Trött, men full av hopp

Dag 6.
Har sovit mindre än 15 timmar på nästan en vecka. Är helt slut. Har ont i själen. I hjärtat. Det ringer journalister hela tiden och vill veta. Jag är så trött. Inte på dom. Jag är trött för att jag inte har sovit. Och för att jag är förbannad. Förbannad på att att så många oskyldiga demonstranter har dött och blivit skadade av våra egna poliser. Poliser som fått order av stadsministern att ta till alla medel som krävs för att tysta ner. Jag är rädd för stadsministerns kalla inställning till sitt eget land och sina egna medborgare. Jag är rädd för vad han kan göra.

Turkisk media har blivit tystade. Ingen får prata om det som händer. När flera tusen människor kämpade för sitt liv av all gas som släppts ut från helikoptrar och bomber valde man istället att visa den årliga skönhetstävlingen på tv istället. Jammers sattes in för att stänga av täckningen på telefonerna. Natten till lördag slog man av elen i delar av Turkiet för att polisstyrkorna lättare skulle kunna "städa undan" alla demonstranter. Den natten var värst. Alla som plötsligt var uppkopplade på Facebook som hela tiden uppdaterade mig med telefonnummer till kontakter som befann sig mitt i kravallerna bara försvann. Jag försökte ringa utan att komma fram. Slogs av panik. Klockan var 12 på natten. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten. Fick tillslut tag på mamma. Hon låg och sov. Berättade att det är kaos. Hela Istanbul luktar gas. Folk skriker. Vi la på. Jag försökte få tag på mina närmaste vänner. Gick inte. Tillslut ringde jag till en kontakt på TT och frågade om de fått in något nytt. Hon visste inget. Sen kom ett sms från en kompis som skrev att de gömt sig inne i en trappuppgång och att han blivit skjuten i armen. Han bad mig skriva på FB att han var okej. Då bröt jag ihop. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och så långt borta. Så jävla handfallen. Kort efter förlorades täckningen igen. Jag vankade fram och tillbaka till klockan fyra innan jag slumrade till.

Vaknade av att telefonen ringde runt nio tiden på morgonen. De ringde från Expressen. Fick veta att det varit gasbomber och bränder i Ankara. Flera skadade och döda. Jag loggar in på Facebook och möts av bilder på en man som blivit nermejad av en pansarvagn. Av en person som förlorat ett öga. Av en kvinna som låg död på gräset med ögonen öppna. Bröt ihop igen. Men fortsatte att söka vidare efter telefonnummer till svenskar och demonstranter som befann sig nere i kravallerna. På dagen hade det lugnat ner sig lite.

Såhär har det fortsatt för mig sedan i fredags natt. Jag sitter konstant uppkopplad med telefon och dator för att hjälpa till att sprida det som de försöker att gömma. Det som de försöker tysta. Det faktum att demonstranterna inte gör motstånd utan enbart står med rak rygg och tar emot alla slag, sparkar, gasbomber och batonger från polisen som visat sig vara vår största fiende tillsammans med regeringen.
What happens in Istanbul stays in Istanbul? Nej, det får inte stanna. Det måste ut. Alla ska veta. Hela världen måste få se vad vi utsatts för. Hela världen måste få se den enorma sammanhållning och styrka som Turkiets invånare tillsammans förmedlar bara genom att befinna sig i kravallerna. Hur klasskillnader, fotbollshuliganism, politisk ställning, konflikten mellan kurder och turkar, yrkesbefattning, ja allting lagts åt sidan och hur alla tillsammans med sitt hopp och sin tro, sin kärlek till varandra och sitt land står upp och ser poliserna och stadsministern i ögonen. Vi kommer aldrig att backa. Vi vill få tillbaka vår frihet tillbaka. Vi är Ataturks barn. Inte dina.

Det ska inte få passera obemärkt förbi i en liten blygsam notis. Det ska stå på alla löpsedlar världen över. Jag kommer aldrig att sluta. Ingen får sluta. Vi måste hjälpas åt. För vår skull, för alla vi förlorat i kravallerna som dog för att de inte tycker som han. För alla som skadats för kärleken till sitt land.

Jag är trött som fan. Men mitt i allt ser jag en sådan otrolig kärlek bland folket som gör att jag blir överväldigad av känslor. Mitt land. Det här är mitt land. Och vi kämpar för något som i många länder är en självklarhet. Allt detta ger mig kraft till att fortsätta.

De sista krafterna har redan portionerats ut till ett projekt jag startat upp för att vi alltid ska påminnas om att kärleken och gemenskapen är det som förenar oss. Om att vi tillsammans kan göra allt. Om att vi i framtiden när vi möts inför konflikter ska kunna minnas tillbaka på den tid vi alla la allt åt sidan och tillsammans kämpade för våra mänskliga rättigheter och värden. Där alla för en gångs skull var överens och där ingen lät någon annan falla. Vi hjälpte varandra upp på fötter igen.

Därför har jag startat en grupp som sakta håller på att spridas över Turkiet där jag ber de ladda upp alla bilder de tagit från kravallerna som symboliserar, kärlek, gemenskap, hopp och styrka. Här finns inte plats för våld och terror. Dessa bilder ska tillsammans med ett par fotografer jag kommit överens med göras om till konstnärliga bilder som tillsammans med citat ska komma tillbaka i bokform och spridas över hela Turkiet. Pengarna kommer att gå oavkortat till stipendier för framtidens unga. Kunskap är makt. Vi ska aldrig mer låta oss manipuleras av en maktgalen människa som inte räds några medel för att nå ekonomisk framgång. För detta krävs utbildning. Jag ska lägga ner hela min själ i detta och förverkliga denna bok. Jag vill jobba för en bättre framtid.

Tack för att jag föddes i Turkiet. Tack för att jag är en del av er. Tack för att ni gör mig så stolta. Och tack för att vi aldrig förlorar hoppet.

Seni seviyorum Turkiye

Fryser

Den 31 maj 2013. Det är sommar. Varmt. Människor som ligger i bikini på gräsmattorna, högljudda skratt från uteserveringarna, musiken som skrålar ut genom högtalarna på bilar med öppna fönster. Bara ben överallt. Vackra klänningar och korta shorts. Jag kliver av spårvagnen mitt i stan. Iklädd en stickad tjocktröja, skinnjacka och halsduk. Dubbla tights. Jag fryser. Har frusit i närmare två veckor nu.

Konstiga blickar. Vart kommer ufot i vinterkläder ifrån? Det är ju sommar!
Inte för mig.
Jag fryser.
Hädanefter kommer jag alltid att frysa.

Tänk om allt bara hade varit en mardröm?
Tänk om ni fanns kvar?
Tänk om ni inte gled genom mina fingrar och försvann?
Tänk om... vi aldrig mer ses igen?

Fryser

Things change. Time changes.

