacabilir? Nereye kadar kendisini ve kim oldugunu görmezden gelir? Ben yeni bir yol cizmistim kendime. Herseyi arkamda birakip Göteborga tasinma karari almistim. Aslinda tasinma kararim cok ani gelmisti.
Arkadaslarimla bir partideydik. Herzamanki ekip, herzamanki ortam, ayni sözler, ayni sarki. Tek fark takvimdeki tarih... Sanki dejavu yasiyordum her seferinde. Ortami inceledim, arkadaslarim dedigim insanlarin konusmalarini dinledim, yuzlerindeki agir makyaji ilk defa fark ettim. Kahr etsin, aynisi bende de vardi... Neyden, kimden sakliyorduk kendimizi? Niye usenmeden saatlerce aynanin karsisinda durup baskalari icin suratimizi bizi dogru tanitmayan hale getiriyorduk? Bulundugumuz ortamda kim bizi biz oldugumuz icin görebilirdi? Baskalarin gözunde guzel görunmek cekici görunmek bukadar mi önemliydi? Biz aslinda yuzeyselligin kurbanlariydik...
Kafamda yillardir planlarim vardi ama kendime yeterince guvenim olmadigi icin hedeflerimi ve planlarimi görsel arsivimdeki "hayaller" klasörune koymustum. Gazeteci olmak hep hayalim olmustur ve belki hayatta ki en iyi bildigim sey kelimeleri sanata döndurmektir. Aslinda yetenegimi coktan fark etmislerdi. Bir gazete'de part time is teklifi alinca bile kendime guvenim yerine gelmedi. Berghs School of Communication'dan diploma aldigim halde medya bölumune kendimi layik göremedim. Herseyi bir kenara birakip kendimi sorumsuz ve bos bir hayata layik görmussum belliki...
Iste o aksam hersey acikliga kavustu. Ben, Denise Lindqvist hic bir zaman buraya ait olmamistim. Hic bir zaman klublarda sampanya patlatmayi, sabaha kadar dans etmeyi sevmemissim. Ben daha anlamli bir hayat hak ediyordum. Herkese iyi aksamlar isim var diyip partiyi terk etmistim. Eve gelir gelmez gözumu kapatip haritaya parmagimi koyup gözumu actim. Göteborg... Ben delimiyim? Kirada oturmuyordum, kendi evim vardi, az da olsa beni baglayan bir hayat vardi. Burda buyumussum, baska hic bir yer görmemissim... Göteborg Isvecin taaaaa öbur ucu. Kimseyi tanimam etmem. Affaladim... Kizim sen orda tek basina ne yaparsin, dedim. Kocaman sehir, ham diye yutar la seni, ztn kendini kaybetmissin orda iyice kaybolursun dedim. Ama icimde bir ses "Git Denise. Orda seni cok daha guzel bir gelicek bekliyor. Tek basina olsan bile yanliz degilsin. Hedeflerinle berabersin. Istedigin universtede oku hayatini kazan. Bunu kendine borclusun". Temmuz ayin basindaydik ve saat gecenin 12siydi. Penceremi acip acik havayi icime cektim, uzun bir "off" cekip sabaha kadar oturup dusundum...
8 augstos 2009. Ailem Turkiyede haberleri alinca endiselendiler. Isvecteki tek ailem dayim ve simdi de o olmuyacakti. Yanlizlik seni korkutmuyormu, Denise?. Annem bana bu soruyu sordugunda (dil papuc kadar tabi) cevabim "Bir salonun icinide 200 kisiyle beraber olsan bile hep yanlizsin annecigim" hazirdi. Arkadaslarim saskinlikla neye ugradiklarina sasirmislardi. Bagzilari "dönersin sen" dediler bagzilari da "cok iyi bir karar almissin, arkandayiz" dediler. Bugun yaklasik 3 yil sonra kimseyi arkamda göremiyorum ya neyse. Kendi kararim. Eskilerden arinip yeni ve daha anlamli bir yol cizmek isteyen bendim (kucuk bir dip not). Gecenin 2sinde hareket edicektik. Ben, dayim ve dayimin arkadasi. Kiraladigimiz kamyonet agzina kadar doluydu ve yaklasik iki yil gecirdigim evin ev oldugunu hatirlatan salondaki biraktigim bir dolapti. Her odayi gezdim. Ellerimle duvarlari oksayip veda ettim. Acaba benden sonra kimler oturacak burda dedim. Acaba evin tadini benden cok cikarirlarmi? Benden daha cok mutlu gunler yasarlarmi bu evde acaba? Telefonum caldi. Arkadasim disarida beni bekliyordu. Ozamanlar en yakin arkadasimdi simdi ise eskilerde kalmis bir sima. Bana sarilip aglamaya basladi. Bende agladim. Agladim ama iki cok farkli sey icin agladik o gece. O benden ayriliyor diye, ben ise yeni bir sehire kimseyi tanimadigim bir yere gidiyorum diye. Gitme zamani geldiginde son bir kez evime dogru baktim. Balkondaki solmus cicekleri fark ettim. Sanki son zamanlarda ki ruhsal halimi anlatiyorlardi. Tek farkimiz onlar yagmurla beraber tekrar acicaklardi ben ise gunesin isigiyla. Göteborgda hic yagmur yagmiyormus. Göteborg hep gunesliymis... Artik gunesi gözlerimde hissetmenin zamani geldi...
Ertesi gun 1 oda 1 mutfakli ikinci el kiradaki yeni evime öglen 2 gbi son mobilyayi tasimistik. Hepimiz yorgunduk. Butun gece yollarda bir de merdivenlerden mobilyalarla in cik haliyle yormustu bizi. Aslinda o son koli yere deyene kadar dayimin beni birakip gidecegi aklima gelmemisti. Ama sonunda veda zamani gelmisti. Kapinin önunde uzun sure sarilmistik birbirimize. Dayimin sarilmasindan sesinden benim kadar duygulandigini anlamistim. Bi an icinde panikledim. "Geri dönelim, dayi" demek istedim. "Vaz gectim. Seni hic bir zaman birakmak istemiyorum. Sacmaladim ama yeter. Evimi, herseyimi geri istiyorum" demek istedim. Gözlerimiz karsi karsiya geldi ve agliyarak "Dayicigim..." dedim. O da tekrar beni kollarina cekip "Sakin birsey deme. Sen en dogrusunu yapiyorsun. Ben hep yaninda olucam" dedi.
Araba gözumun önunden kaybolana kadar pencereden durup izledim. Icimde yangin sicramis vaziyetdeydi. Vucudumun her yerinde sicakligini hissettiriyordu. Iste ozaman, o araba gözumun önunden kaybolunca dunyanin en yanliz insani benmissim gibi hissettim. Gunlerce evi yasanilcak hale sokmak icin ugrasmistim. Ara sira da kendime acimak icip mola verip agliyordum. Bende hafif bir narcissistlik var kabul ediyorum, yani hayatimi kendimi bir sanat eseri olarak göruyorum. Aslinda cogu kisiden farkim yok. Bir karar aldim ve arkasinda durdum. Bukadar basit.
Aslinda bukadar basit degildi. Bu karar benim icin cok sey degistirdi. Zamanla sorumluluk nedir onu ögrendim, kendime guvenim artti, hayatta ne isteyip istemedigimi anlamis oldum, ne yapabilip ne yapamadiklarimi bilmek, ve en önemlisi; Denise nasil bir insandir, nelerden hoslanir, nelerden hoslanmaz? Su durumda nasil davranir? Hayattan beklentisi nedir? sorularin cevabina her gecen gun daha da yaklasiyorum.
Belki kendime en buyuk iyiligi Göteborga tasinmakla yapmis oldum. 3 sene icersinde kendime yeni bir duzen kurup istedigim ve hakk ettigim sekilde duzenledim. Etrafimda istedigim seckin, az ve öz insanlarla beraberim. Istedigim bölumu kazandim. Ve spor salonunda instructor olmak icin yola ciktim. Onun haricinde part time bir isim var, elim ekmek tutuyor. Kimseye dayanmadan, guvenmeden kendime cok sey kanitladim. En zor zamanlarimda ailemin destegiyle beraber dusup tekrar kalktim ama gerisini tek basima basardim. Bu gercek beni ben yapiyor.
Herkesin anlaticak bir hikayesi var. Bir gunde okadar cok insanin önunden geciyorsun ve o kalabaligin icinde bir tanesini secip cikarsan emin ol onun da anlaticaklari olacaktir. Iste böyle. Yasadikca ögreniyoruz, ders aliyoruz. Bazen canimiz yaniyor, bazen ruhumuz oksaniyor. Bazen hatiralarimizla beraber ariniyoruz bazen de onlari kötu bir tecrube olarak hatirlayip birdaha tekrarlamamak icin örnek olarak göruyoruz. Zoru basardiktan sonra yeni bir zorlukla karsilasiyoruz ister istemez. Ama aradaki yasanan mutlulugu da unutmamak lazim. Ve mutlulugu hic bir zaman kendimize cok görmemek lazim.
Mutluluk kelebek gibidir. Hic ummadigin bir zamanda gelir omzuna konur ama ani bir hareket yaparsan ucup gider. Sabirli olursan tekrar geri döner. Sabirli olabilmek icin de emek lazim. O kelebek elime kondu ve onu parmagimla oksuyorum su an. Tam anlamiyla mutluluk benim elimde. Ve bu gercek bana inanilmaz bir huzur veriyor...
Bu gece emek hakkinda konusmak istiyorum... Daha dogrusu sizlere emek kelimesinin benim icin ne anlam tasidigini aciklamak istiyorum. Cocukluk yaslarinda mesafe nedir bilmezdim. Zamaninda hak etmiyenlere hak edenler kadar deger verdigimi bilirim. Zaman zaman kendimi sevdirmek kabul ettirmek icin girmedigim sekil kalmamisti; karsimdakinin sözunu kesmeden saatlerce dinleyen oldum, sabaha kadar durmadan icip dans eden o sorumsuz kiz oldum, bile bile bana yakismiyan ortamlara ayak uydurup onlarin dilinden konusup onlarin dogrularini dogru bildim, adini "ask" koydugum ama aslinda inanmadigim bir yalanin icinde de yasadim, paranin gucunu hafife alip kafama koydugumu yaptim ve bir suru sey daha... Her rolu denedim.
Artik her senaryoyu ezberledim. Kendimi sevdirmis kabul ettirmis olabilirdim ama zamanla da tum yasananlar icinde kendimi de kaybetmis oldum. Hayatimda ki en buyuk kayip ama ayni zamanda da en buyuk kazancim oldu. Insan nereye kadar sorumluluktan kacabilir? Nereye kadar kendisini ve kim oldugunu görmezden gelir? Ben yeni bir yol cizmistim kendime. Herseyi arkamda birakip Göteborga tasinma karari almistim. Aslinda tasinma kararim cok ani gelmisti.
Arkadaslarimla bir partideydik. Herzamanki ekip, herzamanki ortam, ayni sözler, ayni sarki. Tek fark takvimdeki tarih... Sanki dejavu yasiyordum her seferinde. Ortami inceledim, arkadaslarim dedigim insanlarin konusmalarini dinledim, yuzlerindeki agir makyaji ilk defa fark ettim. Kahr etsin, aynisi bende de vardi... Neyden, kimden sakliyorduk kendimizi? Niye usenmeden saatlerce aynanin karsisinda durup baskalari icin suratimizi bizi dogru tanitmayan hale getiriyorduk? Bulundugumuz ortamda kim bizi biz oldugumuz icin görebilirdi? Baskalarin gözunde guzel görunmek cekici görunmek bukadar mi önemliydi? Biz aslinda yuzeyselligin kurbanlariydik...
Kafamda yillardir planlarim vardi ama kendime yeterince guvenim olmadigi icin hedeflerimi ve planlarimi görsel arsivimdeki "hayaller" klasörune koymustum. Gazeteci olmak hep hayalim olmustur ve belki hayatta ki en iyi bildigim sey kelimeleri sanata döndurmektir. Aslinda yetenegimi coktan fark etmislerdi. Bir gazete'de part time is teklifi alinca bile kendime guvenim yerine gelmedi. Berghs School of Communication'dan diploma aldigim halde medya bölumune kendimi layik göremedim. Herseyi bir kenara birakip kendimi sorumsuz ve bos bir hayata layik görmussum belliki...
Iste o aksam hersey acikliga kavustu. Ben, Denise Lindqvist hic bir zaman buraya ait olmamistim. Hic bir zaman klublarda sampanya patlatmayi, sabaha kadar dans etmeyi sevmemissim. Ben daha anlamli bir hayat hak ediyordum. Herkese iyi aksamlar isim var diyip partiyi terk etmistim. Eve gelir gelmez gözumu kapatip haritaya parmagimi koyup gözumu actim. Göteborg... Ben delimiyim? Kirada oturmuyordum, kendi evim vardi, az da olsa beni baglayan bir hayat vardi. Burda buyumussum, baska hic bir yer görmemissim... Göteborg Isvecin taaaaa öbur ucu. Kimseyi tanimam etmem. Affaladim... Kizim sen orda tek basina ne yaparsin, dedim. Kocaman sehir, ham diye yutar la seni, ztn kendini kaybetmissin orda iyice kaybolursun dedim. Ama icimde bir ses "Git Denise. Orda seni cok daha guzel bir gelicek bekliyor. Tek basina olsan bile yanliz degilsin. Hedeflerinle berabersin. Istedigin universtede oku hayatini kazan. Bunu kendine borclusun". Temmuz ayin basindaydik ve saat gecenin 12siydi. Penceremi acip acik havayi icime cektim, uzun bir "off" cekip sabaha kadar oturup dusundum...
