Hur låter tystnad?

Vi vill alltid ha mer och mer.
Fickorna på jeansen som fyllts med kärlekssmulor från då.
Som inte mättar.
Därför mättade jag min mage med läppar som smakar hav och salt.
Då smakade det gott, men nu smakar det bara surt.
Trollspöt är brutet.
Magin ligger i en pöl på marken likt ett barn som spillt ut mjölken med flit.
Kvar finns bara en flicka som fryser i 45 graders värme.
En sten som slängs i forsen gör inte mycket väsen.
Plasket blandas med vattnet som våldsamt dansar förbi och glöms bort innan den ens märks.
Men när en sten slängs i en stillsam sjö kan man höra det våldsamma plasket, nästan höra när den faller till botten och hur den besvärade tystnaden sprider sig i varje ven på kroppen.
Kan man ens lyssna på tystnaden?
Hur låter tystnad?
Vem slängde en sten i min flod av känslor?
Det jag lyssnar på under ytan kan inte beskrivas som tystnad.
Det är ljudet av ovisshet.
För första gången i mitt liv har jag inga planer på att simma emot strömmen.
Jag har inga planer alls.
Vill bara sova och känna, lyssna och smaka på det som vi så fint valt att kalla för tystnad...

Read this or die.

Hej mina små ankungar.

Kul att ni tittade förbi. Har tyvärr inget kaffe att bjuda på idag för det har tagit slut efter veckor av konstant studerande, och eftersom att studierna tenderar att göra mig lite lätt uttråkad och sömnig har jag tackvare mitt sinne för (nåja) komplicerade matematiska uträkningar räknat ut att jag förbrukat 140 kg kaffebönor inom loppet av två veckor, vilket motsvarar tvåhundrafemtiotusen etthundranittiotvå blygsamma koppar, vilket i sin tur betyder att om du någon gång sprungit in i mig under denna period så har jag med största sannolikhet varit hög. 

Men till vilken nytta? I skrivande stund är jag förbannad. Nej, nej! Jag känner mig påsatt (vilket förvisso inte råkar vara en känsla som är helt jättejobbigt att leva med) och utnyttjad (kan funka även det om det är på bådas initiativ). Det är ganska snopet, för att inte tala om provocerande när man inser de facto att universiteten använder sig av någon slags maktutövning på oss stackars studenter för egen njutnings skull (och av ekonomiska intressen givetvis). Det som händer under en tjurfäktning är detsamma som händer i relationen mellan universiteten och studenterna. Någon ska dö och i nio fall av tio är det studenten som faller ihop; uttorkad, utsjasad och utmattad efter att ha sprungit runt runt i skolans korridorer på jakt efter kunskap och förståelse för att slutligen få den bittra sanningen kastad i ansiktet på sig. Och det blir dödsstöten. Det vidriga faktum att allt är förgäves, ett enda fult spel från universitetens sida. För vissa tar det fem år, för vissa tar det längre eller kortare tid innan man ligger där på marken och kravlar på golvet. Och där står kursansvarige med kursplanen i handen och tittar på dig med sitt hånfulla leende. För han/hon/hen/det vet. Har alltid vetat. 

"Det finns bara en enda objektiv sanning och det är att det inte finns en enda sanning och att ingen sanning är objektiv".

Och där! Där kommer dödsstöten! 3 djävla år i skolbänken och precis innan jag ska skriva min C-uppsats inser jag att hela syftet med skolan är att pränta in i våra reptilhjärnor att det inte finns någon enhetlig sanning och att ingen sanning är objektiv. Jag har som så många andra sprungit runt i ett ekorrhjul, skitit ut analyser efter analyser, suttit sömnlös och knappat på en dator tills jag odlat puckelrygg, slitit ut min hornhinna för att förstå mig på positivismen, Freud, Public Service och fan och hans moster för att slutligen få en klapp på huvudet och ett "Förstår du nu att det inte finns någon absolut sanning och att ingen sanning är objektiv? Bra, då kan du kila iväg till Arbetsförmedlingen och söka jobb som du ändå aldrig kommer att få!". 

Förstår ni hur snopet det är? Kan jag få medhåll? Hela min syn på den akademiska sfären har totalt golvats. Jag känner inte igen mig själv, tittar på hela min situation, på alla papper och anteckningar som ligger utspridda på golvet, på ton av litteratur som jag tilldelat en så stor plats i mitt liv och som jag gjort allt med förutom att ha sex. Där ligger de och de har hela tiden vetat att jag gång på gång betalat stora summor pengar för att få samma faktum slaget i ansiktet gång på gång. 

"Kunskap är makt" är inte längre ett begrepp jag känner att jag kan definiera innebörden av. Vad för typ av kunskap är makt? Att jag kan rabbla alla partiers ideologier i sömnen och dessutom i bokstavsordning, att jag har stenkoll på alla fotbollsspelare i Man. United? Att jag råkar vara riktigt intresserad och kunnig inom kultur (vad är kultur egentligen?), eller något så självklart som att veta att jag är snygg som fan (det är en OBJEKTIV sanning)? Kan någon tala om för mig vad som är kunskap?

Kontentan av detta är egentligen enkel att utläsa. Det jag egentligen menar är att vi som läser på universitet och högskolor är dumma i huvudet som tror att vi ska lämna skolbänken som upplysta despoter. Så är inte fallet! Vi kommer att enligt skolväsendets beskrivning lämna den akademiska sfären med öppna sinnen, likt porer som öppnats upp efter att man kört ner huvudet i en rykande kastrull.

Damen i kassan på ICA vet inte hur lyckligt lottad hon är. Där sitter hon och knappar på sin lilla kassa apparat och drömmer sig bort till ett liv i skolbänken som hon tror är nyckeln till fullständighet och önskar att hon inte kastat bort sin tid. Men det hon inte vet är att det inte är hon som ödslar bort sin tid på nonsens. Det är inte hon som blir blåst på konfekten! Det är vi akademiker som viger våra liv åt att skriva doktorsavhandlingar av ord som egentligen inte betyder ett jota. Så sträck på dig i kassastolen och säg med högfärdig stämma "Då blev det 149.50! Var det bra så?" och mena vartenda ord av vad du säger! Var stolt. VRÅLA "149 djävla svenska kronor och 50 öre!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAR DET BRA SÅ?!?!?!!?. You go girl!

Och med detta sagt tar jag sommarlov. Ett långt sådant. Och för att ge utlopp för denna insikt som är skrämmande och befriande på en och samma gång, har jag i ett symboliskt syfte öppnat fönstret och tömt pennskrinet på mina 179 pennor och ritat snoppar i mina låneböcker (som jag ska lämna tillbaka imorgon). Dessutom har jag skrivit klart min C-uppsats som normalt tar två och en halv månad att skriva:

Journalistens roll i det nya medielandskapet- teknikens utveckling utmanar

Denise Lindqvist, Medie- och kommunikationsvetenskap 61-90 hp Göteborgs Universitet

Eftersom att man kan se en rad tendenser som har bidragit till att journalistikens plats i produktionen av nyheter utmanats och att det inte spelar någon roll vad jag skriver eftersom att det finns en miljon andra alternativ, källhänvisar jag till Centralbiblioteket i Göteborg. Gå till avdelningen för "hälsa och samhälle". Börja läs från A-Ö och avgör själv. Om du inte blir klokare och ändå söker efter en objektiv sanning; Läs matte A. 

Tack Sverige! Ni har varit underbara ikväll (Som Betnér skulle ha sagt)

Svensk media skaver där bak!

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag aldrig publicerar bilder i min blogg. För sex år sedan, när jag bloggade som mest och faktiskt hade ett gäng groupies som gav mig ris och ros för mina uttalanden, funderade jag på att lägga upp bilder till mina inlägg, men kom mig aldrig för att göra det med den enkla förklaringen att jag inte orkade. En bra blogg enligt dagens finniga ungdomar är en blogg där man varje dag uppdaterar med fantasilösa inlägg som egentligen inte säger ett skit om någonting. Och lägger upp en massa "oj tog du nyss kort, jag var inte beredd, men sjukt att jag blev så snygg ändå. Det slår aldrig fel"- bilder. Blondinbella som inte ens kan stava skriver böcker, Kissie som inte ens låter bra när hon pratar, än mindre är förmögen att ta ton ger ut en singel (tur att låten inte kom längre än till att spelas på radio för den kan man ju åtminstone stänga av!) och en himla massa andra snorungar som titulerar sig som både journalister, författare, entreprenörer och annat tjafs till höger och vänster.

Vad smaklösa vi är här i Sverige egentligen. Det förvånar mig att vi har så låga krav på innehållet i det vi läser, lyssnar eller ser på. Jag tittar inte ens på tv längre för jag mäktar inte med det faktum att det springer runt en förbannad snickare på kanal 5, förnedrings-tv och mjukporr 24/7 med ett gäng sossar som är inlåsta i ett hus (hela konceptet hade varit roligare om det varit på obestämd tid), desperata förortsmorsor från typ Gislaved som söker en plastfarsa till sina ungar som de fött när de var vadå typ 15?, ytterligare ett gäng sossar som inte förstått att ett liv i lyx och flärd enbart är till för den framgångsrika skaran av samhället men som ändå envisas med att shoppa sexsiffrigt för att sedan gråta ut i tv och säga "jag ville bara testa på hur det är att vara blå", eller generas över att fyra naiva flickebarn åkt till LA för att de på fullaste allvar tror att de ska slå igenom med något som är större än deras silikonbröst. Och det är mitt argument när Radiotjänst tjatar om tv-licens, det vill säga "den dagen svensk tv- och radioproduktion inser att man inte kan ha fulla beslutsfattare på kommersiella tv-kanaler och byter ut dessa mot folk som förstår hur RIKTIG tv ska se ut, lovar jag att betala alla förlorade år retroaktivt MED ränta!".

Den dagen jag ser ljuset i tunneln, det vill säga att Sveriges befolkning börjar förstå att dagens bloggexplosion och att svensk radio och tv är ett enda stort miserabelt skämt lovar jag att jag tänker lägga ut en bild på min blogg. Naken. Men tills dess får ni nöja er med att läsa texter långa som toarullar som för det mesta handlar om mig själv.

Och det är väl inte helt fel heller, kan man tycka!

Skynda att leva!

2012 var året jag satte ord på en egenskap jag inte riktigt kunnat sätta fingret på förut. Jag är öppensinnad. Det kommer inte finnas någon risk för att jag tittar tillbaka på mitt liv och önskar att jag inte hade hållit tillbaka min nyfikenhet. Jag inser att jag skulle kunna sätta mig ner och skriva memoarer som skulle få folk i min omgivning att sätta kaffet i halsen. Det finns så mycket med mig som skulle provocera. En dag kommer ni att få läsa om allt. Men inte här. Ni hittar mitt alster på topplistan i bokhandeln! 

Varje dag räknas!

Kära ni.
Det var ett tag sen vi talades vid bakom lyckta dörrar. Denna gång för jag en konferens öppen för allmänheten. Ikväll ska vi tjattra lite om och kring fenomenet "lycka". Jag har sagt det för och jag säger det igen; lycka mina vänner... Det skapar man själv!

Jag har varit lite disträ i ett par dagar. Förklaringen är enkel. Jag har tittat i backspegeln och konstaterat att jag snart är 25. Det är inte siffran i sig som river upp känslor, snarare allt fint jag upplevt och alla lyckliga minnen som gör mig gråtfärdig. Jag vill tillbaka i tiden och vara nere i sommarstället med mina vänner. Mitt älskade smultronställe. Det var vi som var sommarbarnen, den allra första generationens unga. Nu är alla vuxna; vissa jobbar, en del pluggar utomlands, har gift sig, skaffat barn och där står jag som en liten flicka med hopprepet i handen, i parken och väntar på att alla ska komma. Men ingen kommer. De dagarna är förbi och kommer inte tillbaka. Min ungdom är över. Jag är vuxen nu. Det känns jobbigt att åka ner till sommarstället för jag känner nästan ingen där längre. Det är i sådana konstateranden som jag bara vill sätta mig på stranden och minnas. Leva om och uppleva på nytt.

Men vet ni vad felet på oss är ibland? Vi njuter för lite av nuet. Numera är vi för upptagna med att dokumentera allt vi gör, bilder måste tas och läggas upp på Facebook så att alla kan se hur "bra vi har det". Ofta är vi för upptagna med att planera morgondagen att vi aldrig hinner uppleva, observera de små små sakerna som ljudet av rasslande löv, vågorna som slår mot klipporna, eller fåglarna som sjunger i takt med att solen går ner. Vi är för upptagna med framtiden och för lite i nuet. Trots min ringa ålder börjar jag sammanfatta mitt liv, dela in det i epoker och konstaterar att jag njöt. Fan vad jag njöt!

