Tack som fan

De som känner mig vet. När jag inte har något att säga så är jag tyst. Jag har varit tyst i en vecka nu. Åtminstone här. Ikväll är jag inte tyst. Jag har massor att säga. Om mindre än en timme slår klockan tolv och jag säger hej till det nya svarta; siffran 25. För mig är det väldigt stort. Inte för att jag förväntar mig några presenter eller för att jag ska fira med champagne omgiven av 120 personer som är där för min skull, men som egentligen mest är där för att dricka sig berusade och bli larviga. 

Nej, för mig är det väldigt stort därför att jag sedan barnsben målat upp en bild av hur jag lever när jag är 25. Barn är så naiva, så oskuldsfulla, så fantasifulla; precis såsom barn ska vara. Om jag säger såhär, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.  

Hade det däremot blivit som jag tänkt mig då så hade jag bott i en obscent stor och flärdfull strandvilla, tjänat extrema summor pengar, varit gift med en supersnygg man och varit mitt uppe i karriären.

Men så hände saker längs vägen. Det kallas för livet. Livet ville att jag skulle bli en hejare på personlig utveckling. Det ville att jag skulle genomgå svåra tester för att se om jag var kvalificerad för att hänga kvar. Livet hade lite andra planer för mig, men den lilla flickan på sex år hade ändå rätt; jag är på väg, men  jag är inte där riktigt ännu. Men min tid kommer att komma efter min examen.

När jag var liten och var den utstötta, den som aldrig fick vara med och leka, den som aldrig fick vara en i gänget, eller den som man försökte trycka ner så fick jag ändå som jag ville; jag lekte själv, jag var mitt eget gäng och ingen, verkligen ingen lyckades trycka ner mig för jag stod rak i ryggen och hånflinade åt de stackars liven. Jag höll aldrig käften. Men gjorde det ont? Om det gjorde. Ångesten att gå till skolan, oron över att inte bli lämnad ifred var konstant. Men jag var lyckligt lottad. Jag fick kärleken och bekräftelsen från min familj. Min familj fick mig alltid att känna mig speciell. När min mor ibland fick hämta mig från skolan för att de varit dryga, så sa hon alltid "Du är Denise Lindqvist. Det är därför de är elaka. Sluta aldrig att vara Denise Lindqvist".

Jag slutade aldrig. När jag var sju år gammal satt jag och min mor i soffan och tittade på tv en kväll. De hade varit dumma mot mig igen. Min mor strök mig över pannan där jag låg i hennes famn och tittade koncentrerat på ett program och sa: Är du ledsen? Svaret som hon fick skrattar vi åt än idag. Jag var sju år och filosoferade väldigt mycket kring livet redan då. Jag tittade upp på min mor och svarade "Nej. För det är de som kommer att stå på knä på flygplatsen och skura toaletter medan jag trippar förbi i en dyr kostym på väg till mitt privatplan. Det är de som kommer få hålla upp dörren när jag jag kommer.

Jävla unge jag var, redan då. Åren gick och fram tills idag har jag överträffat mig själv i så mycket, men det finns också gånger som jag varit väldigt besviken på mig själv. Gånger då jag tvivlat på mitt egenvärde. Min familj flyttade för fem år sedan ner till Turkiet. Det var väl då jag tvivlade som mest. Det var nog då jag började rita utanför sträcken med en svart penna. Plötsligt skulle jag göra allt själv. Och det gjorde jag också, men kanske inte riktigt som jag borde ha gjort. I efterhand kan jag bara ge det en enda förklaring; sånt är livet. 

När jag skriver den här hyllningen till mig själv kan jag förstå att ni höjer på ögonbrynen, att ni tänker att mitt namn står som förklaring till ordet "Hybris" i SAOL. Snälla, känn inte så. Idag är min dag. Jag har liksom ni min egen historia och bitar av den har gjort mig till den jag är idag. Tack till alla människor som fanns där, som har kommit och gått, som fortfarande finns. Tack till Göteborg, tack för att jag får stå på en cross trainer och instruera underbara motionärer tre dagar i veckan. Tack till alla underbara kollegor, vänner och familj för att ni uppskattar mig! Tack för all kärlek från er. Det betyder så mycket!

Idag 25 år senare sitter en vuxen kvinna i ett vardagsrum med musik i bakgrunden och tända ljus. Hon har hälsan i behåll, hon har en fin familj, underbara vänner, en vän som blivit en syster, ett plugg att gå till, ett jobb, lyckan att få vara precis där hon vill vara; här och nu. I soffan sitter en kvinna som respekterar sig själv för den hon är. Ikväll fokuserar hon på det hon har istället för det hon saknar. För hon vet att hon har hela livet framför sig, att hon bara lever en gång. Att hon aldrig kommer att bromsa. 

Om jag fick drömma mig bort till 25 år framåt i tiden och fråga mig vart jag tror att jag kommer befinna mig då så blir mitt svar; där livet vill att jag ska vara.

Jag är så tacksam för allt jag lärt mig fram tills idag, allt jag fått uppleva, alla fina människor jag sprungit in i längs vägen. Vi stannar aldrig. Ibland går den ena med snabbare steg än den andra. Då växer avstånden mellan två personer och snart försvinner den ena ur ens synvinkel. Men ibland kommer de tillbaka... Livet. 

Ni som kom tillbaka. Ni som inte gjorde det. Ni som bara ville springa i förväg men väntar bakom krönet. Ni som aldrig försvann. Jag älskar er för det. Tack för allt.

Tack som fan!

Glömmer du så glömmer jag.

Vad är vi mest rädda för när vi bryter upp från en relation? Är det ljudet av tystnaden som välkomnar oss när vi låser upp ytterdörren? Eller är det rädslan för att sova ensam? I många fall står man inte ut med tanken på att den andra ska träffa någon ny. Att någon annan får ta på personen du älskat eller fortfarande älskar. Vi är väl också lite rädda för att personen ska hitta en ny bästis. Eller känns det som att displayen på telefonen aldrig mer ska lysa igen? Men kanske den värsta känslan; att glömmas bort.

Kanske dämpar du känslan av tomhet över några glas vin på någon bar. Eller så kanske du prövar dina läppar på nån annans för att känna tillfällig närhet. En sträv och främmande tunga som luktar sprit. På morgonen vaknar du upp bland skrynkliga lakan. Du stirrar på en okänd ryggtavla och sätter dig upp. Begraver din panna i dina händer och blundar. Du är patetisk.

Kanske intalar du dig själv att du är dålig, att du inte duger. Eller så väljer du att bestämma vad din före detta vän eller partner ska tycka om dig. Ofta väljer du det värsta tänkbara. Och det känns som att tusen knivar vrids om i ditt hjärta. Du hamnar i ett känslomässigt yrväder och famlar efter något att hålla fast vid. Ett litet hopp, en dröm, eller en trygg hand. Vi slutar aldrig att hoppas.

Ibland hamnar vi i situationer i livet som kan förändra oss. En välformulerad mening kan innebära slutet på ett kapitel och början på ett nytt. Var inte rädd. Du kommer inte att dö. Det kommer nya biroller till din bok. Men glöm inte bort att huvudrollen är du. Lämna aldrig över pennan till någon annan. Låt ingen annan skriva historia på dina blad. Och skriv aldrig med bläck, använd blyerts. Vi kan alltid sudda ut och skriva om. Göra om och göra rätt. Vi slutar aldrig att lära oss.

När det inte finns några ord kvar att säga, när gnistan har slocknat, när besvikelsen lagt sig över dig som ett tjockt duntäcke, eller när du ligger i ett hav av fotografier med ett glas vin och ihärdigt klamrar dig fast vid dina minnen, så vet du innerst inne att vi alltid kan lämna över oss till tiden. För tiden stannar aldrig. Den tillåter oss aldrig att stanna för den delen heller. Den fortsätter alltid att ticka.

Vi glömmer egentligen aldrig. Vi väljer bara att inte tänka på det för en stund. Det som gör ont trycks in i en koffert och förseglas med dubbellås. Men så finns det de som är som jag. Som vill göra upp. Som aldrig räds för att möta det som gör ont. Egentligen är jag livrädd. Vill inte heller glömmas bort.

Men så går tiden. Ibland tar det månader och år. Och plötsligt så lyser displayen igen. En röst i andra luren säger "Hej". En röst som tillhör en gammal vän eller partner. Någon som har betytt väldigt mycket. Någon som man trodde att man aldrig skulle klara sig utan. Men så kom något emellan; man kanske sårade varandra, eller så kanske man växte ifrån varandra. Kanske tappade man respekten någonstans på vägen. Den rädslan för att bli bortglömd som man så ihärdigt kämpat med, alla frågor man ställt sig själv. Klandrat den andra och ifrågasatt sina egna insatser. En lång tid av tystnad som kom att bli ett kvitto på att man glömt. Och plötsligt hör man ett osäkert "Hej", som egentligen betyder "Jag har kommit över det som hände, har du? Jag har tänkt på dig och vill få en upprättelse. Eller ett riktigt avslut. Eller kanske börja om". Eller så springer man på varandra någonstans. Kanske möts blickarna i fönstret när två spårvagnar passerar varandra . Du åker uppåt och den andra åker neråt, precis som ni alltid har gjort; varit på väg åt olika håll. Det är kanske först då som vi inser att vi nog också glömt bort lite.

Men oavsett hur lång tid som passerar, oavsett om relationer nått ett slut på grund av att man sårat, svikit eller växt ifrån varandra så glömmer vi aldrig. Vi har gett varandra pennan för en stund och skrivit tillsammans. Vi kommer alltid att hänga på en tavla i det visuella museet.

Du kanske glöms bort för en stund, men så påminns man om varandra då och då. För du var där. Ni var där och då. Kanske väcker tanken en längtan efter den andra, eller så inser man att det som hänt aldrig går att reparera utan istället bestämmer sig för att le åt det goda som varit. Oavsett vad så glömmer vi aldrig.
Jag tycker att denna insikt är lite vacker...

För att tala allvar för en stund...

...Okej, nu har vi skojat lite i några dagar för att undvika det faktum som kvarstår; att livet i mångt och mycket kan kännas som en kvissla i röven även om det har sina ljuspunkter. För det ska ni inte glömma bort kära medmänniskor, att det inte blir bättre än vad man gör det till. Man är sin egen lyckas smed. Den som tror att man skulle få något gratis här i livet är med största sannolikhet utvecklingsstörd eller släkt med Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. För hur ont det än kan göra att förlika sig med tanken på att det aldrig kommer att ligga ett helt fotbollslag med heta män i soffan och vänta på dig när du kommer hem från jobbet, eller att "jag älskar dig-tills gryningen skiljer oss åt"-relationer inte kommer att leda till något mer , så är det hög tid att sätta sig ner med sig själv över en kopp köffe och ta ett allvarligt snack med sig själv.

Du gör alltid flera val om dagen. Oftast väljer du det som blir bäst för dig, men ibland offrar du dig för andra. Kanske för att vara snäll, för att bli omtyckt eller för att du inte orkar dividera. När jag var yngre, låt oss säga i tonåren, så var det stundtals väldigt viktigt att bli omtyckt. Speciellt med tanke på att jag klassades utfryst. Men både då och nu så förstod jag varför jag stack folk i ögonen; det var inte för att jag råkade vara rätt duktig i skolan eller för att jag inte var särskilt bildskön. Nej, det handlade snarare om att jag hade en giftig tunga redan då. Trots att jag hade hela klassen emot mig utan någon anledning så stod jag alltid upp för mig själv och indirekt gjorde det jävligt klart för dessa att jag är det nya svarta;

"Här är jag. Jag klär mig i stuprörsjeans när ni klär er i utsvängda byxor eftersom min mamma som inte direkt hänger på modeveckorna i New York envisas med att klä mig fast jag börjat högstadiet. På fritiden läser jag böcker och skriver. Jag har inte särskilt många vänner och har aldrig hånglat med en kille. Jag gick på min första skoldans själv för att ingen ville gå med mig, men hittade som tur var min kusin och fick vara med dom. En gång spolade ni mig i toaletten för att ni inte hade något bättre för er, men jag grät aldrig för jag förstod redan då varför ni störde er; jag är bättre än er. Jag uppfyller inte några av era kriterier, men här är jag Denise Lindqvist och jag kommer att klättra medan ni i vuxen ålder sitter hemma i Hallstahammar med fyra ungar, inga visioner och billig konst på väggarna. För att ni är miserabla bonnar allihopa".