Jag är inne i ett sus och dus. Det som så länge kändes viktigt är inte längre viktigt för mig. Konstruerad verklighet. Den är totalt borta. Nuförtiden slutar aldrig telefonen att ringa. Ringer inte den så ringer alltid någon annan. Finns inte den så finns det flera andra. Jag bestämde mig och så blev det så. Nu är jag inne i en period där jag inte känner skuld. Jag är fri. Och de matar mig med bekräftelse. Ni är precis där jag vill att ni ska vara. Ni ger mig allt jag vill ha. Fast på olika sätt. På olika håll. Jag mår bra av er. Låt det här fortsätta ett tag till. Jag kommer att få mitt livs sommar.

Därför att jag har bestämt mig för att jag vill ha det så.
Allt är så jävla sjukt just nu.
Helt sinnes.
Och allt började med en ihärdig tanke.
Lagen om attraktion funkar verkligen...

Vill slå ett slag för essän som genre!

Idag mina vänner ska vi inte tala om mig. Nej, inte ens lite grann. Idag ska vi tala kring ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen skrivandets olika konster. Jag har fokuserat denna blogg väldigt mycket på mig själv de senaste åren, men nu kommer jag börja med att alltmer rikta ljuset mot ämnen som är såväl dagsaktuella som historiskt intressanta. Mina hjärtefrågor är framförallt media i stort och språk. Förhoppningsvis kanske ni lär er något nytt eller så lämnar jag utrymme för diskussion. Hursomhelst. Idag ska vi prata om essäistiken som för mig har en viktig plats i val av genre när jag producerar text för såväl tidningar som för privat bruk. Håll till godo, här kommer den.

Essän som genre- en ytterst betydelsefull konstart i dagens och morgondagens medieklimat

Essäistikens fader Michel de Montaigne hade förmodligen blivit mäkta stolt över essäns starka ställning i dagens teknologiska samhälle. Faktum är att den är bland de viktigaste genrerna i nutidens alltmer kommersialiserade och teknologiska landskap.

Först och främst hoppas jag att vi alla är överens om att essäistiken är en konstform som välkomnar det subjektiva om än ännu litet mer än många andra genrer. Kopplar vi detta faktum till situationen som råder i dagens digitaliserade och kommersialiserade medielandskap torde ovanstående rubrik förefalla sig verka både som ett konstaterande, men också som en uppmaning till att fortsätta värna om essän som genre.

Man är idag relativt överens om att essän föddes på slutet av 1500-talet när Michel de Montaigne samlade sina texter i alster som han döpte till ”Les essais”. Ambitionen var att visa att ingen av hans texter ger några universella svar utan de har författats helt utefter subjektiva åsikter och erfarenheter. – I Montaignes ögon var Plutarchos den författare som allra bäst kunde förena konst med natur och vetande med omdöme, alltså det som nu anses typiskt för essäistik, sammanfattar essäisten Nina Burton som skriver för Svenska Dagbladet.

Idag behöver vi inte låsa in oss nere i arkivet på stadsbiblioteket och gräva i tonvis med avhandlingar för att notera de facto att nyhetsindustrin idag ger allt mindre utrymme för djupdykningar. Nyheter ska vara korta, koncisa och svepande. Den nya flugan under 2000-talet har blivit att slå ihop kultur med nöje och textutrymmet har stramats åt rejält. Att kulturjournalistikens ställning överhuvudtaget ifrågasätts är inget annat än ögonbrynshöjande. Eftersom att essän som form utgör en del av kulturjournalistiken känns det angeläget att synliggöra att det förekommer diskussioner gällande kulturjournalistikens nyttovärde. Självfallet är det högst angeläget och livsviktigt för demokratin och yttrandefriheten att kulturjournalistiken får ett stort utrymme för att kunna djupdyka i det som inte nyhetsjournalistiken har tid eller utrymme för att kunna göra. Om än viktigare är kulturjournalistikens genrer för att kunna kritisera, bilda och tillfredsställa behovet av nöje hos samhället – Essäns betydelse borde öka i takt med att den djupgående kritikens utrymme minskar i dagspressen, skriver Therese Eriksson i sin essä för Helsingborgs Dagblad.

Med andra ord är essäns tid idag och imorgon. Det som gör att essän är mer välkomnande än någonsin torde vara att genren i sig är lite ”laid back” och att den i viss mån kan uppfattas som flummig. Den kan i princip handla om vad som helst och skrivas ungefär hur som helst. Det viktiga är inte att briljera med vetenskap, snarare är det stilistiken som upphetsar om än litet mer.

En essä är både en form av medvetet tänkande och en strävan efter kunskap samtidigt som den välkomnar fantasins gränslöshet med öppna armar. Det är med andra ord ett betydligt friare sätt att åskådliggöra kunskaper jämfört med en rapport. Det typiska och i många fall det svåraste torde vara att framställa kunskaperna i ämnet samtidigt som ett resonemang ska föras på ett sätt som både kan kategoriseras som konst, men som också ska trollbinda läsaren.  Här finns givetvis en uppsjö av handböcker till skribentens förfogande.

Förståeligt är om man kan känna en viss förvirring när man läser en text som å ena sidan liknar en essä, å andra sidan liknar en debattartikel. Som tidigare nämnt behöver inte all form av fakta presenteras, men desto mer typiskt för essän är att man inte ens behöver vara säker på sin analys eller sin slutsats. Vad är då poängen med att överhuvudtaget skriva en essä kan man fråga sig. I mitt tycke är essäns största förtjänster som genre det faktum att den faktiskt tillåter författaren att sväva iväg i olika resonemang; att formen tillåter att synliggöra ”å ena sidan å andra sidan” utan att för den sakens skull tvinga författaren till att nödvändigtvis ha en fast ståndpunkt.

För att vända ljuset till diskussionen om det egna jagets utrymme i en essä, skulle jag tro att det inte är särskilt ovanligt att många tar på sig de retoriska glasögonen. Har essäisten ett starkt ethos, det vill säga om essäisten är känd eller erkänd för tidigare verk kan denna tolkas ha en större grad av tolerans för att låta jaget genomsyra texten jämfört med en okänd essäist. Personligen tycker jag att vi kan lämna pekpinnen åt sidan när det kommer till denna genre och låta de lösa tyglarna få vara ett signum även i denna avvägning.

När man använder jag hänvisar texten plötsligt till en människokropp och ett medvetande. Till skillnad från den, det och till och med han,hon ger jaget texten en närvaro som är svår att uppfatta i de flesta genrer. Jaget kan påverka texten på flera sätt, men framförallt skulle jag vilja påstå att avståndet mellan det som talas om och den som talar minskar markant. Essän som genre kan väljas att ses som ett rum för de som tycker att uttrycket ”kill your darlings” går emot deras etiska och moraliska ståndpunkter eller som en ypperlig plattform att skapa konst av ord tillsammans med aktuella frågor, utan att någon kräver uppbackning av referenser för att köpa ditt resonemang. Det beror på hur man vill se på det.