8 augstos 2009. Ailem Turkiyede haberleri alinca endiselendiler. Isvecteki tek ailem dayim ve simdi de o olmuyacakti. Yanlizlik seni korkutmuyormu, Denise?. Annem bana bu soruyu sordugunda (dil papuc kadar tabi) cevabim "Bir salonun icinide 200 kisiyle beraber olsan bile hep yanlizsin annecigim" hazirdi. Arkadaslarim saskinlikla neye ugradiklarina sasirmislardi. Bagzilari "dönersin sen" dediler bagzilari da "cok iyi bir karar almissin, arkandayiz" dediler. Bugun yaklasik 3 yil sonra kimseyi arkamda göremiyorum ya neyse. Kendi kararim. Eskilerden arinip yeni ve daha anlamli bir yol cizmek isteyen bendim (kucuk bir dip not). Gecenin 2sinde hareket edicektik. Ben, dayim ve dayimin arkadasi. Kiraladigimiz kamyonet agzina kadar doluydu ve yaklasik iki yil gecirdigim evin ev oldugunu hatirlatan salondaki biraktigim bir dolapti. Her odayi gezdim. Ellerimle duvarlari oksayip veda ettim. Acaba benden sonra kimler oturacak burda dedim. Acaba evin tadini benden cok cikarirlarmi? Benden daha cok mutlu gunler yasarlarmi bu evde acaba? Telefonum caldi. Arkadasim disarida beni bekliyordu. Ozamanlar en yakin arkadasimdi simdi ise eskilerde kalmis bir sima. Bana sarilip aglamaya basladi. Bende agladim. Agladim ama iki cok farkli sey icin agladik o gece. O benden ayriliyor diye, ben ise yeni bir sehire kimseyi tanimadigim bir yere gidiyorum diye. Gitme zamani geldiginde son bir kez evime dogru baktim. Balkondaki solmus cicekleri fark ettim. Sanki son zamanlarda ki ruhsal halimi anlatiyorlardi. Tek farkimiz onlar yagmurla beraber tekrar acicaklardi ben ise gunesin isigiyla. Göteborgda hic yagmur yagmiyormus. Göteborg hep gunesliymis... Artik gunesi gözlerimde hissetmenin zamani geldi...
Ertesi gun 1 oda 1 mutfakli ikinci el kiradaki yeni evime öglen 2 gbi son mobilyayi tasimistik. Hepimiz yorgunduk. Butun gece yollarda bir de merdivenlerden mobilyalarla in cik haliyle yormustu bizi. Aslinda o son koli yere deyene kadar dayimin beni birakip gidecegi aklima gelmemisti. Ama sonunda veda zamani gelmisti. Kapinin önunde uzun sure sarilmistik birbirimize. Dayimin sarilmasindan sesinden benim kadar duygulandigini anlamistim. Bi an icinde panikledim. "Geri dönelim, dayi" demek istedim. "Vaz gectim. Seni hic bir zaman birakmak istemiyorum. Sacmaladim ama yeter. Evimi, herseyimi geri istiyorum" demek istedim. Gözlerimiz karsi karsiya geldi ve agliyarak "Dayicigim..." dedim. O da tekrar beni kollarina cekip "Sakin birsey deme. Sen en dogrusunu yapiyorsun. Ben hep yaninda olucam" dedi.
Araba gözumun önunden kaybolana kadar pencereden durup izledim. Icimde yangin sicramis vaziyetdeydi. Vucudumun her yerinde sicakligini hissettiriyordu. Iste ozaman, o araba gözumun önunden kaybolunca dunyanin en yanliz insani benmissim gibi hissettim. Gunlerce evi yasanilcak hale sokmak icin ugrasmistim. Ara sira da kendime acimak icip mola verip agliyordum. Bende hafif bir narcissistlik var kabul ediyorum, yani hayatimi kendimi bir sanat eseri olarak göruyorum. Aslinda cogu kisiden farkim yok. Bir karar aldim ve arkasinda durdum. Bukadar basit.
Aslinda bukadar basit degildi. Bu karar benim icin cok sey degistirdi. Zamanla sorumluluk nedir onu ögrendim, kendime guvenim artti, hayatta ne isteyip istemedigimi anlamis oldum, ne yapabilip ne yapamadiklarimi bilmek, ve en önemlisi; Denise nasil bir insandir, nelerden hoslanir, nelerden hoslanmaz? Su durumda nasil davranir? Hayattan beklentisi nedir? sorularin cevabina her gecen gun daha da yaklasiyorum.
Belki kendime en buyuk iyiligi Göteborga tasinmakla yapmis oldum. 3 sene icersinde kendime yeni bir duzen kurup istedigim ve hakk ettigim sekilde duzenledim. Etrafimda istedigim seckin, az ve öz insanlarla beraberim. Istedigim bölumu kazandim. Ve spor salonunda instructor olmak icin yola ciktim. Onun haricinde part time bir isim var, elim ekmek tutuyor. Kimseye dayanmadan, guvenmeden kendime cok sey kanitladim. En zor zamanlarimda ailemin destegiyle beraber dusup tekrar kalktim ama gerisini tek basima basardim. Bu gercek beni ben yapiyor.
Herkesin anlaticak bir hikayesi var. Bir gunde okadar cok insanin önunden geciyorsun ve o kalabaligin icinde bir tanesini secip cikarsan emin ol onun da anlaticaklari olacaktir. Iste böyle. Yasadikca ögreniyoruz, ders aliyoruz. Bazen canimiz yaniyor, bazen ruhumuz oksaniyor. Bazen hatiralarimizla beraber ariniyoruz bazen de onlari kötu bir tecrube olarak hatirlayip birdaha tekrarlamamak icin örnek olarak göruyoruz. Zoru basardiktan sonra yeni bir zorlukla karsilasiyoruz ister istemez. Ama aradaki yasanan mutlulugu da unutmamak lazim. Ve mutlulugu hic bir zaman kendimize cok görmemek lazim.
Mutluluk kelebek gibidir. Hic ummadigin bir zamanda gelir omzuna konur ama ani bir hareket yaparsan ucup gider. Sabirli olursan tekrar geri döner. Sabirli olabilmek icin de emek lazim. O kelebek elime kondu ve onu parmagimla oksuyorum su an. Tam anlamiyla mutluluk benim elimde. Ve bu gercek bana inanilmaz bir huzur veriyor...
måndag 26 september 2011
With you...
There are two things in life I can't live without; money and love. And even if I'm a broke student, I still got love in my life. Love from my family, love from my friends... Love is all around me! And soon I will be close to one person that means alot to me. Sevgilim... If you read this; I'm so blessed to have you by my side. Both as a friend and also as my guy... Even if you're far away it's so worth it. When I'm in a bad mood, or when something good has happend, you're the one I want to share it with. I don't want this to end. Not now. I don't want to be realistic as long as I'm not suffering from it. I just want to be "Carpe Diem" with you. I have had the greatest summer ever filled with love and passion. We're just about to face a long and cold winter and everytime I stand outside and wait for the freaking bus to come in - 30 C I will think of you and me and our memories we created.
This will warm me in this cold and dark winterland.
SenVeBen...
This will warm me in this cold and dark winterland.
SenVeBen...
måndag 19 september 2011
Fucked him.
What's up b*tches and hoezzzz?
I have alot going on at the moment. It's the final countdown to our first exam and I'm nervous as usually. I hate written exams... I actually created a phobia for written exams back in high school and it still seems like it follows me. Just before I'm going in to the hall I always feel like I'm close to pass out or even whorse; throw up! Fresh, ha?
Well... It's monday today and I've got no lectures so I should go to the supermarket for my traditional shopping, but it seems like I'd rather prefer hanging out in front of the computer. I'm so productive...Not...
Something that bothers me is the fact that I'm broke. My wallet is freakin empty and the renovation of my flat is standing still. Another reason to feel stressed! And I haven't had the opportunity to work this month because of the stressfull scedule in school, so my only hope lies in the silly thought of someone's comin and knock my door with a bag full of money and says "Hi you sexy thing. The society would like to thank you for being beautiful by giving you a small gift".
If someone's got an obscene amount of money on their bank account, and can't figure out how to spend it; GIVE THEM TO ME!
Ok, need to go now.
Later!
I have alot going on at the moment. It's the final countdown to our first exam and I'm nervous as usually. I hate written exams... I actually created a phobia for written exams back in high school and it still seems like it follows me. Just before I'm going in to the hall I always feel like I'm close to pass out or even whorse; throw up! Fresh, ha?
Well... It's monday today and I've got no lectures so I should go to the supermarket for my traditional shopping, but it seems like I'd rather prefer hanging out in front of the computer. I'm so productive...Not...
Something that bothers me is the fact that I'm broke. My wallet is freakin empty and the renovation of my flat is standing still. Another reason to feel stressed! And I haven't had the opportunity to work this month because of the stressfull scedule in school, so my only hope lies in the silly thought of someone's comin and knock my door with a bag full of money and says "Hi you sexy thing. The society would like to thank you for being beautiful by giving you a small gift".
If someone's got an obscene amount of money on their bank account, and can't figure out how to spend it; GIVE THEM TO ME!
Ok, need to go now.
Later!
tisdag 13 september 2011
Dude looks like a lady?
... Hi everyone! I'm kinda stucked here. Yeah I am actually. The thing is that I'm forced to read tons of litterature in english, but hey; do I look smart enough to do that? The fact is that I got potential, but my brain keeps telling me "this is english dude. It's not your native language so it would be kind of suprising if you actually manage to understand the written text without any problems". I truly make it harder for me than it is I guess. I seems much more complicated than it is and I know that I most of the time manage to see things in a more abstract and complicated way than it actually is. One more bad way of attitude that I need to change for my own good...
And I've got some troubles with my love life. There is a guy that I've been dating for a while and I like him. So far so good right? The main issue is that we live far away from each other and sometimes that irritates me cause we don't see each other that often that I would like us to do. For example tonite; the door bell just rang and I was about shit in my pants because of some less pleasant incident that happend last week. There and then I wished that he could be here and protect me :p. Well... What can I say? Time will show... I don't even know what I expect it to show. I mean, everything is kind of clear, but I guess I'm not interested in logic anymore. Logic to me is too predictable and I don't like things that is obvious so therefore I'd rather see this as something exciting and see where it leads me...
Ok... Todays reflections has come to an end. Back to work.
Later!
And I've got some troubles with my love life. There is a guy that I've been dating for a while and I like him. So far so good right? The main issue is that we live far away from each other and sometimes that irritates me cause we don't see each other that often that I would like us to do. For example tonite; the door bell just rang and I was about shit in my pants because of some less pleasant incident that happend last week. There and then I wished that he could be here and protect me :p. Well... What can I say? Time will show... I don't even know what I expect it to show. I mean, everything is kind of clear, but I guess I'm not interested in logic anymore. Logic to me is too predictable and I don't like things that is obvious so therefore I'd rather see this as something exciting and see where it leads me...
Ok... Todays reflections has come to an end. Back to work.
Later!
fredag 2 september 2011
Sizin icin
Dear readers. Denise's speaking here. Some of my friends asked me several times what this link leads to. Some of you already figured out that this is my own personal blog were I write about my feelings and reflections while some of you wondered why I publish a picture of a half naked woman with a guitar between her legs, on Facebook. A few of you asked why I don't write in turkish but the truth is that my writing skills in turkish is quite limited compared to english and swedish. So I've decided to write in english sometimes (even if my english isn't flawless, haha).
Almost a week has passed since I got back to Sweden. The minute I came out from the airport and felt the cold wind, and observed several people in autumn jackets I just wanted to run right back into the aircraft and beg on my knees to take me back to Turkey again. And just for a while I visualized the scenario and smiled for a second. That would be so typically me to actually do that, but then I realized that I have important assignments to commit before I can even think about going back there again. So I took my bags and went to the bus with heavy steps...
And yes, It is heavy carrying around on a visual stone inside my body. Sometimes it gets so heavy that I need to sit down and catch my breath. Have you ever missed someone so much that the pain takes over your whole body? So much that you feel emotionally paralyzed after hours of uncontrolled crying? I have. I feel that everytime I have to leave my mum, dad and grandma. And my closest and dearest ofcourse. All of this crying is the sum of my love and care for them. My frustration over not being able to spend that much time with them that I would like to do. The sum of helplessly watching time passing thrue my fingers like sand...
Sometimes I get so frustrated over the fact that I can't compete with time. I am afraid of losing the ones I love and I guess most of my fear depends on my father who had a heartatache last spring. After that nightmare I've found myself respecting life and its unpredictability more than I've ever did before. I've found myself praying for my closest, wishing them health and happiness. And finally I prayed for myself to finish my studies without any problems so I can pack my bags and go back to the place where I belong; close to my family and my beloved Turkey. I don't wanna waste more time here anymore. I want to spend the rest of my time close to my family.
So therefore I will let out the last tears and wait for them to dry. I will turn off my feelings and do what is expected of me. But sometimes, when nobody can see or hear me, behind the four walls of my loneliness, I will miss you without anyone noticing. And I will pick up my memories from my visual museum to constantly remind myself that all this could be my again.
Wait for me...
Almost a week has passed since I got back to Sweden. The minute I came out from the airport and felt the cold wind, and observed several people in autumn jackets I just wanted to run right back into the aircraft and beg on my knees to take me back to Turkey again. And just for a while I visualized the scenario and smiled for a second. That would be so typically me to actually do that, but then I realized that I have important assignments to commit before I can even think about going back there again. So I took my bags and went to the bus with heavy steps...