Snart närmar sig klassåterträffen. Var inte oroliga, jag fick min solskenshistoria tillslut. Blev plötsligt cool i nian och fick en fan club som inkluderade hela min klass. Vi hade rätt kul ihop på slutet. Men jag kommer inte att närvara. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad någon gör. Om jag mot förmodan skulle vara det så räcker det väl med att slå på "Efterlyst" eller gå en sväng förbi Malmskillnadsgatan i Stockholm. Så höga tankar har jag om majoriteten av mina klasskamrater från då.

Kontentan är egentligen att man inte ska lägga så mycket energi på att göra sig omtyckt, än mindre fundera över vad folk tycker om dig. De som tycker om dig finns på armlängds avstånd. Och resten finns där för att ni råkar dela kontor på jobbet, eller pluggar samma kurs ihop. Det kommer alltid att finnas människor som pekar finger åt dig bakom din rygg. Folk som tycker att du är dum i huvudet. Och så finns det de som tycker om dig för den du är. För att du är du. Utan att du behöver prestera eller ge de svar som förväntas. Det tar väl ändå mindre energi att underhålla en sådan relation än att ragga nya medlemmar till din fan club? Vem bryr sig egentligen om vad andra tycker om just dig? Är vi inte lite för gamla för att börja möblera om i vår personlighet som tagit oss en hel livstid och en jäkla massa erfarenheter att bygga upp, för att behaga betraktarens öga? Vore det snarare inte på sin plats att denne istället skaffade sig en monokel, eller bara gick upp i rök?

Är det inte rätt ballt egentligen, att vi är olika? Att alla inte måste gilla alla? Att vi kan välja fritt mellan vilka vi vill tillskriva en plats i livet och vilka vi vill hålla på avstånd? Jag känner mig själv vid det här laget och jag har genom erfarenhet och självinsikt förstått att jag är en person som man älskar eller som man fullkomligt avskyr. Är helt okej med det. Jag gillar nog förmodligen inte er heller.

Jag tror att nyckeln till välmående ligger i att acceptera sig själv. Med sina fördelar och nackdelar. Det går alltid att göra några få finslipningar, men att förändra sig för att behaga andra känns väl rätt 1999 va?

Jag har nästan helt slutat med att analysera mig själv i möten med andra. Men ibland spelar hjärnan mig ett spratt och ställer frågor som "varför sa jag sådär?", "varför gjorde jag si istället för så?", "varför gjorde jag inte ditt eller datt?". Då brukar jag ta ett djupt andetag och fundera. Och ganska snart så kommer svaret som faller sig så naturligt:

För att du är Denise Lindqvist.
Frågor på det?

Sosse...

För några år sedan skrev jag en krönika på min gamla blogg som heter "Att älska som en Stockholmare". Det inlägget hade någon snubbe som jobbar på en välkänd bloggportal råkat ramla över och skickade ett mail om att jag inte verkade ha alla hästar hemma, men att han gillade mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle börja blogga på deras portal och tjäna pengar. Jag tackade ödmjukast, men skrev att jag aldrig gillat tanken på att bli känd och att risken var stor att jag skulle bli uppmärksammad och hamna på löpet, så jag bad om att få avstå. Jag kan tänka mig att publicera min krönika här igen i sinom tid, den handlar mest om observationer från ett tåg och Stockholmssyndromet.

Men idag ska vi tala om något helt annat. Nämligen Göteborgssyndromet. Under mina tre år som Göteborgare har jag kommit till insikt med att jag avskyr Stockholm om än litet mer än innan, men jag har också kommit till insikt med att den visuella pinnen i röven inte bara finns i Stockholm, utan den förekommer även här. Bakom den käcka dialekten döljer sig ett monster. Speciellt hos medelålders kärringar som jobbar på bank eller står bakom en trött disk inne på NK. Innan jag flyttade hit så hade jag visionen om att Göteborg är kanske den trevligaste och mest kärvänliga staden i hela Sverige. Kanske till och med i hela Europa. Ett tag trodde jag att Göteborg var den trevligaste staden i hela världen. Jag menar, i Göteborg är man go och glad. Till och med ett slagsmål mellan två Göteborgare är för mig nästan lite käckt och glatt. Såhär hade det kunna låta under ett slagsmål mellan två Göteborgare:

A: öööö döh! Va gjöööör döh?

*Puttar bort*

B: Det där va la jevvla onödigt va!

A: Ameh döh, jag stod först i kön i bamban va, Äru helt blind ellah?!

B:  Eru gooo ellah? Du stod ju förfan inte i köööön. Sluta va så tyken!

A: Ses utanför bamban om två minuter!

B: Gött! Ja e la inte rädd för dig, e ja inte...

A: Va heter du dåh?!

B: Va skaru me de till?

A: Men ja vill la veta va du heter!

B: Glenn, vafan annars?

Seriöst, kan man bli annat än varm i själen när Göteborgarna tar ton? Det är ju för fantastiskt. MEN; förra veckan var jag en sväng förbi NK på jakt efter en väska och efter mitt besök fick jag ett slag på käften som heter duga gällande min uppfattning om Göteborg som världens goaste stad. 

Vad är det förresten med människor inne på lite finare boutiquer egentligen? Man kan riktigt se hur folk laddar innan de öppnar dörrarna till NK och går in. Adrenalinet pumpar, någon rätar till sin kavaj, en annan slänger en blick i skyltfönstret för att kontrollera att håret ligger rätt. En botoxsprutad medelålders kärring med två meter klor och fransk manikyr och som inte hälften vore nog; sönderblonderat hår får plötsligt ett allvar i blicken. Och sen dessa grabbar som envisas med att ha backslick fast deras hårfäste sitter nere vid öronen och har gjort det sen tre år tillbaka; klipp er förfan! Samtliga ovannämnda som tidigare under eftermiddagen slagit sig fram till klädställningarna på H&M:s höstrea blir plötsligt dödsseriösa. När de äntrar byggnaden är det på liv och död. Ett stort allvar infinner sig. Man skämtar bara inte om NK. Deras sociala ansikten får inte under några som helst omständigheter tappas. Nu måste vi se ut som att vi går omkring med obscena summor pengar i plånboken. Världsvan. Nonchalant. Rak rygg. FAN VAD MYCKET ATT TÄNKA PÅ NU PLÖTSLIGT DÅÅÅÅ!

Jag själv gjorde misstaget att komma av mig. Det fick jag äta upp. Och det var väl inne på väskavdelningen mitt emot Mulberry som jag insåg att det faktiskt finns skitnödiga Göteborgare som får röra sig fritt i staden. Utan att någon gör något åt det. Ingen ingriper. Kanske vågar ingen säga något för att de är rädda. Men jag är inte den som håller käften. Det visste ni sedan innan. Såhär i efterhand kan jag se framför mig att jag får ta emot Civilkuragestatyetten och hålla tal för nationen för mina insatser. Jag ser framför mig hur jag går upp på ett podium och tar emot en liten staty från Leif G.W Persson och att han frågar mig: Hur kändes det att snoppa av en Göteborgare? Var du inte rädd?

Jag: Jo, men jag visste att jag gjorde det ända rätta. Vem som helst hade gjort som jag i den situationen.

Leif GW Persson: Hur gick det till egentligen?

Jag: Det var en sen eftermiddag i Göteborg. Dimman låg tät. Skulle bara gå in och titta på en svart väska. Du vet en sån där i kalvskinn.

Leif GW Persson: Ja! Dolce har ju fått in en del väskor. Assssååå, to die for! Men fortsätt.

Jag: Det var när expediten uppmanade mig att känna på Prada-väskan som jag anade att allt inte stod rätt till. 

Leif GW Persson: Men det var när du såg prislappen som du förstod att du behövde ingripa?

Jag: Ja! Allt gick så fort. Jag menar, 17 lök för en väska...! Är du med mig i resonemanget GW?

Leif GW Persson: Du får titta in i kamera 5 när du pratar. Thomas bakom kamera 2 har bränt sig på overheaden. Fortsätt!

Jag: Hon tvingade mig att hålla i den...*gråten i halsen*... 

Leif GW Persson: Okej, vi bryter där. Vi går på reklam. Men vi är snart tillbaka.

Som ni säkert förstår så var jag alltså inne för att kolla på en väska. En osympatisk expedit visade mig ett par väskor varpå hon tog fram en väska med en prislapp som fick det att snurra till i ögonen på mig, men jag höll minen och bara "aha... mmm... men jag har tänkt mig en prisklass lite under det. Omkring 5000..." Och det var här helvetet började. Hon tittade på mig och log lite nedvärderande: Mm... men då får du ju inget äkta skinn. Man får liksom vad man betalar för om man säger så. 

Där och då dog jag. Kärringen försökte vara arrogant. Jag samlade mig: Ja, jo visst. Men å andra sidan kan jag säkert hitta en väska i äkta skinn för 2500 och till och med under det.

Hon: Eh.. nej.

Jag Nehe... Så det är en speciell typ av skinn för Chanelväskor menar du?

Hon: Ja, så kan man väl se det! (irritation på rösten)

Jag: Intressant. Så det finns liksom olika sorters kalvar, typ Guccikalvar som går runt någonstans i Italien då?(på väg att få ett utbrott)

Hon: Eh... nej men som sagt var så är dessa summor man ska förbereda sig på om man vill ha kvalitet. Men annars har väl budgetkedjorna varianter som påminner om Prada (Skrattar avmätt)

Jag: Ja, fast nu är jag ute efter en trevlig väska i en högre prisklass! Men gärna runt 5000. Jag menar, 17 000 slänger man ju inte bara fram sådär kanske.

Hon: Gör man inte? (Tittar oförstående på mig och jag anar en tendens till ett leende)

Och där var det kokta fläsket stekt för mig. Jag hånlog mot henne. Synade henne tydligt från topp till tå samtidigt som jag rynkade pannan. Där stod hon och försökte nedvärdera mig för att jag inte ville köpa en väska för en halv förmögenhet! Vem är hon?! Jag gav henne väskan, började gå emot utgången och räknade till tio. Ville verkligen gå ut därifrån utan att säga något. Ibland är det bättre att låta tystnaden och blicken tala om vad man tycker om andra. Men så kunde jag inte låta bli att vända mig om och hojta:

Du förresten. Jag vet inte hur mycket personalrabatt du får, men troligtvis inte så mycket för att stå här och leka Östermalmskärring med mig. Om du ens har en Prada så tog du den på avbetalning! Du är bara anställd här. Hade det varit tvärtom så hade du legat på någon strand i St. Tropez och druckit paraplydrinkar vid det här laget! OCH använt den väskan som badväska! Hej på dig!

Och sen trippade jag ut därifrån. Jag ville inte vända mig om men jag har en känsla av att hon satt på golvet och hade fullt sjå med att ta upp sin tappade haka. Det jag vill komma till med detta inlägg är att det finns flera timmars studier gjorda av mig på NK i både Stockholm och i Göteborg, som visar på att folks rörelsemönster och sätt att prata på ändras i dessa miljöer. Jag finner det ytterst roande att betrakta dessa företeelser. Varför det blir så vet jag ännu inte, men jag ska tala med min mentor om detta i skolan på fredag. Jag kanske har hittat ett nytt roligt ämne att skriva om i min uppsats...

Bitterljuvt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer att ske för vissa framöver. Det är ganska roligt att det finns de som skryter och lovordar sina egna till den grad att de nästan helgonförklaras. Och alla dessa jämförelser med mig. Du är si och du är så. Bara för att jag är tyst så betyder det inte att det runnit av mig. Tvärtom har jag dokumenterat allt över tid och väntar nu på att vissa ska bli besvikna. Misstaget ni gjorde var att jämföra er med mig. Inte för att vara dryg eller riskera att sätta ord på mina känslor med klyschor, men ni kommer alltid att stå i min skugga. Det kände jag då och det känner jag nu. Nya tider är på intåg, upprättelsen har visat sig vara närmare än jag räknat med. Och vid rätt tillfälle kommer jag att dra fram mitt ess ur rockärmen och låta orden bilda meningar med en sådan slagkraft att det inte kommer finnas något kvar att argumentera för. Vill jag ha sista ordet så får jag det och den här gången vill jag det mer än någonsin.

Ni kommer tyvärr att få äta upp allt det ni sagt i sinom tid, så vad säger man? Smaklig måltid.

En ny vän.