Underskatta inte er ungdom. Den är snart förbi. Ta inte dagarna med lättja genom att göra saker som ni inte finner välbehaget i, och framför allt; var rädd om era nära! Vi gör gott i att ha respekt för tiden, att inse värdet i varje förlorad sekund. Vi blir äldre hela tiden. Så kom aldrig med ett så dumt påstående som "hoppas dagen går fort. Längtar till fredag". För känner du så är det nog dags att klippa sig och skaffa sig ett nytt jobb. Det finns inga dåliga dagar, det är vi som är dåliga på att förvalta dom!

Varje dag räknas. Glöm inte det...

Kanske det ärligaste jag skrivit...

Bästa, alla!

Jag tänkte ge er en liten sneak peak på min to-do list. En lista med saker jag bara måste få uppleva innan jag begravs i min über snygga Prada-klänning med två kilo botox i ansiktet. Sätt nu inte kaffet i halsen för all del. Alla har vi saker vi vill göra, både saker som är socialt accepterade, men också saker som är... ja... lite avvikande. Pass på här kommer mina top 20 utan inbördes ordning!

1. Ställa mig på en scen och köra stand up.

2. Ta salsa, marenga och tango till en helt ny nivå tillsammans med en het brasilianare

3. Spela piano inför publik och lära mig spela gitarr- allt för att höja pulsen och känna pirret.

4. Resa runt och uppleva olika kulturer.

5. Skriva en kioskvältare. Författarskap har alltid varit ett kall.

6. Någon gång i livet vara så vältränad och tight att håret trillar av på tjejerna av avund :p

7. Testa på akrobatiska övningar på en strippstång iklädd en våtdräkt.

8. Öppna ett gym i Istanbul (en liten hobby) och ta in olika träningsformer från Europa som inte finns där.

9. Skaffa mig ett riktigt Hollywoodsvall och vinka adjö till extensions för gott.

10. Gå en kurs i färg och form för att behaga min kreativa ådra och utveckla mitt inredningsintresse.

11. Starta mitt eget produktionsbolag.

12. Få ett stipendium och plugga utomlands en termin. USA kan vara ett alternativ som resten av alla fantasilösa svenskar. Men gränsen går vid drömmen om att semestra i Thailand! Det har aldrig lockat mig.

13. Gifta mig. Med en 10 poängare!

14. Skämma bort min familj på ålderns höst. 

15. Få ett erkännande för mina eminenta insatser inom tv-världen.

16. Kläcka en idé som ingen annan tänkt på alternativt hitta på en bättre lösning på något som redan finns.

17. Ta patent på något.

18. Sova under en bar stjärnhimmel med en snygg man. 

19. Lära mig gå i skyhöga klackar.

20. Skriva ett manus och göra en film ihop med Emilia. Kreti & Pleti AB für alle!

Och saker jag förverkligat som är värda en gulbagge:

1. Sjungit inför publik med en orkester (tvingade mig upp på studentbalen och skrålade till "inatt är jag din" varpå min dåvarande pojkvän lämnade salen omgående. Han hade tydligen tagit väldigt illa vid sig, haha)

2. Utmanat min scenskräck som följt mig som en demon under två år, genom att anta utmaningen som instruktör på F&S. Bland det roligaste och läskigaste jag gjort.

3. Börjat handla på Lidl och åker kommunalt- något jag lovat mig själv att inte behöva göra. Men jag är student och måste inse att jag inte är rik som ett troll. Än.

4. Tagit mitt pick och pack och flyttat till Göteborg där jag inte kände en enda själ.

5. Fått två artiklar publicerade i en rikstäckande sporttidning (Sportguiden)

6. Fått drömmen uppfylld och jobbat som skribent på en tidningsredaktion under ett år.

7. Kommit in på den utbildning som jag så länge trånat efter.

8. Skrivit ett utkast till ett filmmanus som jag tror kan vara något att hänga i julgranen.

9. Insett att självinsikt är en god egenskap, men inte om man vill maxa njutfaktorn i livet. Då måste man nästan vara så dum att man tror på det omöjliga. Annars är risken större att ens drömmar och visioner förblir just bara drömmar och det är väl tråkigt nu när vi ändå bara lever en gång!

Så! Då har ni någon att irritera er på under dagen som följer! 

Mvh. Denise från landet lagom

F

Jag känner. Som fan. Vad gjorde de sista nio månaderna med mig egentligen? Det har varit tomt. Nu har jag äntligen nått min peripeti. Gode gud, vad jag känner! Jag känner dig. Dig och mig. Jag suddade ut dig ur mitt liv utan att tänka efter ordentligt. Blev offer för min egoism. Det tog mig nästan ett år att inse att jag gått i snön utan kläder. Det är numera vår, men jag fryser. Jag börjar inse att jag ljugit för er och mig själv. Jag är faktiskt inte ensam... Sen finns det såna som man tagit en paus ifrån och som man trodde att man inte behövde. Men jag är trött på att vara feg och statisk i mina beslut. Jag har ändrat mig, insett saker och förstått att jag visst vill ha dig i mitt liv. Och jag vill säga tack. Tack för att du kom tillbaka!

Each day counts...

Vi har något som ingen annan har. Vi har varandra.

Du och jag, syrran! Det är du som är det grönare gräset

på andra sidan. Älskar dig, ditt skrälle!

Tack alla som har slagit en pling, skickat ett sms eller på något annat sätt visat att de tänker på mig såhär i kärva tider. Det uppskattar jag väldigt mycket. Jag har åter landat i Göteborg efter några dagar i Finspång med E. Jag visste att det skulle kännas bra. Vi har spelat piano i timmar, sprungit ute i naturen och låtsats att vi är atleter, smällt i oss alldeles för mycket mat och umgåtts med E's familj. Nu ligger jag hemma i min säng och tänker. Det är skönt att få vara ensam med sina tankar, känner mig mer mogen för att tänka rationellt i skrivande stund. Försöker peppa mig själv lite, få mig att känna att en liten ledighet inte är något att känna skuld eller skam över. Det känns okej. Men inte mer än så. Och det är helt okej med att det bara känns okej.

Snart kommer min familj till Sverige och tar förmodligen med mig till Istanbul redan i juni. Jag kommer bli borta ända fram till skolan öppnar igen. Där väntar en mycket speciell person som jag saknat. Någon som jag pratat med er om förut. Vi slutar aldrig vänta...

Innan jag lämnar er vill jag slutligen påminna er om att vi är oss själva närmast. Glöm aldrig att känna efter ibland. Och framför allt; glöm aldrig att varje dag räknas!

Denise

Slut som artist.

Kära alla.

Här följer ett pressmeddelande från Denise; kvinnan, myten, legenden. Jag har förvisso ingen skyldighet att informera er om något. Egentligen angår det er inte. Ni bryr er förmodligen inte heller särskilt så länge ni inte står mig nära. Eller så låtsas ni att ni bryr er. Eller så tycker en del av ert undermedvetna (liksom mitt eget i många situationer) att det kan vara rätt gött att läsa om någon annans motgångar. Man känner sig ofta mer hoppfull då. Skadeglädje... Något vi tenderar att smörja in oss i för att täcka de facto; vi har alla våra problem att tampas med. Men det är roligare att tampas med andra. Lite snick snack över en kaffe med en ytlig bekant där man pratar om människor som jag. Människor som inte har några problem med att sparka bakut när det inte känns okej. Gör ni så.

Jag skriver ikväll för att jag vill att ni ska klappa mig på huvudet, säga att jag gör rätt. Intyga mig om att hälsan går före allt annat. Att det är okej att vara bara människa. Att det inte är ett jävla nederlag att lägga i en lägre växel. Jag vill bli övertygad om att inte försöka tävla med tiden. Mina delmål är hittills avklarade och mina primära mål är fortfarande lika viktiga att nå, bara det att jag måste ta en paus.

Ett år fyllt av stress har tagit ut sin rätt. Det har egentligen varit på gång ett tag. Jag har istället för att analysera mitt hälsotillstånd och sakta ner valt att jobba ännu lite hårdare, plugga ännu lite intensivare, träna ännu lite mer. Jag har gjort ett aktivt val och medvetet valt att pressa mitt psyke och min hälsa till max för att sedan ramla ihop på mållinjen och vägra resa mig upp. Nu vill jag vila. På riktigt. En kort paus. Jag vill inte jobba, vill inte läsa en enda bok, vill inte se några pennor, vill inte tänka på något. Jag vill bara få vara.

Vad fan håller jag på med? Jag slänger mig från skolan till jobb, från jobb till instruktörsåtaganden, till att renovera min lägenhet och som om inte det vore nog påbörja ett projekt med lägenhetsförmedling? Varför? I skrivande stund gråter jag. Jag är förbannad, uppriven, frustrerad. Vill fortfarande allt, men kroppen säger nej. Den säger åt mig att sluta. Sluta försöka vara en jävla övermänniska. Säger åt mig att göra en lista. Vad är viktigast? ALLT, vill jag svara, men inser att ingenting är viktigt just nu mer än mitt välmående.

Ett tydligt minne jag alltid låter mig själv påminnas om när det känns som värst är när jag först satt två dygn och oavbrutet skrev på en analys med bara tre timmars sömn för att sedan bege mig till jobbet, slita 9 timmar, hem och packa, plugga flera timmar igen, sova två timmar, åka till Halmstad på seminarium, ta tåget tillbaka till Göteborg för att direkt hoppa på tåget till Stockholm och åka på en tre dagars utbildning med F&S fyllt av flera intensiva träningspass under dagarna samt teori, plugga emellan rasterna, sätta mig på tåget tillbaka till Göteborg på söndagen och...svimma i min lägenhet och vakna upp i totalt mörker. Inte ens då grät jag. Jag ville inte inse att det här inte kommer hålla i längden. Men det absolut värsta är att detta minne alltid har sporrat mig till att "klarade jag detta kan jag klara allt annat". Men klarade jag verkligen detta? Svimmade jag inte just för att jag INTE klarade pressen?

Det får vara nog nu. Jag står åter igen öga mot öga med min egen spegelbild och inser att jag behöver ta ett allvarligt snack med mig själv. Den här gången handlar det om prestationskrav. Att jobba med att prioritera om och prioritera rätt. Att bli mer rädd om mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet mina begränsningar. Det är dags att lyssna mer på kroppen. Nu är det slut med näsblod, hjärtklappningar, magont och annat tjafs. Jag måste hålla en jävla massa år till och i det här tempot kommer jag att ramla ihop innan jag fyllt 30. Och det vore tämligen synd för mänskligheten att mista en så ung, en så snygg förmåga som jag själv. Jag kan och vill en massa saker, och jag ska göra allt. Men inte på en gång.

Så nu kära medmänniskor, har jag tagit beslutet om att ta en paus. Som så många gånger innan "försvinna" och sedan pånyttfödas igen. Lite starkare, lite bättre. Jag är fortfarande lycklig, men jag är utmattad. Den här gången tar jag hjälp av min familjs stöd och den bästa vännen jag någonsin haft. Min syster, min andra halva, den viktigaste personen efter min familj. En vän som jag trodde bara fanns på film. Vi ska ut på en liten "resa". Hon tar mig under sina vingar och avlägsnar mig från det som gör ont. En riktig vän. Som känner med mig, som känner för mig. Som när jag gråter, gråter ännu högre, när jag blir arg, blir ännu argare, när jag gläds över mina framgångar gläds ännu mer. Du och jag Emilia! Ja, du vet vad jag menar.

Jag skriver inte det här för att ni ska känna er som mer lyckade människor. Sorglig fakta; det är ni inte. Jag skriver för att jag behöver få höra att mitt beslut om en liten paus är ett gott beslut. Och slutligen för att provocera eran undermedvetna del som när ni läser detta någonstans känner "lite rätt åt den självgoda haggan ändå! Jag har det nog lite bättre än henne just nu". Den lilla skadeglädjen (som för övrigt är en mänsklig faktor) kommer vara så länge jag vilar upp mig för när jag kommer tillbaka kommer ni tyvärr att möta en lite starkare, lite mer pigg och energisk Denise som fortfarande kommer göra allt som hon så gärna vill göra, fast på ett annat sätt. Jag talar inte i termer som "vill ha", "önskar mig". Jag talar om att "jag ska ha" "jag tänker göra" för det är min rätt i samhället.

Och jag SKA komma igen snart.

Måste bara vila lite.

Allt gott!

/Denise

Planer.

Hej alla bögar, lesbiskor, heterosexuella, kreti och pleti!