And yes, It is heavy carrying around on a visual stone inside my body. Sometimes it gets so heavy that I need to sit down and catch my breath. Have you ever missed someone so much that the pain takes over your whole body? So much that you feel emotionally paralyzed after hours of uncontrolled crying? I have. I feel that everytime I have to leave my mum, dad and grandma. And my closest and dearest ofcourse. All of this crying is the sum of my love and care for them. My frustration over not being able to spend that much time with them that I would like to do. The sum of helplessly watching time passing thrue my fingers like sand...
Sometimes I get so frustrated over the fact that I can't compete with time. I am afraid of losing the ones I love and I guess most of my fear depends on my father who had a heartatache last spring. After that nightmare I've found myself respecting life and its unpredictability more than I've ever did before. I've found myself praying for my closest, wishing them health and happiness. And finally I prayed for myself to finish my studies without any problems so I can pack my bags and go back to the place where I belong; close to my family and my beloved Turkey. I don't wanna waste more time here anymore. I want to spend the rest of my time close to my family.
So therefore I will let out the last tears and wait for them to dry. I will turn off my feelings and do what is expected of me. But sometimes, when nobody can see or hear me, behind the four walls of my loneliness, I will miss you without anyone noticing. And I will pick up my memories from my visual museum to constantly remind myself that all this could be my again.
Wait for me...
onsdag 3 augusti 2011
Vi två
Efter ett halvår insåg vi tillslut att vi två passar sjukt bra ihop. För du e som ja... Ni vet när det inte är något snack om saken? När det bara klickar? När allt funkar? Exakt så är det. Jag släpper logiken och kastar mig ut. Det här kan bli riktigt bra. Om jag är kär?
....... Tihi.
....... Tihi.
lördag 30 juli 2011
Kör bara kör.
Hej vänner!
I skrivande stund förbereder jag mig för att åka iväg på en liten minisemester i några dagar med en mycket speciell person. En person som får mig att må bra och som är som jag. Att vara likasinnade är en förutsättning i det mesta enligt min lagbok. Jag tror inte på att motsatser på något vis skulle komplettera varandra. Till en viss mån, kanske, men i det stora hela handlar det alltid om att omge sig med människor som får en att må bra, som förstår en. Och jag mår inte bra av oliktänkande människor så för mig gäller det alltid att ha människor av min kaliber omkring mig. Som förstår mig, min humor, gillar mitt tänk och så vidare. Därför kommer vår andra semester ihop att bli rikigt bra.
Jag är på väg in i en stor vändpunkt i mitt liv och förhoppningarna och inspirationen är på topp. På något konstigt vis säger magkänslan att jag kommer göra något stort för mig själv. Jag tror stenhårt på det. En total lycka sprider sig i hela kroppen och jag går mest runt och ser sådär fånigt glad ut. Ni vet, på ett provokativt sätt? Ett sätt som frestar de bittra att ge mig en käftsmäll och skrika "Sluta tro så mycket om dig själv. Livet blir inte bättre än såhär. FATTA!". Men jo, livet kan bli så mycket bättre än vad det redan är. Jag vet för jag har sett och upplevt. Jag vill så hårt och då blir det så. Jag funderar stundtals på att lägga till ett andranamn i stil med "Denise stentaggad Lindqvist". Vill liksom skrika rakt ut och uppmana alla att våga satsa. Att våga glädjas för små små saker i livet. Att uppskatta allt och att vara tacksam över livet. Jag vill att alla ska tänka som jag; att livet är en gåva. Att varje svunnen sekund blir till imperfekt. Att sträva efter att göra saker man VILL göra. Att tro på sig själv så pass hårt att andra tillslut gör det samma.
Jag vill att alla ska se sig själva som en investering för andra. Mitt liv är så simpelt; jag har lärt mig uppskatta ögonblicken, detaljerna, de obetydligaste sakerna. Jag tänker alltid positivt och försöker alltid hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Det senaste året har jag slutat sova lika länge. Jag vill ha rutiner, vill inte missa något. Vill inte att tiden ska gå till spillo. Jag vet inte, men jag känner att jag är rikare än många andra som bara klagar och placerar sig själva i det monotona facket med en massa måsten. Om man är där man vill vara kan man omöjligt klaga. Känner man enligt ovanstående gör man nog gott i att ifrågasätta sig själv och tänka till om man verkligen är där man vill vara. Så gjorde jag och det blev min vändpunkt.
Idag lever jag ett liv utan bekymmer, är med de människor som jag vill ha i mitt liv. Gör saker som jag VILL göra och inser att livet är jävligt fantastiskt ur många vinklar. Vissa som läser detta kommer förmodligen reta sig litet, medan andra kanske inspireras. Poängen med detta inlägg är inte att försöka måla en tavla av perfektion; livet är inte perfekt. Poängen är att vi lever en gång. Jag behöver inte säga så mycket mer än så. Du vet redan vad jag menar...
Kör bara kör!
I skrivande stund förbereder jag mig för att åka iväg på en liten minisemester i några dagar med en mycket speciell person. En person som får mig att må bra och som är som jag. Att vara likasinnade är en förutsättning i det mesta enligt min lagbok. Jag tror inte på att motsatser på något vis skulle komplettera varandra. Till en viss mån, kanske, men i det stora hela handlar det alltid om att omge sig med människor som får en att må bra, som förstår en. Och jag mår inte bra av oliktänkande människor så för mig gäller det alltid att ha människor av min kaliber omkring mig. Som förstår mig, min humor, gillar mitt tänk och så vidare. Därför kommer vår andra semester ihop att bli rikigt bra.
Jag är på väg in i en stor vändpunkt i mitt liv och förhoppningarna och inspirationen är på topp. På något konstigt vis säger magkänslan att jag kommer göra något stort för mig själv. Jag tror stenhårt på det. En total lycka sprider sig i hela kroppen och jag går mest runt och ser sådär fånigt glad ut. Ni vet, på ett provokativt sätt? Ett sätt som frestar de bittra att ge mig en käftsmäll och skrika "Sluta tro så mycket om dig själv. Livet blir inte bättre än såhär. FATTA!". Men jo, livet kan bli så mycket bättre än vad det redan är. Jag vet för jag har sett och upplevt. Jag vill så hårt och då blir det så. Jag funderar stundtals på att lägga till ett andranamn i stil med "Denise stentaggad Lindqvist". Vill liksom skrika rakt ut och uppmana alla att våga satsa. Att våga glädjas för små små saker i livet. Att uppskatta allt och att vara tacksam över livet. Jag vill att alla ska tänka som jag; att livet är en gåva. Att varje svunnen sekund blir till imperfekt. Att sträva efter att göra saker man VILL göra. Att tro på sig själv så pass hårt att andra tillslut gör det samma.
Jag vill att alla ska se sig själva som en investering för andra. Mitt liv är så simpelt; jag har lärt mig uppskatta ögonblicken, detaljerna, de obetydligaste sakerna. Jag tänker alltid positivt och försöker alltid hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Det senaste året har jag slutat sova lika länge. Jag vill ha rutiner, vill inte missa något. Vill inte att tiden ska gå till spillo. Jag vet inte, men jag känner att jag är rikare än många andra som bara klagar och placerar sig själva i det monotona facket med en massa måsten. Om man är där man vill vara kan man omöjligt klaga. Känner man enligt ovanstående gör man nog gott i att ifrågasätta sig själv och tänka till om man verkligen är där man vill vara. Så gjorde jag och det blev min vändpunkt.
Idag lever jag ett liv utan bekymmer, är med de människor som jag vill ha i mitt liv. Gör saker som jag VILL göra och inser att livet är jävligt fantastiskt ur många vinklar. Vissa som läser detta kommer förmodligen reta sig litet, medan andra kanske inspireras. Poängen med detta inlägg är inte att försöka måla en tavla av perfektion; livet är inte perfekt. Poängen är att vi lever en gång. Jag behöver inte säga så mycket mer än så. Du vet redan vad jag menar...
Kör bara kör!
fredag 15 juli 2011
JAG KLARADE DET!!!!
Pass på i sommarvärmen!
Är i skrivande stund nere i sommarhuset hos mina föräldrar och njuter. Alla tycker att jag blivit smal (ouwwww yeah!!). Men den roligaste kommentaren fick jag av mammas och pappas engelska vän som över halva gatan skrek "OMG, ur'e so fit!!!! Soooo thin! What have you done??". And I was like "Don't you ever stop saying that!" Haha! Jag gillar när det är gött snack på människor!
Igår var jag och en väninna till min mamma på Turkish hamam då jag vägrar solen i annat fall. Så mycket död hud. Man vill ju inte flagna redan efter två veckor! Så snart beger vi oss ner mot stranden och lite gött häng. Men nu till det viktigaste...
Jag pluggar som ni vet. Men jag går inget program utan jag läser kurser och kombinerar mitt eget program. Lagom osexigt... Jag har försökt komma in på program ett tag nu, men ej lyckats då 1.2 på högskoleprovet inte var något att hänga i julgranen för universitetet. Mina betyg från gymnasiet räckte nästan fram, men var inte helt acceptabelt dessa heller. Långt där inne har jag känt mig lite som en "sosse". En sån som egentligen har visioner för miljoner, men som inte tilläts visa vad hon går för. Det har tärt litet på mig om jag ska vara ärlig.
MEN!
Igår kom första antagningsbeskedet och jag gick in på nätet i smyg utan päronens vetskap. Hade gått och grämt mig sen en tid tillbaka och ville inte säga något om det inte gick vägen denna gången heller. Jag loggade in och ser att jag kommit in på mediaprogrammet, eller för att förtydliga "medier och kommunikation i teori och praktik"!! Som den dramat jag är uti fingerspetsarna vände jag upp och ner på hela sommarstället; rusade ut och skrek och hoppade, slängde mig i mammas armar, och tjoade "jag kom iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin". Responsen blev brutalt positiv. Mormor blev stolt och började lipa, jag blev lättad och började också gråta litet. Mamma var lyrisk och pappa var stolt. FAN vad gött!!!
Lyckan är total. Jag är exakt där jag vill vara på alla plan. Och jag är så himla stolt över mig själv som än en gång bevisat att jag fixar allt jag vill ha. Nu börjar nästa kapitel i mitt liv. Den här hösten välkomnas med öppna armar om man säger så. Planen är denna; plugg, instruktörsutbildning, fortsatt jobb på MySafety och göra verklighet av min affärsidé. Så ni som vill umgås måste tyvärr bokas in långt i förväg. Jag har nämligen inte så mycket tid för någon annan än mig själv hädanefter. Och vet ni vad? Jag kommer att bli så jobbigt framgångsrik att de som tvivlat kommer få skämmas för hårda ord och misstroende blickar. Jag, Denise Lindqvist kommer att köra över allt i min väg och roffa åt mig allt som jag vill ha. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag kommer att lyckas. Det känner jag.
Gud, vad jag älskar mig själv och mitt driv.
Hatten av för Denise Lindqvist!
Tja på dig!
Är i skrivande stund nere i sommarhuset hos mina föräldrar och njuter. Alla tycker att jag blivit smal (ouwwww yeah!!). Men den roligaste kommentaren fick jag av mammas och pappas engelska vän som över halva gatan skrek "OMG, ur'e so fit!!!! Soooo thin! What have you done??". And I was like "Don't you ever stop saying that!" Haha! Jag gillar när det är gött snack på människor!
Igår var jag och en väninna till min mamma på Turkish hamam då jag vägrar solen i annat fall. Så mycket död hud. Man vill ju inte flagna redan efter två veckor! Så snart beger vi oss ner mot stranden och lite gött häng. Men nu till det viktigaste...
Jag pluggar som ni vet. Men jag går inget program utan jag läser kurser och kombinerar mitt eget program. Lagom osexigt... Jag har försökt komma in på program ett tag nu, men ej lyckats då 1.2 på högskoleprovet inte var något att hänga i julgranen för universitetet. Mina betyg från gymnasiet räckte nästan fram, men var inte helt acceptabelt dessa heller. Långt där inne har jag känt mig lite som en "sosse". En sån som egentligen har visioner för miljoner, men som inte tilläts visa vad hon går för. Det har tärt litet på mig om jag ska vara ärlig.
MEN!
Igår kom första antagningsbeskedet och jag gick in på nätet i smyg utan päronens vetskap. Hade gått och grämt mig sen en tid tillbaka och ville inte säga något om det inte gick vägen denna gången heller. Jag loggade in och ser att jag kommit in på mediaprogrammet, eller för att förtydliga "medier och kommunikation i teori och praktik"!! Som den dramat jag är uti fingerspetsarna vände jag upp och ner på hela sommarstället; rusade ut och skrek och hoppade, slängde mig i mammas armar, och tjoade "jag kom iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin". Responsen blev brutalt positiv. Mormor blev stolt och började lipa, jag blev lättad och började också gråta litet. Mamma var lyrisk och pappa var stolt. FAN vad gött!!!
Lyckan är total. Jag är exakt där jag vill vara på alla plan. Och jag är så himla stolt över mig själv som än en gång bevisat att jag fixar allt jag vill ha. Nu börjar nästa kapitel i mitt liv. Den här hösten välkomnas med öppna armar om man säger så. Planen är denna; plugg, instruktörsutbildning, fortsatt jobb på MySafety och göra verklighet av min affärsidé. Så ni som vill umgås måste tyvärr bokas in långt i förväg. Jag har nämligen inte så mycket tid för någon annan än mig själv hädanefter. Och vet ni vad? Jag kommer att bli så jobbigt framgångsrik att de som tvivlat kommer få skämmas för hårda ord och misstroende blickar. Jag, Denise Lindqvist kommer att köra över allt i min väg och roffa åt mig allt som jag vill ha. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag kommer att lyckas. Det känner jag.