Jag och en nära vän har väldigt många gånger pratat om att köpa ett piano tillsammans. Sedan i påskas, när vi stängde in oss i ett rum och spelade piano i timmar så har jag kommit underfund med att jag saknat det väldigt mycket. När jag började spela piano vid nio års ålder tyckte jag mest att det var halvtråkigt. Men sen fick jag mitt eget piano, som också fick flytta med mig. Var tvungen att sälja det när jag skulle flytta till Göteborg. Och sen har jag inte rört ett piano på nästan tre år. Det är något visst med ett piano. Det är en känsla. Att bara stänga dörren om sig och försvinna in i noterna och in i en alldeles egen värld där man bara fokuserar på att spela rätt. Men spelar man fel så gör inte det heller något. Det är en väldigt speciell relation mellan mig och ett piano...

Nu har jag hittat ett fint piano som jag ska välkomna med öppna armar. På kvällarna ska jag sitta omringad av ett ljushav med en kopp te och bara spela. En känsla säger mig att det här kommer att bli bra för mig.

Att bara få vara...

Har ett plus ett alltid varit två?

En natt i december för närmare ett år sedan. Jag satt på nattbussen till Istanbul. Packade ihop resväskan när du lämnat hotellrummet och ringde en taxi. Du ville prata, men det ville inte jag. För mitt hjärta höll på att gå i bitar där och då. Jag ville inte gråta. Ville inte stå där utblottad och skör. Inte för att jag inte var säker på att du aldrig skulle håna mig, eller ta lätt på vad jag kände där och då. Besvikelse. Det var nog besvikelsen och handfallenheten som gjorde att jag inte längre kunde möta din blick utan att det kändes som att tusen knivar vred om mitt hjärta och lämnade mig kippandes efter luft. Att älska någon så innerligt; att vara så nära men ändå så långt borta. Att känna hur du alltid rann genom mina fingrar som sand och försvann ur min periferi. Den här gången ville jag vara den som försvann. Jag stod ute på däck mitt i natten när det gigantiska fartyget åkte över Svarta Havet och lät den våldsamma vinden torka mina tårar som oavbrutet runnit sedan jag satte mig på bussen. Jag var förbannad, ledsen och bitter. För jag kände där och då att Gud inte ville att jag skulle få känna mig lycklig med någon annan. Att jag krävde för mycket av livet där och då.

Vi började närma oss den Europeiska sidan av Turkiet och Istanbul. Klockan var fyra på morgonen och min familj visste inte att jag två timmar senare skulle knacka på dörren, klampa in, lägga mig i soffan och be dom väcka mig när det värsta gått över. Ju närmare Istanbul vi kom, desto mindre tydligt kunde jag se Izmir. Och det var ungefär så jag kände inombords också. Att livet och dess måsten hela tiden kom emellan oss, att vi kämpade i motvind för att hålla ihop trots avståndet, men att avståndet alltid vann över dig och mig.

Jag klev av bussen och först då insåg jag att små, lätta snöflingor lade sig på mina axlar. Det var kallt och min skinnjacka var för tunn. Min resväska kändes tyngre än när jag kom. En taxichaufför hälsade mig välkommen till Istanbul och lyfte in min väska i bilen. Vi sa inte ett ljud under hela resan. Han tittade i backspegeln och räckte mig en servett. Medan vi åkte genom den gigantiska staden som pyntats med uppseendeväckande och fascinerande juldekorationer övervägde jag för en sekund att be chauffören vända och köra mig till flygplatsen. Jag orkade inte träffa min familj. Det blir alltid ett känslomässigt kaos varje gång vi måste skiljas åt. Varje gång jag återförenas med er vet jag att vi snart står där på flygplatsen igen och kramar varandra länge. Jag gråter som ett barn och min far tycker att jag beter mig som ett hysteriskt fruntimmer. Min mor går sönder inombords, liksom min mormor. Och så fanns det en person som alltid såg mig djupt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen. Att han alltid kommer att vänta på mig oavsett om vi är tillsammans eller om vi är de närmaste vänner...

Ikväll undrar jag varför jag måste vara den som stundtals känner mig så ensam och långt borta från min familj och de jag älskar, att insikten ibland gör så ont att jag golvas av den. Varför jag alltid måste fira födelsedagar och de flesta högtider utan dom i min ensamhet, när alla andra återförenas med sina familjer och får äta hemlagad mat och bli ompysslade. Att de får vara en familj helt enkelt. Mestadels är jag upptagen med mina vardagssysslor, men det är på kvällarna, när det inte finns så mycket mer att göra än att sova, som jag kan ligga vaken och tänka på hur det skulle kunna vara om vi alla var tillsammans igen. Om vi inte var så långt ifrån varandra. Någonstans i mitt bakhuvud finns den känslan alltid med mig. Speciellt i skrivande stund...

Är på väg in i en ny fas med nya insikter. Den här gången vet jag inte vart jag är på väg. Vet inte om det är till något bättre eller om det är insikter som jag inte kommer att kunna förlika mig med. Mitt hjärta värker och jag tror mig har förstått vad det beror på. Den här gången blir det inte tiden som får lägga en läkande hand på det öppna såret. Det blir mina erfarenheter. Jag tänker aldrig mer pressa mig själv igen. För bakom det kavata yrvädret finns också en väldigt skör flicka. Först nu har jag lovat mig själv dyrt och heligt att vara rädd om henne.

Som jag alltid säger i samtal med er; du är dig själv närmast. Varför tenderar vi att ibland glömma bort det i relation till andra? Hur mycket du än intalar dig själv att det finns personer som känner dig bättre än du själv, eller att det finns personer i din närhet som aldrig kommer att lämna dig, så kommer insikten ifatt dig flertalet gånger under resans gång och du kan inte längre undvika att flacka med blicken i spegeln. I tunnelbanan omringad av hundratals människor, på en konsert med tusentals viftande händer. På en bjudning bland kostymer och vackra klänningar, där vinet flödar och skrattet aldrig tycks dö ut. Men tids nog dör det ut. Och mitt i kalabaliken så är det tydligaste ljudet du kan höra dina egna tankar och andetag. Med din ryggsäck full med minnen och erfarenheter på ryggen så står du där ensam.

Vi är alltid ensamma...

Att göra slut.

Ni som känner mig vet hur jag funkar. Då menar jag ni som känner mig väl. Sen förstår jag också att vi alla bjuder på det vi vill bjuda på, att vi inte låter vissa komma närmare än vi vill att de ska komma. Det pågår en sorts byteshandel oss emellan. Du ger mig något och får något tillbaka. Inget unikt med det. Men sen finns det människor i ens omgivning som man inte får något utbyte av längre. Personer som rent av irriterar eller som sårat utan att förstå det själv. Deras visit brukar ofta bli väldigt kortvarig i mitt liv. Jag har ingen lust med att låtsas att jag njuter av sällskapet när jag egentligen bara vill lägga en kaskadspya. Det är väl ungefär där jag befinner mig nu. Det finns personer som kommer ringa, men som aldrig mer kommer att få ett "hallå" av mig igen. Personer som jag beslutat mig för att radera ur min vardag. Jag tänker med andra ord inte ge någon förklaring till varför eller fråga vad de har till sitt försvar. Är inte intresserad av att veta. Nu tänker jag helt enkelt hålla tyst. Det kommer alltid att vara tyst hädanefter.

Antingen känns det bra eller så känns det inte bra i relationer till vissa människor. Det är när det inte känns bra som man gör gott i att avsluta dialogen vänligt men bestämt. Sen finns det också människor som det känns halvbra med, eller som man är på väg att lära känna. De sistnämnda skrattar man med över en kopp kaffe och pratar om nonsens. Och så finns det människor som berör en på djupet; som man får den rätta känslan med. Det är de som får se en mycket mer allvarlig och skör sida av mig. 

Med vissa fick jag inte den rätta känslan helt enkelt...

Tungt beslut

Jag skriver ikväll för att jag behöver få dela min sorg med någon. Eller egentligen skriver jag mest för att jag någonstans tror att vi alla i grund och botten är ganska mänskliga. Att vi någonstans väljer när vi väljer att känna med någon. Jag kom till en punkt där jag inte längre kunde ljuga för mig själv. Eller för personen framför mig. Två år av en känslomässig karusell har nu nått sitt slut. Denna gång på riktigt. Men vet ni vad som gör mest ont? Jo, det är att kärleken fanns där, har alltid funnits. Men avståndet vann tillslut över oss. Jag har kämpat, vi båda har kämpat för att få det att funka, men någonstans längs vägen tappade jag hoppet på oss två. Någonstans längs vägen visste vi båda att vi egentligen aldrig riktigt kunde förstå varandras kulturer. Detta med kulturskillnad, värderingar. Jag insåg att jag började plocka bort delar av mig själv, skala av saker hos mig själv för att passa in. Delar av mig själv som jag ser som unika hos mig. Sakta insåg jag att uppoffringarna tog mer kraft än gav mig lycka. När du somnat låg jag många gånger och tittade på dig, drog in din doft. Lyssnade på dina andetag. Allt för att memorera dig, inte missa en enda detalj. Fylla alla mina sinnen med din närvaro, som skulle få mig att inte glömma bort hur du ser ut.

Men det absolut värsta var de gånger jag inte kunde se en klar bild av ditt ansikte, dina fina händer, eller höra din röst någonstans i mitt minne. När bilden blev halvsuddig och vissa delar saknades. Då greps jag av panik. Det absolut värsta är att sakna någon och vilja vara nära någon, men inte kunna. Känslan av att inte ses eller kunna röra varandra på flera månader. Och när vi väl återförenades kändes det som att jag drömde allt. Så mycket kraft och energi som det har gått åt att hela tiden bearbeta och skjuta undan känslan av saknad och handfallenhet.

Så många nätter som jag legat i en tom säng och kramat en kudde och låtsats att det var du. Stundtals sköljde en våg av förtvivlan över mig. Men någonstans lyckades jag alltid tala mig själv till rätta för att inte packa väskan och flytta ner till dig och aldrig återvända. Jag har saker kvar att uträtta här. Är inte klar ännu. Mina studier, mina hobbies, min chans att lära mig att stå på egna ben och utvecklas till en självständig individ. Jag måste gå igenom det här, jag är skyldig mig själv detta. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Jag visste inte ens varför jag var i Göteborg, hade bara bestämt mig för att packa väskan och aldrig mer återvända till min hemstad igen. Ingen förstod varför jag en dag i juli helt sonika började packa ner mina saker i flyttkartonger utan att ens ha en plan på vart jag skulle bo eller vad jag skulle jobba med. En kväll bestämde jag mig bara för att jag skulle göra en resa med mig själv och det var då allt började. Året var 2009. Jag kom till Göteborg, hittade ett tillfälligt jobb och började plugga kurser. Jag hade verkligen ingenting när jag först kom hit. Men idag, tre år senare har jag lyckats skapa mig ett liv som jag älskar. Jag har mål. Jag är på väg. Med eller utan dig, dom eller er så ska jag fortsätta förverkliga det jag känner för mest. Det får inte finnas dåliga energier i min tillvaro. Jag lever för mycket i samklang med mina känslor för att stå ut med det.

Så därför tog jag beslutet att bara vara ärlig emot mig själv och emot honom. En av de bästa och mest godhjärtade människor jag mött. Någonstans gör vi gott i att inse våra begränsningar. Jag kan inte längre ge eller vara den som ligger och kramar en kudde och drömmer mig bort till fina minnen, eller fantiserar om hur allt kommer vara när vi ses. Jag vill vara här och nu. Men du finns med mig. Dock kommer jag inte känna någon skuld längre. Jag kommer kunna bara vara...

Jag tror nog på ödet. Men mest tror jag på tidens kraft. Om två år när jag är klar med studierna kommer jag att stå inför ett nytt vägskäl. Valet att flytta ner till Istanbul och min familj, eller att fortsätta här. Hur jag än väljer vet jag att mina känslor kommer att visa mig den rätta vägen. Är det meningen att våra vägar möts igen så kan vi fortsätta där vi slutade för vi har ingen anledning till att stänga igen dörrarna framför varandras ansikten. Då under helt andra förutsättningar. Jag tänker inte hoppas, men jag tänker tänka på det ibland. För du är en av de fåtal personer som aldrig får försvinna helt ur mitt liv. Vår kärlek till varandra tog inte slut, bara orken att hitta anledningar till logiken i vår situation.

"Två år" tar mindre än en sekund att säga. Jag klockade nyss på mobilen. Men två år är lång tid. Jag vet inte, men jag skulle ångra mig så mycket om jag tittade tillbaka på mina kanske bästa år i livet och insåg att jag inte njöt till fullo. Vissa saker gör ibland bäst av att ligga ett tag på hyllan. Med tiden glömmer man bort dom, men så kommer en dag och man plockar ner allt igen. Tittar, betraktar och inser att man saknar... Och så väljer man att fortsätta där man slutade.