Här sitter jag med affrokrull (har nämligen tvättat håret och då får jag såna där roliga små lockar i håret) och beklagar mig över att jag ska upp i ottan för att sätta mig på tåget till Halmstad imorgon. Pass på! Och som om inte det vore nog ska jag senare på eftermiddagen befinna mig åter i Göteborg för att leda ett förtjusande pass på F&S. För att slutligen landa i mitt hem och hångla loss med två ton kurslitteratur. Jo man tackar ja, det är full rullians här! MON AMOR (ett uttryck jag myntat för bara några veckor sedan. Själva prosodin i meningen låter mer som herregud, fast alla som kan franska vet ju att det betyder något helt annat).

Hur som haver. Jag klagar inte. Det får ni absolut inte tro. Sommaren är nära, Göteborg är vackert och jag bara spinner som en katt när jag inser att jag är lycklig. Och skolan går bra. Kul för mig! Men nu till något ännu roligare. Jag sitter mellan två jobb så att säga. Visionen är att få jobba antingen på TV4 Mälardalen som videoreporter eller på VLT i Västerås. Jag har nämligen hyrt ut min lägenhet över sommaren och ska ändå ner och glassa i Turkiet i två månader så då kan jag lika gärna genomlida en månad i Västerås. Och ska jag vara i Västerås vill jag ha ett jobb som jag gör med glädje. Kommer även att gästträna på F&S i Västerås så alla glada Västeråsbor är obscent välkomna att svettas med mig!

I höst skriver jag uppsats. Den tanken gillar jag också! Står och väger mellan att fördjupa mig i diskurser eller något om massmedias inverkan på samhället och samhällets inverkan på media. Alternativt jämföra medias makt i Sverige kontra Turkiet. Konstigt nog har jag redan nu börjat planera uppsatsen i mitt huvud. Tror visst att någon vill låta pennan glöda... Under tiden jag skriver uppsats överväger jag att ta nycklarna och åka ner till sommarhuset. Jag ser mig själv sitta på balkongen med min lap top, en kopp kaffe och total tystnad med utsikt över hela medelhavet. Ett drömscenario som inte är helt orealistiskt... När jag skrivit klart för dagen går jag en härlig strandpromenad och känner sanden mellan tårna. Tar mig ett kvällsdopp, i takt med solnedgången och vandrar sedan hemåt för att dricka te och mysa ner mig i soffan framför en go film. Ja, så får det nog bli!

Är inne i något mystiskt flow. Även om inte exakt allt går som jag önskar känns det som att det mesta har löst sig precis så som jag har velat. Alla mina delmål är uppnådda (nej, gå ner 120 kg och sluta äta var inte ett av målen. Sånt trams har jag släppt för längesen) och nya mål är satta. Och måndagen började minst sagt bra med två givande samtal.

Som tidigare nämnt jobbade jag med en del förarbete under föregående sommar ihop med ett stort fastighetsbolag nere i Turkiet för att kunna förmedla fastigheter i Turkiet till svenskar. Jag blev dock tvungen att lägga det åt sidan under vintern pga studier, men nu har jag bestämt mig för att sparka igång och kontaktade några mäklare jag talat med innan. Det gick väldigt bra och nu ska dessa börja "jobba för mig". Det är inga blygsamma summor det handlar om och jag ser framemot att börja tjäna riktiga pengar utan att egentligen behöva göra överdrivet mycket. Jag ska börja spara ihop kapital för att starta eget och som alla vet är inte det gratis.

Något jag har lärt mig är att INGET är gratis! Vill man ha något måste man jobba hårt för det och det är precis vad jag tänker göra och gör med allt jag tar mig an. Jag tänker leva gott och har som mål att kunna sluta jobba i relativt tidig ålder. Därför är jag beredd på att slita ihjäl mig en tid framöver. Varje gång jag handlar på Lidl eller åker ett extravarv runt stan för att tvättmedel är billigare på något annat ställe brukar jag tänka "såhär vill jag inte ha det när jag pluggat klart. Jag ska leva gott och kunna köpa det jag vill, utan att behöva vrida och vända på kronorna. Jag ska aldrig oroa mig för slutet av månaden mer, när min tid i skolbänken är över". Och då känns det plötsligt okej att vrida och vända på kronorna. För jag vet att bättre tider väntar mig, att jag kommer att lyckas. Något annat alternativ finns inte för mig.

Ordspråket "livet är kort", en odödlig klassiker och kanske något man i många fall inte tar till sig men det är verkligen något jag börjat förstå mer under de senaste åren. Livet är kort! Vad vill JAG göra med mitt liv? Hur kan JAG göra för att få det JAG vill ha? Jag lever inte för andra, dansar inte efter andras pipa, än mindre låter människor som inte är värda mig invadera på mitt revir. Allt som ger mig dålig energi är borta ur min vardag. Detta har jag insett är grunden för mitt välbefinnande. Energitjuvar håller jag på en armlängds avstånd, men ligger gärna med dem om jag inser att det är till min fördel (att ligga med fienden, inte bokstavligt alltså). Jag bereder helt enkelt väg på startbanan för att likt ett flygplan ta fart och lyfta från marken med rak kurs mot mina drömmar och visioner.

Jag behöver inte längre vara artig eller låtsas tycka om andra för den goda sakens skull. Nu är det bara jag och mina mål som är det enda primära. Jag behöver inte be om ursäkt för det. Och vet ni vad? Den känslan är ganska skön...

"Vänner"

Hej bloggen.

Hoppas allt är bra med alla er där ute. Jag själv är väldigt upptagen. Om än mer upptagen med mig själv än jag varit innan. Jag ville bara slänga in lite babbel om det här med att vara en bra vän. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon själsfrände, någon som stod mig närmare än alla andra. Det finns många som har kommit och gått. Många som bara inkräktat på mitt liv och lovat mig att de är där när det blåser kallt, men som sig visat sig vara en stor besvikelse. Att jag är bra och att de är dåliga är något jag låter vara osagt. Vill hellre tala i termer som "olika", "oförmögna", "rädda" eller helt enkelt... ja, tänker olika om vänskap. Mina krav på en vän kanske är mer än andras. Kanske är jag mer fyrkantig eller så är jag oförlåtande. Men jag känner det jag känner och så är det med det. Egentligen tror jag inte att jag förväntar mig mer än någon annan, bara det att jag sparkar rakt ut när det inte passar mig. För några veckor sedan tillhandahöll jag ett brev från en gammal vän. En vän som jag tillsammans med hennes samtycke valt att säga upp kontakten med. I brevet stod det att hon saknade mig, att hon börjat inse att jag nog inte var så dum trots allt. Jag förstår vad hon menar. För jag är en bra vän ända tills jag blir besviken. Och den besvikelsen sitter kvar och gnager i många fall. Varje gång jag blir besviken brukar jag tänka på Västerås...

Nu inser jag att jag är allt annat än en bra vän för tillfället. I alla fall i den personens ögon. Även om jag tänkt och varit nära så har jag inte känt mig förmögen att trycka på tangenterna eller slå en signal. Den där besvikelsen... Kanske vill jag att den personen ska känna samma sak som jag fick känna. Från den tiden då jag var ledsen, uppriven och behövde få läka tillsammans med en vän. Eller så vill jag bara markera en gång för alla att jag inte orkar underhålla relationen som bara river upp en massa känslor inom mig. Jag inser och har hela tiden vetat att besvikelsen alltid gör sig påmind någonstans och det gör mig frustrerad. Tid är inte alltid det som lyckas läka såren tyvärr. Inte för mig. Inte i den här situationen. Tid och rum spelar roll. Jag är här nu. Jag har inga planer på att återvända till betongstaden Västerås igen. Snarare har jag planer på att ta mig ännu längre bort när studierna är avslutade. Jag hoppas kunna landa i Istanbul. Min slutdestination. Det som alltid har varit min dröm. Där vill jag leva.

Ledsen om jag sårat dig. Hoppas du förstår hur jag känner.

GLITTER TIME!

Pass på i vårsolen!

Eller vågar vi hoppas på att våren tittar fram litet blygsamt bakom husknuten? Ja, förfan! Skål på den. Och apropå "skål" har jag helt sonika bestämt mig för att köra en specialare och gömma spritflaskan längst in i skåpet ett par månader framöver. Precis som förra året! Jag gillar att ta en paus från allt ibland. Och det här med alkohol är egentligen inte riktigt min grej om vi ska vara ärliga för en stund. Problemet med mig är att jag inte tål det. Det blir alltid några glas för mycket och så blir jag sådär larvig och börjar se dubbelt. Sen följer en olidlig ångest i dagar framöver och jag inser att jag varit pinsam. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag natten till söndagen för några veckor sedan ramlade innanför dörren halv åtta på morgonen och förstod verkligen ingenting. Det är stunder som då man skäms över sig själv och måste påminna sig om att man faktiskt inte är 18 längre! Så nu skippar vi alkoholen och gräver ner det gamla! Men tappa inte hoppet om mig för det. Jag är nämligen minst lika trevlig att ha med ut när jag inte dricker vin och annat tjafs!

Nu börjar hårdträningen för min del. Inte för att jag känner mig fet och ful, utan för att jag älskar känslan. Det där lyckoruset som alltid infinner sig både under passet och flertalet gånger under dagen. Min roll som instruktör går sakta framåt. Jag är rädd, nervös och osäker, men samtidigt älskar jag att ställa mig där också på något oförklarligt sätt. Ikväll var en sådan kväll. Kom dit med en klump i magen och var sjukt osäker på mig själv. Ville bara springa hem och slänga mig i soffan med en film, men samtidigt vet jag att ju mer passet sitter, desto mer kommer jag att njuta. Så det är bara att ta tag i det med en gång. Och vilken respons jag fick! Vilket härligt pass det blev och alla motionärer var verkligen närvarande. Jag fick femtioelva leenden, de kämpade järnet och jag såg att de tyckte om musiken. FANTASTISKT! Efter passet var det flera som kom fram och berömde mig, jag snackade lite goja med några och kände att jag gjort ett bra jobb. Så jag dansade hem med ett miljonleende på läpparna och klippte en lugg.

Nu kallar jag mig själv för lugg-Denna. En halvkort sned lugg som markerar mitt ansikte och får mig att se konstig ut. Mina utländska drag kommer fram litet mer och jag känner inte igen mig själv. Jag känner mig som någon annan. Kanske är jag en mystisk sensuell kvinna från sydliga breddgrader som kommit hit för att finna lyckan. Eller så är jag en cool rebellisk tonåring som precis upptäckt att jag vill erövra hela världen. Hur som helst så är kvinnan som stirrar tillbaka på mig i spegeln någon annan än jag.

Jag har gjort det förr och jag gör det igen. Som varje gång jag känner att jag avslutat ännu ett kapitel i mitt liv, valde jag i afton att pånytt födas med en cool lugg som bär på något underliggande; den symboliserar förändring för mig. En tuff period har nått sitt slut och jag känner mig redo att släppa det för en kommande vår fylld av inspiration, värme och välmående. Jag har klarat av mina delmål och nu har jag satt upp nya. 2012 kommer att bli ett intressant år...

Att se någon i ögonen.

Bästa läsare!

I detta nu sitter jag över en kopp te och skriver en analys för ett seminarium jag inte kunde närvara på. Det känns hårt, men det känns rättvist. Förmodligen blir detta det sista rycket jag gör nu innan jag kan återgå till mina rutiner på riktigt igen. I morgon ska jag diplomeras och förhoppningsvis få mitt kvitto i handen på att jag är en god instruktör. Så morgondagen är avgörande i många bemärkelser. Jag inser ännu en gång att jag är trött, men i takt med att solen hänger kvar allt längre på dagarna gör mig hoppfull; det ger mig energi och får mig att känna att jag lever.

I natt tänkte jag prata litet om rädsla. Rädslan att bli iaktagen av andra. Rädslan att höra sin egen röst i ett rum fyllt med okända ansikten. Något som man måste möta i perioder under studietiden, men som förmodligen ständigt kommer att slå en i ansiktet många gånger i arbetslivet. I alla fall om man valt den banan jag valt. Ända fram tills i höstas följdes jag av en period där jag avskydde detta faktum. Dessförinnan, närmare bestämt ända fram tills jag flyttade till Göteborg njöt jag av att stå och tala inför folk. Jag njöt av att bli lyssnad på, att bli betraktad, av det faktum att det förmodligen satt lika många där inne som tyckte att jag var snygg som det fanns de som tyckte att jag var småful. Jag gillade blandningen, reaktionerna som väcktes efter att jag tagit till orda.

Men så hände något. Jag började studera retorik vid universitetet och helt plötsligt tyckte jag att det var jättejobbigt att märkas. Jag ville på något vis få stanna kvar i en bubbla av anonymitet. Ville inte att folk skulle titta på mig, än mindre få ögonkontakt med någon jag inte kände. Det skrämde livet ur mig. Jag insåg plötsligt att jag inte gillar människor längre. Jag ville bara få vara för mig själv. Under kommande sex månader isolerade jag mig från min omgivning och levde i en konstruerad verklighet och onyttig mat. Innan jag visste ordet av hade jag gått upp 13 kilo. Men det klädde mig på något vis. Även om det inte var jag, så mådde jag bra av mitt nya "jag". Det var liksom vackert på något vis...