Gud, vad jag älskar mig själv och mitt driv.
Hatten av för Denise Lindqvist!
Tja på dig!
onsdag 22 juni 2011
Stanna aldrig.
Jag ville bara sticka in min aristokratiska näsa och berätta för er hur lycklig jag är (fortfarande). Ligger i skrivande stund i rummet på pensionatet nere i Laholm och väntar på att det ska bli torsdag så att vi kan kränga lite Safety bricks innan vi bränner upp till Göteborg för att fira midsommar.
Det är endast tre veckor kvar tills avresedatumet ned till sydligare breddgrader. Jag längtar verkligen. Blir borta i nästan två månader och den här gången kommer jag att springa längs klipporna med total lycka i venerna till motsats mot förra sommaren då jag var bitter och fet. Jag är inte fet längre. Och inte bitter, tvärtom! Har så mycket att se framemot till hösten också. Har fått den fantastiska möjligheten att bli Friskis och Svettis nya träningsinstruktör i indoor walking, så det blir träningsläger med alla instruktörer i september, och en utbildning som sträcker sig fram till och med jul innan jag börjar träna alla peppade medlemmar på olika anläggningar runt om i goa Göteborg.
Förutom detta så ser det ljust ut på studiefronten då jag fortsätter min resa mot en examen och studierna varvar jag med mitt nya härliga jobb på My Safety. Vid sidan av detta lurar jag på en spännande affärsidé som kan komma att bli verklighet inom ett år. Med andra ord är jag fullbokad från det att jag slår upp mina blå tills att jag kraschlandar i min dubbelsäng. Ensam. Men inte själv. För vet ni vad? Jag känner mig way more productive allena än med en blek pojkvän som bara drar ner motivationen och yrkar på soffhäng med chips och mjuksex.
De kommande åren är väldigt avgörande för mig och min framtid och nu när jag är befinner mig i en fantastisk stad som Göteborg ska jag fortsätta suga musten ur den och roffa åt mig allt jag kan för att klättra mig uppåt. Jag ska tjäna mycket pengar. Jobbiga summor. Summor som ska få mig att känna mig trygg och stark och som kommer innebära att jag aldrig någonsin kommer bli beroende av någon annan. Har så mycket inspiration och kärlek omkring mig att jag stundtals kan stanna upp mitt på gatan och dra en djup suck av välbehag.
Här finns allt. Allt som tillfredsställer mina behov och den vetskapen gör det så simpelt för mig att vakna upp och säga "thank god it's monday". Jag vill återigen bedyra hur tacksam jag är över livet och hur mycket det betyder för mig oavsett med- eller motgångar. Jag har lärt mig att förbise motgångarna och istället omvandla dessa till möjligheter; en morot; en tröstande hand om att det blir bättre i morgon. Jag har lärt mig att älska på riktigt. Min familj, mina få, men nära vänner och alla människor som på något vis finns där och ger mig bra energi ska ha stort tack! Det är i möten med er som jag inspireras att fortsätta kämpa på med det jag tror på. Nu ska jag lämna er igen på obestämd tid och nästa gång jag skriver en rad kanske jag befinner mig nere i värmen eller så kanske jag skriver från ett annat hotellrum i en helt annan stad. Oavsett vad önskar jag er alla en riktigt trevlig och skön sommar. Passa på att njuta av nuet och var nöjda över er insats under året! Det är i alla fall jag.
Kärlek.
Det är endast tre veckor kvar tills avresedatumet ned till sydligare breddgrader. Jag längtar verkligen. Blir borta i nästan två månader och den här gången kommer jag att springa längs klipporna med total lycka i venerna till motsats mot förra sommaren då jag var bitter och fet. Jag är inte fet längre. Och inte bitter, tvärtom! Har så mycket att se framemot till hösten också. Har fått den fantastiska möjligheten att bli Friskis och Svettis nya träningsinstruktör i indoor walking, så det blir träningsläger med alla instruktörer i september, och en utbildning som sträcker sig fram till och med jul innan jag börjar träna alla peppade medlemmar på olika anläggningar runt om i goa Göteborg.
Förutom detta så ser det ljust ut på studiefronten då jag fortsätter min resa mot en examen och studierna varvar jag med mitt nya härliga jobb på My Safety. Vid sidan av detta lurar jag på en spännande affärsidé som kan komma att bli verklighet inom ett år. Med andra ord är jag fullbokad från det att jag slår upp mina blå tills att jag kraschlandar i min dubbelsäng. Ensam. Men inte själv. För vet ni vad? Jag känner mig way more productive allena än med en blek pojkvän som bara drar ner motivationen och yrkar på soffhäng med chips och mjuksex.
De kommande åren är väldigt avgörande för mig och min framtid och nu när jag är befinner mig i en fantastisk stad som Göteborg ska jag fortsätta suga musten ur den och roffa åt mig allt jag kan för att klättra mig uppåt. Jag ska tjäna mycket pengar. Jobbiga summor. Summor som ska få mig att känna mig trygg och stark och som kommer innebära att jag aldrig någonsin kommer bli beroende av någon annan. Har så mycket inspiration och kärlek omkring mig att jag stundtals kan stanna upp mitt på gatan och dra en djup suck av välbehag.
Här finns allt. Allt som tillfredsställer mina behov och den vetskapen gör det så simpelt för mig att vakna upp och säga "thank god it's monday". Jag vill återigen bedyra hur tacksam jag är över livet och hur mycket det betyder för mig oavsett med- eller motgångar. Jag har lärt mig att förbise motgångarna och istället omvandla dessa till möjligheter; en morot; en tröstande hand om att det blir bättre i morgon. Jag har lärt mig att älska på riktigt. Min familj, mina få, men nära vänner och alla människor som på något vis finns där och ger mig bra energi ska ha stort tack! Det är i möten med er som jag inspireras att fortsätta kämpa på med det jag tror på. Nu ska jag lämna er igen på obestämd tid och nästa gång jag skriver en rad kanske jag befinner mig nere i värmen eller så kanske jag skriver från ett annat hotellrum i en helt annan stad. Oavsett vad önskar jag er alla en riktigt trevlig och skön sommar. Passa på att njuta av nuet och var nöjda över er insats under året! Det är i alla fall jag.
Kärlek.
måndag 9 maj 2011
Å de skaru ha jävligt klart förej!
Pass på i måndagssolen. Denise's speaking. 1,2, 1, 2. D.o. y.o.u. h.e.a.r. m.e.? Over and slut! Som ni redan vet sedan tidigare ligger jag i hårdträning och det går så sjukt bra, MEN (och det med obscent stora bokstäver) tog jag ut svängarna rätt rejält igår kväll på matfronten för första gången på år och dar och nu har jag tokångest och måste springa bort 1200 kalorier idag så det blir morgonpass och kvällspass för min del. Ja, jag tycker inte att hon förtjänar en present utan hon förtjänar ett straff. Perfekt start på en måndag va?
Vill även passa på att bjuda in till en liten presskonferens gällande föregående inlägg. Så sjukt osexigt skrivet, men det framstod väl litet mer dramatiskt än vad det egentligen var. Ni vet hur jag är... Larvig.
Hur går det med era sommarkroppar då? Blir det nån konkurrens på playan i sommar eller ska jag behöva hantera alla avundsjuka blickar själv? Kom igen, bli med! Våga träna, hur svårt ska det vara? För övrigt har jag lite grejer på gång som ska komma till klarhet under veckan. Känns högst aktuellt att knyta ihop säcken för jag måste ha fett med "para" i sommar om jag ska ta ut svängarna och njuta till hundra. Får eventuellt ner lite besök från Sverige också och har redan nu börjat visualisera vad som hända skall. Det kommer bli hett, respektlöst och bara allmänt provokativt. Ser verkligen fram emot årtiondets semester. Det kommer bli så sjukt ball!
Men innan jag kilar till gymmet ska jag göra lite sossesysslor som hör vardagen till; nämligen slänga i två maskiner tvätt och diska upp mina kvarlevor från en tämligen fantasilös och billig frukost. Till hösten ska jag jobba extra mycket för att kunna skaffa städhjälp som kommer en gång i veckan så jag kan ägna mina dagar åt roligare saker som plugga (sjukt roligt), bygga kropp och socialisera mig. En riktigt bra investering om ni frågar mig. Nej, hörni! Nu kilar jag.
Å de skaru ha jävligt klart förej.
onsdag 4 maj 2011
Vem kan dra åt helvete?
Kan du? Kan jag? Eller är det dit vi är på väg hela högen? Vem vet, vi kanske redan lever i ett helvete?
Jag känner mig sårad. För första gången under mina vuxna år sket jag i hur jag lät och hur jag såg ut när jag släppte lös mina tårar. Det gör ont. Något slits och dras inom mig. Det känns som att jag slits i stycken. Jag är ensam. Men jag försöker verkligen. Duger inte. Är värd att älskas. Hatar dig. Duger som jag är. Ritar konstiga gubbar på ett papper. Drar efter andan. Sluta. Jag älskar dig för att jag måste. Det gör ont, ont som fan. Du är elak. Ingen bryr sig. Alla bryr sig. Jag orkar. Nej, jag orkar inte.
Fyra ord räckte för att vända upp och ner på mig igen. Precis som alltid. Du kan dina vatten. Ibland hatar jag att älska dig...
måndag 18 april 2011
Någon form av peripeti
Hej bloggen.
I skrivande stund känner jag mig fylld av märkliga känslor. Därför kikade jag in hos dig på en kopp kaffe och lite snick-snack. Rent visuellt är jag nere i värmen och har solen i ögonen. Rätt intressant hur jag faktiskt lever mig in i det så pass mycket att jag nästan blir litet förvånad över att jag faktiskt fortfarande befinner mig på hemmaplan. Jag har saker att avklara innan resan. Saker som känns helt okej, men som fortfarande inte hetsar upp mig överdrivet. Vill leva sexigt 24/7. Ni som följt min blogg från och till under fem års tid (har bytt plattform två gånger) vet att jag anser att livet i viss mån faktiskt är jävligt sexigt och när jag blickar tillbaka på tiden hemma i Göteborg med start från augusti inser jag att jag mått jävligt bra. Gött flyt och harmoni, men en total isolering rent själsligt där jag stängt ut allt det som innefattar romanser av det motsatta könet. Nu inser jag att jag vill bli kär igen. På riktigt. Jag vill känna mig het och attraktiv... Du vet vad jag menar. Så därför, bloggen, ska jag slänga mig in på gymmet i sedvanlig ordning och träna tills fan löser av mig. Tack för kaffet och jag vet... Flummigt inlägg som fan!
onsdag 6 april 2011
On the plane soon.
Väldigt produktiv dag för min del. Känner mig rättså nyttig trots att jag knappt rört mig ur fläcken. Tänkte bjuda på lite nostalgi idag med denna bild. Snart är jag nere i värmen igen. Bara tre månader kvar!
Så jag gick hem!
Rent spontant skulle jag vilja säga att jag varit en riktig bittermurra sen en vecka tillbaka. Livet har känts sådär halvsexigt och jag har flera gånger sköljts över av skuld och ångest utan att fatta vafan det är jag oroar mig över? Men som den optimist jag faktiskt råkar vara vet jag att det kommer gå över. Ikväll skulle jag vilja prata litet om avstånd.
Jag känner ett enormt avstånd till väldigt många. Det är en rätt halvdryg känsla för jag känner mig låst. Det känns inte särskilt högaktuellt att sitta och snacka strunt över en kaffe och spilla tid. Men jag vet inte om jag disponerar min tid på så himla mycket mer vettiga saker heller. Jo, men det gör jag. Jag bereder plats för ett alldeles eget Hollywood så fort jag är klar med plugget. Men återigen vill jag gå tillbaka till känslan av avstånd. Det finns så många som jag tycker om, men som jag samtidigt känner att jag klarar mig utan. Det kvittar liksom på något sätt. Skulle de försvinna skulle jag inte bry mig särskilt. Att sitta och diskutera livet och mig själv behöver jag inte för jag känner att svaren kan jag ge mig själv. Jag lyssnar hellre. Men egentligen bryr jag mig inte dödsmycket. Det finns inget som känns aktuellt över huvudtaget mer än jag själv och mitt eget välmående. Allt som sker gör jag för min egen skull, för min egen njutning och allt utöver är bara trevligt fast på mina premisser. Är känslomässigt okontaktbar. Lever i min egen bubbla, ser saker som jag vill att de ska vara, lyssnar på det jag vill lyssna på, är med de jag vill vara med och laddar allmänt inför att bege mig ner till sydligare breddgrader där jag har ett mission. Häromsistens var jag ute och såg mig omkring. Bleka människor med för mycket alkohol i blodet och ett sökande i blicken efter vad som helst. Jag låtsasdansade litet och träffade en fransman. Han sökte också, men visste inte efter vad. Såg mig om i lokalerna och tyckte synd om dom. Plötsligt längtade jag efter min stora säng och en ansiktsmask. Så jag gick hem!
tisdag 15 mars 2011
Ja går mot henne vart ja än går
Buenos nochesblabla!
Försökte mig på att vara litet internationell. Aj...