Egentligen skriver jag nog för att också mana er till att våga göra ett val, vad det än gäller. Först är det läskigt. Man grips av obehag och rädsla. Men sen tittar man på klockan och inser att det gått en timme sedan denna text började produceras. Det betyder att jag är en timme närmare att åter finna välbehaget i min tillvaro igen. Jag vill väl någonstans också uppmuntra er till att känna efter. Det ska kännas bra att vara du helt enkelt.

Du är dig själv närmast. Glöm inte det.

Ett episkt kodak moment.

Okej, korten på bordet alla osympatiska och sympatiska läsare. Jag har aldrig varit ett fan av att klä ut mig. Så fort det ramlat ner ett inbjudningskort i brevlådan där det stått något i stil med "tema; Kalle Anka möter Joe Cocker" så har jag vänligt men bestämt avböjt. Jag vet inte, men det känns inte riktigt jag att gå runt med en stor peruk på hjässan eller ännu värre komma till en fest och föreställa en "kokt med bröd". Det har liksom känts som ett svek emot min annars så paranta ådra och känsla för stil (bortsett från när jag är berusad för då är jag allt annat än parant. Då är jag mest bara kåt, glad och tacksam). Hur som haver ändrades min åsikt ganska radikalt. Igår fick jag nämligen äran och bevittna ett vackert par som valt att sätta ringen på fingret och säga "I do". Temat var 50-tal och jag var skeptisk över mina insatser. Men så hände något och när jag var klar blev jag så förtjust att jag var tvungen att stå och stirra mig själv i spegeln fem minuter extra så att jag nästan missade bussen. "Fyfan vad episk jag är! Hade jag levt på 50-talet hade jag förmodligen fått ihop det med Elvis Presley och då hade han varit vid liv idag". Och den känslan innebär att jag aldrig någonsin kommer förakta teman och dresscode's igen.

Hur som haver blev min debuthelg efter tre överdjävligt varma och olidliga månader i Turkiet en riktig 10 poängare. Friskis och Svettis hade sitt 30-årsjubileum senare på kvällen och även om Andreas Lundstedt med entourage inte fick mig att gråta och skrika mig hes längst fram i publikhavet så var det så roligt att det blev lite för roligt, vilket inneburit att jag mest legat på soffan med en ispåse på huvudet och gråtit över att jag är värdelös. Detta med bakfylla har vi talat om förut kära vänner. Ni vet vad jag egentligen tycker. Jag föraktar mig själv när jag vaknar upp och inser att jag aldrig borde ha tagit den sista drinken. Jag gillar inte att ligga som en klubbad säl i soffan och fundera över livet och komma med falska löften som att "nu är det färdigdrucket för dig. Du blir larvig och ser dubbelt, pratar i åttor om vartannat och dansar som en speedad Duracellkanin". Det finns inte så mycket att säga om det, och skulle det hända att Aftonbladet får nyhetstorka och ringer mig för att be om en kommentar ska jag få be att få använda mitt VETO.

Imorgon börjar den nya terminen, både som instruktör och som student. Jag ska således tacka för mig och lägga gurka på ögonlocken för att kunna vakna upp pigg, snygg och energisk imorgon. Och tills vi hörs igen; Glad påsk.

Hur låter tystnad?

Vi vill alltid ha mer och mer.
Fickorna på jeansen som fyllts med kärlekssmulor från då.
Som inte mättar.
Därför mättade jag min mage med läppar som smakar hav och salt.
Då smakade det gott, men nu smakar det bara surt.
Trollspöt är brutet.
Magin ligger i en pöl på marken likt ett barn som spillt ut mjölken med flit.
Kvar finns bara en flicka som fryser i 45 graders värme.
En sten som slängs i forsen gör inte mycket väsen.
Plasket blandas med vattnet som våldsamt dansar förbi och glöms bort innan den ens märks.
Men när en sten slängs i en stillsam sjö kan man höra det våldsamma plasket, nästan höra när den faller till botten och hur den besvärade tystnaden sprider sig i varje ven på kroppen.
Kan man ens lyssna på tystnaden?
Hur låter tystnad?
Vem slängde en sten i min flod av känslor?
Det jag lyssnar på under ytan kan inte beskrivas som tystnad.
Det är ljudet av ovisshet.
För första gången i mitt liv har jag inga planer på att simma emot strömmen.
Jag har inga planer alls.
Vill bara sova och känna, lyssna och smaka på det som vi så fint valt att kalla för tystnad...

Read this or die.

Hej mina små ankungar.

Kul att ni tittade förbi. Har tyvärr inget kaffe att bjuda på idag för det har tagit slut efter veckor av konstant studerande, och eftersom att studierna tenderar att göra mig lite lätt uttråkad och sömnig har jag tackvare mitt sinne för (nåja) komplicerade matematiska uträkningar räknat ut att jag förbrukat 140 kg kaffebönor inom loppet av två veckor, vilket motsvarar tvåhundrafemtiotusen etthundranittiotvå blygsamma koppar, vilket i sin tur betyder att om du någon gång sprungit in i mig under denna period så har jag med största sannolikhet varit hög. 

Men till vilken nytta? I skrivande stund är jag förbannad. Nej, nej! Jag känner mig påsatt (vilket förvisso inte råkar vara en känsla som är helt jättejobbigt att leva med) och utnyttjad (kan funka även det om det är på bådas initiativ). Det är ganska snopet, för att inte tala om provocerande när man inser de facto att universiteten använder sig av någon slags maktutövning på oss stackars studenter för egen njutnings skull (och av ekonomiska intressen givetvis). Det som händer under en tjurfäktning är detsamma som händer i relationen mellan universiteten och studenterna. Någon ska dö och i nio fall av tio är det studenten som faller ihop; uttorkad, utsjasad och utmattad efter att ha sprungit runt runt i skolans korridorer på jakt efter kunskap och förståelse för att slutligen få den bittra sanningen kastad i ansiktet på sig. Och det blir dödsstöten. Det vidriga faktum att allt är förgäves, ett enda fult spel från universitetens sida. För vissa tar det fem år, för vissa tar det längre eller kortare tid innan man ligger där på marken och kravlar på golvet. Och där står kursansvarige med kursplanen i handen och tittar på dig med sitt hånfulla leende. För han/hon/hen/det vet. Har alltid vetat. 

"Det finns bara en enda objektiv sanning och det är att det inte finns en enda sanning och att ingen sanning är objektiv".

Och där! Där kommer dödsstöten! 3 djävla år i skolbänken och precis innan jag ska skriva min C-uppsats inser jag att hela syftet med skolan är att pränta in i våra reptilhjärnor att det inte finns någon enhetlig sanning och att ingen sanning är objektiv. Jag har som så många andra sprungit runt i ett ekorrhjul, skitit ut analyser efter analyser, suttit sömnlös och knappat på en dator tills jag odlat puckelrygg, slitit ut min hornhinna för att förstå mig på positivismen, Freud, Public Service och fan och hans moster för att slutligen få en klapp på huvudet och ett "Förstår du nu att det inte finns någon absolut sanning och att ingen sanning är objektiv? Bra, då kan du kila iväg till Arbetsförmedlingen och söka jobb som du ändå aldrig kommer att få!". 

Förstår ni hur snopet det är? Kan jag få medhåll? Hela min syn på den akademiska sfären har totalt golvats. Jag känner inte igen mig själv, tittar på hela min situation, på alla papper och anteckningar som ligger utspridda på golvet, på ton av litteratur som jag tilldelat en så stor plats i mitt liv och som jag gjort allt med förutom att ha sex. Där ligger de och de har hela tiden vetat att jag gång på gång betalat stora summor pengar för att få samma faktum slaget i ansiktet gång på gång. 

"Kunskap är makt" är inte längre ett begrepp jag känner att jag kan definiera innebörden av. Vad för typ av kunskap är makt? Att jag kan rabbla alla partiers ideologier i sömnen och dessutom i bokstavsordning, att jag har stenkoll på alla fotbollsspelare i Man. United? Att jag råkar vara riktigt intresserad och kunnig inom kultur (vad är kultur egentligen?), eller något så självklart som att veta att jag är snygg som fan (det är en OBJEKTIV sanning)? Kan någon tala om för mig vad som är kunskap?

Kontentan av detta är egentligen enkel att utläsa. Det jag egentligen menar är att vi som läser på universitet och högskolor är dumma i huvudet som tror att vi ska lämna skolbänken som upplysta despoter. Så är inte fallet! Vi kommer att enligt skolväsendets beskrivning lämna den akademiska sfären med öppna sinnen, likt porer som öppnats upp efter att man kört ner huvudet i en rykande kastrull.

Damen i kassan på ICA vet inte hur lyckligt lottad hon är. Där sitter hon och knappar på sin lilla kassa apparat och drömmer sig bort till ett liv i skolbänken som hon tror är nyckeln till fullständighet och önskar att hon inte kastat bort sin tid. Men det hon inte vet är att det inte är hon som ödslar bort sin tid på nonsens. Det är inte hon som blir blåst på konfekten! Det är vi akademiker som viger våra liv åt att skriva doktorsavhandlingar av ord som egentligen inte betyder ett jota. Så sträck på dig i kassastolen och säg med högfärdig stämma "Då blev det 149.50! Var det bra så?" och mena vartenda ord av vad du säger! Var stolt. VRÅLA "149 djävla svenska kronor och 50 öre!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAR DET BRA SÅ?!?!?!!?. You go girl!

Och med detta sagt tar jag sommarlov. Ett långt sådant. Och för att ge utlopp för denna insikt som är skrämmande och befriande på en och samma gång, har jag i ett symboliskt syfte öppnat fönstret och tömt pennskrinet på mina 179 pennor och ritat snoppar i mina låneböcker (som jag ska lämna tillbaka imorgon). Dessutom har jag skrivit klart min C-uppsats som normalt tar två och en halv månad att skriva:

Journalistens roll i det nya medielandskapet- teknikens utveckling utmanar

Denise Lindqvist, Medie- och kommunikationsvetenskap 61-90 hp Göteborgs Universitet

Eftersom att man kan se en rad tendenser som har bidragit till att journalistikens plats i produktionen av nyheter utmanats och att det inte spelar någon roll vad jag skriver eftersom att det finns en miljon andra alternativ, källhänvisar jag till Centralbiblioteket i Göteborg. Gå till avdelningen för "hälsa och samhälle". Börja läs från A-Ö och avgör själv. Om du inte blir klokare och ändå söker efter en objektiv sanning; Läs matte A. 

Tack Sverige! Ni har varit underbara ikväll (Som Betnér skulle ha sagt)

Svensk media skaver där bak!

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag aldrig publicerar bilder i min blogg. För sex år sedan, när jag bloggade som mest och faktiskt hade ett gäng groupies som gav mig ris och ros för mina uttalanden, funderade jag på att lägga upp bilder till mina inlägg, men kom mig aldrig för att göra det med den enkla förklaringen att jag inte orkade. En bra blogg enligt dagens finniga ungdomar är en blogg där man varje dag uppdaterar med fantasilösa inlägg som egentligen inte säger ett skit om någonting. Och lägger upp en massa "oj tog du nyss kort, jag var inte beredd, men sjukt att jag blev så snygg ändå. Det slår aldrig fel"- bilder. Blondinbella som inte ens kan stava skriver böcker, Kissie som inte ens låter bra när hon pratar, än mindre är förmögen att ta ton ger ut en singel (tur att låten inte kom längre än till att spelas på radio för den kan man ju åtminstone stänga av!) och en himla massa andra snorungar som titulerar sig som både journalister, författare, entreprenörer och annat tjafs till höger och vänster.

Vad smaklösa vi är här i Sverige egentligen. Det förvånar mig att vi har så låga krav på innehållet i det vi läser, lyssnar eller ser på. Jag tittar inte ens på tv längre för jag mäktar inte med det faktum att det springer runt en förbannad snickare på kanal 5, förnedrings-tv och mjukporr 24/7 med ett gäng sossar som är inlåsta i ett hus (hela konceptet hade varit roligare om det varit på obestämd tid), desperata förortsmorsor från typ Gislaved som söker en plastfarsa till sina ungar som de fött när de var vadå typ 15?, ytterligare ett gäng sossar som inte förstått att ett liv i lyx och flärd enbart är till för den framgångsrika skaran av samhället men som ändå envisas med att shoppa sexsiffrigt för att sedan gråta ut i tv och säga "jag ville bara testa på hur det är att vara blå", eller generas över att fyra naiva flickebarn åkt till LA för att de på fullaste allvar tror att de ska slå igenom med något som är större än deras silikonbröst. Och det är mitt argument när Radiotjänst tjatar om tv-licens, det vill säga "den dagen svensk tv- och radioproduktion inser att man inte kan ha fulla beslutsfattare på kommersiella tv-kanaler och byter ut dessa mot folk som förstår hur RIKTIG tv ska se ut, lovar jag att betala alla förlorade år retroaktivt MED ränta!".