Och så kom våren. Det gjordes reklam på gymmet om att de sökte nya "stjärnor" till alla möjliga träningsformer. Jag blev alldeles till mig av det. Ville prova. Jag ville bli social igen och hitta tillbaka till min känsla av självklarhet och det naturliga lugnet som alltid infunnit sig när jag tagit till orda. Så jag anmälde mitt intresse. När uttagningarna började blev jag osäker igen. Varför gjorde jag det här? Vem utsätter sig medvetet för sina rädslor egentligen?

Jag fick beskedet under sommaren att jag var en av de fem som de ville ha. Beskedet kom lägligt. Jag blev triggad av det och såg fram emot hösten och alla utbildningar som skulle följa. Men redan under steg 1 utbildningen som varade i fyra dagar kom kallduschen. I en övning skulle vi under en viss tid se alla kursmedlemmarna i ögonen (vi var 30 stycken från olika delar av landet). Situationen var så påtaglig att jag greps av panik. Där och då ville jag bara springa ut ur rummet, packa min väska och åka hem. Känslan av att se okända människor i ögonen och hålla kvar blicken så pass länge att man nästan kunde avläsa känslor hos den andra var ett av de obehagligaste ögonblicken i mitt liv. När kursen var avslutad var jag mentalt utsjasad efter alla utmaningar jag ställts inför och började undra om jag tagit mitt vatten över huvudet.

I december åkte vi på en tre-dagars utbildning i Stockholm. Kalldusch nummer två kom som ett paket på posten när vi blev inspelade var och en för sig. I en stor grupp fick vi senare titta på allas insatser och den situationen var också obehaglig även om den inte går att jämföra med ögonkontaktsmomentet.

Men med distans till allt, när allt har lyckats lägga sig inser jag att något stort har hänt med mig. Obehagskänslorna är bortblåsta och det positiva ruset som infinner sig är åter tillbaka. Jag känner fortfarande att ögonkontakt är något jag kan utveckla ytterligare, men nu vågar jag hålla kvar blicken på ett annat sätt. Det är okej att låta andra se i mina ögon om jag är glad, ledsen, arg eller tom. Och det är lika okej att se det i andras ögon. Resan jag gjort med Friskis & Svettis under hösten har öppnat mina sinnen, tagit mig ännu ett trappsteg upp i min personliga utveckling och fått mig om än ännu mer bekväm i mig själv.

Jag inser att jag slösat bort tid på att i samtal med andra, istället studera döda ting. Jag har fokuserat blicken på väggen, på möbler, på okända ryggtavlor; ja allt förutom personens ögon och mimiker. Kanske är jag självupptagen eller så är jag till viss del osäker. Men det har blivit bättre. I morgon ska jag stå inför 30 personer som jag inte känner och bjuda på mig själv och det jag lärt mig. Jag kommer att få ögonkontakt med folk jag aldrig pratat med. Stundtals kommer jag att bli rädd, men då kommer jag påminna mig själv om hur långt jag kommit. Att det inte är farligt att stå inför en grupp människor. Att det jag gör är bra. Att jag är bra. Och då kommer allt att falla på plats.

Anledningen till varför jag står där och varför just jag ska stå där kommer att bli så självklar. Längst fram kommer min allra närmaste väninna stå och heja på mig. Hon kommer att tillsammans med min "fadder" att närvara som en påminnelse på att jag kan och att allt slit kommer att ge utdelning. Det ger mig hopp. Och jag vet att av de fem personer som blivit uttagna så är jag en av de som bär på ett syfte, en historia, något underliggande som gör att jag från början ens sökte. Vi gjorde det här för att få ett kvitto på något vi tidigare saknat.

Vad är dina svagheter? Vågar du titta folk i ögonen? Varför är det så jobbigt att komma någon så nära utan att ens behöva sätta ord på det?

Du kan väl fundera på det...

Nu ska jag återgå till analysen, men håll tummarna för mig i morgon. Detta erkännande skulle betyda så mycket för mig.

Allt gott!

/Denise

Och det ska du ha jävligt klart för dig!.

Kära Örebroare!

Låt oss talas vid bakom lyckta dörrar. Under en period svävade jag iväg här inne med inlägg på alla möjliga språk (nåja, turkiska och engelska). Kanske trodde jag att jag var märkvärdig. Eller så ville jag bara testa mina gränser. Men nu ska vi snacka svenska igen! Vi lever nämligen i Sverige och här pratar man svenska, ellerhur?

Hur som haver; jag är inne i en period där jag inser att jag varit konstant i farten sen jag satte mina stilettklackar på svensk mark i augusti. Sådär solbränd och snygg som bara jag kan vara efter två stekheta månader nere i Turkiet. Men tiden gick och solbrännan försvann. Jag blev stressad och kände mig stundtals i upplösningstillstånd. Ville bara sova bort hösten och vakna upp i februari igen, redo att visa vart skåpet ska stå. Nu är det februari månad och jag inser att mina deadlines i mångt och mycket gått i land. Så nu förtjänar jag att knäppa upp byxknappen på mina jeans, luta mig tillbaka och fyra av ett miljonleende för mina eminenta insatser.

Igår när jag stod och diskade såg jag min spegelbild genom mikron och påmindes om att jag var vacker. Att jag duger som jag är. Att jag är dum i huvudet om jag tror att mitt värde enbart kan mätas genom lyckade insatser. Jag blev återigen påmind om att jag är bra oavsett. Den känslan är så skön. Så jag sket i disken, gick och sminkade mig och hoppade i den lilla svarta, hällde upp ett glas vitt och låtsades att jag var på fest.

Livet för mig känns väldigt värt och oavsett tuffa perioder under hösten har jag aldrig tvivlat på mitt största delmål inom den närmsta tiden. Jag är så nära nu. Allt det jag vill ha ska bli mitt. Jag anser mig själv ha rätten att kräva saker av livet och det börjar ge utdelning. Den känslan är också häftig. Att kunna titta tillbaka och veta att man gjort det man velat, att man inte lyssnar på andra utan följer sin egen intuition. Att ingen kan eller får komma i vägen. Det är tamejfan så ballt att jag vill skriva en fantasilös bok om det.

I dialogen med mig själv över en kopp kaffe talade jag litet om självkänsla. Log litet åt tonårens dumhet, tänkte tillbaka på osäkerheten och fixeringen vid vikt och utseende, om vad andra ska tycka. Och insåg att jag har blivit säker på vem jag är och vad jag representerar. Såhär är jag och såhär ser jag ut. Nu kan jag ha sex med lampan tänd, jag kan klämma mig in i ett par jeans utan att oroa mig för om jag ser tjock ut, jag kan ställa mig upp och säga vad jag tycker. Jag vågar för att jag kan. Här är jag, med mina fel och brister och jag ska ha och göra en jävla massa saker innan jag begravs i en rosa likkista. För det är min rätt. Och människor som försöker göra mig illa ska inte vara en del av mitt liv utan här finns bara plats för de som värdesätter mig och vill mig väl. Med mina fördelar och nackdelar kommer jag fortsätta mot mina mål i rak kurs och tids nog kommer jag att få allt det jag vill ha.

Och vissa gillar det, andra gillar det inte. Min attityd alltså. Mitt sätt att komma in och bara vara jag. Vissa tycker att jag är rolig, medan andra tycker att jag är vidrig. Och så kan det vara. Jag gillar inte er heller. Sossefasoner är inget för mig, men jag respekterar er existens.

Men här är jag. Och det ska du ha jävligt klart för dig!

Aglayinca cok cirkin oluyorsun...

Degerli konuklar. Affedin beni. Uzun bir sure karsilikli oturup konusamadik biliyorum. Aslinda ariyacaktim sizleri ama diyecek bir söz bulamayip vaz gectim. Ben aslinda bos konusmayi sevmem hic bir zaman. Bos konusanlari dinlemek daha zevkli oluyor. Gereksiz cabalarini izleyip icimden gulmek, yeri gelince agzimi acip seslerini kesicek bir cumle kurup onlari kucuk dusurmek ayri bir keyif veriyor dogrusunu söylemek gerekirse. Hic kimseye acimiyorum artik. Herkes hakk ettigini alir benden. Ve böylece asil habere gelelim. Sinifin ortasinda diledigim gibi özur konusmasini aldim. Ve rahatladim. Otoriter biri olarak bu hakareti bos sayamazdim. Yanlis kisiyi ezmeye calisti ama hatasini anlayip özur diledi, bu da bir sey...

2011'in sonuna gelmis bulunuyoruz ve bu sene benim icin cok iyi baslayip agustos sonunda kritik bir duruma dogru gitmeye baslamisti. Zaman, zaman "ben nasil bu sorumlulugun altindan kalkabilecem" diyip saatlerce oturup kara kara dusunmuslugum oldu. Bir yandan okul (bölum degistirince 2 sene kaybetmis olcaktim ama ben o iki seneyi arti su an ki derslerle beraber toparlamaya karar verip kendimi nekadar mantiksiz bir duruma soktugumu anlamis oldum), öbur yandan is ve sanki bu yetmezmis gibi fitness salonunda instructor egitimi almaya karar verdim yaz basi. Bu son 4 ay'in yorgunlugnu ve stresini nasil atsam diye kacis yollari ariyorum kendime. Kendimi biraksam 1 hafta araliksiz uyurum sanirim.

Ikinci dönem allahtan daha rahat gecicek benim icin. Böyle devam edemezdim zaten. Toparladim bayagi aslinda. Yani kaybolan o iki sene icin birsey yapmam gerekmezdi aslinda ama benim hedeflerim var. Bir an önce okulu bitirip ailemin yanina dönmek istiyorum. Kendime saygin bir hayat kurup guzel bir isim olsun istiyorum. Aski bulup zamani gelince evlenmek falan filan... Aldigim egitime, bagajimda ki deneyimlerime ve kendime guvenerek beni 2 sene sonra istanbulda cok rahat bir hayat bekledigini dusunuyorum. Bunu okuyup "neyine guveniyorsun" diyenler de vardir mutlaka. Hakk veriyorum. Öz guven herzaman göze carpar. Ama ben o özguvene sahip olabilmek icin cok caba harcadim. Yapabileceklerimi ve yapamiyacaklarimi iyi biliyorum cok sukur onun icin bukadar rahat iddaa ediyorum bunu. Suna inaniyorum ki bir seyleri cok istiyorsan o istediklerini alirsin bir sekilde. Emek harcamadan olmaz ama. Emek harcamadan hic bir sey olmaz. Ben emeklerimin, ders calismaktan uykusuz gecirdigim gecelerin karsiligini alicagimdan eminim. Turkiye'ye ayagimi bastigim an istedigim herseyi alicam.

Cok kararliyim. Ailemden uzak kaldigim su 4 yili dusununce, isteyip ve mesafeden dolayi sahip olamadiklarimi dusununce hirslaniyorum. Bir kere dunyaya gelmissiz, bunun degerini niye anlamiyor bagzi insanlar? Zamanini bos islere harcayip yillar sonra oturup dizini döven insanlara ayri bir alerjim var. Kendi hayatinin kontrolunu kaybedecek kadar ya da baskalarin ellerine teslim edicek kadar aptalsan cekiceklerin de var! Carpe Diem de bir yere kadar.

Neyse, benden bu gecelik bukadar. 5 saat sonra sinava girecem. Sali gunu de Turkiyeye kaciyorum ve 3 hafta tatil yapicam. Yeni yila girince kendime kadeh kaldirip basarilarimin serefine icicem ve basarilarimin devami icin dua edip 2012'ye "hayatima hosgeldin" diyecem. Herkese simdiden nice mutlu, saglikli, ve guzel seneler diyip iyi geceler diliyorum.

You're your own master of success! Write that down.

Diamonds are forever.

Since I came back from my very long lasting vacation, I've been stressing around like a lunatic. I've had countless of nights without any sleep at all. I've literally been started to think of the thought of having sex with my student literature as something natural. I mean, the only thing I'm close to these days are my books so why should that thought be so scary? God, I am a true materialist...

Anyway... It appeared to me that we're only weeks away from 2012 and I haven't been writing any values yet! But one goal that I want to achieve is to finish my C-grade essay before 2012 is over. I am an expert of seing things that needs do be fixed in my home when I study, so I've been thinking of packing my bags and go to our summer crib in Turkey for two months next autumn and write on my essay. How artistic wouldn't that be? Far away from "the real world" and the only company would be a cup of coffee, a see view from the balcony and the silence.