Det som går att konstatera är att essän som genre är ytterst angelägen idag och med stor sannolikhet imorgon också. Därför att vi idag är omringade av nyheter och text som sveper förbi i ett rasande tempo. Texter som skrivits under tidspress och i ett klimat där nyheter aldrig sover, där teknologin gör det möjligt och krävbart att hela tiden rapportera det senaste kort och snabbt.  Därför behöver vi emellanåt ta del av en text som kanske legat på bordet i dagar eller veckor, där författaren suttit och kliat sig i huvudet över en kopp kaffe. Kanske har denna suddat ut och skrivit om; jämfört olika adjektiv med varandra och bestämt sig för att sova på saken. Helt enkelt för att vi i olika grad behöver ta del av texter som är skrivna med en stilistik som andra former inte tillåter och som bjuder in läsaren till att begrunda såväl elegansen av meningskonstruktioner som de reflektioner som åskådliggörs. Essän är bland de få former som tillåter att man inte publicerar doktorsavhandlingar av källor för att styrka sitt resonemang.

Här kan man skriva om i princip vadsomhelst, helt utan storslagna referenser. Och folk är coola med det..

/Denise Lindqivst

Kan vi vara kärlek?

Vänner.
Ikväll tänker jag skriva om något som många av er aldrig skulle erkänna för vemsomhelst. Och jag ska vara väldigt ärlig. Varför ska då jag alltid vara värst, tänker säkert ni. Vad vill hon med detta erkännande egentligen? Äh, hon vill väl bara ha uppmärksamhet. Eller så kanske hon vill gå emot strömmen och låtsas som att hon är kavat. Hon tror bara att hon framstår som mer udda och egen. Men hur kan hon vara så privat och utlämnande? Det blir ju bara obehagligt.

Skit i vilket och läs istället. Först och främst ska vi göra det klart för oss att allt som involverar mina känslor och hur jag känner involverar er också. Mer eller mindre. Ni kan väl fundera över hur många sinnestillstånd vi kan ha som vi är ensamma om att känna? Just det. INGA. Känslor är inte privata utan de är högst kommunala. Ja, till och med globala. Jag skriver ikväll för att jag vet att jag kommer att känna mig två ton lättare när den sista tangenten är slagen. Missförstå mig rätt, det är ingen offertröja jag satt på mig. Det behövs ingen tröstande kram eller två månader på rehab för att det som nedan kommer att synliggöras, ska bli "bättre". Det är bara såhär det är och jag är trött på det. Rent mentalt håller jag på att förbereda mig för förändring. Och du. Det är inte synd om mig. Tack.

Det jag så länge trott varit en sund inställning till mig själv som person, det som jag trott varit en känsla av kärlek och respekt till mig själv har snarare visat sig vara ett stort jävla ego. Samtidigt som jag byggt upp en betongvägg och förseglat min dörr med dubbellås har jag önskat mig kärlek, framgång och lycka. Men kärleken kom aldrig. Desto längre bort känns framgång och lyckan just nu. När jag utvärderar mina relationer och de människor som gästat mitt liv och de händelser och situationer som sårat inser jag att de bara har uppenbarat sig som svar på den energi jag sänt ut. Det är jag som har dragit till mig allt. I efterhand ser jag ett så tydligt mönster i vad det är för människor som kommit och passerat i mitt liv. Människor med lika stort ego som jag. Människor som känner lika måttliga mängder kärlek, som är lika fyrkantiga och hårda.

Jag har kommit till insikt med att jag kräver kärlek när jag inte själv har tillräckligt med kärlek att ge. Idag finns där ett stort ego erbjuda på menyn. Ett ego som sätter krokben på mig. Ett ego jag börjat störa mig rejält på. Ett ego som hindrar mig från långsiktig lycka. Jag vill ha kärlek i alla former, men mina handlingar säger något annat. De säger "hit men inte längre". De säger "ingen är oersättlig". De påvisar en självständighet och ett oberoende som skulle få vemsomhelst att vända i dörren. Jag inser det nu. Mitt nyårslöfte var att ta mig an allt med kärlek. När jag skålade på det visste jag inte riktigt var den begäran kom ifrån för den kom så plötsligt. Kanske var det en produkt av vinet som dansade i virvlar i mina vener eller så var det en undertryckt önskan som kom upp i en tyst rap.

Tillsammans med mitt ego har jag varit väldigt skicklig i att låta negativa tankar få uppta mitt inre. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Jag har återupplevt rädslan och tanken om att de jag älskar ska dö, obekväma dispyter, möten och situationer gång på gång i mitt inre så många gånger att jag gradvis börjat förvandlas till en negativ människa. Bitterhet, oro, ilska, sorg.

Men nu är det dags för mig och alla där ute som känner igen sig i något av det jag skriver att sluta. På en gång. Inte nästa vecka. Inte om en månad. Utan här och nu. Låt oss formatera om hjärnkontoret och tömma det på alla negativa tankar, alla tvivel, all hopplöshet för att istället ersätta det med positiva tankar om oss själva och det liv vi är i och har framför oss. Släppa skepsisen och leta efter åtminstone en positiv egenskap i allt och alla som vi möter. Träna oss i att koppla bort alla negativa tankar som hotar med att inkräkta. Låt oss göra en resa mot att få full kontroll över våra tankar och till följd av detta också uppleva ro och lycka i större och mer ihållande proportioner än vi gör idag. Ge oss själva tid att försöka förstå den mäktiga innebörden av "du får det du tänker". Om det inte funkar så betyder det att det fortfarande finns negativa tankar kvar som behövs raderas.

Vi kan vara kärlek.
Vi ska vara kärlek.
Vi är kärlek.
JAG är kärlek.

Tack.

Låt oss göra detta klart för oss innan vi fortsätter.

Hej.
Jag började blogga i början av 2007 och sen dess har jag pendlat mellan att gilla tanken på en större skara läsare och att fullkomligt avsky tanken på att okända människor ska få inblick i mitt privatliv. Därav har jag bytt adress och portal några gånger innan jag landat i tillfredsställelsen att enbart se ett tjugotal läsare i statistikfältet. Jag förstår att många ibland kan höja på ögonbrynen över det som stundtals publiceras. Det är helt okej. För mig är det inte utlämnande nog och jag skriver bara sånt som jag kan stå för och som inte äventyrar min integritet. Ibland har jag ställts till svars för att jag sårat nära genom att spy ut min besvikelse och uppgivenhet. De har bett mig ta bort de inlägg som enligt de varit på tok för privat och som inte angår någon annan än oss. Det är helt okej att känna så också. Men då vill jag också poängtera det faktum att vi alla ibland har för höga tankar om oss själva. Vem bryr sig egentligen? Vem vet vem du är?