Den dagen jag ser ljuset i tunneln, det vill säga att Sveriges befolkning börjar förstå att dagens bloggexplosion och att svensk radio och tv är ett enda stort miserabelt skämt lovar jag att jag tänker lägga ut en bild på min blogg. Naken. Men tills dess får ni nöja er med att läsa texter långa som toarullar som för det mesta handlar om mig själv.

Och det är väl inte helt fel heller, kan man tycka!

Skynda att leva!

2012 var året jag satte ord på en egenskap jag inte riktigt kunnat sätta fingret på förut. Jag är öppensinnad. Det kommer inte finnas någon risk för att jag tittar tillbaka på mitt liv och önskar att jag inte hade hållit tillbaka min nyfikenhet. Jag inser att jag skulle kunna sätta mig ner och skriva memoarer som skulle få folk i min omgivning att sätta kaffet i halsen. Det finns så mycket med mig som skulle provocera. En dag kommer ni att få läsa om allt. Men inte här. Ni hittar mitt alster på topplistan i bokhandeln! 

Varje dag räknas!

Kära ni.
Det var ett tag sen vi talades vid bakom lyckta dörrar. Denna gång för jag en konferens öppen för allmänheten. Ikväll ska vi tjattra lite om och kring fenomenet "lycka". Jag har sagt det för och jag säger det igen; lycka mina vänner... Det skapar man själv!

Jag har varit lite disträ i ett par dagar. Förklaringen är enkel. Jag har tittat i backspegeln och konstaterat att jag snart är 25. Det är inte siffran i sig som river upp känslor, snarare allt fint jag upplevt och alla lyckliga minnen som gör mig gråtfärdig. Jag vill tillbaka i tiden och vara nere i sommarstället med mina vänner. Mitt älskade smultronställe. Det var vi som var sommarbarnen, den allra första generationens unga. Nu är alla vuxna; vissa jobbar, en del pluggar utomlands, har gift sig, skaffat barn och där står jag som en liten flicka med hopprepet i handen, i parken och väntar på att alla ska komma. Men ingen kommer. De dagarna är förbi och kommer inte tillbaka. Min ungdom är över. Jag är vuxen nu. Det känns jobbigt att åka ner till sommarstället för jag känner nästan ingen där längre. Det är i sådana konstateranden som jag bara vill sätta mig på stranden och minnas. Leva om och uppleva på nytt.

Men vet ni vad felet på oss är ibland? Vi njuter för lite av nuet. Numera är vi för upptagna med att dokumentera allt vi gör, bilder måste tas och läggas upp på Facebook så att alla kan se hur "bra vi har det". Ofta är vi för upptagna med att planera morgondagen att vi aldrig hinner uppleva, observera de små små sakerna som ljudet av rasslande löv, vågorna som slår mot klipporna, eller fåglarna som sjunger i takt med att solen går ner. Vi är för upptagna med framtiden och för lite i nuet. Trots min ringa ålder börjar jag sammanfatta mitt liv, dela in det i epoker och konstaterar att jag njöt. Fan vad jag njöt!

Underskatta inte er ungdom. Den är snart förbi. Ta inte dagarna med lättja genom att göra saker som ni inte finner välbehaget i, och framför allt; var rädd om era nära! Vi gör gott i att ha respekt för tiden, att inse värdet i varje förlorad sekund. Vi blir äldre hela tiden. Så kom aldrig med ett så dumt påstående som "hoppas dagen går fort. Längtar till fredag". För känner du så är det nog dags att klippa sig och skaffa sig ett nytt jobb. Det finns inga dåliga dagar, det är vi som är dåliga på att förvalta dom!

Varje dag räknas. Glöm inte det...

Kanske det ärligaste jag skrivit...

Bästa, alla!

Jag tänkte ge er en liten sneak peak på min to-do list. En lista med saker jag bara måste få uppleva innan jag begravs i min über snygga Prada-klänning med två kilo botox i ansiktet. Sätt nu inte kaffet i halsen för all del. Alla har vi saker vi vill göra, både saker som är socialt accepterade, men också saker som är... ja... lite avvikande. Pass på här kommer mina top 20 utan inbördes ordning!

1. Ställa mig på en scen och köra stand up.

2. Ta salsa, marenga och tango till en helt ny nivå tillsammans med en het brasilianare

3. Spela piano inför publik och lära mig spela gitarr- allt för att höja pulsen och känna pirret.

4. Resa runt och uppleva olika kulturer.

5. Skriva en kioskvältare. Författarskap har alltid varit ett kall.

6. Någon gång i livet vara så vältränad och tight att håret trillar av på tjejerna av avund :p

7. Testa på akrobatiska övningar på en strippstång iklädd en våtdräkt.

8. Öppna ett gym i Istanbul (en liten hobby) och ta in olika träningsformer från Europa som inte finns där.

9. Skaffa mig ett riktigt Hollywoodsvall och vinka adjö till extensions för gott.

10. Gå en kurs i färg och form för att behaga min kreativa ådra och utveckla mitt inredningsintresse.

11. Starta mitt eget produktionsbolag.

12. Få ett stipendium och plugga utomlands en termin. USA kan vara ett alternativ som resten av alla fantasilösa svenskar. Men gränsen går vid drömmen om att semestra i Thailand! Det har aldrig lockat mig.

13. Gifta mig. Med en 10 poängare!

14. Skämma bort min familj på ålderns höst. 

15. Få ett erkännande för mina eminenta insatser inom tv-världen.

16. Kläcka en idé som ingen annan tänkt på alternativt hitta på en bättre lösning på något som redan finns.

17. Ta patent på något.

18. Sova under en bar stjärnhimmel med en snygg man. 

19. Lära mig gå i skyhöga klackar.

20. Skriva ett manus och göra en film ihop med Emilia. Kreti & Pleti AB für alle!

Och saker jag förverkligat som är värda en gulbagge:

1. Sjungit inför publik med en orkester (tvingade mig upp på studentbalen och skrålade till "inatt är jag din" varpå min dåvarande pojkvän lämnade salen omgående. Han hade tydligen tagit väldigt illa vid sig, haha)

2. Utmanat min scenskräck som följt mig som en demon under två år, genom att anta utmaningen som instruktör på F&S. Bland det roligaste och läskigaste jag gjort.

3. Börjat handla på Lidl och åker kommunalt- något jag lovat mig själv att inte behöva göra. Men jag är student och måste inse att jag inte är rik som ett troll. Än.

4. Tagit mitt pick och pack och flyttat till Göteborg där jag inte kände en enda själ.

5. Fått två artiklar publicerade i en rikstäckande sporttidning (Sportguiden)

6. Fått drömmen uppfylld och jobbat som skribent på en tidningsredaktion under ett år.

7. Kommit in på den utbildning som jag så länge trånat efter.

8. Skrivit ett utkast till ett filmmanus som jag tror kan vara något att hänga i julgranen.

9. Insett att självinsikt är en god egenskap, men inte om man vill maxa njutfaktorn i livet. Då måste man nästan vara så dum att man tror på det omöjliga. Annars är risken större att ens drömmar och visioner förblir just bara drömmar och det är väl tråkigt nu när vi ändå bara lever en gång!

Så! Då har ni någon att irritera er på under dagen som följer! 

Mvh. Denise från landet lagom

F

Jag känner. Som fan. Vad gjorde de sista nio månaderna med mig egentligen? Det har varit tomt. Nu har jag äntligen nått min peripeti. Gode gud, vad jag känner! Jag känner dig. Dig och mig. Jag suddade ut dig ur mitt liv utan att tänka efter ordentligt. Blev offer för min egoism. Det tog mig nästan ett år att inse att jag gått i snön utan kläder. Det är numera vår, men jag fryser. Jag börjar inse att jag ljugit för er och mig själv. Jag är faktiskt inte ensam... Sen finns det såna som man tagit en paus ifrån och som man trodde att man inte behövde. Men jag är trött på att vara feg och statisk i mina beslut. Jag har ändrat mig, insett saker och förstått att jag visst vill ha dig i mitt liv. Och jag vill säga tack. Tack för att du kom tillbaka!

Each day counts...

Vi har något som ingen annan har. Vi har varandra.

Du och jag, syrran! Det är du som är det grönare gräset

på andra sidan. Älskar dig, ditt skrälle!

Tack alla som har slagit en pling, skickat ett sms eller på något annat sätt visat att de tänker på mig såhär i kärva tider. Det uppskattar jag väldigt mycket. Jag har åter landat i Göteborg efter några dagar i Finspång med E. Jag visste att det skulle kännas bra. Vi har spelat piano i timmar, sprungit ute i naturen och låtsats att vi är atleter, smällt i oss alldeles för mycket mat och umgåtts med E's familj. Nu ligger jag hemma i min säng och tänker. Det är skönt att få vara ensam med sina tankar, känner mig mer mogen för att tänka rationellt i skrivande stund. Försöker peppa mig själv lite, få mig att känna att en liten ledighet inte är något att känna skuld eller skam över. Det känns okej. Men inte mer än så. Och det är helt okej med att det bara känns okej.

Snart kommer min familj till Sverige och tar förmodligen med mig till Istanbul redan i juni. Jag kommer bli borta ända fram till skolan öppnar igen. Där väntar en mycket speciell person som jag saknat. Någon som jag pratat med er om förut. Vi slutar aldrig vänta...

Innan jag lämnar er vill jag slutligen påminna er om att vi är oss själva närmast. Glöm aldrig att känna efter ibland. Och framför allt; glöm aldrig att varje dag räknas!

Denise

Slut som artist.

Kära alla.

Här följer ett pressmeddelande från Denise; kvinnan, myten, legenden. Jag har förvisso ingen skyldighet att informera er om något. Egentligen angår det er inte. Ni bryr er förmodligen inte heller särskilt så länge ni inte står mig nära. Eller så låtsas ni att ni bryr er. Eller så tycker en del av ert undermedvetna (liksom mitt eget i många situationer) att det kan vara rätt gött att läsa om någon annans motgångar. Man känner sig ofta mer hoppfull då. Skadeglädje... Något vi tenderar att smörja in oss i för att täcka de facto; vi har alla våra problem att tampas med. Men det är roligare att tampas med andra. Lite snick snack över en kaffe med en ytlig bekant där man pratar om människor som jag. Människor som inte har några problem med att sparka bakut när det inte känns okej. Gör ni så.

Jag skriver ikväll för att jag vill att ni ska klappa mig på huvudet, säga att jag gör rätt. Intyga mig om att hälsan går före allt annat. Att det är okej att vara bara människa. Att det inte är ett jävla nederlag att lägga i en lägre växel. Jag vill bli övertygad om att inte försöka tävla med tiden. Mina delmål är hittills avklarade och mina primära mål är fortfarande lika viktiga att nå, bara det att jag måste ta en paus.

Ett år fyllt av stress har tagit ut sin rätt. Det har egentligen varit på gång ett tag. Jag har istället för att analysera mitt hälsotillstånd och sakta ner valt att jobba ännu lite hårdare, plugga ännu lite intensivare, träna ännu lite mer. Jag har gjort ett aktivt val och medvetet valt att pressa mitt psyke och min hälsa till max för att sedan ramla ihop på mållinjen och vägra resa mig upp. Nu vill jag vila. På riktigt. En kort paus. Jag vill inte jobba, vill inte läsa en enda bok, vill inte se några pennor, vill inte tänka på något. Jag vill bara få vara.

Vad fan håller jag på med? Jag slänger mig från skolan till jobb, från jobb till instruktörsåtaganden, till att renovera min lägenhet och som om inte det vore nog påbörja ett projekt med lägenhetsförmedling? Varför? I skrivande stund gråter jag. Jag är förbannad, uppriven, frustrerad. Vill fortfarande allt, men kroppen säger nej. Den säger åt mig att sluta. Sluta försöka vara en jävla övermänniska. Säger åt mig att göra en lista. Vad är viktigast? ALLT, vill jag svara, men inser att ingenting är viktigt just nu mer än mitt välmående.