Silence... I love silence. As much as I enjoy the city life in Istanbul and Gothenburg, I also got a inevitable obsession for silence sometimes. And to be honest, I mostly prefer my own company rather than being surrounded by people (as long as they're not interesting, and as long as not I'm drunk). Silence to me means alot of things; it makes me think of life in general and it makes me calm and satisfied. It touches my soul like a trustful hand. I see things I usually shouldn't have been observing; the leaves on the tree, the sound of the waves hitting the blocks under a mountain, the feeling of hot sand burning between my toes and how the clouds in the sky moves to something that looks like eternity. In such situations, I always feel like I'm the most interesting person, being in the most interesting place in the world. I feel how my artistic vein leads me to my pencil. In situations like that, I've always been created art. Words of art. The only thing I was born to do. And I do it damn good...

The lack of passion in my life doesn't really disturb me that much, but I can't go on without mentioning it. If I should have been a true member of Freud's psychoanalysis, I would probably have commited suicide a long time ago, but once again; I'm quite pleased with being alone. Especially now when I'm in a chapter of my life where every move can affect my future. I can't let anyone or anything destroy my plans now. I've come too far.

A couple of years ago when I had a lecture in marketing, our lecturer shared the most unexpected, but at the same time one of the most brilliant comparsion about how you should solve problems at your work when you can't see any other way out of the situation. He said "If you're about to realize that the whole deal is crashing you should ALWAYS sleep with your enemies". Love that line! It is maybe the only thing I remember (except for Kotler's 4 P's) from that lecture. I was one of the persons who laughed out loud and thought he was trying to be funny (which he was), but years later I started to realize the underlying message of his comparsion; It is a fact that we're going to find ourselves in situations where we're forced to be in the same room with people we don't like. They know that we don't like them, and that's the beginning of a silent hostility. The reason why I put this story on my agenda is very simple;

One of my primary value for 2012 is to "sleep with my enemies" instead of stabbing them in their back. You see, to get somewhere you need to be tactic. You need to be aware of your weaknesses and your strengths, so you can use them in a strategic way for your own purposes. This is the real world, sadly but an inevitable truth if you're like me, very obsessed with the thought of growing. You need to pick your fights and learn how to leave unpleasant situations with the Oscar in your hand. I don't know about you guys, but I truly deserve the Oscar by just playing myself. I see myself as a diamond in the rough; I just need some tiiiiny tiny adjustments.

And if that means that we all have to "sleep with our enemies", that's fine by me. 2012 will be the year of progressing. Write that fact down on your paper!

And hey...
The jewellers may not pay you as much as they do for gold, but do you know what they say about diamonds?

That diamonds are forever...

CYA.

Hesap, lutfen.

Bazen kendimi eve kapatip duvarlarimi pembe'ye boyamak istiyorum. Depo da ki oyuncaklarimi cikartip hayal dunyami kurmak geliyor icimden. Tum kötuluklerden uzak olup sadece herseyi istedigim gibi görmek, herkese uzak sadece kendime yakin olmak istiyorum.

Zor bir dönem geciriyorum. Yani dayanilmiyacak kadar degil ama beni bir sekilde etkiliyecek kadar. Insanlari görmekten, tanimaktan biktim. Gercek yuzleri herzaman ki gibi migdemi bulandiriyor. Nefretle onlari izlerken hayatin nekadar acimasiz oldugunu tekrar anlamis oluyorum. Neden böyle oldular? Niye karsinda ki insani yaralamaktan zevk aliyorlar? What's your fckn problem, dude?!

Ben karsimda ki insani kirmamak icin, ona saygi göstermek icin, onu degerli hissetirmek icin ugrasirim hep. Bugune kadar karsimda ki insana ilk kötulugu ben yaptigimi hatirlamiyorum dogrusu. Ama haksizliga ugradigim zaman iki katini yaparim o ayri. Icimde inanilmaz bir kin besliyorum o insanlara karsi. Nerde vursam diye yol gözluyorum. Bana yapilanlari unutmam hic bir zaman. Er gec hesaplasirim. Kac yil gecerse gecsin o kin herzaman bir kenarda durup eskileri hatirlatir. Guvenemem o insana bir daha.

Su an ayni durumu yasiyorum. Okulda bir hocayla tatsiz bir durum yasandi. Daha dogrusu beni sinifin icinde asagilamaya calisti. Oturup dusundum. Onu hakli cikarmaya calistim. Yaptiklarinda mantikli bir aciklama aradim. Ama bulamadim. Ve su an müdürler, benim bölümümde ki hocalar ve bir cok kisi daha bu durumla ilgilenip o onu ayagima getirip benim istegimi karsilayip sinifin ortasinda özur diletmek icin calisiyorlar. Bu senaryoyu görmek icin dunyalari verirdim. Karsimda kucuk dusmesi, herkesin icinde yuzunu kizartip benden özur dilemesi su an en buyuk hedeflerimden biri. Cevabim hazir bekliyorum. Cok bomba olucak.

Kavga ve tartismadan mumkun oldukca uzak durmaya calisirim hep, ama maalesef ortam gerizekali insanlarla dolu ve bunlar bazen boyundan buyuk islere kalkismaya calisinca biri bunlarin nerde durcaklarini hatirlatmali. Hic bir zaman kendimi ezdirtmem bana yanlis yapmayanlari da ezmem, ama oldu ki karsima biri cikip da benim kisiligime, bana olmadik yerde hakaret ediyor; bende (benden cok daha degersiz, ve gereksiz olmadigi sure, yoksa onunla konusmak bile kendime hakaret olur) onun anliyacagi dilden konusurum.

Bunu bana yapan hoca 100% degil 110% vakit ayircaksiniz okula demisti. Kusura bakma ama biz devletten 100% icin "maas" aliyoruz. Ama madem 110% diyorsun; 100% okula ayircam geri kalan 10'u da seni okuldan attirmak icin ugrasicam! Loser...

Show must go on

Yarin ayni ucakla geldigim gibi ait oldugum yere dönuyorum. Valizimi son kez kontrol edip birsey unutmadigima emin olmak istiyorum; hayalkirikligi (evet), bosluk (evet), caaresizlik (evet) geriye kalan ask kirintilar (evet)... Hic birsey unutmamissim. Tamamdir. Hadi bakalim dönelim isvecimize. Dönelim de su geri kalan 1.5 seneyi kazasiz belasiz bitirelim bakalim. Hayatta bazi seyler istedigin gibi olmuyormus. Bunu cok iyi ögrendim. Vazgecilmezlerim var diyordum, ama hayat bazen seni öyle bir vaz gectirir ki, seni öyle yari yolda birakir ki hayretle zaman zaman ne kadar aciz oldugunu anlamis oluyorsun. Sabahin körunde ailemin yanina aglayarak kacan ben degilim, de baskasiymis gibi. Sevip de sevdiklerime sahip cikamiyan kisi ben degilmissim gibi. Elimden baska birsey gelmedigini anlayip yenildigimi kabul etmek zorunda kalan ben degil de baskasiymis gibi... Ben aslinda hic bitmesini istememistim. Ama ask kirintisi ile doymaktansa... gerisini siz biliyorsunuz zaten. Hadi beraber bagira bagira icimizde ki yükü atalim. Hadi sabaha kadar icip bos bos konusalim. Dans edelim, dusup tekrar kalkalim. Kusalim. Biraz daha icelim. Deli gibi seviselim. Herseyi bir an icin bos verip icimizden ne geliyorsa onu yapalim.

Ben coktan yolumu cizdim. Ne isteyip ne istemedigimi cok iyi biliyorum. Dusmeden yoluma devam edicem. Ne olursa olsun hayat devam ediyor. Etmek zorunda zaten. Kaybetmeyi sevmem, ama kaybetmeden kazanmanin zevkini anliyamazsin ya... Hic birsey icin pisman degilim. Iyiki onu tanidim, iyiki bagzi seyler yasandi. Iyiki sevgiyi, aski bana hatirlatan kisi o oldu. Maalesef sartlar bizi yendi ama en azindan icimde "keske söyle ya da böyle yapsaydim" gibi dusunceler olmuyacak. Cunku ikimiz de elimizden gelen herseyi yaptik.

Umarim baska sartlarda tekrar karsilasiriz. Önumuzde asamiyacagimiz engeller olmayinca tekrar göz göze gelip "ee askim, nerde kalmistik?" diyip biraktigimiz yerden devam ederiz.

Seni hic unutmam, unutamam. Iyiki vardin.

Keske.......

Benim icin coktan ölmustu zaten...

Bu gun dedemi kaybettik. Nekadar igrenc bir insan olsa da adet diye nur icinde yatsin diyorum. Kötu insana birsey olmaz derler ya... O hayatini fazlasiyla yasadi zaten. Karsinda ki insanlari uzmekten ezmekten baska bir sey yapmadi bu gune kadar. Hayatimda tanidigim en igrenc insanlardan birisiydi kendisi. Zaten bize uzakti simdi bir daha yaklasmamak uzere daha da uzaga gitti. Cehennemin dibine kadar yolu var...

Inside out...?

Bu gune kadar görmedigim fark etmedigim "gercekler" suratima tokat gibi yapisti ve hic sonu olmuyan bir hayalin sonunu uzakta da olsa görebiliyorum. Su an o sonu yakaliya bilmek icin kosa kosa ona dogru gidesim var, ya da agir adimlarla yavasca yurumek. Önceden o sonu göremiyordum ama artik göruyorum. Hep aramizda sir olarak kalsaydi diyorum. Hic bu buyu bozulmasaydi diyorum. Keske hic konu acilmasaydi. Keske birbirimizden hic bir beklentimiz olmadan devam edebilseydik diyorum. Hani olur ya, cok guzel bir ruya göruyorsun ve hic bitmesin istiyorsun. Uyanmak uzere icinden "hayir biraz daha" diyorsun ama beynine karsi koyamayip gözunun önunde ki sahneler bir anda yok oluyor. Iste ozaman keske diyorsun. Keske ruya degil die gercek olsaydi. Iste o hayal kirikligni yasiyorum su an. Biz bu gune kadar gercekleri bos verip guzel seylerden bahs etmeyi karar vermistik. Aramizda sessiz bir anlasma imzalayip böyle kabul ettik durumu.

Sessizce nasil birbirimizin hayatina girdiysek sessizce cikacagiz. Bu gun olmasa bile yarin ya da öbur gun. Belki ilerde göz göze gelicez. Ayni ortamda bulunup gözlerimizi birbirimizden kaciracaz. Ve hic kimse aramizda ki gecenleri bilmicek. Derdim de o degil zaten. Derdim su ki eger istesem, yani herkezin bilmesini istesem, önumde hic bir engel olmadan, cekinmeden icimdekileri söyluye bilmek. Belki de bir daha hic birbirimizin yuzunu görmuyecez. Hayat cok tuaf. Hic vaz gecmicegini dusundugun insanlar zamanla daha da az acitiyor ruhunu, kalbini. Zamanla unutuyorsun ve yeni insanlarla yeni ortamlarda kendini buluyorsun. Bazen gecmiste ki yasananlar gözunun önunde canlaniyor. Gulumsuyorsun gecmisine. Ve kimse vaz gecilmez degildir diyorsun.

Ne olursa olsun keske demek istemiyorum. Iyiki bagzi seyler yasandi. Iyiki onu tanidim. Iyiki var ya da vardi. Varligi benim icin cok önemli ya da önemliydi. Hayatimda hep kalsin derken ne kadar cok sey istedigimin farkina vardim bu gece. Dun olsaydi bu dusunce beni su an ki gibi rahatsiz etmezdi. Ama bu geceden sonra benim icin cok sey degisti. Yanlis anladim dicem ama yanlis anlamadim. Kelimeleri nekadar degistirse bile, yeni ve daha az ic acitici cumleler kursa da sonucu ayni olucak. Icimde ki hayal kirikligini bastirmak istiyorum ama nekadar bastirmaya calissam gittikce buyuyor. Beni kimse korumasin. Ben kendimi korurum ayrica koruncak bir durum da yok ortada.

Uzun bir seyahate cikacaktim ama artik emin degilim. Daha önce sana dogru yolculuga cikinca bir kere bile "acaba" mi demedim. Bu gece acabalar keskeler kafamda dönup duruyor. En guvenlisi dört duvar arasinda sessiz ve sakin hayatima devam etmek mi? Kimseye yakin olmamak. Sadece kendim ve ben. Haksizliga ugrayinca daha da cok hirslaniyorum. Inadina daha da cok okuyup daha da cok hayatin canini okumak istiyorum. Benim zamanim da gelicek. Iste bu yogun duygularin arasinda inanilmaz bir motivasyon hissediyorum. Ya seninle, sizlerle ya da sizsiz yoluma devam edicem. Ezilmeden adim adim yukselicem. Benimle konusmak isteyen insanlar agzini acmadan önce iyice dusunsunler. Benim degerimi anlamiyanlar benim etrafimda bulunmasin. Herkesin degeri kisiye göre degisir. Herkes yerini bilsin ve ona göre davransin.