Gränsen mellan att vara utlämnande och tala i gåtor är hårfin. Enligt mitt tyckte hanterar jag att jag balansgången med perfektion. Med hänsyn till det faktum att alla inte vill vara en del av en blogg väljer jag att inte publicera bilder eller skriva ut fullständigt namn utan personens godkännande. Mer kan eller får ni inte begära av mig. Får ni ont i magen av det jag skriver så läs bloggar med fantasilösa outfits eller om någon trött B-kändis liv efter Big Brother istället. För i grund och botten bryr jag mig inte om vad andra har för synpunkter om hur jag använder sociala nätverk och min blogg. Därför valde jag aktivt att stänga av kommentarsfältet helt (fram tills nu då den funktionen tydligen inte funkar längre) för att det finns ett begränsat antal personers åsikter som inte går mig obemärkt förbi. Det handlar inte om personer som är mig närmast, det handlar om att alla som ger mig bra energi och som är genuint godhjärtade har allt utrymme i världen för att ge mig konstruktiv kritik. Herregud, så självgod och egocentrerad är jag faktiskt inte. Jag blir bara trött på när kritiken inte är befogad och avsiktligt elak. Men ni som känner mig vet att jag har en giftig tunga och kan skydda mig emot sådant.

Det är av den enkla anledningen som jag valt att inte ha 1500 vänner på sociala nätverk. För det har i ärlighetens namn aldrig funnits något särskilt intresse eller någon nyfikenhet på vad ytliga bekanta har för sig. Tvärtom blir jag uttråkad. Vem har 1500 vänner i verkligheten egentligen? Låt oss vara ärliga mot oss själva. Det faktum att det är få, men utvalda som får ta del av vad jag har för mig gör att jag är så lugn med allt som skrivs.

Att jag uppdaterar ungefär 150 gånger om dagen på Facebook med olika utlåtanden, laddar upp femtioelva bilder dagligen under vissa perioder är två faktum som roligt nog ifrågasatts. Har ni problem med går det att leka lite med inställningarna så behöver ni inte ta del av allt. Inga hard feelings. Som sagt, det går mig obemärkt förbi.

Det här inlägget har författats till de undrar över hur tankarna går kring mitt sätt att använda bloggen och Facebook. Ni som läser och som finns på min Facebook-lista är få och strategiskt organiserade; alla kan inte se allt. Det finns absolut ingenting som leder till min blogg när man söker på nätet; denna blogg är kopplad till Facebook så det är dessa personer som vet vem författaren bakom inläggen är. Med andra ord fortsätter jag precis som alltid och hoppas att ni som bett om en förklaring kan sova gott i natt.
Och de facto att jag ens tog mig tid att skriva ett enligt mitt tycke larvigt och onödigt inlägg skvallrar om att jag gillar er lite.

Med detta sagt avslutar jag kvällen och inväntar morgondagen. Lite mer vakasyooonn står på agendan. När jag är klar med min utbildning ska jag vara en god medborgare och jobba några år för att sedan luta mig tillbaka i tidig ålder och njuta av livet och alla av mig oupptäckta ställen som finns kvar att besöka. Är så tacksam för allt jag har. Var det ni också.

Kram på er.

Ett brev adresserat framtiden

Stolthet. Ego. Ibland tar det sig i uttryck med tystnad. Ibland med tystnad och en packad väska, redo att ge sig av. Därför har vi alltid förlorat när vi egentligen ville vinna. Är vi rädda för att känna tillsammans med någon annan? 

Det här är ett brev skrivet till framtiden. Jag vill berätta för dig hur det är att leva i början av 2000-talet. Med förhoppning om att det ska bli bättre en dag. 2000-talet är så rent, men ändå så smutsigt. Så tryggt, men ändå så farligt. Så mycket känslor, men som hålls tillbaka av ett två ton tungt skynke som lagt sig på våra axlar: Lev fullt ut, men håll dig sansad. Älska som en porrstjärna, men tygla dina känslor. Gråt, men gör det bakom stängda dörrar. Älska, men ge aldrig handen rakt ut. Var rädd om själen. Du behöver den till så mycket annat. Du har ett jobb att sköta. Inget trams. Fucka aldrig ur.

Tabun finns fortfarande kvar bland oss. Vi skäms fortfarande över det nakna. Det vackra.  Vi står stilla. Som i en scen tagen ur Hollywood. Vi sitter i en bil och bakom oss susar landskap, regn, sol och snö förbi på en projektor. Lurar vi ögat ser det ut som att vi rör oss framåt. Men egentligen står vi kvar på samma ställe med avstängd motor. Med bagaget fullproppat av känslor som aldrig fick komma till uttryck; kilovis av ”tänk om” och ”jag önskar”. Vi bär på ånger i en koffert. 

Vi lever i en tid där vi måste tänka på det personliga varumärket. Säg det som du förväntas säga. Var dig själv, men var det när du är ensam eller med någon som aldrig skvallrar. Var så välpolerad att inte ett gram av ditt sluskiga jag kommer någon till synes. Låt aldrig någon röra vid din själ om du inte är säker på att du kommer vinna. Låt aldrig någon leka med din tid. Visa aldrig för mycket känslor om du inte vill att folk ska bli rädda. Ge aldrig om du inte får tillbaka. Ha alltid en plan B. Släpp aldrig en gren om du inte har en annan gren att ta tag i. Ramla aldrig ner på botten. Du glöms bort.

Spela hårt. Slå dig fram om du vill något riktigt mycket. Skit i vem du kliver på. Bara gör det. Innan någon annan kliver på dig. Ha is i magen. Lär dig att plocka fram olika ansikten beroende på ändamål. Det spelar ingen roll om dina mål är goda eller onda, b.a.r.a. d.u. h.a.r. e.t.t. m.å.l. Verkställ.

Visa ALDRIG känslor. Du är ful när du gråter. Var alltid, alltid lojal mot samhället. Ifrågasätt, men inte för mycket. Då blir du tystad.

Storebror ser dig. Du är bevakad. Det är modernt nu. Vi är moderna. Vill du inte hänga på? Du har inget val. Du måste.

Men mitt i allt kan jag ibland tänka tillbaka på en tid som jag aldrig fick uppleva. En tid där det var okej att visa känslor; där det personliga varumärket inte var lika viktigt. Ett klimat som inte var lika isande kallt och hårt och där det var okej att visa ett och samma ansikte. En tid där man satt och höll sin käresta i handen en sensommarkväll och bara njöt av tystnaden. Den tiden då man brevväxlade och hade tid för att drömma sig bort.

År 2013 är ännu ett steg emot det ytliga, kalla och falska samhället som jag både förhåller mig till och som jag mår illa utav. Mitt i allt står jag stundtals och kämpar med mig själv. Jag försöker säga det jag vill säga flera gånger om dagen till de som betyder något: Jag älskar dig. Ser mig omkring. Vågar jag? Ofta vågar jag inte. Orden knyter sig flera varv och tvingas tillbaka ner i strupen. För mycket att förlora. Där och då blir jag besviken på mig själv. På det där äckliga jävla egot som förpestat hela vår samtid. Prestigen och integriteten som vi tillåtit bilda ett skal framför ett virrvarr av känslor. Med väggar lika tjocka som betong hotas känslorna att kvävas.