Ett tydligt minne jag alltid låter mig själv påminnas om när det känns som värst är när jag först satt två dygn och oavbrutet skrev på en analys med bara tre timmars sömn för att sedan bege mig till jobbet, slita 9 timmar, hem och packa, plugga flera timmar igen, sova två timmar, åka till Halmstad på seminarium, ta tåget tillbaka till Göteborg för att direkt hoppa på tåget till Stockholm och åka på en tre dagars utbildning med F&S fyllt av flera intensiva träningspass under dagarna samt teori, plugga emellan rasterna, sätta mig på tåget tillbaka till Göteborg på söndagen och...svimma i min lägenhet och vakna upp i totalt mörker. Inte ens då grät jag. Jag ville inte inse att det här inte kommer hålla i längden. Men det absolut värsta är att detta minne alltid har sporrat mig till att "klarade jag detta kan jag klara allt annat". Men klarade jag verkligen detta? Svimmade jag inte just för att jag INTE klarade pressen?

Det får vara nog nu. Jag står åter igen öga mot öga med min egen spegelbild och inser att jag behöver ta ett allvarligt snack med mig själv. Den här gången handlar det om prestationskrav. Att jobba med att prioritera om och prioritera rätt. Att bli mer rädd om mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet mina begränsningar. Det är dags att lyssna mer på kroppen. Nu är det slut med näsblod, hjärtklappningar, magont och annat tjafs. Jag måste hålla en jävla massa år till och i det här tempot kommer jag att ramla ihop innan jag fyllt 30. Och det vore tämligen synd för mänskligheten att mista en så ung, en så snygg förmåga som jag själv. Jag kan och vill en massa saker, och jag ska göra allt. Men inte på en gång.

Så nu kära medmänniskor, har jag tagit beslutet om att ta en paus. Som så många gånger innan "försvinna" och sedan pånyttfödas igen. Lite starkare, lite bättre. Jag är fortfarande lycklig, men jag är utmattad. Den här gången tar jag hjälp av min familjs stöd och den bästa vännen jag någonsin haft. Min syster, min andra halva, den viktigaste personen efter min familj. En vän som jag trodde bara fanns på film. Vi ska ut på en liten "resa". Hon tar mig under sina vingar och avlägsnar mig från det som gör ont. En riktig vän. Som känner med mig, som känner för mig. Som när jag gråter, gråter ännu högre, när jag blir arg, blir ännu argare, när jag gläds över mina framgångar gläds ännu mer. Du och jag Emilia! Ja, du vet vad jag menar.

Jag skriver inte det här för att ni ska känna er som mer lyckade människor. Sorglig fakta; det är ni inte. Jag skriver för att jag behöver få höra att mitt beslut om en liten paus är ett gott beslut. Och slutligen för att provocera eran undermedvetna del som när ni läser detta någonstans känner "lite rätt åt den självgoda haggan ändå! Jag har det nog lite bättre än henne just nu". Den lilla skadeglädjen (som för övrigt är en mänsklig faktor) kommer vara så länge jag vilar upp mig för när jag kommer tillbaka kommer ni tyvärr att möta en lite starkare, lite mer pigg och energisk Denise som fortfarande kommer göra allt som hon så gärna vill göra, fast på ett annat sätt. Jag talar inte i termer som "vill ha", "önskar mig". Jag talar om att "jag ska ha" "jag tänker göra" för det är min rätt i samhället.

Och jag SKA komma igen snart.

Måste bara vila lite.

Allt gott!

/Denise

Planer.

Hej alla bögar, lesbiskor, heterosexuella, kreti och pleti!

Här sitter jag med affrokrull (har nämligen tvättat håret och då får jag såna där roliga små lockar i håret) och beklagar mig över att jag ska upp i ottan för att sätta mig på tåget till Halmstad imorgon. Pass på! Och som om inte det vore nog ska jag senare på eftermiddagen befinna mig åter i Göteborg för att leda ett förtjusande pass på F&S. För att slutligen landa i mitt hem och hångla loss med två ton kurslitteratur. Jo man tackar ja, det är full rullians här! MON AMOR (ett uttryck jag myntat för bara några veckor sedan. Själva prosodin i meningen låter mer som herregud, fast alla som kan franska vet ju att det betyder något helt annat).

Hur som haver. Jag klagar inte. Det får ni absolut inte tro. Sommaren är nära, Göteborg är vackert och jag bara spinner som en katt när jag inser att jag är lycklig. Och skolan går bra. Kul för mig! Men nu till något ännu roligare. Jag sitter mellan två jobb så att säga. Visionen är att få jobba antingen på TV4 Mälardalen som videoreporter eller på VLT i Västerås. Jag har nämligen hyrt ut min lägenhet över sommaren och ska ändå ner och glassa i Turkiet i två månader så då kan jag lika gärna genomlida en månad i Västerås. Och ska jag vara i Västerås vill jag ha ett jobb som jag gör med glädje. Kommer även att gästträna på F&S i Västerås så alla glada Västeråsbor är obscent välkomna att svettas med mig!

I höst skriver jag uppsats. Den tanken gillar jag också! Står och väger mellan att fördjupa mig i diskurser eller något om massmedias inverkan på samhället och samhällets inverkan på media. Alternativt jämföra medias makt i Sverige kontra Turkiet. Konstigt nog har jag redan nu börjat planera uppsatsen i mitt huvud. Tror visst att någon vill låta pennan glöda... Under tiden jag skriver uppsats överväger jag att ta nycklarna och åka ner till sommarhuset. Jag ser mig själv sitta på balkongen med min lap top, en kopp kaffe och total tystnad med utsikt över hela medelhavet. Ett drömscenario som inte är helt orealistiskt... När jag skrivit klart för dagen går jag en härlig strandpromenad och känner sanden mellan tårna. Tar mig ett kvällsdopp, i takt med solnedgången och vandrar sedan hemåt för att dricka te och mysa ner mig i soffan framför en go film. Ja, så får det nog bli!

Är inne i något mystiskt flow. Även om inte exakt allt går som jag önskar känns det som att det mesta har löst sig precis så som jag har velat. Alla mina delmål är uppnådda (nej, gå ner 120 kg och sluta äta var inte ett av målen. Sånt trams har jag släppt för längesen) och nya mål är satta. Och måndagen började minst sagt bra med två givande samtal.

Som tidigare nämnt jobbade jag med en del förarbete under föregående sommar ihop med ett stort fastighetsbolag nere i Turkiet för att kunna förmedla fastigheter i Turkiet till svenskar. Jag blev dock tvungen att lägga det åt sidan under vintern pga studier, men nu har jag bestämt mig för att sparka igång och kontaktade några mäklare jag talat med innan. Det gick väldigt bra och nu ska dessa börja "jobba för mig". Det är inga blygsamma summor det handlar om och jag ser framemot att börja tjäna riktiga pengar utan att egentligen behöva göra överdrivet mycket. Jag ska börja spara ihop kapital för att starta eget och som alla vet är inte det gratis.

Något jag har lärt mig är att INGET är gratis! Vill man ha något måste man jobba hårt för det och det är precis vad jag tänker göra och gör med allt jag tar mig an. Jag tänker leva gott och har som mål att kunna sluta jobba i relativt tidig ålder. Därför är jag beredd på att slita ihjäl mig en tid framöver. Varje gång jag handlar på Lidl eller åker ett extravarv runt stan för att tvättmedel är billigare på något annat ställe brukar jag tänka "såhär vill jag inte ha det när jag pluggat klart. Jag ska leva gott och kunna köpa det jag vill, utan att behöva vrida och vända på kronorna. Jag ska aldrig oroa mig för slutet av månaden mer, när min tid i skolbänken är över". Och då känns det plötsligt okej att vrida och vända på kronorna. För jag vet att bättre tider väntar mig, att jag kommer att lyckas. Något annat alternativ finns inte för mig.

Ordspråket "livet är kort", en odödlig klassiker och kanske något man i många fall inte tar till sig men det är verkligen något jag börjat förstå mer under de senaste åren. Livet är kort! Vad vill JAG göra med mitt liv? Hur kan JAG göra för att få det JAG vill ha? Jag lever inte för andra, dansar inte efter andras pipa, än mindre låter människor som inte är värda mig invadera på mitt revir. Allt som ger mig dålig energi är borta ur min vardag. Detta har jag insett är grunden för mitt välbefinnande. Energitjuvar håller jag på en armlängds avstånd, men ligger gärna med dem om jag inser att det är till min fördel (att ligga med fienden, inte bokstavligt alltså). Jag bereder helt enkelt väg på startbanan för att likt ett flygplan ta fart och lyfta från marken med rak kurs mot mina drömmar och visioner.

Jag behöver inte längre vara artig eller låtsas tycka om andra för den goda sakens skull. Nu är det bara jag och mina mål som är det enda primära. Jag behöver inte be om ursäkt för det. Och vet ni vad? Den känslan är ganska skön...

"Vänner"

Hej bloggen.

Hoppas allt är bra med alla er där ute. Jag själv är väldigt upptagen. Om än mer upptagen med mig själv än jag varit innan. Jag ville bara slänga in lite babbel om det här med att vara en bra vän. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon själsfrände, någon som stod mig närmare än alla andra. Det finns många som har kommit och gått. Många som bara inkräktat på mitt liv och lovat mig att de är där när det blåser kallt, men som sig visat sig vara en stor besvikelse. Att jag är bra och att de är dåliga är något jag låter vara osagt. Vill hellre tala i termer som "olika", "oförmögna", "rädda" eller helt enkelt... ja, tänker olika om vänskap. Mina krav på en vän kanske är mer än andras. Kanske är jag mer fyrkantig eller så är jag oförlåtande. Men jag känner det jag känner och så är det med det. Egentligen tror jag inte att jag förväntar mig mer än någon annan, bara det att jag sparkar rakt ut när det inte passar mig. För några veckor sedan tillhandahöll jag ett brev från en gammal vän. En vän som jag tillsammans med hennes samtycke valt att säga upp kontakten med. I brevet stod det att hon saknade mig, att hon börjat inse att jag nog inte var så dum trots allt. Jag förstår vad hon menar. För jag är en bra vän ända tills jag blir besviken. Och den besvikelsen sitter kvar och gnager i många fall. Varje gång jag blir besviken brukar jag tänka på Västerås...

Nu inser jag att jag är allt annat än en bra vän för tillfället. I alla fall i den personens ögon. Även om jag tänkt och varit nära så har jag inte känt mig förmögen att trycka på tangenterna eller slå en signal. Den där besvikelsen... Kanske vill jag att den personen ska känna samma sak som jag fick känna. Från den tiden då jag var ledsen, uppriven och behövde få läka tillsammans med en vän. Eller så vill jag bara markera en gång för alla att jag inte orkar underhålla relationen som bara river upp en massa känslor inom mig. Jag inser och har hela tiden vetat att besvikelsen alltid gör sig påmind någonstans och det gör mig frustrerad. Tid är inte alltid det som lyckas läka såren tyvärr. Inte för mig. Inte i den här situationen. Tid och rum spelar roll. Jag är här nu. Jag har inga planer på att återvända till betongstaden Västerås igen. Snarare har jag planer på att ta mig ännu längre bort när studierna är avslutade. Jag hoppas kunna landa i Istanbul. Min slutdestination. Det som alltid har varit min dröm. Där vill jag leva.

Ledsen om jag sårat dig. Hoppas du förstår hur jag känner.

GLITTER TIME!

Pass på i vårsolen!

Eller vågar vi hoppas på att våren tittar fram litet blygsamt bakom husknuten? Ja, förfan! Skål på den. Och apropå "skål" har jag helt sonika bestämt mig för att köra en specialare och gömma spritflaskan längst in i skåpet ett par månader framöver. Precis som förra året! Jag gillar att ta en paus från allt ibland. Och det här med alkohol är egentligen inte riktigt min grej om vi ska vara ärliga för en stund. Problemet med mig är att jag inte tål det. Det blir alltid några glas för mycket och så blir jag sådär larvig och börjar se dubbelt. Sen följer en olidlig ångest i dagar framöver och jag inser att jag varit pinsam. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag natten till söndagen för några veckor sedan ramlade innanför dörren halv åtta på morgonen och förstod verkligen ingenting. Det är stunder som då man skäms över sig själv och måste påminna sig om att man faktiskt inte är 18 längre! Så nu skippar vi alkoholen och gräver ner det gamla! Men tappa inte hoppet om mig för det. Jag är nämligen minst lika trevlig att ha med ut när jag inte dricker vin och annat tjafs!