Yolun sonu nekadar yakin ne kadar uzak olsa bile artik o sonu görebiliyorum. Bundan sonra hersey cok farkli olucak benim icin... Gecmis olsun mu diyelim bilemedim simdi?

Gecmise mektup

Ne ara otomatik dugmesine basip dusunmeden, hissetmeden yasamayi tercih etmistik biz? Yoksa biz degil de baskalari mi dugmeye basmisti? Baskalarinin ellerine mi hayatimizi teslim ettik biz? Baskalarin istekleriyle mi pazartesiden- cumaya kadar bu gercegi sorgulamadan Duracell-reklaminda ki tavsanlar gibi kosusturuyoruz? Yazik bize...

Bu son gunlerde hatiralarimla beraber gecmise döndum. Dusundum. Hatta saatlerce oturup kenarlari sararmis fotograflara bakip keske dedim, iyiki dedim, acaba mi dedim. Ve bos bir kagita uzun bir mektup yazdim. Ilk okulda ki ögretmenime gidecek olan mektupu elimde tuttum ama posta kutusunun önunde vaz gectim ve eve döndum.

Aslinda mektupu hakk ediyor. Okusa mutlu olucak. Bundan eminim. Kendsini önemli hissedicek. Ama nedense vaz gectim. Azcik utandim dogrusu. Nedense karsinda ki insana nerde yanlis yaptiklarini söylemek daha az cesaret istiyor. Baska turlusu beni ciplak hissettiriyor.

Bugune kadar kagita dökup yazdigim ama sahibine yollamadigim mektuplari hesaplasam konusmaktan cok sustugumu anlamis oluyorum. Bodrum katinda ki depo da bir valizin icinde sakladigim mektuplarin icinde ki itiraflar, yalanlar, dusunceler, aciklamalar, sirlar, isyan... Bilmesi gerekenlere cesaret edip veremedim. Bir acidan da benim nekadar korkak oldugumun göstergesi bu. Belki de bilmeden cok sey kaybettim. Bazi seyler cok farkli olabilirdi. Iste o valizin ustune kocaman bir "keske" yazasim var bazen.

24 yasima gelmis, biraz daha akillanmis, biraz daha kendimle barisik bir kadin olarak karsinizdayim ve ara sira size nasihatta zaman zaman uyarida bulunuyorum. Kendi gözlemlerimle size hayati anlatiyorum. Bazen de karsilikli kahve icip bulmaca cözuyoruz. Butun bunlari yapan bir insan hisslerini dile dökmekten bukadar mi korkar? Bazen kendimi anliyamiyorum dogrusu... Iste bu da o yuzlerce mektuplardan biri diyorum ama bu sefer cesaret edicem.

Gizlice deger verip hakk eden kisiye hiss ettiklerini söylememek ne kadar sacma. Belki de benimkisi kaybetme korkusu. Duygularimla surekli dialog halindeyim. Surekli bir seyler hissediyorum. Yeni ortamlara girince, insanlarla tanisinca, yakinlarima, uzagimda ki insanlara. Ama bir turlu cesaret edip söyliyemiyorum cogu zaman.

Mektupu alip ceketimi giyip tekrar disariya aticam kendimi. O mektupu yollucam. Sevdigim bir kisiyi mutlu edicem bugun. Bugune kadar söylenmemis kelimelerin hatrina hayatimda bazi degisiklikler yapmayi karar verdim ve zamanla bir bavulun icinde saklmak yerine deger verdigim sevdigim insanlara hissettiklerimi utanmadan onlara da hissettiricem...

Sizi seviyorum.

Zorunda degilim...

"Zorundayim" kelimesinden nefret ediyorum. Zorunda kelimesini hayatin tadini cikarmasini bilmeyen insanlar kullanir bana göre. "Ise gitmek zorundayim", "sevgilimi aramak zorundayim" "erken yatmak zorundayim" "kiloma dikkat etmek zorundayim" gibi cumleler beni ciddi anlamda endiselendiriyor. Yani toplum acisindan yorum yapicak olursam bizim zorunluluk takintilarimiz birak piskolojik dengeyi etkiliyor olmasini, resmen yaraticiligimizi alip göturuyor. Zorunluluk hisseden bir insan kendisine ve toplumuna nekadar yararli olabilir? Bugune kadar insan piskolojisi hakkinda okadar cok arastirmalar yapildi ve özellikle zorunlulugun insani nasil etkiliyor hakkinda arastirmalarin, bir cogu zorunlulugun ters etkileri hakkinda konustu. Fazla detaya girmeden benim ve "zorundayim"la aramda ki iliski hakkinda konusmak istiyorum. Aramizda hic bisey yok, sadece arkadasiz! Cekmeyin yeter!

Evet espiri iiiirencti kabul ediyorum. Son 2 yildir gunluk yasamimda ki yaptigim degisikliklerden biri bu kelimeyi boykot etmekdi. Sizi bilmem ama ben zorunluluk hissettigim durumlarda motivasyonumu kaybediyorum. Yani önumde ki misyonu tamamlarim ama zorunda oldugumu hissettirdigi icin bunu bana hissettiren insanlardan ortamlardan gizlice nefret etmeye basliyorum. Disaridan bakilirsa gunluk yasamimda ki degisiklikler belli olmuyor cunku rutinlerim hemen hemen ayni; dersim varsa ya da ise gideceksem saati kuruyorum, her gun ocagin basinda kendime yemek yapiyorum, haftalik temizligimi yapiyorum, dusumu alip dislerimi fircaliyorum, sporuma gidiyorum, gerekirse aksamlari oturup saatlerce ders de calisiyorum ama buna zorunda oldugum icin diye yapmiyorum. Herzaman bir secenegimiz oldugunu dusunuyorum. Yemek yapmak zorunda degilim ama yemek yapmazsam ac kalirim ve ac kalmak beni mutlu etmez. Ders calismak zorunda degilim ama ders calismazsam okulumu bitiremem ve böylece rahat bir hayat yasam hayali sadece hayal olarak kalir, bu da beni bozar. Ise de gitmek zorunda degilim ama gitmezsem her ay gelen faturalari ödiyemem bu da beni huzursuz eder... Aslinda mutluluk ve memnun hissetmek icin surekli hayatla alisveris icersindeyim. Ben bunu yaparsam sende bana bunu verirsin gibilerinden. Ama herzaman kontrol benim elimde.

Bana göre nerde yanlis yapiyoruz biliyormusunuz? Rutinleri zorunlulukla karistirmakla kendimizi kendi istegi olmuyan zavalli bir yaratik olarak görmemiz. Böyle dusunerek hareket ediyoruz fark etmeden. Ben artik zorunluluk duymaktan biktim. Geri kalan zamanimi dolu dolu yasamak ve icimden ne gelirse onu yapmak istiyorum. Hic bir zaman hayatla zorunluluk hakkinda tartismak istemiyorum.

Motoru takip gitmeden önce bir durup etrafina bak. Su an bulundugun ortamdan memnunmusun? Hayatinda ki olan insanlardan mutlu oluyormusun? Her sabah usenmeden kalkip gittigin is yerinden zevk aliyormusun? Yoksa zorunluluk hissettigin icin mi bunlara katlaniyorsun? Eger öyle ise sana aci bir haberim var; Okadar da önemli degilsin inan bana. Sen olmasan da dunya dönmeye devam ediyor. Sen gidersen baskasi gelir. Kimse vaz gecilmez degildir. Onun icin hayatinda degisiklik yapmaktan korkma hic bir zaman. Sonucta hic kimse butun bunlara katlandigin icin sana tesekkur etmiyecek. Zorla guzellik olmaz.

Annem ve babam pek zorlanmis gibi durmuyorlar zaten. Guzellik zaten genlerimizde var ;)

Yanlizlik kac kisilik?

Bu soruyu kendime defalarca sormuslugum oldu. Yanlis anlamayin, yanlizlik beni korkutmuyor, aksine bu bilinc cogu zaman huzur veriyor. Hani hayatin anlamini arayan kisilerden biri oldugum icin en azindan bir valiz dolu sorularimdan bir tanesi böylece cevaplanmis oluyor. Gelelim diger soruya. "Yanlizlik kac kisilik?" Ha ya da "1 arti 1 in cevabi herzaman 2 mi olmustur?" Normalde gelicek hafta sonunun planlarini dusunucegim yerine benim dusundugum sorulara bak... Lisede felsefeden nefret etmek siniftaki en populer grupta arti puan kazandiriyordu onun icin bende digerleri gibi "Iyyyyy, felsefe dersi deme! Resmen basim dönuyor ayol!" diyordum ama derste ne kadar dinlemiyorum havasinda olsaydim bile hep bir kulagim hocanin anlattiklarindaydi. Yaraticiligimi tatmin edebilmek icin filosoflarin teorilerini okuyup kendi kendime paradigmalar olusturuyordum. Basta ki yazdiklarim sorulara benzer sorular sorardim kendi kendime. Siniftaki kimse bilmezdi ama felsefeden 5 almistim. Ders sonrasi ara sira hocamla oturup konusurduk. "Keske bu tur sorulari siniftayken de sorabilseydin" derdi bana ama nedense imajimi korumak daha agir basiyordu. En populerden biri olmaktan bikmamistim daha.

Yillar sonra hala felsefeyi sorgulamak hosuma gidiyor. Hic vaz gecmiyecegim sanirim. Lise yillarinda yanliz oldugumuzu karar verip bi sure icin o konuyu kenara koyup yapmacik beraberliklere karistim. Siniftaki insanlarin iliskilerini ya da daha dogrusu zorunluluklarini fark ettim ve liseden sonra ki hayatimizda 100 e 90 da ki iliskilerinin devam etmiyecegini anladim. Emri vakilerden hic hoslanmam ama yinede buna izin veriyorum sistemin olusumuna bakilirsa. Demek istedigim su ki ana okulundan beri bizden buyuk insanlar bizim yerimize karar veriyorlar. Hangi sinifta kimlerle beraber olucagimizi, yemekhanede hangi grup insanlarla yemegimizi yiyegeyiz falan filan. Bizde buna ses cikarmayip kendimizi o duruma o ortama yanliz kalmamak icin ayak uydurmayi calisiyoruz. Biz aslinda politikacilarin kurbaniyiz...

Fazla detaya girmeden yanlizlik ve buyuklerin bize kucuk yastan beri yaptiklari emri vakilerin arasinda bir paralel cizmek istiyorum. Aslinda benim bakis acim kendime göre dogru, baskalari "yanliz degilsin hicbir zaman" der ve öyle yasayip gider. Bu ise bana ters geliyor. Ama "Yanlizlik kac kisilik" diyerek ayni zamanda daha önceki bakis acisina biraz da olsa yanasmis oluyorum. Eger örnek Isvecin 100 de 40 i benim gibi dusunurse "yanliz degilsin hicbir zaman" diyenlerin acisindan bir grup olusturmus olurlar ve böylece yanliz olmuyorlar. Benim acimdan ayni dusuncede, ayni ortamda, ayni evde olmana ragmen hep yanlizsin. Kendinden baska kimseye daha yakin olamazsin... Tabikide bu sosyalesmeden hayatinda biri olmadan yasiyabilirsin anlamina gelmiyor. Aksine yanliz ve tek basina yasarsan kafayi yersin. Ama bana göre baskalariyla bulusmak, birseyleri paylasmak sana perspektif kazandiriyor. Bunlar kendinle dialog kurabilmek icin yardimci oluyor. Kendini anliyabilmek icin. Ona bakarsan baskalarini anliyabilmek icin okadar zaman harciyan insanlar biliyorum ki. Belki de bunu yanliz olmadiklarini dusundukleri icin yapiyorlardir. Ben ise önce kendimi anlamayi ön plana koyuyorum, sadece gerekirse bana bisey katicak olursa karsimda ki insani anlamayi calisirim. Zaten isime yaramiyan bana bisey katmiyan bir insanla konusmam onun icin de onu anlamak benim icin hic bir anlami yok.

Yanlizlik kac kisilik olursa olursa olsun, yinede ayni odada beraber yanlizligi yasiyoruz. Böylece fazla uzatmadan bu soruyu da cevaplamis oldum. Gelelim "1 arti 1in cevabi herzaman 2 olmusmudur?"... Matematigim rezaletligin fevkinde olmasina ragmen boyumdan buyuk sorulara giriyorum ya...

Dur ben bi Platon'u arayayim.......