Jag skriver ett brev adresserat framtiden för att berätta om hur det är att vara en del av 2013. Det är så rent, men ändå så smutsigt. Så härligt, men ändå så sorgligt. Jag skriver för att jag insett att jag fallit offer för ett kallt och känslofattigt klimat jag inte själv valt att leva i.

Jag skriver till dig för att du ska uppmuntra människan till att våga känna och våga ge utlopp för känslor. Men mest skriver jag för att jag är en av förlorarna när det kommer till att visa min kärlek.

Med förhoppning om att det ska bli bättre en dag.

Avsändare: År 2013

Nu vänder vi blad och går vidare

Tre intensiva och goa veckor i Staterna avklarade. Jag lärde mig mycket under den resan. Kom mig själv ännu lite närmare och fick det ännu en gång bekräftat för mig att jag inte kan laga mat. Ett litet haha är på sin plats efter detta nämnt. Utöver det blev det kameran i högsta hugg och upptäcksfärd i Chicago. Mycket fin stad med häpnadsväckande arkitektur! Seriöst, åk till Chicago. Har mellanlandat hemma i Sverige några dagar för att packa om och hämta upp Emilia innan vi far vidare för tre veckors äventyr i metropolen Istanbul. Livet är väldigt vänligt och nobelt inställd till min existens nu för tiden. För er som undrar hur jag lyckas hinna med allt så tycker jag att vi tackar gudarna för att jag läser denna termin på distans, så jag passar helt enkelt på. Lever fortfarande på min C-uppsats och tycker att jag är värd att flänga runt på olika kontinenter och vara ung och fri. Så enkelt är det!

Hur som haver, ville mest kika förbi och berätta för er att jag lever. Alltså lever som i ett stort L. Sommarens planer är inte heller fy skam om jag får vara skrytsam för en stund. Kommer hyra hus nere i Cesme (Turkiet) som kan ses som en lite trevligare version av St. Troppan. Där ser jag framemot en lååååååång och härlig sommar tillsammans med goda vänner. Ska bara jobba ihop lite cash emellan svängarna, men sen ska jag be att få kasta in handduken och göra sommaren 2013 på mitt vis. Som jag alltid har gjort.

Mitt liv kan just nu sammanfattas som: ett organiserat kaos där jag mest flänger runt som en liten vante och talar i gåtor. Jag svarar lite hemlighetsfullt på nyfikna frågor och är inte helt öppen med vad jag har för mig. Kanske tror jag att jag är märkvärdig eller så vill jag hålla på det privata. Kanske har jag någon i mitt liv som jag bygger sandslott med eller så har jag inte det. Kanske har jag jobbgrejer på gång eller så har jag inte det. Kanske, kanske, kanske... En sak är åtminstone säker. FAN VAD JAG LEVER!

Puss på er.

Let's talk about love

Vi har pratat om det förr, men ni vet ju hur jag är: ibland stänger jag in mig i mitt lilla krypin, låser dörren och förseglar den ytterligare med ett hänglås. Sen funderar jag mest. Inte för att jag är olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Det är så konstigt, men jag kommer på mig själv med att lära känna nya sidor av mig själv hela tiden. Det jag en gång fann lycka i tillfredsställer mig inte längre. Den senaste insikten jag nått kom som en käftsmäll från ingenstans. Jag vaknade upp en morgon och kände mig annorlunda. Kan det verkligen vara så eller är det bara något som kom i stundens välbehag? Ni vet när allt går bra och man intalar sig själv att man älskar att vara i sin egen kropp. En känsla av vällust som infinner sig när man levererar, men som försvinner så fort det kommer en motgång.

Jag bestämde mig för att ge det lite tid. Nu har det gått ett par månader sedan den känslan infann sig och jag har upplevt både medvind och motvind av den värre sorten, men känslan försvann inte trots allt som hänt på väldigt kort tid. Idag bestämde jag mig för att känslan är här för att stanna. Jag grät lite. Gråter då och då. Inte för att jag olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Och så insåg jag att det är såhär jag känner; jag känner att jag har en sällsynt sort av respekt för mig själv. Att jag i min helhet är väldigt värdefull. Kanske inte för dig, kanske inte för de. Men för mig. Att jag duger med såväl flottigt hår som svall. Att jag inte tappar värde även om jag klantar mig. Att jag, så länge jag inte vill någon något illa eller medvetet sårar någon aldrig ska tvivla på mina val. Att jag klarar mig själv genom livet och att jag är för värdefull för att låta vemsomhelst vara nära. Att jag har rätten att välja.

Så mycket kärlek. Med åren inser jag värdet av en familj. Att jag vill på grund av all min kärlek ge min familj lika mycket tillbaka. Inte för att jag måste. Jag vill.

Vänner. Så få, men så utvalda. Av mig. Och de har valt mig. Vi har valt varandra. Så mycket kärlek. Så mycket välvilja. Viljan att visa hur mycket de betyder. Inte för att jag måste. Jag vill.

Glädje. Att kunna känna glädje för mina nära, som om det vore min egen lycka. Att dela deras sorg. Att när de gråter, gråta ännu mer. Att när de blöder få plåstra om deras sår och läka tillsammans. Inte för att jag måste. Jag vill. Jag älskar att ha er i mitt liv.

Acceptans. Jag har accepterat tystnaden. Av de som jag gjort slut med. Vissa har gått för att jag har bett dom att gå. Vissa har gått för att jag svarat med tystnad och kyla. Men det finns också de som har gjort slut med mig. Och vissa har hjälpt mig att göra slut med de när jag inte vågat. Jag ångrar inget. Jag tillåter mig att sakna ibland. Men det stannar där. Tiden går framåt, aldrig bakåt. Jag måste följa tiden. Tack för att ni kom. Tack för att ni gick. Tack för allt jag lärt mig.

Jag skriver ikväll för att jag vill sätta ord. Inte för att jag är olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Det är så skönt att skriva ikväll...

På spåret.

Kära alla.
Long time. Tänkte bara kika in här och ge ett litet livstecken. 2013 är här och 2012 avslutades värdigt och stiligt i Istanbul med en väldigt speciell person jag inte träffat på ett par år.  Jag hann tillbringa en månad i Istanbul med avbrott för en liten flygresa till Ankara, för att närvara på min väninnas tjusiga bröllop. Samtidigt som min vistelse nere i Istanbul skrev jag på min examensuppsats, som mer eller mindre tog livet av mig. Men skam den som ger sig. Jag råkade visst avsluta mina tre år i den akademiska sfären med att få stående ovationer av såväl opponenter som handledare och examinator, som gav mig full pott och beskrev min uppsats i termer som "exceptionell, nästintill perfektion", "med en häpnadsväckande finess och medvetenhet i språkanvändningen som gör mig lyrisk", "en förmåga att lyfta fram ett vetenskapligt problem som med klarhet kommer som ett uppskattande bidrag till forskningen inom kommunikation", "jag är tagen och väldigt imponerad" samt "du behärskar dina verktyg på ett utomordentligt sätt", "en högklassig och elegant uppsats gjord av en lovande och skarp student" och så vidare.