Nu var det väl ändå ett tag sen vi talades vid va? Åhjo, det var det nog allt. Jag vill minnas att sist jag tittade in här var för litet mer än tre veckor sen. Hörni, roliga nyheter då; jag börjar tappa fett! Ja, du hörde rätt. Skam den som ger sig, jag har börjat gå ner i vikt!! Vilken lycka! Allt ser så mycket ljusare ut nu. Familjen har landat på hemmaplan och likaså jag. Befinner mig i sedvanlig ordning i Göteborg och varvar plugg med jobb och träning. Träningen går skamligt bra måste jag erkänna. Låg i hårdträning sju dagar förra veckan, och passade även på att ha en avskedsceremoni för kolhydrater, socker och nattmackorna. Det känns rätt gött. Så nu blir det femdagars träning en månad framöver för att sedan trappa ner till fyra, eller vafan om det känns bra, fortsätta i samma tempo? Vi får la ser vad som händer. Har fortfarande ingen man i mitt liv. Nej, det är sant! Inte en enda. Har räknat ut att det inte är lönt att bli kär nu innan sommaren för sen åker jag ju iväg två månader till värmen och då orkar jag inte gå runt och ha ont i magen och längta efter någon. Jag lovar att eventuellt ta tag i det till hösten. Halleluja, amen. Nej, hörni; jag är obscent jävla äckellycklig. Så lycklig att jag nästan ser lite småfånig ut när jag går runt och ler för mig själv. Är inte detta höjden av självcentrering så säg?
Säga vad man vill, men ensam man är bäste dräng!
Pusspårajjjdåååå!!
söndag 27 februari 2011
Att kuka ur.
Hallo. I fredags var jag ute en sväng med Malin och inne på Å träffar jag en gammal bekant. Han är så packad att det finns inte. Vi bodde i Göteborg under samma tidpunkt, men sen flyttade han hem. Det roliga var att han gång på gång under vårt samtal frågade "hur trivs du nu i Göteborg? Du trivdes ju inte så bra i början?" varpå jag inte förstod vad han snackade om och gjorde misslyckade försök att rätta honom. Det var lönlöst. Han var fast bestämd om att så var fallet, haha! Alltså jag orkar inte, folk är så korkade...
lördag 26 februari 2011
Så långt borta.
Jag känner mig så lättad för att slippa allt. Igår såg jag saker, upplevde små saker, hörde saker som fick mig att inse om än litet mer hur skönt det är att inte vara en del av skiten. Jag är fri!
onsdag 23 februari 2011
The taste of sour wine and cheap parfume.
God morgon Sverige!
Klockan äro 07.47 och jag laddar (trots feber och täppt nästipp) för att hoppa på tåget till Hallsta och träffa la famillia. Jag känner mig helt slut i kroppen, men så är det väl när man är sjuk? Jag har en del tankar som snurrar i mitt huvud, men jag vet att det kommer till klarhet snart. Inget allvarligt liksom, men ja... det är mycket nu. Ska bli underbart att träffa min familj igen. Saknar dom så himla mycket! Men det visste ni ju redan...
Shaaapårääh!
lördag 12 februari 2011
Om himlen finns...
... upptäckte jag den först idag när jag vandrade runt längs Göteborgs gator med min hatt och Converse. Vilket väder! Jag blir alldeles nipprig i kroppen av solen, av glada ansikten och naturens dofter. En total lycka sprider sig över hela mig. Idag är en perfekt dag att bli kär. Kär i en ängel.
Dagen är inte slut än. Kanske blir jag kär snart?
onsdag 9 februari 2011
Ni är som en blekt t-shirt
Jag konstaterade en sak. Eller jag konstaterar ganska mycket. Men dagens konstaterande gjordes apropå ingenting; jag gick liksom mot gymmet och lallade när det plötsligt slog mig att jag suddat ut en jävla massa människor ur min vardag de senaste två åren. Bara sådär. Och det ger mig en känsla av lugn i kroppen. Men vad jag framförallt tänkte på var jag och alla mina män. Det är så lustigt egentligen, hur jag fungerar. När jag bestämt mig för att glömma så glömmer jag. Vägen dit brukar kantas av osäkerhet och en jävla massa känslor, men sen är det liksom över. Då kan jag vakna upp en morgon och känna "nu får det vara nog" och helt plötsligt suddar jag ut allt och lättar hundra kilo. Sen finns det ingen återvändo överhuvudtaget. Den människan finns liksom inte mer. Som den dramat jag faktiskt innerst inne är gör jag det tämligen symboliskt genom att också göra mig av med konkreta saker som jag fått eller som har en historia med personen. Jag brukar och har alltid gjort så att jag samlat allt i en påse och sen gått ut med det till soprummet och mer eller mindre haft en avskedsceremoni innan jag slängt skiten åt helvete. Jag minns såväl när jag gjorde det sist. Jag stod vid sopnedkastet och stirrade stint på påsen. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig. Det var en gubbe.
Han: Ska du kasta soporna eller kan jag smita förbi?
Jag: Åh, det är så känsligt...
Han: Men är det glas i påsen får du slänga det i andra soprummet.
Jag: Nejmen alltså, det här är ett avslut.
Han: Jo, det brukar vara det när man slänger sopor. Men det kommer alltid nya.
Jag: Gå före du. Jag behöver tänka litet...
Han: Haha, vad rolig du är!
Sen smet han förbi och kastade sina sopor varpå jag som vanligt inte kunde hålla käften utan ropade:
- Du har rätt! Det kommer alltid nya sopor som måste slängas. Men måste det vara så?
Han tittade upprivet på mig. Som om jag vore knäpp. Som att han inte förstod att det låg år av minnen i påsen jag höll i.
Han: Jamen inte vet jag! Men ska det nu vara så himla svårt att ta rätt på sina sopor gör man nog gott i att flytta till en villa där man kan bestämma själv! Här tar vi rätt efter oss sörru!
Och så gick han. Och jag blev väl stående i någon minut till innan jag lät påsen glida ur mina händer och ner i det svarta gapet som förövrigt luktar diskomuff.
Jag tar visst det rätt efter mig! Jag är bara lite mer dramatisk i mina avsked än vad du verkar vara.
Gubbjävel...
måndag 7 februari 2011
Black or white?
Det finns dom som tycker att jag är antingen eller. Förvisso stämmer det när det kommer till viktiga aspekter som kommer att påverka mitt liv och/eller vardag. Till saken hör det att jag är kräsen i mitt val av umgänge och jag måste få känna mig avslappnad och få bra energi av min omgivning för att kunna ge något tillbaka. Ovanstående är nog ganska självklart för många så jag förstår inte varför man blir förvånad när någon sätter ord på det.
Mitt liv är så himla enkelt och harmoniskt. Jag är tacksam för att jag lever och jag uppskattar min vardag, min familj och mina vänner till fullo. Därför finns det ingen anledning att göra hål på bubblan genom att ta sig an människor man inte känner hundra procent för.
Man gör nog gott i att sätta sig själv i första rummet av många anledningar, men för mig handlar det främst om att undvika energikrävande möten med människor jag normalt sett aldrig skulle beblanda mig med. Det handlar inte om att personen framför mig ska ha en stark auktoritet utåt, eller ha en rund plånbok. Nej, det handlar om att personen framför mig ska vara på samma nivå med mig rent spirituellt och till och med visuellt. För jag tänker mycket, föreställer mig hur jag vill ha det i mitt nästa steg och därför är det högst relevant att vara med likasinnade personer som har visioner och drömmar, även om dessa kan skilja sig åt. Ja, det är en viss typ av människa som jag letar efter och en vän som känts hundra förut kan med tiden kännas femtio. Man har helt enkelt växt åt olika håll, således delar man inte samma saker i livet som man gjorde då. Och, nej det betyder inte att man fortfarande inte kan vara vänner, men om man känner sig besviken eller går och bär på en känsla som inte tycks försvinna gör man nog gott i att analysera läget och finna en lösning. Det var vad jag gjorde och även om jag vet att hon inte förstod mig till fullo är det helt okej för mig. Det finns inte mycket mer att säga för tillfället, utan det får helt enkelt ligga på is och smälta litet. Förhoppningen är såklart att det ska bli bättre, men som det känns nu vet jag inte alls hur det kommer att kännas om ett tag. Tiden må vara den bästa medicinen, men den kan också föra två människor ännu längre bort från varandra. Men det återstår att se...
Ja, det var dagens reflektioner. Nu ska jag återgå till att polera min lägenhet och sen slänga mig över kurslitteraturen.
Trevlig måndag på er!
söndag 30 januari 2011
Vi fortsätter där vi slutade sist.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; familjen är viktig. Jävligt viktig. För mig har det funnits en viss saknad, en saknad av mina fastrar, mina farbröder och kusiner. Av olika skäl har familjen på pappas sida varit i konflikt med varandra och valt att hålla käften. Och så 25 år senare börjar vi alla känna saknad och en önskan om att lägga ner stridsyxan. För livet är skört. I våras höll jag på att förlora min far och det var nog då som jag började tänka om. Jag stannade upp och grät ihop med klockan som tickade. Och det var då som jag började älska familjen om än litet mer.
I kväll ringde min mor och sa att hon hade en överraskning åt mig. Sen räckte hon över luren till min faster som jag inte sett eller pratat med under hela min uppväxt. Det blev känslomässigt och jag vill inget hellre än att träffa henne och de andra nu! Jag är så lycklig för att ha hört hennes röst som var full av värme och omtanke. Jag har visst saknat er alla! Det ska bli så kul att få lära känna varandra, att få träffa mina kusiner och att få bli en familj. Jag känner mig inte ensam längre för vi håller på att hitta tillbaka. Kanske får jag uppleva många stunder av att vara en riktigt stor härlig familj och se lyckan i min fars ögon. För jag vet att han också har saknat. Vi alla har nog saknat. Det är bättre sent än aldrig och försent blir det aldrig så länge vi lever. Jag är så glad för min skull, för min fasters skull, för mina kusiners, för pappas skull och för mina farbröders skull. Det finns mycket kvar att uppleva och nu vill jag fylla mina blad med massa kärlek och omtanke med det som jag värderar högst; familjen.
Familjen är viktig. Glöm inte det. Och livet är kort. Så skynda att älska...
måndag 10 januari 2011
Gillaru också att slåss?
Livet… Alltid så förutsägbart men som har sina peripetier, stundtals på väg att explodera i ett klimax, men som hålls tillbaka av skrämda ögon som räds litet kul. Nej, jag söker lugnet. Fan, jag vill ha en kopp te och Camilla Läckberg…
söndag 9 januari 2011
Den här gången handlar det om besvarad kärlek.
I kväll känner jag mig känslomässig och vill passa på att vara ärlig. Jävligt ärlig faktiskt. Jag är så himla lycklig, kära läsare. I högtalarna skrålar Håkan och jag sitter i köket hemma hos min morbror. Det viktigaste jag kunde få var att bli omgiven att goda människor. Jag har lyckats bygga upp ett järngäng som jag faktiskt älskar. Ja, kära vänner. Jag älskar er! Saken hör till den att jag aldrig känt att jag varit såhär fullständig och beslutsam. Alla dåliga energier och människor har jag gallrat bort och kvar finns bara de absolut bästa. En av dessa är min Emilia. Min lilla ängel. Och så Rampling. Hon och jag kompletterar varandra så bra att jag blir mörkrädd. Förutom dessa två änglar har jag lärt känna många goa människor under året som gått- människor som vill mig väl, som inte kommer försöka skada mig på något plan. Jag trodde att jag hade dragit en nitlott i början av året, men saker händer av en anledning och jag är glad för att allt blev som det blev för annars hade jag kanske aldrig träffat dessa underbara människor. Jag känner mig inte ensam längre. Fylld av inspiration och motivation ska vi skriva historia ihop. Den här gången vågar jag. Bästa, bästa ni. Tack så fucking jävla mycket. Och så Göteborg... Första gången vi träffades åkte jag på en jobbintervju, ett jobb jag inte ens ville ha. Jag väntade hela natten på centralen och när morgonen kom ville jag bara sitta kvar och lyssna på göteborgskan som klingade i alla hörn, titta på människor och försöka fatta att jag var på väg att flytta hit. När tåget kom grät jag för jag var fylld av intryck och känslor jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag visste inte vad som väntade mig här. Men tack Göteborg, jag kände på mig att du inte skulle göra mig besviken.
Massa kärlek till er, änglar.
torsdag 6 januari 2011
Det handlar om mig
Ingen är viktigare än jag. Och nu har jag bestämt mig för att lyssna på magkänslan. Den brukar ha rätt. Även om jag sårar någon annans känslor och förhoppningar handlar det om mig. Det handlar alltid om oss. Jag känner mig lättad...
onsdag 5 januari 2011
De äro saliga för det minsta lilla.
Tänka sig... Folk nöjer sig över så litet. Jag hade ett tragiskt samtal med en bekant häromdagen som fick mig att tacka gudarna för att jag är på väg. Hon däremot sitter fast i slentrian. En dum kille och inget jobb. Inga visioner och en bulle i ugnen. Hon älskar ju inte ens honom! Berättelser som dessa får mig verkligen på dåligt humör!