Iste benim hikayem

Eveeeet... Daha önce blog'umda Turkce yazmamistim ama bu aksamin serefine yazmayi karar verdim. Simdiden degerli konuklarima bir uyarida bulunmak istiyorum; my turkish writing skills are limited! Onun icin beni hos görun efendim. Sadece bir deneme yapmak istiyorum. Onun icin benden artistik metinler beklemeyin, uzulursunuz.

Bu gece emek hakkinda konusmak istiyorum... Daha dogrusu sizlere emek kelimesinin benim icin ne anlam tasidigini aciklamak istiyorum. Cocukluk yaslarinda mesafe nedir bilmezdim. Zamaninda hak etmiyenlere hak edenler kadar deger verdigimi bilirim. Zaman zaman kendimi sevdirmek kabul ettirmek icin girmedigim sekil kalmamisti; karsimdakinin sözunu kesmeden saatlerce dinleyen oldum, sabaha kadar durmadan icip dans eden o sorumsuz kiz oldum, bile bile bana yakismiyan ortamlara ayak uydurup onlarin dilinden konusup onlarin dogrularini dogru bildim, adini "ask" koydugum ama aslinda inanmadigim bir yalanin icinde de yasadim, paranin gucunu hafife alip kafama koydugumu yaptim ve bir suru sey daha... Her rolu denedim.

Artik her senaryoyu ezberledim. Kendimi sevdirmis kabul ettirmis olabilirdim ama zamanla da tum yasananlar icinde kendimi de kaybetmis oldum. Hayatimda ki en buyuk kayip ama ayni zamanda da en buyuk kazancim oldu. Insan nereye kadar sorumluluktan kacabilir? Nereye kadar kendisini ve kim oldugunu görmezden gelir? Ben yeni bir yol cizmistim kendime. Herseyi arkamda birakip Göteborga tasinma karari almistim. Aslinda tasinma kararim cok ani gelmisti.

Arkadaslarimla bir partideydik. Herzamanki ekip, herzamanki ortam, ayni sözler, ayni sarki. Tek fark takvimdeki tarih... Sanki dejavu yasiyordum her seferinde. Ortami inceledim, arkadaslarim dedigim insanlarin konusmalarini dinledim, yuzlerindeki agir makyaji ilk defa fark ettim. Kahr etsin, aynisi bende de vardi... Neyden, kimden sakliyorduk kendimizi? Niye usenmeden saatlerce aynanin karsisinda durup baskalari icin suratimizi bizi dogru tanitmayan hale getiriyorduk? Bulundugumuz ortamda kim bizi biz oldugumuz icin görebilirdi? Baskalarin gözunde guzel görunmek cekici görunmek bukadar mi önemliydi? Biz aslinda yuzeyselligin kurbanlariydik...

Kafamda yillardir planlarim vardi ama kendime yeterince guvenim olmadigi icin hedeflerimi ve planlarimi görsel arsivimdeki "hayaller" klasörune koymustum. Gazeteci olmak hep hayalim olmustur ve belki hayatta ki en iyi bildigim sey kelimeleri sanata döndurmektir. Aslinda yetenegimi coktan fark etmislerdi. Bir gazete'de part time is teklifi alinca bile kendime guvenim yerine gelmedi. Berghs School of Communication'dan diploma aldigim halde medya bölumune kendimi layik göremedim. Herseyi bir kenara birakip kendimi sorumsuz ve bos bir hayata layik görmussum belliki...

Iste o aksam hersey acikliga kavustu. Ben, Denise Lindqvist hic bir zaman buraya ait olmamistim. Hic bir zaman klublarda sampanya patlatmayi, sabaha kadar dans etmeyi sevmemissim. Ben daha anlamli bir hayat hak ediyordum. Herkese iyi aksamlar isim var diyip partiyi terk etmistim. Eve gelir gelmez gözumu kapatip haritaya parmagimi koyup gözumu actim. Göteborg... Ben delimiyim? Kirada oturmuyordum, kendi evim vardi, az da olsa beni baglayan bir hayat vardi. Burda buyumussum, baska hic bir yer görmemissim... Göteborg Isvecin taaaaa öbur ucu. Kimseyi tanimam etmem. Affaladim... Kizim sen orda tek basina ne yaparsin, dedim. Kocaman sehir, ham diye yutar la seni, ztn kendini kaybetmissin orda iyice kaybolursun dedim. Ama icimde bir ses "Git Denise. Orda seni cok daha guzel bir gelicek bekliyor. Tek basina olsan bile yanliz degilsin. Hedeflerinle berabersin. Istedigin universtede oku hayatini kazan. Bunu kendine borclusun". Temmuz ayin basindaydik ve saat gecenin 12siydi. Penceremi acip acik havayi icime cektim, uzun bir "off" cekip sabaha kadar oturup dusundum...

8 augstos 2009. Ailem Turkiyede haberleri alinca endiselendiler. Isvecteki tek ailem dayim ve simdi de o olmuyacakti. Yanlizlik seni korkutmuyormu, Denise?. Annem bana bu soruyu sordugunda (dil papuc kadar tabi) cevabim "Bir salonun icinide 200 kisiyle beraber olsan bile hep yanlizsin annecigim" hazirdi. Arkadaslarim saskinlikla neye ugradiklarina sasirmislardi. Bagzilari "dönersin sen" dediler bagzilari da "cok iyi bir karar almissin, arkandayiz" dediler. Bugun yaklasik 3 yil sonra kimseyi arkamda göremiyorum ya neyse. Kendi kararim. Eskilerden arinip yeni ve daha anlamli bir yol cizmek isteyen bendim (kucuk bir dip not). Gecenin 2sinde hareket edicektik. Ben, dayim ve dayimin arkadasi. Kiraladigimiz kamyonet agzina kadar doluydu ve yaklasik iki yil gecirdigim evin ev oldugunu hatirlatan salondaki biraktigim bir dolapti. Her odayi gezdim. Ellerimle duvarlari oksayip veda ettim. Acaba benden sonra kimler oturacak burda dedim. Acaba evin tadini benden cok cikarirlarmi? Benden daha cok mutlu gunler yasarlarmi bu evde acaba? Telefonum caldi. Arkadasim disarida beni bekliyordu. Ozamanlar en yakin arkadasimdi simdi ise eskilerde kalmis bir sima. Bana sarilip aglamaya basladi. Bende agladim. Agladim ama iki cok farkli sey icin agladik o gece. O benden ayriliyor diye, ben ise yeni bir sehire kimseyi tanimadigim bir yere gidiyorum diye. Gitme zamani geldiginde son bir kez evime dogru baktim. Balkondaki solmus cicekleri fark ettim. Sanki son zamanlarda ki ruhsal halimi anlatiyorlardi. Tek farkimiz onlar yagmurla beraber tekrar acicaklardi ben ise gunesin isigiyla. Göteborgda hic yagmur yagmiyormus. Göteborg hep gunesliymis... Artik gunesi gözlerimde hissetmenin zamani geldi...

Ertesi gun 1 oda 1 mutfakli ikinci el kiradaki yeni evime öglen 2 gbi son mobilyayi tasimistik. Hepimiz yorgunduk. Butun gece yollarda bir de merdivenlerden mobilyalarla in cik haliyle yormustu bizi. Aslinda o son koli yere deyene kadar dayimin beni birakip gidecegi aklima gelmemisti. Ama sonunda veda zamani gelmisti. Kapinin önunde uzun sure sarilmistik birbirimize. Dayimin sarilmasindan sesinden benim kadar duygulandigini anlamistim. Bi an icinde panikledim. "Geri dönelim, dayi" demek istedim. "Vaz gectim. Seni hic bir zaman birakmak istemiyorum. Sacmaladim ama yeter. Evimi, herseyimi geri istiyorum" demek istedim. Gözlerimiz karsi karsiya geldi ve agliyarak "Dayicigim..." dedim. O da tekrar beni kollarina cekip "Sakin birsey deme. Sen en dogrusunu yapiyorsun. Ben hep yaninda olucam" dedi.

Araba gözumun önunden kaybolana kadar pencereden durup izledim. Icimde yangin sicramis vaziyetdeydi. Vucudumun her yerinde sicakligini hissettiriyordu. Iste ozaman, o araba gözumun önunden kaybolunca dunyanin en yanliz insani benmissim gibi hissettim. Gunlerce evi yasanilcak hale sokmak icin ugrasmistim. Ara sira da kendime acimak icip mola verip agliyordum. Bende hafif bir narcissistlik var kabul ediyorum, yani hayatimi kendimi bir sanat eseri olarak göruyorum. Aslinda cogu kisiden farkim yok. Bir karar aldim ve arkasinda durdum. Bukadar basit.

Aslinda bukadar basit degildi. Bu karar benim icin cok sey degistirdi. Zamanla sorumluluk nedir onu ögrendim, kendime guvenim artti, hayatta ne isteyip istemedigimi anlamis oldum, ne yapabilip ne yapamadiklarimi bilmek, ve en önemlisi; Denise nasil bir insandir, nelerden hoslanir, nelerden hoslanmaz? Su durumda nasil davranir? Hayattan beklentisi nedir? sorularin cevabina her gecen gun daha da yaklasiyorum.

Belki kendime en buyuk iyiligi Göteborga tasinmakla yapmis oldum. 3 sene icersinde kendime yeni bir duzen kurup istedigim ve hakk ettigim sekilde duzenledim. Etrafimda istedigim seckin, az ve öz insanlarla beraberim. Istedigim bölumu kazandim. Ve spor salonunda instructor olmak icin yola ciktim. Onun haricinde part time bir isim var, elim ekmek tutuyor. Kimseye dayanmadan, guvenmeden kendime cok sey kanitladim. En zor zamanlarimda ailemin destegiyle beraber dusup tekrar kalktim ama gerisini tek basima basardim. Bu gercek beni ben yapiyor.

Herkesin anlaticak bir hikayesi var. Bir gunde okadar cok insanin önunden geciyorsun ve o kalabaligin icinde bir tanesini secip cikarsan emin ol onun da anlaticaklari olacaktir. Iste böyle. Yasadikca ögreniyoruz, ders aliyoruz. Bazen canimiz yaniyor, bazen ruhumuz oksaniyor. Bazen hatiralarimizla beraber ariniyoruz bazen de onlari kötu bir tecrube olarak hatirlayip birdaha tekrarlamamak icin örnek olarak göruyoruz. Zoru basardiktan sonra yeni bir zorlukla karsilasiyoruz ister istemez. Ama aradaki yasanan mutlulugu da unutmamak lazim. Ve mutlulugu hic bir zaman kendimize cok görmemek lazim.

Mutluluk kelebek gibidir. Hic ummadigin bir zamanda gelir omzuna konur ama ani bir hareket yaparsan ucup gider. Sabirli olursan tekrar geri döner. Sabirli olabilmek icin de emek lazim. O kelebek elime kondu ve onu parmagimla oksuyorum su an. Tam anlamiyla mutluluk benim elimde. Ve bu gercek bana inanilmaz bir huzur veriyor...

With you...

There are two things in life I can't live without; money and love. And even if I'm a broke student, I still got love in my life. Love from my family, love from my friends... Love is all around me! And soon I will be close to one person that means alot to me. Sevgilim... If you read this; I'm so blessed to have you by my side. Both as a friend and also as my guy... Even if you're far away it's so worth it. When I'm in a bad mood, or when something good has happend, you're the one I want to share it with. I don't want this to end. Not now. I don't want to be realistic as long as I'm not suffering from it. I just want to be "Carpe Diem" with you. I have had the greatest summer ever filled with love and passion. We're just about to face a long and cold winter and everytime I stand outside and wait for the freaking bus to come in - 30 C I will think of you and me and our memories we created.

This will warm me in this cold and dark winterland.
SenVeBen...

Fucked him.

What's up b*tches and hoezzzz?
I have alot going on at the moment. It's the final countdown to our first exam and I'm nervous as usually. I hate written exams... I actually created a phobia for written exams back in high school and it still seems like it follows me. Just before I'm going in to the hall I always feel like I'm close to pass out or even whorse; throw up! Fresh, ha?

Well... It's monday today and I've got no lectures so I should go to the supermarket for my traditional shopping, but it seems like I'd rather prefer hanging out in front of the computer. I'm so productive...Not...

Something that bothers me is the fact that I'm broke. My wallet is freakin empty and the renovation of my flat is standing still. Another reason to feel stressed! And I haven't had the opportunity to work this month because of the stressfull scedule in school, so my only hope lies in the silly thought of someone's comin and knock my door with a bag full of money and says "Hi you sexy thing. The society would like to thank you for being beautiful by giving you a small gift".

If someone's got an obscene amount of money on their bank account, and can't figure out how to spend it; GIVE THEM TO ME!

Ok, need to go now.
Later!

Dude looks like a lady?