Jag finner inga ord för hur stolt jag är över mina insatser under hösten. Helt plötsligt inser jag att jag Denise Lindqvist har skrivit en akademisk uppsats som gillats av experter och forskare inom området; att lilla jag blir peppad av min examinator att ansluta mig till ett forskningsprojekt som ska bedrivas i Uppsala under en tid ihop med doktorander inom mitt valda område. Innan jag ens påbörjat min Master, liksom. Jag och en nyfunnen bekantskap under uppsatsens gång, fick under samma seminarium spegla oss i glansen av vårt verk vilket resulterat i att vi tillsammans eventuellt kommer delta i detta projekt som jag inte kan säga så mycket om i skrivande stund. Om examinatorn själv får bestämma. Låt mig få återkomma om det. Men jag kan säga såhär mycket; jag känner mig hedrad.

Utöver ett fantastiskt avslut på mina tre år i skolbänken påbörjar jag min resa emot att få en Master i medie- och kommunikationsvetenskap om en vecka.

Men jag har mer roligt på agendan som ska prickas av under våren. Den 8:onde mars packar jag resväskan och drar till USA, närmare bestämt LA och Las Vegas ihop med en väldigt speciell person. Dock blir det en kort resa som varar i enbart tio dagar, men vi kommer nog hinna med att skriva historia för den sakens skull ändå. Sedan tillbaka till Göteborg, packa om och flyga ner till Istanbul med min andra halva i en vecka. Och därefter hem.

2012 var ett tufft år på många plan. Jag lärde känna mig själv om än litet mer, jag insåg vilka jag litar på och vilka jag känner olust till. Jag fick smaka på vad press och stress är för något egentligen vilket gjorde att jag höll på att gå in i väggen igen. Jag fick bevisat för mig gång på gång att man är sin egen lyckas smed- detta genom att överträffa och utmana mig själv olika sätt. Jag tog avstånd från de som svikit och sårat och jag lärde mig att bli polare med tiden.

2013 är ett år som för mig innebär full fokus på att hålla rätt kurs. Jag har mål att uppfylla och dessa kommer jag aldrig tillåta mig kompromissa om. 2013 ska gå i kärlekens tecken; kärlek i alla former. Det ska vara kärlek i allt jag tar mig an och allt jag nuddar vid. Jag ska fortsätta skriva högklassiga examinationer, men framförallt ska jag ibland blunda, luta mig bakåt och släppa taget. Jag ska skynda att älska.

Jag ville väl egentligen mest kika förbi och berätta för er att jag är väldigt stolt, glad och tacksam över vart jag befinner mig i skrivande stund. Jag är ensam, men inte själv. Jag har de bästa. Och jag är på spåret. Bered väg.

Adjö.

Att lära känna mellan raderna.

Jag fick ett vackert samtal som fick mig att vilja blunda för hindret som jag själv släpat fram och placerat framför mitt självförtroende. Jag tror inte att att jag kan. Men egentligen vet jag att jag kan leverera, att jag skulle kunna skriva en mästerlig uppsats. Av någon anledning vill jag att någon ska ge mig en bra anledning till varför jag skulle fatta pennan och inte fördriva mina dagar med att fundera. Jag tycker om att fundera. Har inga problem med att ligga i timmar i soffan och titta upp i taket och drömma mig bort. Men när du ringde och berättade för mig att du efter 20 år äntligen skakat om dig själv och packat väskan för att bege dig ut på en resa med dig själv så hände något med mig; allt lossnade. Jag fick plötsligt en anledning att fatta pennan och producera akademiska meningskonstruktioner jag knappt själv förstår. Du gav mig en jävligt bra anledning att åter börja tro på att jag kan göra vad jag vill, att jag kan få allt jag vill bara jag bestämmer mig.

Nu ska du göra något du aldrig gjort innan. Du har börjat din förändring. Den här gången tror jag på dig. Du har gett mig en anledning att vara stolt över dig. För det är jag. Desto viktigare för oss är att du börjar vinna respekt av mig och kanske jag hos dig också. För idag insåg jag att du för första gången på 25 år erkänner att du börjar lära känna mig fast på avstånd. Och kanske det coolaste av allt; du verkar gilla mig.

När jag började skriva min blogg trodde jag aldrig att du skulle läsa. Än mindre att du skulle förstå innehållet. Jag trodde aldrig att vi hade en chans du och jag. Men idag föddes ett litet litet hopp hos mig. Det känns som att du börjar förstå poängen med mig. Det här är jag på gott och på ont. Men mest på gott om du frågar mig. Det känns som att du börjat tycka detsamma.

Har ni tänkt på att vi ofta tenderar att bli upprörda när vi i möten och relationer med andra kommer till insikt med att personen framför dig inte ser dig för den du är? Det är fel. Personen ser dig, men ni delar inte samma upplevelse. Ingen kan dela en identisk upplevelse tillsammans. Upplevelser är individuella. De kan likna varandra, men de är inte identiska. När vi ser på upplevelse som begrepp ur ovanstående perspektiv så förstår jag varför vi blir frustrerade. Vi förväntar oss att andra ska uppleva och känna det vi vill förmedla och det vi känner för oss själva som person. Därför har jag valt att sudda ut ordet "likasinnad" ur mitt vokabulär. Istället talar jag i termer som "närasinnad" som jag gett en innebörd: vi delar inte samma upplevelser, men vi gillar det vi hör och lyssnar gärna lite till.

Med detta sagt och sett ur detta perspektiv så känner jag mig väldigt hedrad över att du försöker lära känna mig på riktigt. Att mina texter väcker känslor hos dig. Att du grät över min kärleksförklaring till en person jag satt på en pedestal, att du skrattat högt åt mina anekdoter eller att du suttit och funderat över riktigheten i mina reflektioner. Men framförallt att du förstår att jag bär på så mycket känslor, att hela jag utgörs av detta. Jag tror du börjar förstå att jag inte är kall som du alltid påpekat. Och att jag har obeskrivliga proportioner känslor för dig och vår relation.

Jag tror att jag började älska ord och skrivandets oförklarliga konst för att det sedan barnsben antingen lugnat mig eller fått mig i extas. Men mest älskar jag att skriva därför att ord ibland inte smakar lika gott på tungan. Jag har fått för mig att hela grejen med Denise Lindqvist och hennes person gör sig bäst på papper och inte live. Det har visat sig att det till viss del stämmer. Jag skriver och sedan ses vi och talar om och kring det. Ibland får jag stå till svars för att jag målar utanför kanterna, att jag är för utlämnande. Men jag tycker inte det. Allt som produceras här är mitt material, i mitt forum och författas utefter mina lagar och regler. Det här är mitt space.