Jag tänkte också ge ett sneak peak på mina nyårslöften. I år, gott folk, ska jag lägga krut på att utveckla mitt sociala nätverk och bygga broar. Jag ska bara omge mig med människor som ger mig något och inga losers över huvudtaget. Det ska vara kvalitet, precis som jag själv (enligt mig själv). Förutom det ska jag vara singel ett tag till eftersom jag mår bra av att känna mig fri. När det kommer till karriären pluggar jag ju redan och ska fortsätta med det och samtidigt ha mitt extraknäck. Jag ska lägga pengar på upplevelser och försöka göra fler resor. De som jag har i min omgivning ska bara bringa positiv energi och inspiration- vill inte ha något strul överhuvudtaget. Känner att jag växt ifrån mina vänner där hemma om sanningen ska fram... Det känns onödigt att "göra slut" men jag gör ändå gott i att inse att jag inte har något gemensamt kvar. Tiden är otroligt viktig och jag känner inte att jag vill lägga den på att underhålla något bara för att vara artig. Så är det med det.
Sen lovade jag mig själv att lägga i ännu en växel gällande det yttre och äta sunt för själen. Vill inte se sunkig ut vid 25 så därför går cigaretter, sömnlösa nätter och snabbmat helt bort. Eftersom jag älskar att träna känns inte det som en börda för mig- utmaningen blir sömnen och maten, men jag gillar ju utmaningar! Känner jag mig själv kommer jag nog fixa det. Tenderar nämligen att bli litet väl manisk när jag tar mig an något.
Slutligen lovade jag mig själv att fortsätta tänka positivt och inte lämna mitt flow jag känt i ett halvår. Tänka sig att inställningen till livet kan påverka välmåendet i den grad den faktiskt gör. Nej, hörni; ledsen att göra vissa besvikna men jag mår fan som en gudinna!
2011 är mitt år.
Tjipp.
tisdag 4 januari 2011
Live your life
Idag känns det i kroppen. Känner mig orolig och litet ledsen. Förhoppningsvis går det över snart. Jag har litet svårt att ta motgångar helt enkelt...
måndag 3 januari 2011
Lev så.
Hej.
Nu är 2011 här. Välkommen! Jag känner mig till ro med mig själv, men har litet att fixa med under denna vecka. Det är avgörande saker för framtiden och alltid lika spännande att se vad jag kommer åstadkomma. Med största sannolikhet kommer jag åka till min familj under morgondagen och kommer då inte ha tid att catcha up med någon annan, så kära vänner som läser detta; vi får ses vid något annat tillfälle. Nu ska jag plugga litet.
Höörs.
onsdag 29 december 2010
Du vet inte hur det är, kompis...
Är det okej att konstatera att man blir jävligt besviken när man ställt sig in på något? Klart det är. Det är ju synd om oss då. Men jag blev faktiskt inte särskilt besviken när du ringde återbud. För jag var redan full och kåt. Så därför sitter jag här och skrålar i kapp till gamla godingar och låtsas att jag är en 80-tals rebell. Känner du igen dig? Ditt gamla kräk...
Det är äckligt kallt inombords. Känslomässigt locked out. Jag har en farlig förbindelse för skojs skull som kostar dig mer än mig. Jag själv samlar material till en själupplevd best seller medan du går runt och leker kär på låtsasmoln. Jag lallar efter pipan och låtsas vara med när jag i själva verket har andra, så mycket större planer för mig själv. Jag ser ljuset i tunneln och dunkar mig själv i axeln för att jag lyckats igen. Jag har återigen lyckats bevisa för mig själv vad jag förtjänar. Ni andra kan ruttna i er skit, men jag ska uppåt. Up, up, up. Denise rising...
torsdag 16 december 2010
Tack för allt, 2010!
Året lider mot sitt slut och hur mycket jag än avskyr pretentiösa reflektioner och tomma insikter gjorda av bleka människor, som jag vet innerst inne inte kan stå för 90% av det som flödar ur munnen, så vill jag också göra en resumé av mitt gångna år. Inte för din skull, inte för min skull utan av ren impuls. 2010 började väldigt dåligt. Och fortsatte så ända tills i höstas. Jag gjorde slut med min pojkvän som visade sig vara något helt annat än jag trodde. En kall lördagseftermiddag i februari hade jag min första tenta i språkvetenskap och såg framemot en krystad middag med honom, som om det vore det absolut sista jag hade kvar att ge- ett sista tappert försök att få allt bra igen fast problemet låg hos honom. Men så ringde min telefon efter att jag lämnat tentasalen och hans kalla röst fick mig att ana oråd. Han sa att han skulle komma och hämta mig vid fem. Men han kom aldrig. Där satt jag i min andrahandslya ute på Hisingen med gråten i halsen och insåg att han inte kunnat hålla det han lovat. Igen. Så ringde telefonen tillslut och han meddelade att det inte skulle bli någon middag, att han ville lägga ner. Jag fick en stor klump i halsen och kroppen kändes helt iskall för några minuter. Men den här gången orkade jag inte bekräfta honom mer, för det var det han behövde- avreagera sig på mig och sedan förvänta sig att jag skulle reda ut allt; berätta för honom hur mycket jag älskar honom, övertyga honom om att vi var ämnade för varandra. Men där och då kände jag att allt var värt att genomlida bara jag slapp se honom igen. Och så blev det. Vi sågs aldrig igen.
Jag flyttade ur min andrahandslägenhet i slutet på mars. Under tiden pluggade jag, men studierna gick åt helvete- jag mådde som en överkörd katt. För jag var förbannad, förödmjukad, lurad och så jävla besviken på hela våran historia och hur jag blivit behandlad. Så jag tappade fattningen, men min prestige tillät mig aldrig att ta upp telefonen och ringa igen. Men jag erkänner, jag var så förälskad i honom att jag flera gånger tvivlade på att den här sortens kärlek skulle komma igen. Men jag lät mig inte övervinnas av mitt känslokaos utan försökte sakta, sakta komma igen. Det gick sådär.
En söndagsmorgon i början på april ringde telefonen. Jag fick beskedet om att min far fått en hjärtinfarkt och låg på intensiven. Läget var allvarligt. Beskedet knäckte mig. Jag var så långt ifrån de och kände mig värdelös som dotter. Ännu en gång kände jag mig ensam och önskade många gånger att de inte bodde i Turkiet utan nära mig. Som tur var befann de sig hemma i Västerås hos min morbror när det hände och någon vecka senare fick jag se min far igen. Det gick bra med allt tillslut. Men jag vaknar fortfarande upp mitt i natten och är rädd. Jag blir rädd varje gång jag ser att de ringer och jag älskar de om möjligt ännu mer än innan...
Så kom sommaren. Jag var som vanligt pank eftersom jag aldrig kunnat med pengar. Jag var så black att jag inte ens kunde köpa mat de sista dagarna innan Csn. Men jag brydde mig inte för jag var ändå inte särskilt sugen på att äta. Det enda jag ville nu var att få komma ner till mamma och pappa i Turkiet på obestämd tid. Kanske tills september. Tre långa månader utan mobil och utan klocka. Jag kände mig så less på livet och ville inte ens tänka på kommande höst. Jag ville bara vara ifred, om möjligt ifred från mig själv.
Så kom avresedatumet. Den sjätte juni. Av någon konstig anledning grät jag hela vägen till Landvetter. Och väl på planet hände det som fick bägaren att rinna över. Jag svimmade. Det blev kaos på planet och flyget blev tvungen att landa i München. Jag hörde hur piloten ropade ut i högtalarna att de hade "en ung flicka som mådde dåligt" och ansåg det lägligt att landa. Jag minns att jag tänkte "Du har rätt, jag mår så jävla dåligt". Sen landade flyget och jag blev utburen av en ambulansförare. De körde mig till flygplatsen. Sen ringde jag min mor. Hon blev irriterad och orolig och tyckte väl förmodligen att jag var för mycket. Men jag hann med ett plan och landade i Bodrum på eftermiddagen. Väl där bröt jag ihop i deras famn och vi åkte hem.
Jag stannade i Turkiet i lite över två månader. Det kändes inget speciellt. Jag mådde inte speciellt mycket bättre, snarare blev jag ännu mer förbannad av någon oförklarlig anledning. Jag sprang mycket längs stranden på morgnarna. Sen satte jag mig och tänkte på en brygga med hela havet framför mitt synfält. Veckorna gick och jag började träffa lite vänner. En gnista hopp tändes, men jag visste att det bara var tillfälligt.
Så kom augusti och jag skulle åka hem. Mina föräldrar var oroliga för mig. För jag var oförändrad. Fortfarande jävligt bitter och fortfarande "låg". När vi åkte till flygplatsen mitt i natten satt jag längst fram och var arg. Arg för att jag kände att de "skickade hem" mig, arg på mig själv för att jag tänkte ohälsosamma tankar och arg för att jag blivit likgiltig på så många plan. Jag hade seriöst inga mål. Alls. Tanken på att komma hem till en tom lägenhet gjorde mig vansinnig och när det var dags att säga hejdå så gick jag bara därifrån. Kvar stod mina föräldrar och tittade på mig. De blev ledsna. Och då hatade jag mig ännu mer. Det ska bli skönt att krama om dom för första gången på fem månader igen...
Men vet ni vad? Något konstigt hände. Jag satte in nyckeln till lägenheten i Göteborg och gick in. Sen såg jag mig om. Därefter satte jag mig i soffan och upptäckte en lapp som låg halvt gömd under min matta. "Vafan, och jag som städade så noga" muttrade jag och tog upp lappen. Vet ni vad som stod på lappen? Ingenting. Det var tomt. Ett tomt blad. Och det blev början på en varsam och försiktig vändning för mig. Jag bestämde mig för att börja om. Göra om och göra rätt.
Dagen efter sökte jag extrajobb. Nu var jag fullt övertygad om att klara mig ekonomiskt på egen hand. En gång för alla. Jag var beslutsam över att visa mig själv och alla andra att jag kan. Jag fick jobb ganska omgående på ett lager och rev av i ett rasande tempo. Slet som ett djur för mina pengar och var fullt bestämd över att det här var jobbet jag skulle ha så länge jag pluggade. Det här skulle bli mitt extraknäck, min heder och mitt kvitto på att jag klarar mig själv! Skolan började och jag varvade plugg med jobb, jobb med plugg. Och sakta, sakta började livsgnistan komma tillbaka. Jag anmälde mig till badmintonkorpen och böt gym till ett studentgym. Jag började se över min ekonomi och ställde den tillrätta på egen hand.
Och jag började njuta riktigt oförskämt mycket tids nog. Bland det bästa var också att jag började bli mer social igen- jag fann två nära vänner. Riktiga vänner som jag känner hopp om. Mina helger började kantas av uteliv och dans igen. Men inga killar. Jag var och är fortfarande väldigt avvaktande. Jag vill att nästa ska vara the shit på alla plan nämligen.
Så nu sitter vi här i största förtrolighet den 16 december. Jag tänkte att nu när året ändå börjar lida mot sitt slut så passar det väl bra att sluta snusa och i skrivande stund har jag varit snusfri i sex veckor. Ja, vad ska jag säga. Jag är otroligt stolt över mig själv. Och förundrad. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Och nu sitter jag här och inser att jag omger mig med människor jag vill vara med, att jag pluggar det jag vill plugga, att jag jobbar för att jag vill jobba och att jag är fri för att jag vill vara det. Att skriva det här gjorde mig väldigt gott- är rörd och glad på samma gång!
Fan vilken jävla brud jag är, alltså! Så stark, så envis, så bra, så värd att älskas! 2010 må ha börjat dåligt, men det slutar med flaggan i topp. Därför att vi alla är vår egen lyckas smed. Jag ser ljuset igen och nu vill jag gå in i 2011 hand i hand med alla jag älskar och skriva nya historier som förhoppningsvis ska kantas av lycka, kärlek, hälsa och välmående.
Så tack.
Tack för allt, 2010!
Förbjuden frukt
Bästa, bästa läsare!
Jag har gett mig in i en liten lek. Något förbjudet och något jävligt spännande. Det är så pass förbjudet att jag inte ens vågar tänka på konsekvenserna. Men det är hett. Hett som fan. Och jag gillar när det är hett för då blir vardagen litet roligare. Ska bli intressant detta...
Jag har gett mig in i en liten lek. Något förbjudet och något jävligt spännande. Det är så pass förbjudet att jag inte ens vågar tänka på konsekvenserna. Men det är hett. Hett som fan. Och jag gillar när det är hett för då blir vardagen litet roligare. Ska bli intressant detta...
fredag 10 december 2010
onsdag 8 december 2010
Inte ett rätt
Det viktigaste är ju en soft personlighet. Oftast syns det på utseendet om man har personlighet. I alla fall på Humanisten. Folk lallar runt i batiktröjor och konstiga frisyrer. Ibland sitter ett gäng och spelar gitarr och sjunger längs korridoren. Då sköljer ett lyckorus över mig och jag vill bara stanna upp och krama om dom. Det händer ofta att kommer jag på mig själv med att vara så obscent nöjd med livet att jag vill slita av mig kläderna och dansa i underkläder med en hårborste som mikrofon i takt till "Hot stuff". Eller dra fram guran och köra en "gammal goding" så folk tappar hakan och ba "alltså shiiiit, vilken lirare". Nu kan jag oturligt nog inte spela gitarr. Men jag kan spela piano och ett spontant scenario som utspelar sig i mitt huvud är hur jag "spontant" släpar in ett piano och spelar en truddelutt. Scenariot får mig att skratta litet. För hur spontant kan det bli med ett piano på 200 pannor?