Nu börjar hårdträningen för min del. Inte för att jag känner mig fet och ful, utan för att jag älskar känslan. Det där lyckoruset som alltid infinner sig både under passet och flertalet gånger under dagen. Min roll som instruktör går sakta framåt. Jag är rädd, nervös och osäker, men samtidigt älskar jag att ställa mig där också på något oförklarligt sätt. Ikväll var en sådan kväll. Kom dit med en klump i magen och var sjukt osäker på mig själv. Ville bara springa hem och slänga mig i soffan med en film, men samtidigt vet jag att ju mer passet sitter, desto mer kommer jag att njuta. Så det är bara att ta tag i det med en gång. Och vilken respons jag fick! Vilket härligt pass det blev och alla motionärer var verkligen närvarande. Jag fick femtioelva leenden, de kämpade järnet och jag såg att de tyckte om musiken. FANTASTISKT! Efter passet var det flera som kom fram och berömde mig, jag snackade lite goja med några och kände att jag gjort ett bra jobb. Så jag dansade hem med ett miljonleende på läpparna och klippte en lugg.

Nu kallar jag mig själv för lugg-Denna. En halvkort sned lugg som markerar mitt ansikte och får mig att se konstig ut. Mina utländska drag kommer fram litet mer och jag känner inte igen mig själv. Jag känner mig som någon annan. Kanske är jag en mystisk sensuell kvinna från sydliga breddgrader som kommit hit för att finna lyckan. Eller så är jag en cool rebellisk tonåring som precis upptäckt att jag vill erövra hela världen. Hur som helst så är kvinnan som stirrar tillbaka på mig i spegeln någon annan än jag.

Jag har gjort det förr och jag gör det igen. Som varje gång jag känner att jag avslutat ännu ett kapitel i mitt liv, valde jag i afton att pånytt födas med en cool lugg som bär på något underliggande; den symboliserar förändring för mig. En tuff period har nått sitt slut och jag känner mig redo att släppa det för en kommande vår fylld av inspiration, värme och välmående. Jag har klarat av mina delmål och nu har jag satt upp nya. 2012 kommer att bli ett intressant år...

Att se någon i ögonen.

Bästa läsare!

I detta nu sitter jag över en kopp te och skriver en analys för ett seminarium jag inte kunde närvara på. Det känns hårt, men det känns rättvist. Förmodligen blir detta det sista rycket jag gör nu innan jag kan återgå till mina rutiner på riktigt igen. I morgon ska jag diplomeras och förhoppningsvis få mitt kvitto i handen på att jag är en god instruktör. Så morgondagen är avgörande i många bemärkelser. Jag inser ännu en gång att jag är trött, men i takt med att solen hänger kvar allt längre på dagarna gör mig hoppfull; det ger mig energi och får mig att känna att jag lever.

I natt tänkte jag prata litet om rädsla. Rädslan att bli iaktagen av andra. Rädslan att höra sin egen röst i ett rum fyllt med okända ansikten. Något som man måste möta i perioder under studietiden, men som förmodligen ständigt kommer att slå en i ansiktet många gånger i arbetslivet. I alla fall om man valt den banan jag valt. Ända fram tills i höstas följdes jag av en period där jag avskydde detta faktum. Dessförinnan, närmare bestämt ända fram tills jag flyttade till Göteborg njöt jag av att stå och tala inför folk. Jag njöt av att bli lyssnad på, att bli betraktad, av det faktum att det förmodligen satt lika många där inne som tyckte att jag var snygg som det fanns de som tyckte att jag var småful. Jag gillade blandningen, reaktionerna som väcktes efter att jag tagit till orda.

Men så hände något. Jag började studera retorik vid universitetet och helt plötsligt tyckte jag att det var jättejobbigt att märkas. Jag ville på något vis få stanna kvar i en bubbla av anonymitet. Ville inte att folk skulle titta på mig, än mindre få ögonkontakt med någon jag inte kände. Det skrämde livet ur mig. Jag insåg plötsligt att jag inte gillar människor längre. Jag ville bara få vara för mig själv. Under kommande sex månader isolerade jag mig från min omgivning och levde i en konstruerad verklighet och onyttig mat. Innan jag visste ordet av hade jag gått upp 13 kilo. Men det klädde mig på något vis. Även om det inte var jag, så mådde jag bra av mitt nya "jag". Det var liksom vackert på något vis...

Och så kom våren. Det gjordes reklam på gymmet om att de sökte nya "stjärnor" till alla möjliga träningsformer. Jag blev alldeles till mig av det. Ville prova. Jag ville bli social igen och hitta tillbaka till min känsla av självklarhet och det naturliga lugnet som alltid infunnit sig när jag tagit till orda. Så jag anmälde mitt intresse. När uttagningarna började blev jag osäker igen. Varför gjorde jag det här? Vem utsätter sig medvetet för sina rädslor egentligen?

Jag fick beskedet under sommaren att jag var en av de fem som de ville ha. Beskedet kom lägligt. Jag blev triggad av det och såg fram emot hösten och alla utbildningar som skulle följa. Men redan under steg 1 utbildningen som varade i fyra dagar kom kallduschen. I en övning skulle vi under en viss tid se alla kursmedlemmarna i ögonen (vi var 30 stycken från olika delar av landet). Situationen var så påtaglig att jag greps av panik. Där och då ville jag bara springa ut ur rummet, packa min väska och åka hem. Känslan av att se okända människor i ögonen och hålla kvar blicken så pass länge att man nästan kunde avläsa känslor hos den andra var ett av de obehagligaste ögonblicken i mitt liv. När kursen var avslutad var jag mentalt utsjasad efter alla utmaningar jag ställts inför och började undra om jag tagit mitt vatten över huvudet.

I december åkte vi på en tre-dagars utbildning i Stockholm. Kalldusch nummer två kom som ett paket på posten när vi blev inspelade var och en för sig. I en stor grupp fick vi senare titta på allas insatser och den situationen var också obehaglig även om den inte går att jämföra med ögonkontaktsmomentet.

Men med distans till allt, när allt har lyckats lägga sig inser jag att något stort har hänt med mig. Obehagskänslorna är bortblåsta och det positiva ruset som infinner sig är åter tillbaka. Jag känner fortfarande att ögonkontakt är något jag kan utveckla ytterligare, men nu vågar jag hålla kvar blicken på ett annat sätt. Det är okej att låta andra se i mina ögon om jag är glad, ledsen, arg eller tom. Och det är lika okej att se det i andras ögon. Resan jag gjort med Friskis & Svettis under hösten har öppnat mina sinnen, tagit mig ännu ett trappsteg upp i min personliga utveckling och fått mig om än ännu mer bekväm i mig själv.

Jag inser att jag slösat bort tid på att i samtal med andra, istället studera döda ting. Jag har fokuserat blicken på väggen, på möbler, på okända ryggtavlor; ja allt förutom personens ögon och mimiker. Kanske är jag självupptagen eller så är jag till viss del osäker. Men det har blivit bättre. I morgon ska jag stå inför 30 personer som jag inte känner och bjuda på mig själv och det jag lärt mig. Jag kommer att få ögonkontakt med folk jag aldrig pratat med. Stundtals kommer jag att bli rädd, men då kommer jag påminna mig själv om hur långt jag kommit. Att det inte är farligt att stå inför en grupp människor. Att det jag gör är bra. Att jag är bra. Och då kommer allt att falla på plats.

Anledningen till varför jag står där och varför just jag ska stå där kommer att bli så självklar. Längst fram kommer min allra närmaste väninna stå och heja på mig. Hon kommer att tillsammans med min "fadder" att närvara som en påminnelse på att jag kan och att allt slit kommer att ge utdelning. Det ger mig hopp. Och jag vet att av de fem personer som blivit uttagna så är jag en av de som bär på ett syfte, en historia, något underliggande som gör att jag från början ens sökte. Vi gjorde det här för att få ett kvitto på något vi tidigare saknat.

Vad är dina svagheter? Vågar du titta folk i ögonen? Varför är det så jobbigt att komma någon så nära utan att ens behöva sätta ord på det?

Du kan väl fundera på det...

Nu ska jag återgå till analysen, men håll tummarna för mig i morgon. Detta erkännande skulle betyda så mycket för mig.

Allt gott!

/Denise

Och det ska du ha jävligt klart för dig!.

Kära Örebroare!

Låt oss talas vid bakom lyckta dörrar. Under en period svävade jag iväg här inne med inlägg på alla möjliga språk (nåja, turkiska och engelska). Kanske trodde jag att jag var märkvärdig. Eller så ville jag bara testa mina gränser. Men nu ska vi snacka svenska igen! Vi lever nämligen i Sverige och här pratar man svenska, ellerhur?

Hur som haver; jag är inne i en period där jag inser att jag varit konstant i farten sen jag satte mina stilettklackar på svensk mark i augusti. Sådär solbränd och snygg som bara jag kan vara efter två stekheta månader nere i Turkiet. Men tiden gick och solbrännan försvann. Jag blev stressad och kände mig stundtals i upplösningstillstånd. Ville bara sova bort hösten och vakna upp i februari igen, redo att visa vart skåpet ska stå. Nu är det februari månad och jag inser att mina deadlines i mångt och mycket gått i land. Så nu förtjänar jag att knäppa upp byxknappen på mina jeans, luta mig tillbaka och fyra av ett miljonleende för mina eminenta insatser.

Igår när jag stod och diskade såg jag min spegelbild genom mikron och påmindes om att jag var vacker. Att jag duger som jag är. Att jag är dum i huvudet om jag tror att mitt värde enbart kan mätas genom lyckade insatser. Jag blev återigen påmind om att jag är bra oavsett. Den känslan är så skön. Så jag sket i disken, gick och sminkade mig och hoppade i den lilla svarta, hällde upp ett glas vitt och låtsades att jag var på fest.

Livet för mig känns väldigt värt och oavsett tuffa perioder under hösten har jag aldrig tvivlat på mitt största delmål inom den närmsta tiden. Jag är så nära nu. Allt det jag vill ha ska bli mitt. Jag anser mig själv ha rätten att kräva saker av livet och det börjar ge utdelning. Den känslan är också häftig. Att kunna titta tillbaka och veta att man gjort det man velat, att man inte lyssnar på andra utan följer sin egen intuition. Att ingen kan eller får komma i vägen. Det är tamejfan så ballt att jag vill skriva en fantasilös bok om det.

I dialogen med mig själv över en kopp kaffe talade jag litet om självkänsla. Log litet åt tonårens dumhet, tänkte tillbaka på osäkerheten och fixeringen vid vikt och utseende, om vad andra ska tycka. Och insåg att jag har blivit säker på vem jag är och vad jag representerar. Såhär är jag och såhär ser jag ut. Nu kan jag ha sex med lampan tänd, jag kan klämma mig in i ett par jeans utan att oroa mig för om jag ser tjock ut, jag kan ställa mig upp och säga vad jag tycker. Jag vågar för att jag kan. Här är jag, med mina fel och brister och jag ska ha och göra en jävla massa saker innan jag begravs i en rosa likkista. För det är min rätt. Och människor som försöker göra mig illa ska inte vara en del av mitt liv utan här finns bara plats för de som värdesätter mig och vill mig väl. Med mina fördelar och nackdelar kommer jag fortsätta mot mina mål i rak kurs och tids nog kommer jag att få allt det jag vill ha.

Och vissa gillar det, andra gillar det inte. Min attityd alltså. Mitt sätt att komma in och bara vara jag. Vissa tycker att jag är rolig, medan andra tycker att jag är vidrig. Och så kan det vara. Jag gillar inte er heller. Sossefasoner är inget för mig, men jag respekterar er existens.

Men här är jag. Och det ska du ha jävligt klart för dig!

Aglayinca cok cirkin oluyorsun...

Degerli konuklar. Affedin beni. Uzun bir sure karsilikli oturup konusamadik biliyorum. Aslinda ariyacaktim sizleri ama diyecek bir söz bulamayip vaz gectim. Ben aslinda bos konusmayi sevmem hic bir zaman. Bos konusanlari dinlemek daha zevkli oluyor. Gereksiz cabalarini izleyip icimden gulmek, yeri gelince agzimi acip seslerini kesicek bir cumle kurup onlari kucuk dusurmek ayri bir keyif veriyor dogrusunu söylemek gerekirse. Hic kimseye acimiyorum artik. Herkes hakk ettigini alir benden. Ve böylece asil habere gelelim. Sinifin ortasinda diledigim gibi özur konusmasini aldim. Ve rahatladim. Otoriter biri olarak bu hakareti bos sayamazdim. Yanlis kisiyi ezmeye calisti ama hatasini anlayip özur diledi, bu da bir sey...