Och när jag nu inser att detta forum kommit att bli en startbana för att en person som varit i mitt liv i 25 år, faktiskt vill lära känna mig på riktigt så är jag väldigt glad över att jag aldrig slutade skriva. Idag när du sträckte ut din hand, en hand jag aldrig riktigt varit säker på att jag vågat hålla, så inser jag att jag nog också är redo att lära känna dig. Det hade varit så spännande att kunna göra allt det vi aldrig gjort på riktigt. Jag har faktiskt många gånger undrat hur det skulle vara att dyka under ytan med dig och simma emot djupet. Jag är nyfiken på ditt djup. Men jag har inte vågat eftersom du aldrig vågat.

Jag tror att dagen jag aldrig trodde skulle komma är här nu. Jag låser upp dörren till mig hem. I hallen står ett par skor. Jag känner igen dessa och drar efter andan. Vi har varandras nycklar. Nycklar vi aldrig använt. Vi har bara stått och slängt käft vid dörren hittills. Jag tänder hallampan och går med försiktiga steg in i köket. Där sitter en välbekant ryggtavla och dricker kaffe. Jag studerar det långa blonda håret som är uppsatt i en tofs. På bordet står två koppar. En är fylld och den andra är tom.

Hon sträcker sig efter termosen och fyller koppen. Jag känner att värmen och kärleken sprider sig i varje ven. Plötsligt vänder hon på huvudet och tittar på mig. Kanske är hon fylld av ånger, kanske är hon nervös. Kanske hade hon just gråtit över spilld mjölk som jag så många gånger gjort varje gång jag konstaterat att vi varit för upptagna med att tycka saker som egentligen inte borde ha spelat någon roll. Vi har varit för fokuserade på framtiden, på det som varit och inte nuet. Jag sätter mig mitt emot henne. Hon tar fram ett kort på oss tre. Jag är fem år gammal och de är unga. Jag vandrar med fingrarna över en ram som med glas och papp förseglat tre personers kärlek till varandra. Värmen blossar upp i kinderna. Hon tittar på mig och säger:

Vem är Denise Lindqvist?

Det är en ung kvinna som aldrig trodde att du skulle fråga. Ett äkta och vackert möte mellan en mor och en dotter har just börjat. Ett möte fyllt av frågor och nyfikenhet blandat med besvikelse som börjat lukta i en visuell träningsväska. Det är en kärleksförklaring som bäst tar sig i uttryck med en så simpel sak som viljan att lära känna varandra på riktigt. Det handlar om rädslan över att tiden kanske hinner före och att man aldrig hann. Men mest av allt handlar det om en mor och en dotter som gått och varit rädda för att prata om känslor med varandra. Tack för att du började.

Tack för att du började genom att lära känna mig mellan raderna...

Till alla som någonsin tagit en walk of shame.

En liten reflektion såhär på kvällskvisten;

Ah, hej bay de veyyy!
Hur kommer det sig för övrigt att jag tenderar att bli så speedad att jag nästan går åt, efter ett träningspass? Jag blir oftast lite full i skratt och får lust att hitta på något busigt. Ikväll är en sådan kväll. På spårvagnen hem satt jag och fnissade lite för mig själv. Tog upp telefonen och låtsades att jag skrattade åt någon "modell för en dag-bild"(ni vet klassikern? Spegelbilden! Man stödjer hakan mot händerna och tittar lite drömskt in i kameran. Hundra spänn på att fotografen i redigeringsprocessen blev sugen på att photoshopa dit ett äpple i gapet så att man ser ut som en tvättäkta julegrojs färdig att serveras!) som någon lagt ut på Facebook när jag i själva verket skrattade åt absolut precis ingenting.

Nu över till min reflektion. Har ni tänkt på folks miner när man möter dessa en lördag morgon? Jo såhär brukar det se ut:

Tjejerna går med blicken ner i marken, håret står kvart i åtta och sminket sitter nere vid fotknölarna. Klackarna som de så kaxigt trippat fram på för bara några timmar sedan sitter som en betongklump på fötterna och man kan nästan höra hur personen i fråga tänker: FAN, vad uppenbart det är att jag inte sovit hemma! FAN vad uppenbart det är att jag inte sovit över huvudtaget! FAAAAAAN vad uppenbart det är att jag tycker att det här är ungefär hur pinsamt som helst!

Missförstå mig rätt, givetvis har vi alla rätt till att stilla köttets lustar. Jag menar, har man ett svenskt personnummer, betalar skatt och deklarerar så är det inget snack om saken; det är allemansrätten på den!

Men. Det blir ganska jobbigt för de som faktiskt bara lånat soffan hos en kompis. Alla, exakt alla som vistas ute innan klockan tio en lördag/söndag morgon blir stämplade med den visuella "walk of shame"stämpeln och detta med omedelbar verkan.

Därför var jag så glad över att jag redan under kvällens första halva slopade mina höga klackar och lånade min kära väninnas rosa jympaskor, som jag gick runt med inne på en trevlig krog och bara njöt. Folk tittade på min outfit, sedan på mina skor, tillbaka på min festliga outfit igen och kliade sig i huvudet. Ekvationen gick inte riktigt ihop. Någon tog mod till sig och frågade mig försynt hur jag tänkte när jag valde kläder för kvällen. Jag tittade oförstående på karlsloken. Vad menade han? Tyckte han inte att ett par chockrosa Asics gjorde sig rättvisa till svarta strumpyxor och en kort svart tunika?! Mitt svar blev; Jag ville kompromissa mellan komfort och flärd. Jag tänker Italien möter "Ensam mamma söker" med inslag av Afrikas heta savanner. Är du med i tänket?

Han var inte med i tänket. Desto roligare var det att se folks miner när jag halv tio på morgonen vandrade mot 60-bussen med en toast i ena handen och en kaffe i andra. I min klassiska rock med päls, i mina glammiga lockar som inte hunnit lägga sig, med en trevlig väska som dansade på armen och i de rosa jympaskorna, passerade jag en hel drös med tjejer i höga klackar och ett gäng killar som såg ut att ha stoppat håret i ett eluttag. Jag såg hur alla fashionistor rynkade på ögonbrynen och förmodligen tänkte "Herregud hur kan man gå ut på krogen i jympaskor??? Vem följde hon med hem egentligen?? Och ännu viktigare; Hur många promille hade snubben i kroppen?!?!?!". Och grabbarna som drog på mungiporna och kan ha tänkt något i stil med "vilket jävla original!". Oavsett vad så var frågetecknet ett faktum där vi alla stod och väntade på att få åka hem. Vart kom det här förtjusande puckot från för tillställning egentligen? Är hon en i gänget eller i vilken kategori ska vi placera henne?

Det var en morgon i november. Jag speglade mig i skyltfönstret medan jag väntade på bussen och log brett. Vickade lite på tårna och fnissade till. Jag skriver till alla er som någonsin tagit en walk of shame. Det här är en text skriven i syfte att belysa hur roligt det är att få ett kvitto på hur hela samhället genomsyras av förutfattade meningar och generaliseringar. Men den morgonen vann jag över Göteborg. För ingen kunde för sitt liv räkna ut vart jag hade varit och vad jag hade gjort. Kanske lånade jag soffan hos en kompis eller så gjorde jag något helt annat. Kanske är jag en sån som inte riktigt har sinne för detaljer och då var på väg ner till stan för att hänga på låset till H&M. Oavsett vad så skapade det så mycket mer uppmärksamhet än vad som är hälsosamt för mänskligheten. Och det är just detta faktum som gör att jag tyckte det var värt att skriva några rader till er ikväll.