Mitt liv består av scenarion. Fiktiva sådana. Ett scenario jag minns väl var hur jag såg framför mig att en kille jag tyckte var snygg förut, satt med sina vänner vid ett bord på ett utehak och drinkade. Och så plötsligt slog musiken om till Joe Cockers "You can leave your hat on" och ner kom jag för trappan med mitt entourage. Vi liksom gled ner i takt till musiken och hela stället stannade upp. All fokus var på mig. Jag var het. JÄVLIGT het. Och nonchalant, förstås. Slängde lite med håret och plutade med mina Restylane-läppar. Vände mig om till mitt följe och sa "he wants me" och fortsatte ner till dansgolvet där alla delade på sig likt ett hav. I mitten stod jag och plötsligt började vi köra en erotisk dans som var jävligt inövad, men som såg relativt spontan ut. Och där satt han; vrålkåt, hjälplös och förvirrad. När låten slutade tittade jag på honom och sa: Så att du vet!
Sen log jag brett och lämnade stället i en vit limmo med bubbel.
I wonder what Freud would say about that...
söndag 28 november 2010
Vi kanske ses på någon spårvagn någonstans
Göteborg. Du har gjort mig till något bättre, någon vackrare. Du har fått mig att lalla runt längs gatorna och sjunga på Håkan för att slutligen sätta mig på en parkbänk och dingla med fötterna. Göteborg. Jag älskar dig så äckligt mycket! Kan du lova mig att aldrig göra mig besviken? Kan du lova mig att jag kommer att bli jävligt lycklig här? För i så fall är jag din för alltid.
lördag 27 november 2010
Vill kissa på dig.
Jag brukar skratta folk rakt upp i ansiktet. En del av mig njuter att vara bättre än precis alla andra. Usch, jag tröttnade fort den här gången...
tisdag 23 november 2010
Att pröva mina läppar på nån annans.
Jag trodde att jag hade gjort mig av med allt, det där sista. Så hittade jag ett par rader från då och tappade det lite. Hur ska jag någonsin kunna erkänna för mig att det gör ont ibland? Jag har lust att säga till någon att jag längtar. Men så inser jag att tiden borde ha fått mig att känna annat, och håller käften. Jag håller käften och fortsätter att sakna det i smyg.
måndag 22 november 2010
10 000 meter upp ovanför molnen
Jag är grön. Ganska ful färg faktiskt... Jag sitter i min stört stora soffa och har en ispåse på huvudet. Man är inte 18 längre, inser jag. I lördags drack vi rött. Jesu blod, som jag brukar säga. Det var inte genialiskt gjort. Vi tappade det helt. Och nu är det måndag och jag mår fortfarande inget bra i kroppen. Känner mig vidrigt tung i huvudet och mår lite lätt illa. Snart har vi seminarium i skolan och jag är måttligt kåt på den idén. Dock får jag skylla mig själv och pina mig igenom den här dagen. Förhoppningsvis känns det bättre efter ha utfört mitt första pass efter operationen. Har jag sagt att jag ska få tillbaka min tighta kropp igen? Nej, okej, men jag ska det i alla fall. Så får det bli. Vill jag ha något ser jag till att skaffa det, men det visste ni ju sen innan. Okej, nu signar jag ut!
Ha en äckligt bra måndag era kräk.
Här var man more than ok.
lördag 20 november 2010
Ett tåg till Paris och låta Stockholm va
Jag brukar förlita mig väldigt mycket på Lars eller Håkan när jag känner mig fylld av känslor. Liksom denna lördagsförmiddag när jag gick genom skogen på väg hem. Då fylldes jag av en känsla av frihet och lugn. Jag såg en hund springa emot mig och en liten pojke som sprang efter och ropade "Ludde". Jag fick tag i den lilla terriern och höll honom tills att den söta lilla pojken hann i fatt. Berömde hans söta hund och fick ett "mm tack så mycket" tillbaka. Det gjorde min dag. Kan inte förklara hur, men jag log inombords hela vägen hem.
Sen gick jag förbi Nya Lundenskolan och fick för mig att gå in och lyssna på kidsens musikframträdanden. Räckte fram en 20:a och gick in. Allt var så sött. Jag blev rörd utan att veta varför. Jag ville nästan ge alla en stor kram och förmana de om att inte bli vuxna för snabbt, att aldrig sluta sparka boll eller aldrig låta barnasinnet hamna i skugga för totalt jävla mörker. Jag ville säga åt de att lära sig älska sig själva, liksom förbereda dessa små kids om att vuxenlivet kan vara väldigt jobbigt.
Sen vandrade jag hem, la mig på soffan och lyssnade på Lars. Han får mig alltid lugn och inspirerad.
Så pass inspirerad att jag tände ljus och tog ett bad.
Nu sitter jag här, precis som du.
Det är vitt i Göteborg i dag...
fredag 5 november 2010
Watch me burn
Nemen hallå eller?!
Hej bloggen. I dag har jag varit skolan. Det var roligt. Sen var jag och åt på Pizza Hut med några klasskompisar. Det var artigt och vänligt. Därefter köpte jag två tofsar á la Maria Montazami och åkte hem...
Okej, vet ni vad jag har tänkt på? Att jag har gått ner mig lite. Jag bryr mig inte lika mycket om att piffa upp mig vilket är synd på sitt vis. För jag saknar uppmärksamheten ibland. Men just nu har jag så mycket "going on in there" att jag inte har någon inspiration över mer än att hålla mig hel och ren, haha! Och när man minst anar det ska man självklart hamna i ett nytt möte med en relativt snygg granne. Ni vet, stå där och "tjöta" i trapphuset i femton år med rufsigt burr och glajjer. Då får vi heller inte förbigå den gigantiska tvättpåsen jag släpade på. Jo man tackar, ja. Varför kan inte såna här möten äga rum när jag är blingad till tänderna, på väg ut i skyhöga klackar och muskort klänning? WHY GOD WHY?!?!?!
Hur som haver har jag gjort bort mig. Jag känner mig alltid bortgjord när jag blir "tagen på sängen" utan att egentligen veta varför. Jag sa förmodligen inget konstigt, men ändå känner jag mig fånig liksom... Fast en insikt i efterhand blir att det troligtvis beror på att jag planerar för mycket. Kan ni liksom förstå att jag inte träffar någon av det motsatta könet just därför att jag vill lägga tid på inredningen hemma och plugget? How bisarre is that? Jag har liksom satt upp en plan på att den här vintern ska jag gå i idé totalt och bara fokusera på mitt och inget annat. Det mest skrämmande är att jag följt det slaviskt under ett halvår nu och har inga planer på att sluta upp med det. Jag känner mig liksom inte särskilt sexuell eller öppen för några nya relationer. Alls.
Jag mår ju bra av det. I detta nu mår jag bra av min tillvaro. Att inte ha någon i mitt liv har gett mig ett inre lugn och så fort jag känner att någon är intresserad avfärdar jag det omedelbart. Det ligger väl en viss rädsla för att nästkommande ska visa sig vara ett lika stort rövhål som den förra tomten var. Förut kunde en del av mig längta dagligen efter "den rätta", men vet ni vad en del av mig längtar efter numera? Helt ärligt... PENGAR! Högar av pengar. Obscena summor på kontot. Jag vill så jävla gärna bli rik! Snuskigt rik... Och jag längtar efter att påbörja vårterminen och känna att min utbildning får en nytändning. När jag ska somna ligger jag och tänker på vad jag ska göra med alla pengar, som att jag redan har dom i handen. Hela min vakna tid går åt att tänka på materiella saker och en vision om lyx. Ibland kan jag bli så disträ att jag missar att gå av bussen. Då brukar jag garva åt mig själv.
Men jag har nog stängt av. Jag är väl där jag önskade att jag var innan, men vet inte hur spännande det faktiskt är att inte hysa några emotionella känslor för någon utan mer för något. Det är märkligt det här med livet, tycker jag. Hur jag förändrats så efter Göteborg. Ännu ett nytt kapitel vars blanka blad ska fyllas. Det här kapitlet hade jag velat fylla med en utförlig beskrivning av min dyra Lotus eller mina klädhögar för miljoner, men inser att det är ett tag kvar tills dess.
Men det gör ingenting.
För den dagen kommer.
Precis som alla andra dagar...
söndag 31 oktober 2010
Grattis till mig
Hej.
I skrivande stund sitter jag och väntar på att få bege mig hemåt till Göteborg. "Hem"... Det är konstigt för jag känner mig hemma överallt. Eller så känner jag mig inte hemma någonstans. Som att jag ständigt är på väg. Och slutligen kommer jag hem till en tyst lägenhet. Långt långt ifrån min familj och långt borta från en vän. Jag brukar njuta av tystnaden för att jag måste. Men egentligen saknar jag min familj. Egentligen vill jag vara nära dom. Jag är rädd. Rädd för att förlora dom. Jag är rädd för att telefonen ska ringa som den gjorde den där dagen i april och höra någon säga "sätt dig ner och ta det lugnt. Det har hänt en grej...". När jag fyllde år låg jag i en hytt på ett fartyg och tänkte. Jag tänkte mig ett liv utan er och tappade nästan andan. Sen lovade jag mig själv att aldrig vara längre bort än ett stenkast ifrån mina barn. Jag lovade mig själv att bli en frisk och hälsosam mamma. En mamma som alltid finns där om de skulle behöva mig. Jag lovade mig själv att aldrig släppa taget.
Nu är jag på väg tillbaka igen. Under min vistelse här insåg jag ännu en gång att det är ett avslutat kapitel för mig, att jag gett mig ut på en ny resa med endast mig själv att luta mig emot. Jag känner mig stark. Nu ska jag fortsätta min resa på mitt håll och nästa gång vi ses kommer jag att ligga i min mammas famn och bli bortskämd på kramar och pussar. Älskade familj, ni finns alltid med mig i tankarna. Lämna mig ALDRIG!
I skrivande stund sitter jag och väntar på att få bege mig hemåt till Göteborg. "Hem"... Det är konstigt för jag känner mig hemma överallt. Eller så känner jag mig inte hemma någonstans. Som att jag ständigt är på väg. Och slutligen kommer jag hem till en tyst lägenhet. Långt långt ifrån min familj och långt borta från en vän. Jag brukar njuta av tystnaden för att jag måste. Men egentligen saknar jag min familj. Egentligen vill jag vara nära dom. Jag är rädd. Rädd för att förlora dom. Jag är rädd för att telefonen ska ringa som den gjorde den där dagen i april och höra någon säga "sätt dig ner och ta det lugnt. Det har hänt en grej...". När jag fyllde år låg jag i en hytt på ett fartyg och tänkte. Jag tänkte mig ett liv utan er och tappade nästan andan. Sen lovade jag mig själv att aldrig vara längre bort än ett stenkast ifrån mina barn. Jag lovade mig själv att bli en frisk och hälsosam mamma. En mamma som alltid finns där om de skulle behöva mig. Jag lovade mig själv att aldrig släppa taget.
Nu är jag på väg tillbaka igen. Under min vistelse här insåg jag ännu en gång att det är ett avslutat kapitel för mig, att jag gett mig ut på en ny resa med endast mig själv att luta mig emot. Jag känner mig stark. Nu ska jag fortsätta min resa på mitt håll och nästa gång vi ses kommer jag att ligga i min mammas famn och bli bortskämd på kramar och pussar. Älskade familj, ni finns alltid med mig i tankarna. Lämna mig ALDRIG!
torsdag 21 oktober 2010
Att älska i en Stockholmsmorgon
Jag kikade in på Blondinens blogg och läste till min förfäran att hon och hennes pojkvän gjort slut. Alltså, det här känns så löjligt att erkänna, men när jag läste det hon skrivit blev jag väldigt uppriven inombords. Jag vet precis hur det känns. När man fattat beslutet, när allt nått sitt slut och hur mycket man vill lägga sig ner och få en sista stund ihop, en sista kram, några sista kyssar, ett till "jag älskar dig" och kanske att båda inser att "äsch, vafan vi älskar ju varann! Nu skiter vi i det här och lever lyckliga i alla våra dagar, halleluja, amen!". Jag vet hur det känns att bli lämnad på parkeringen en kall lördagseftermiddag i februari och se hur bilen försvinner ur mitt synfält. Jag vet hur det känns att aldrig mer träffa eller höra av personen något mer sen det ögonblicket. Nej, usch! Idag kom känslorna över mig och vrids om likt knivar i mitt hjärta och min själ. Det var vidrigt.
Min spontana tanke är att blondinbella likt jag själv skulle stänga ute alla och gråta oavbrutet i flera dagar för att sedan lägga ner bloggen och flytta utomlands. Skita i sina ansvar för en stund och bara låta sig själv få vara sårad. Men hon kommer nog att jobba ännu hårdare. Jag gjorde tvärtom. Jag lät mig själv tappa kontrollen känslomässigt och mitt första steg blev att byta telefonnummer och gallra bort 90% av min FB-lista. Jag kände där och då ett stort misslyckande inför alla andra. Jag ville inte att dom skulle känna skadeglädje när jag brann inombords. Den enda jag pratade med oavbrutet under en tid var min vän Donna. Hon var med mig i telefonen i princip hela min vakna tid. Hon hjälpte mig att kämpa på när det kändes som jobbigast.
Sen flyttade jag ur min lägenhet. Slängde allt som han gett mig. Jag var på väg emot något nytt som inte påminde om oss. Och längs den vägen började jag sakta sakta att läka. Två månader i Turkiet gjorde mig gott. När jag kom hem kändes allt mer avlägset. Han tog inte upp någon större del av min tankeverksamhet längre. Men det som har hänt sen den dagen i februari är att jag inte vågar att bli kär igen. Jag är nog kanske inte redo ännu. Jag behöver kanske få lugn och ro, för det var allt annat än lugn och ro på slutet. Det är hemskt när man inte kan lita på varandra... Jag kunde inte.