... Hi everyone! I'm kinda stucked here. Yeah I am actually. The thing is that I'm forced to read tons of litterature in english, but hey; do I look smart enough to do that? The fact is that I got potential, but my brain keeps telling me "this is english dude. It's not your native language so it would be kind of suprising if you actually manage to understand the written text without any problems". I truly make it harder for me than it is I guess. I seems much more complicated than it is and I know that I most of the time manage to see things in a more abstract and complicated way than it actually is. One more bad way of attitude that I need to change for my own good...

And I've got some troubles with my love life. There is a guy that I've been dating for a while and I like him. So far so good right? The main issue is that we live far away from each other and sometimes that irritates me cause we don't see each other that often that I would like us to do. For example tonite; the door bell just rang and I was about shit in my pants because of some less pleasant incident that happend last week. There and then I wished that he could be here and protect me :p. Well... What can I say? Time will show... I don't even know what I expect it to show. I mean, everything is kind of clear, but I guess I'm not interested in logic anymore. Logic to me is too predictable and I don't like things that is obvious so therefore I'd rather see this as something exciting and see where it leads me...

Ok... Todays reflections has come to an end. Back to work.
Later!

Sizin icin

Dear readers. Denise's speaking here. Some of my friends asked me several times what this link leads to. Some of you already figured out that this is my own personal blog were I write about my feelings and reflections while some of you wondered why I publish a picture of a half naked woman with a guitar between her legs, on Facebook. A few of you asked why I don't write in turkish but the truth is that my writing skills in turkish is quite limited compared to english and swedish. So I've decided to write in english sometimes (even if my english isn't flawless, haha).

Almost a week has passed since I got back to Sweden. The minute I came out from the airport and felt the cold wind, and observed several people in autumn jackets I just wanted to run right back into the aircraft and beg on my knees to take me back to Turkey again. And just for a while I visualized the scenario and smiled for a second. That would be so typically me to actually do that, but then I realized that I have important assignments to commit before I can even think about going back there again. So I took my bags and went to the bus with heavy steps...

And yes, It is heavy carrying around on a visual stone inside my body. Sometimes it gets so heavy that I need to sit down and catch my breath. Have you ever missed someone so much that the pain takes over your whole body? So much that you feel emotionally paralyzed after hours of uncontrolled crying? I have. I feel that everytime I have to leave my mum, dad and grandma. And my closest and dearest ofcourse. All of this crying is the sum of my love and care for them. My frustration over not being able to spend that much time with them that I would like to do. The sum of helplessly watching time passing thrue my fingers like sand...

Sometimes I get so frustrated over the fact that I can't compete with time. I am afraid of losing the ones I love and I guess most of my fear depends on my father who had a heartatache last spring. After that nightmare I've found myself respecting life and its unpredictability more than I've ever did before. I've found myself praying for my closest, wishing them health and happiness. And finally I prayed for myself to finish my studies without any problems so I can pack my bags and go back to the place where I belong; close to my family and my beloved Turkey. I don't wanna waste more time here anymore. I want to spend the rest of my time close to my family.

So therefore I will let out the last tears and wait for them to dry. I will turn off my feelings and do what is expected of me. But sometimes, when nobody can see or hear me, behind the four walls of my loneliness, I will miss you without anyone noticing. And I will pick up my memories from my visual museum to constantly remind myself that all this could be my again.

Wait for me...

Vi två

Efter ett halvår insåg vi tillslut att vi två passar sjukt bra ihop. För du e som ja... Ni vet när det inte är något snack om saken? När det bara klickar? När allt funkar? Exakt så är det. Jag släpper logiken och kastar mig ut. Det här kan bli riktigt bra. Om jag är kär?

....... Tihi.

Kör bara kör.

Hej vänner!
I skrivande stund förbereder jag mig för att åka iväg på en liten minisemester i några dagar med en mycket speciell person. En person som får mig att må bra och som är som jag. Att vara likasinnade är en förutsättning i det mesta enligt min lagbok. Jag tror inte på att motsatser på något vis skulle komplettera varandra. Till en viss mån, kanske, men i det stora hela handlar det alltid om att omge sig med människor som får en att må bra, som förstår en. Och jag mår inte bra av oliktänkande människor så för mig gäller det alltid att ha människor av min kaliber omkring mig. Som förstår mig, min humor, gillar mitt tänk och så vidare. Därför kommer vår andra semester ihop att bli rikigt bra.

Jag är på väg in i en stor vändpunkt i mitt liv och förhoppningarna och inspirationen är på topp. På något konstigt vis säger magkänslan att jag kommer göra något stort för mig själv. Jag tror stenhårt på det. En total lycka sprider sig i hela kroppen och jag går mest runt och ser sådär fånigt glad ut. Ni vet, på ett provokativt sätt? Ett sätt som frestar de bittra att ge mig en käftsmäll och skrika "Sluta tro så mycket om dig själv. Livet blir inte bättre än såhär. FATTA!". Men jo, livet kan bli så mycket bättre än vad det redan är. Jag vet för jag har sett och upplevt. Jag vill så hårt och då blir det så. Jag funderar stundtals på att lägga till ett andranamn i stil med "Denise stentaggad Lindqvist". Vill liksom skrika rakt ut och uppmana alla att våga satsa. Att våga glädjas för små små saker i livet. Att uppskatta allt och att vara tacksam över livet. Jag vill att alla ska tänka som jag; att livet är en gåva. Att varje svunnen sekund blir till imperfekt. Att sträva efter att göra saker man VILL göra. Att tro på sig själv så pass hårt att andra tillslut gör det samma.

Jag vill att alla ska se sig själva som en investering för andra. Mitt liv är så simpelt; jag har lärt mig uppskatta ögonblicken, detaljerna, de obetydligaste sakerna. Jag tänker alltid positivt och försöker alltid hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Det senaste året har jag slutat sova lika länge. Jag vill ha rutiner, vill inte missa något. Vill inte att tiden ska gå till spillo. Jag vet inte, men jag känner att jag är rikare än många andra som bara klagar och placerar sig själva i det monotona facket med en massa måsten. Om man är där man vill vara kan man omöjligt klaga. Känner man enligt ovanstående gör man nog gott i att ifrågasätta sig själv och tänka till om man verkligen är där man vill vara. Så gjorde jag och det blev min vändpunkt.

Idag lever jag ett liv utan bekymmer, är med de människor som jag vill ha i mitt liv. Gör saker som jag VILL göra och inser att livet är jävligt fantastiskt ur många vinklar. Vissa som läser detta kommer förmodligen reta sig litet, medan andra kanske inspireras. Poängen med detta inlägg är inte att försöka måla en tavla av perfektion; livet är inte perfekt. Poängen är att vi lever en gång. Jag behöver inte säga så mycket mer än så. Du vet redan vad jag menar...

Kör bara kör!

JAG KLARADE DET!!!!

Pass på i sommarvärmen!
Är i skrivande stund nere i sommarhuset hos mina föräldrar och njuter. Alla tycker att jag blivit smal (ouwwww yeah!!). Men den roligaste kommentaren fick jag av mammas och pappas engelska vän som över halva gatan skrek "OMG, ur'e so fit!!!! Soooo thin! What have you done??". And I was like "Don't you ever stop saying that!" Haha! Jag gillar när det är gött snack på människor!

Igår var jag och en väninna till min mamma på Turkish hamam då jag vägrar solen i annat fall. Så mycket död hud. Man vill ju inte flagna redan efter två veckor! Så snart beger vi oss ner mot stranden och lite gött häng. Men nu till det viktigaste...

Jag pluggar som ni vet. Men jag går inget program utan jag läser kurser och kombinerar mitt eget program. Lagom osexigt... Jag har försökt komma in på program ett tag nu, men ej lyckats då 1.2 på högskoleprovet inte var något att hänga i julgranen för universitetet. Mina betyg från gymnasiet räckte nästan fram, men var inte helt acceptabelt dessa heller. Långt där inne har jag känt mig lite som en "sosse". En sån som egentligen har visioner för miljoner, men som inte tilläts visa vad hon går för. Det har tärt litet på mig om jag ska vara ärlig.

MEN!

Igår kom första antagningsbeskedet och jag gick in på nätet i smyg utan päronens vetskap. Hade gått och grämt mig sen en tid tillbaka och ville inte säga något om det inte gick vägen denna gången heller. Jag loggade in och ser att jag kommit in på mediaprogrammet, eller för att förtydliga "medier och kommunikation i teori och praktik"!! Som den dramat jag är uti fingerspetsarna vände jag upp och ner på hela sommarstället; rusade ut och skrek och hoppade, slängde mig i mammas armar, och tjoade "jag kom iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin". Responsen blev brutalt positiv. Mormor blev stolt och började lipa, jag blev lättad och började också gråta litet. Mamma var lyrisk och pappa var stolt. FAN vad gött!!!

Lyckan är total. Jag är exakt där jag vill vara på alla plan. Och jag är så himla stolt över mig själv som än en gång bevisat att jag fixar allt jag vill ha. Nu börjar nästa kapitel i mitt liv. Den här hösten välkomnas med öppna armar om man säger så. Planen är denna; plugg, instruktörsutbildning, fortsatt jobb på MySafety och göra verklighet av min affärsidé. Så ni som vill umgås måste tyvärr bokas in långt i förväg. Jag har nämligen inte så mycket tid för någon annan än mig själv hädanefter. Och vet ni vad? Jag kommer att bli så jobbigt framgångsrik att de som tvivlat kommer få skämmas för hårda ord och misstroende blickar. Jag, Denise Lindqvist kommer att köra över allt i min väg och roffa åt mig allt som jag vill ha. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag kommer att lyckas. Det känner jag.

Gud, vad jag älskar mig själv och mitt driv.
Hatten av för Denise Lindqvist!
Tja på dig!

Stanna aldrig.

Jag ville bara sticka in min aristokratiska näsa och berätta för er hur lycklig jag är (fortfarande). Ligger i skrivande stund i rummet på pensionatet nere i Laholm och väntar på att det ska bli torsdag så att vi kan kränga lite Safety bricks innan vi bränner upp till Göteborg för att fira midsommar.

Det är endast tre veckor kvar tills avresedatumet ned till sydligare breddgrader. Jag längtar verkligen. Blir borta i nästan två månader och den här gången kommer jag att springa längs klipporna med total lycka i venerna till motsats mot förra sommaren då jag var bitter och fet. Jag är inte fet längre. Och inte bitter, tvärtom! Har så mycket att se framemot till hösten också. Har fått den fantastiska möjligheten att bli Friskis och Svettis nya träningsinstruktör i indoor walking, så det blir träningsläger med alla instruktörer i september, och en utbildning som sträcker sig fram till och med jul innan jag börjar träna alla peppade medlemmar på olika anläggningar runt om i goa Göteborg.

Förutom detta så ser det ljust ut på studiefronten då jag fortsätter min resa mot en examen och studierna varvar jag med mitt nya härliga jobb på My Safety. Vid sidan av detta lurar jag på en spännande affärsidé som kan komma att bli verklighet inom ett år. Med andra ord är jag fullbokad från det att jag slår upp mina blå tills att jag kraschlandar i min dubbelsäng. Ensam. Men inte själv. För vet ni vad? Jag känner mig way more productive allena än med en blek pojkvän som bara drar ner motivationen och yrkar på soffhäng med chips och mjuksex.

De kommande åren är väldigt avgörande för mig och min framtid och nu när jag är befinner mig i en fantastisk stad som Göteborg ska jag fortsätta suga musten ur den och roffa åt mig allt jag kan för att klättra mig uppåt. Jag ska tjäna mycket pengar. Jobbiga summor. Summor som ska få mig att känna mig trygg och stark och som kommer innebära att jag aldrig någonsin kommer bli beroende av någon annan. Har så mycket inspiration och kärlek omkring mig att jag stundtals kan stanna upp mitt på gatan och dra en djup suck av välbehag.

Här finns allt. Allt som tillfredsställer mina behov och den vetskapen gör det så simpelt för mig att vakna upp och säga "thank god it's monday". Jag vill återigen bedyra hur tacksam jag är över livet och hur mycket det betyder för mig oavsett med- eller motgångar. Jag har lärt mig att förbise motgångarna och istället omvandla dessa till möjligheter; en morot; en tröstande hand om att det blir bättre i morgon. Jag har lärt mig att älska på riktigt. Min familj, mina få, men nära vänner och alla människor som på något vis finns där och ger mig bra energi ska ha stort tack! Det är i möten med er som jag inspireras att fortsätta kämpa på med det jag tror på. Nu ska jag lämna er igen på obestämd tid och nästa gång jag skriver en rad kanske jag befinner mig nere i värmen eller så kanske jag skriver från ett annat hotellrum i en helt annan stad. Oavsett vad önskar jag er alla en riktigt trevlig och skön sommar. Passa på att njuta av nuet och var nöjda över er insats under året! Det är i alla fall jag.

Kärlek.