2011'in sonuna gelmis bulunuyoruz ve bu sene benim icin cok iyi baslayip agustos sonunda kritik bir duruma dogru gitmeye baslamisti. Zaman, zaman "ben nasil bu sorumlulugun altindan kalkabilecem" diyip saatlerce oturup kara kara dusunmuslugum oldu. Bir yandan okul (bölum degistirince 2 sene kaybetmis olcaktim ama ben o iki seneyi arti su an ki derslerle beraber toparlamaya karar verip kendimi nekadar mantiksiz bir duruma soktugumu anlamis oldum), öbur yandan is ve sanki bu yetmezmis gibi fitness salonunda instructor egitimi almaya karar verdim yaz basi. Bu son 4 ay'in yorgunlugnu ve stresini nasil atsam diye kacis yollari ariyorum kendime. Kendimi biraksam 1 hafta araliksiz uyurum sanirim.

Ikinci dönem allahtan daha rahat gecicek benim icin. Böyle devam edemezdim zaten. Toparladim bayagi aslinda. Yani kaybolan o iki sene icin birsey yapmam gerekmezdi aslinda ama benim hedeflerim var. Bir an önce okulu bitirip ailemin yanina dönmek istiyorum. Kendime saygin bir hayat kurup guzel bir isim olsun istiyorum. Aski bulup zamani gelince evlenmek falan filan... Aldigim egitime, bagajimda ki deneyimlerime ve kendime guvenerek beni 2 sene sonra istanbulda cok rahat bir hayat bekledigini dusunuyorum. Bunu okuyup "neyine guveniyorsun" diyenler de vardir mutlaka. Hakk veriyorum. Öz guven herzaman göze carpar. Ama ben o özguvene sahip olabilmek icin cok caba harcadim. Yapabileceklerimi ve yapamiyacaklarimi iyi biliyorum cok sukur onun icin bukadar rahat iddaa ediyorum bunu. Suna inaniyorum ki bir seyleri cok istiyorsan o istediklerini alirsin bir sekilde. Emek harcamadan olmaz ama. Emek harcamadan hic bir sey olmaz. Ben emeklerimin, ders calismaktan uykusuz gecirdigim gecelerin karsiligini alicagimdan eminim. Turkiye'ye ayagimi bastigim an istedigim herseyi alicam.

Cok kararliyim. Ailemden uzak kaldigim su 4 yili dusununce, isteyip ve mesafeden dolayi sahip olamadiklarimi dusununce hirslaniyorum. Bir kere dunyaya gelmissiz, bunun degerini niye anlamiyor bagzi insanlar? Zamanini bos islere harcayip yillar sonra oturup dizini döven insanlara ayri bir alerjim var. Kendi hayatinin kontrolunu kaybedecek kadar ya da baskalarin ellerine teslim edicek kadar aptalsan cekiceklerin de var! Carpe Diem de bir yere kadar.

Neyse, benden bu gecelik bukadar. 5 saat sonra sinava girecem. Sali gunu de Turkiyeye kaciyorum ve 3 hafta tatil yapicam. Yeni yila girince kendime kadeh kaldirip basarilarimin serefine icicem ve basarilarimin devami icin dua edip 2012'ye "hayatima hosgeldin" diyecem. Herkese simdiden nice mutlu, saglikli, ve guzel seneler diyip iyi geceler diliyorum.

You're your own master of success! Write that down.

Diamonds are forever.

Since I came back from my very long lasting vacation, I've been stressing around like a lunatic. I've had countless of nights without any sleep at all. I've literally been started to think of the thought of having sex with my student literature as something natural. I mean, the only thing I'm close to these days are my books so why should that thought be so scary? God, I am a true materialist...

Anyway... It appeared to me that we're only weeks away from 2012 and I haven't been writing any values yet! But one goal that I want to achieve is to finish my C-grade essay before 2012 is over. I am an expert of seing things that needs do be fixed in my home when I study, so I've been thinking of packing my bags and go to our summer crib in Turkey for two months next autumn and write on my essay. How artistic wouldn't that be? Far away from "the real world" and the only company would be a cup of coffee, a see view from the balcony and the silence.

Silence... I love silence. As much as I enjoy the city life in Istanbul and Gothenburg, I also got a inevitable obsession for silence sometimes. And to be honest, I mostly prefer my own company rather than being surrounded by people (as long as they're not interesting, and as long as not I'm drunk). Silence to me means alot of things; it makes me think of life in general and it makes me calm and satisfied. It touches my soul like a trustful hand. I see things I usually shouldn't have been observing; the leaves on the tree, the sound of the waves hitting the blocks under a mountain, the feeling of hot sand burning between my toes and how the clouds in the sky moves to something that looks like eternity. In such situations, I always feel like I'm the most interesting person, being in the most interesting place in the world. I feel how my artistic vein leads me to my pencil. In situations like that, I've always been created art. Words of art. The only thing I was born to do. And I do it damn good...

The lack of passion in my life doesn't really disturb me that much, but I can't go on without mentioning it. If I should have been a true member of Freud's psychoanalysis, I would probably have commited suicide a long time ago, but once again; I'm quite pleased with being alone. Especially now when I'm in a chapter of my life where every move can affect my future. I can't let anyone or anything destroy my plans now. I've come too far.

A couple of years ago when I had a lecture in marketing, our lecturer shared the most unexpected, but at the same time one of the most brilliant comparsion about how you should solve problems at your work when you can't see any other way out of the situation. He said "If you're about to realize that the whole deal is crashing you should ALWAYS sleep with your enemies". Love that line! It is maybe the only thing I remember (except for Kotler's 4 P's) from that lecture. I was one of the persons who laughed out loud and thought he was trying to be funny (which he was), but years later I started to realize the underlying message of his comparsion; It is a fact that we're going to find ourselves in situations where we're forced to be in the same room with people we don't like. They know that we don't like them, and that's the beginning of a silent hostility. The reason why I put this story on my agenda is very simple;

One of my primary value for 2012 is to "sleep with my enemies" instead of stabbing them in their back. You see, to get somewhere you need to be tactic. You need to be aware of your weaknesses and your strengths, so you can use them in a strategic way for your own purposes. This is the real world, sadly but an inevitable truth if you're like me, very obsessed with the thought of growing. You need to pick your fights and learn how to leave unpleasant situations with the Oscar in your hand. I don't know about you guys, but I truly deserve the Oscar by just playing myself. I see myself as a diamond in the rough; I just need some tiiiiny tiny adjustments.

And if that means that we all have to "sleep with our enemies", that's fine by me. 2012 will be the year of progressing. Write that fact down on your paper!

And hey...
The jewellers may not pay you as much as they do for gold, but do you know what they say about diamonds?

That diamonds are forever...

CYA.

Hesap, lutfen.

Bazen kendimi eve kapatip duvarlarimi pembe'ye boyamak istiyorum. Depo da ki oyuncaklarimi cikartip hayal dunyami kurmak geliyor icimden. Tum kötuluklerden uzak olup sadece herseyi istedigim gibi görmek, herkese uzak sadece kendime yakin olmak istiyorum.

Zor bir dönem geciriyorum. Yani dayanilmiyacak kadar degil ama beni bir sekilde etkiliyecek kadar. Insanlari görmekten, tanimaktan biktim. Gercek yuzleri herzaman ki gibi migdemi bulandiriyor. Nefretle onlari izlerken hayatin nekadar acimasiz oldugunu tekrar anlamis oluyorum. Neden böyle oldular? Niye karsinda ki insani yaralamaktan zevk aliyorlar? What's your fckn problem, dude?!

Ben karsimda ki insani kirmamak icin, ona saygi göstermek icin, onu degerli hissetirmek icin ugrasirim hep. Bugune kadar karsimda ki insana ilk kötulugu ben yaptigimi hatirlamiyorum dogrusu. Ama haksizliga ugradigim zaman iki katini yaparim o ayri. Icimde inanilmaz bir kin besliyorum o insanlara karsi. Nerde vursam diye yol gözluyorum. Bana yapilanlari unutmam hic bir zaman. Er gec hesaplasirim. Kac yil gecerse gecsin o kin herzaman bir kenarda durup eskileri hatirlatir. Guvenemem o insana bir daha.

Su an ayni durumu yasiyorum. Okulda bir hocayla tatsiz bir durum yasandi. Daha dogrusu beni sinifin icinde asagilamaya calisti. Oturup dusundum. Onu hakli cikarmaya calistim. Yaptiklarinda mantikli bir aciklama aradim. Ama bulamadim. Ve su an müdürler, benim bölümümde ki hocalar ve bir cok kisi daha bu durumla ilgilenip o onu ayagima getirip benim istegimi karsilayip sinifin ortasinda özur diletmek icin calisiyorlar. Bu senaryoyu görmek icin dunyalari verirdim. Karsimda kucuk dusmesi, herkesin icinde yuzunu kizartip benden özur dilemesi su an en buyuk hedeflerimden biri. Cevabim hazir bekliyorum. Cok bomba olucak.

Kavga ve tartismadan mumkun oldukca uzak durmaya calisirim hep, ama maalesef ortam gerizekali insanlarla dolu ve bunlar bazen boyundan buyuk islere kalkismaya calisinca biri bunlarin nerde durcaklarini hatirlatmali. Hic bir zaman kendimi ezdirtmem bana yanlis yapmayanlari da ezmem, ama oldu ki karsima biri cikip da benim kisiligime, bana olmadik yerde hakaret ediyor; bende (benden cok daha degersiz, ve gereksiz olmadigi sure, yoksa onunla konusmak bile kendime hakaret olur) onun anliyacagi dilden konusurum.

Bunu bana yapan hoca 100% degil 110% vakit ayircaksiniz okula demisti. Kusura bakma ama biz devletten 100% icin "maas" aliyoruz. Ama madem 110% diyorsun; 100% okula ayircam geri kalan 10'u da seni okuldan attirmak icin ugrasicam! Loser...

Show must go on

Yarin ayni ucakla geldigim gibi ait oldugum yere dönuyorum. Valizimi son kez kontrol edip birsey unutmadigima emin olmak istiyorum; hayalkirikligi (evet), bosluk (evet), caaresizlik (evet) geriye kalan ask kirintilar (evet)... Hic birsey unutmamissim. Tamamdir. Hadi bakalim dönelim isvecimize. Dönelim de su geri kalan 1.5 seneyi kazasiz belasiz bitirelim bakalim. Hayatta bazi seyler istedigin gibi olmuyormus. Bunu cok iyi ögrendim. Vazgecilmezlerim var diyordum, ama hayat bazen seni öyle bir vaz gectirir ki, seni öyle yari yolda birakir ki hayretle zaman zaman ne kadar aciz oldugunu anlamis oluyorsun. Sabahin körunde ailemin yanina aglayarak kacan ben degilim, de baskasiymis gibi. Sevip de sevdiklerime sahip cikamiyan kisi ben degilmissim gibi. Elimden baska birsey gelmedigini anlayip yenildigimi kabul etmek zorunda kalan ben degil de baskasiymis gibi... Ben aslinda hic bitmesini istememistim. Ama ask kirintisi ile doymaktansa... gerisini siz biliyorsunuz zaten. Hadi beraber bagira bagira icimizde ki yükü atalim. Hadi sabaha kadar icip bos bos konusalim. Dans edelim, dusup tekrar kalkalim. Kusalim. Biraz daha icelim. Deli gibi seviselim. Herseyi bir an icin bos verip icimizden ne geliyorsa onu yapalim.

Ben coktan yolumu cizdim. Ne isteyip ne istemedigimi cok iyi biliyorum. Dusmeden yoluma devam edicem. Ne olursa olsun hayat devam ediyor. Etmek zorunda zaten. Kaybetmeyi sevmem, ama kaybetmeden kazanmanin zevkini anliyamazsin ya... Hic birsey icin pisman degilim. Iyiki onu tanidim, iyiki bagzi seyler yasandi. Iyiki sevgiyi, aski bana hatirlatan kisi o oldu. Maalesef sartlar bizi yendi ama en azindan icimde "keske söyle ya da böyle yapsaydim" gibi dusunceler olmuyacak. Cunku ikimiz de elimizden gelen herseyi yaptik.

Umarim baska sartlarda tekrar karsilasiriz. Önumuzde asamiyacagimiz engeller olmayinca tekrar göz göze gelip "ee askim, nerde kalmistik?" diyip biraktigimiz yerden devam ederiz.

Seni hic unutmam, unutamam. Iyiki vardin.

Keske.......