Så blondinbellis, jag lider med dig. Denna morgon är jag tillbaka några månader i tiden när allt var som värst. Men det bästa är att jag ska göra mig i ordning snart och lämna lägenheten för dagens schema. Och då vet jag att jag kommer att släppa det utan att behöva anstränga mig. Som jag har längtat efter den här dagen, då allt känns avlägset. Min bitterhet är borta och kvar finns en knappt läsbar bild av ditt ansikte i min synvilla.
Jag har läkt nu...
tisdag 5 oktober 2010
Business woman
Nu har jag halva inne. Håller på att regga mitt företag så jag kan sparka igång med mitt frilansande. Det känns väldigt viktigt! Snart åker jag till Västerås också, då ska det snackas hemsida med en kär vän och sen ska jag faktiskt vara så divig att jag ska skaffa visitkort. Sånadär flashiga visitkort som skulle få Patrick Bateman i American Psycho att klättra på väggarna av vrede. Sen ska jag dela ut dom i "förbifarten" åt höger och vänster. Sen ska jag lägga ner min själ i att göra mig ett namn. Och under tiden ska jag slita vidare med plugget och mitt extrajobb. Sen ska jag vakna upp en vacker dag och bestämma mig för att inte kliva ur sängen för mindre än 50 miljoner. Och för er som inte visste det så vill jag bli rik. Jävligt rik. Jag ska bli det. Det är vad jag vill. Time will show you that I'm right. Men tills vidare sliter jag på. Grattis till mig!
måndag 4 oktober 2010
Boobs...
"Dra mig i tuttarna. Hårt. Så att de nästan går av" som Rampling skulle ha sagt.
Hon är speciell, den där Rampling...
Adjö.
fredag 1 oktober 2010
Det var faktiskt inget roligt...
Okej, hej!
I skrivande stund är jag kroniskt vansinnig över att mitt sovrum aldrig vill bli klart, trots tappra ansträngningar från min sida! Därför har jag tagit en lång paus och satt mig i min faboulösa soffa för att hämta andan. Nervsammanbrottet är nära och jag har bokstavligen talat räknat upp alla svordomar som finns i mitt breda vokabulär, för att inse att det är till föga nytta. Den ena väggen står fortfarande och gapar "gör om mig, jag är så ful att ett eventuellt one night stand skulle föredra att göra det i köket istället". I like! tänkte jag för en sekund och såg framför mig hur en bredaxlad man med lockigt brunt hår tog sig hän mig djuriskt på mitt köksbord, men kom snabbt på andra tankar när jag faktiskt inser att på köksbordet äter man, och inget annat!
Men nu till en rolig händelse. Minns ni när jag kom hem från Turkiet? Nej, okej, men jag kom hem på en söndag iklädd ett par vulgära träningskläder och munnen i ett rakt sträck med tom blick. Att jag varit nere i solen i två månader och njutit järnet var inget som kunde avläsas i mitt ansikte, jag såg snarare vansinnig ut över att behöva vara hemma. Med bestämda steg (hur bestämt det nu kan se ut när man drar på 200 kg övervikt och femton påsar) styrde jag mina steg från x2000 till taxibilen jag beställt. Det regnade så in i helvete och Göteborg kändes som en utdelad käftsmäll på den som redan ligger. Hur som helst; jag hoppar in i taxibilen efter att ha fått hjälp att placera väskorna. I höjd med Scandinavium vänder sig taxichauffören om och säger:
- Du, är det inte du som hänger på MP?
Och för er som inte vet så är det en nätdejtingsida. Jag började skruva lite på mig och muttrade fram ett "Joooo" varpå taxichauffören spänner ögonen i mig och säger
- Men, känner du inte igen mig? Vi var ju på date förut!
Där och då dog jag långsamt inombords. Fyfan vad pinsamt att jag inte kände igen honom! Hur kunde jag inte känna igen honom? Han kommer tro att jag varit på hundrafemton dejter efter honom! Men vafan, han var ju så blek att det inte direkt är någon man kommer ihåg. Dessutom blir pinsamheten ett faktum när jag inser att han faktiskt ringt och sms:at flera gånger efter att vi träffats, utan att jag svarat. Nu bokstavligen exploderade min rodnad och jag tittade skamset på honom:
- Jo, jag minns dig. Förlåt!
Han vände sig om och tittade allvarligt på vägen och sa med en uns av irritation
- Du, jag ringde dig faktiskt några gånger!
- Mmm... Det gjorde du ja, men jag bad ju om ursäkt. Har inget bra svar att ge dig...
Då anade jag en sarkasm i hans ansiktuttryck och en indikation till ett hånleende när slutligen även han delade ut en käftsmäll (märk sarkasmen)
- Eh, du det gör verkligen ingenting! Du är ju inte jätteviktig för mig. Jag var liksom full när jag ringde dig!
- Aha, gött och jag önskade att jag var detsamma på vår dejt! kontrade jag och tackade Gud för att vi precis svängde upp på min uppfart.
Det blev tyst i bilen, jag räckte fram 200 och log vänligt: Behåll växeln, du.
Sen hoppade jag ut och drog ut mina väskor snabbt som fan och precis när jag ska stänga igen bagageluckan säger fanskapet:
-Du, jag hoppas att du träffar en riktigt ful kille och får riktigt fula ungar. HEJDÅ!
Sen brände han iväg och kvar stod jag och bara gapade. Det var faktiskt inget roligt...
tisdag 28 september 2010
Ett livstecken, tack!
Hej på er!
Jag lyckas uppenbarligen skapa en liten cliff hanger, då mina få, men värdefulla läsare påminner mig om att uppdatera lite oftare. Here is the fact; jag mår bra.
Det har hänt stora saker inom mig. Saker som kanske inte är lika synliga utåt, men som märks inombords. Jag njuter av måndagarna när jag sitter halv sju på spårvagnen på väg till jobbet. När jag ser mig om i spårvagnen ser alla så bistra och trötta ut, som att de redan önskar att det vore helg igen. Så ska det inte vara! Det ska kännas gött att leva även på måndagar! Och det är verkligen första gången jag känner det i min vardag - att det gärna får bli måndag, då jag får jobba, träffa goa människor, gå i skolan och lära mig nya saker, gå förbi ett skyltfönster på vägen hem och finna inspiration till lägenheten eller en sjyst outfit som jag kan kombinera ihop ur min befintliga garderob.
Jag älskar mina vardagskvällar när jag får sitta i min soffa med en kopp te och plugga eller titta på en av mina turkiska serier på datorn. Och jag älskar att spela badminton på onsdagskvällar. Ja, jag njuter till och med av att stå i mörkret och vänta på bussen i 20 minuter efter träningen, längs en enslig väg och bara lyssna till tystnaden och andas in den friska luften. Under mina buss och spårvagnsresor sitter jag och tänker mycket. Inte på det som varit utan på det som komma skall. Ibland tänker jag så mycket att jag missar att gå av, men istället för att gripas av panik känner jag att det inte gör någonting alls. Jag känner mig så fri, så oberoende av någon annan. Det är nästan skrämmande hur allt har utvecklats under dessa få månader. Utåt sätt så tror jag inte att det märks särskilt, men inombords dansar jag salsa och head bangar samtidigt som jag flaxar vilt med armarna. L.Y.C.K.A. på egna premisser!
Det finns absolut ingen i mitt liv. Som jag tidigare nämnt vägrar jag att falla offer för tillfällig bekräftelse igen. Jag klarar mig fint utan falsk närhet och är inte särskilt förtjust över tanken att träffa en ny på ett tag. Vill vara själv och känna luften under vingarna. Jag vill flyga högt och gå på moln. Jag vill slänga mig ut för ett berg och känna pirret i magen. Jag vill vara en del av det vackra som livet erbjuder. Det är fantastiskt. Och jag är så glad för att jag är där jag är idag. Min älskade familj som är så långt borta, men ändå så nära är med mig i tankarna hela tiden. Rädslan för att förlora dom är stor efter pappas hjärtinfarkt och jag förstår min mor bättre nu. Jag har skapat en typ av moderkänslor för dom och att inte ta dom förgivet är samtidigt härligt, men ändå skrämmande därför att det känns som att jag kan förlora dom vilken dag som helst.
Jag tänker på döden ofta och är tacksam för att jag är frisk och har ett skäligt liv och min familj kvar. Nej, hörni. Det känns faktiskt riktigt bra att vara jag just nu och det går INTE att avgöra genom att observera min übersnygga trench coat jag köpte på Zara för 999.95 :- förra veckan. Jag tror att det syns i ögonen...
onsdag 9 juni 2010
Drama, drama, drama
Alltzoo... Att allt lyckas hända mig är ganska underförstått så jag skippar försvarstalet och går direkt på nyheterna; jag är nere i Turkiet nu! Om inte hel så ren. Håll i er.
Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...
Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...
Hur som haver, det var kul att åka ambulans till flygplatsen, och om än ännu trevligare att genomgå massa tester och få veta att mitt blodtryck var lågt och att jag förmodligen svimmat på grund av stress följt av ett för högt lufttryck. När jag väl satt på en buss till den flygplats jag skulle befinna mig på kunde jag inte låta bli att garva åt mig, åt mitt liv och hur jävla meningslöst allt har varit så länge. Jag tror personligen att detta hände för att jag varit under stor påfrestning under så lång tid utan riktiga rutiner och en osund livsstil. Och inte helt oväntat tyckte jag otroligt synd om mig själv, såklart.
Men hur som haver, here I am baby. Och nu väntar en sommar av lugn och positiv energi som jag girigt ska roffa åt mig av från alla håll och kanter- allt för att lyfta mig själv ur den skit jag befunnit mig i. Igår låg jag på stranden, nästan ensam och bara var. I dag sprang jag längs havet och sänkte solnedgången på en klippa omringad av tystnad. Det var magiskt. Och det var då poeten i mig kom fram igen. Där och då önskade jag att jag hade haft en gitarr. Men i brist på det så lät jag även denna onsdag passera längs horisonten i tystnad.
Jag reste mig upp och vandrade hemåt, tyst och fundersam...
fredag 4 juni 2010
Pappa
Nu tänkte jag skriva om något som jag inte velat prata om på länge. Något hemskt som påverkat mig mer än vad jag trott. Något som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.
Jag blev arg, ledsen, rädd och frustrerad på en och samma gång. Kände mig vidrig som satt kvar i Göteborg medan pappa låg på intensiven i Uppsala. Kände mig än en gång som en dålig dotter, otillräcklig och en riktig besvikelse i många avseenden. Vi blev alla påminda om att vi tar livet för givet i många avseenden. Jag vet att mina föräldrar inte kommer vara i livet för alltid, men det är för tidigt nu! Så tänker jag på de som förlorat sina föräldrar i ung ålder och inser att jag ska vara jävligt tacksam som fortfarande har de kvar.
Min lilla familj, jag älskar er så förbannat, äckligt mycket och är rädd om er alla! Ni är det enda jag har. Jag är livrädd för att förlora någon av er och lovar att jag ska vara ännu mer rädd om er! Vill att ni ska vara stolta över mig och vill att ni ska se att jag lyckas göra något av livet och må bra! Vet att jag har varit jobbig i vissa avseenden, att jag gjort er ledsna och besvikna, men jag lär mig också av mina misstag. Nu försöker jag göra rätt för mig så gott det går och ibland snubblar jag och slår mig. Då är ni alltid där och hjälper mig upp igen. Tack för det.
Pappa, ditt älskvärda pucko! Jag är arg på dig för att du fortsätter med rökningen, men å andra sidan har ni aldrig lyssnat på mig. Men det handlar väl om att ni tror att ni vet bäst, fast ibland gör ni inte det. Ibland är till och med jag mer logisk. Vem har jag att tacka för min vishet då? Tja, det är väl livet som har läxat upp mig rätt ordentligt stundtals. Och hur mycket jag än önskar att vissa saker aldrig upplevts är jag fortfarande tacksam för att det hände. Det förde mig närmare mig själv och på ett sätt er också.
Bara några timmar kvar...
torsdag 3 juni 2010
I don't feel like dancing
I dag är en ganska komisk dag för mig. Slutet på kapitlet är väldigt nära och snart sitter jag på planet ner till något nytt, men ändå ett bekant ansikte. Det är svårt att förklara, men där nere känner jag mig alltid så rofylld. Jag får så mycket av att sitta och titta ut emot havet och bara vara. Det känns som att jag den senaste tiden enbart andats för denna söndag, som att jag kommer bli omplåstrad och börja läka sekunden efter jag lämnat marken. Konstig känsla. För mig tillbaka till mina barndoms år då jag bokstavligen levde för somrarna. Nu är jag i exakt samma känsla. Det var längesen jag längtat så här mycket. Jag kommer att må bättre efter denna sommar. När jag kommer hem ska jag vara läkt och ha energi åt att fortsätta i rak kurs framåt, mot mina mål som tidigare varit så tydliga, men som i skrivande stund blandats in i ett virvarr av tankar och känslor. Jag har saknat den gamla Denise. Hon kändes tryggare.
Jag saknar er så himla mycket mamma, pappa, mormor!!!!! Det första jag ska göra är att gråta sönder mig mot mammas axel och somna i hennes knä i bilen medan hon stryker mig över pannan och säger att hon älskar mig. Sen ska jag skälla ut pappa för att han slarvat med rökningen och därefter ska jag slänga mig i armarna på den människan som älskar mig mest; mormor! Och sen ska jag vara barn för en sommar igen, långt ifrån en massa måsten och onödiga människor. Vi ska vara en familj igen. Snart, snart, snart...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)