Vore inte allt så mycket trevligare om vi slutade vara så nyfikna på alla utom oss själva? Om alla bara kunde få vara som de vill vara och göra vad de känner för att göra? Om alla bara kunde få ta på sig exakt det som de känner för utan att behöva stå till svars för sina val? Har vi inget bättre för oss än att flytta runt och flytta om människor i de visuella facken? En liten reflektion bara.

Nu ska jag lämna er för en stund och fokusera på viktigare saker som att komma igång med min fantasilösa uppsats. Må gott och fridens liljor till er!

Och du förresten... Jag har råd att gå ut i ett par rosa Asics på krogen.
För att jag är Denise Lindqvist.

Vart jag mig i världen vänder.

Vissa personer är inte menade att ta bakvägen ut ur ditt liv och tyst försvinna för att aldrig återvända igen. Jag älskar att höra din röst. Det var ett tag sen nu.

Jag tänker lyssna på förnuftet och känslan. Och den känslan säger åt mig att jag ska vara hos dig och ingen annan när vi hälsar det nya året "välkommen". 

Livet ville inte att vi skulle vara tillsammans. För tiden vann över oss. Vi kämpade verkligen för att det skulle gå. Men så insåg vi nog båda tillslut att vi var ganska trötta efter två år av känslostormar som hela tiden gått emot oss. Så kastade vi in handduken och det blev tyst.

Vi vet att det är lönlöst att fortsätta där vi slutade. Än mindre att vi rent tekniskt sett inte kan vara tillsammans som i nära. Förväntningarna placerade vi på en vacker kommod nära ett fönster. Och när det blåste kallt föll förväntningarna i golvet och gick sönder. Ibland var det du som sopade upp skärvorna, ibland jag. Sedan satt vi i timmar och försökte pussla tillbaka alla bitar där de hörde hemma. Men så kom den dagen när du klev innanför dörren och möttes av att allt låg orört kvar på golvet. Och där satt jag. Jag tittade på dig och erkände att jag nog var ganska trött i själen. Du log mot mig, gav mig en kram och svarade: det är nog jag också... Så vi stängde igen dörren och lät allting vara. Du fortsatte åt ditt håll och jag åt mitt. Tiden vann över oss.

Men den fick aldrig ta ifrån oss respekten till varandra. Än mindre kärleken. Ibland när du springer förbi i mina tankar hugger det till i själen. Men så tänker jag tillbaka på den där natten vi var på stranden du och jag. Vi hade låtit vågorna lägga sig över våra axlar som ett svalkande täcke och sedan slängt oss i varsin solstol. En stjärnfylld himmel på sensommaren. Din arm hängde löst på armstödet, liksom min. Sen tog jag din hand och kramade den hårt. Du tittade på mig länge. 

Där låg vi i varsin solstol, bara du och jag och mörkret, med endast ljudet av vågorna som lite blygsamt slog emot klipporna, som nästan ursäktade sig för att de störde och backade stilla tillbaka från strandkanten. Det var en ljummen sensommarnatt för två år sedan. Och just i skrivande stund känner jag i varje ven att min kärlek till dig aldrig svalnat. Den är inte glödande het som förr, men den är ljummen. Lika ljummen som temperaturen från den natten då vi låg och tittade upp på himlen tills det började ljusna. Jag känner för dig.

När jag reser tillbaka till just detta ögonblick inser jag att du alltid fanns och alltid finns. Det gör min lugn. Och när jag hörde din röst i andra änden kände jag att tiden inte riktigt fått som den vill. Jag kommer alltid att finnas, du kommer alltid att finnas. Vi kommer alltid att finnas. För varandra. Vi kommer aldrig att glömma.

Denna gång packar jag inte resväskan med förväntningar eller förhoppningar. Jag lämnar kvar mitt alster jag skrivit som handlat om hur mycket jag önskat att avståndet varit kortare mellan oss, flera sidor där jag varit arg på dig och på mig. Jag önskar ingenting längre. Allt jag vill har jag fått bekräftat att du också vill;

Att bara för en kort stund sluta kämpa emot tiden och en massa måsten, att lägga allt åt sidan och bara få vara nära. Att få återförenas och vagga nuet till sömns. Med lite distans till allt som upplevts och aldrig hann upplevas kommer du inom kort att stå på flygplatsen och vänta på flight 1759. Du kommer att trampa fram och tillbaka, tända en cigarett. Titta på klockan. Spegla dig i glasdörrarna och kontrollera att allt sitter på sin plats. Och bara några hundra meter över marken kommer jag att dra efter andan och förbereda mig på att känna hjulen slå emot asfalten. Pulsen kommer att stiga och plötsligt vill jag bara ut ur planet, ta min väska och springa rakt in i dina armar. 

Så kommer tiden att knacka mig på axeln och påminna mig om att allt är över om tre dagar. Men den här gången kommer jag inte att låta detta faktum dra ner mig. Istället kommer jag att ge den det visuella fingret och skynda mig ut genom passkontrollen. Bakom två tonade glasdörrar kommer du att stå som så många gånger innan. En ljummen vindpust sveper förbi när dörrarna öppnas. Jag kommer att se mig om efter dig. Och så möts våra blickar och jag har ingen anledning att låtsas. Jag kastar mig i din famn och känner den välbekanta doften som jag aldrig får bli mätt på. Och så kommer vi stå där som två nyförälskade tonåringar och se varandra djupt i ögonen tills du flinar brett och säger: Hej främling. Tätt omslingrade går vi ut mot parkeringen, sätter oss i bilen och skyndar iväg för att leva.

Precis som vi alltid har gjort. Men denna gång gör vi det på ett lite annorlunda vis...

Vi är här och nu.

JAG mår dåligt.

Hej.
Ikväll ska vi prata om den där olustiga känslan som får oss att sammanfatta det hela i en enda mening: Jag mår dåligt.

Jag tycker att ovanstående mening i många avseenden är rätt genial. Den kan betyda lite olika saker; ibland öppnar den upp dörrar för att tala om det och tala kring det eller så verkar den för att stänga igen dörren rakt i ansiktet på omgivningen, och som om inte det vore nog så lastar man på 100 kilo hänglås och sätter upp en stor fet skylt där det står "Jag mår dåligt och är strängt upptagen med att skära mig i handlederna och lyssna på KENT. Vänligen stör ej. Har jag inte förblödit tills imorgon så ringer jag med stor sannolikhet upp och frågar om vi ska gå ut på krogen och dricka oss fulla. Och så låtsas vi som att ingenting har hänt, ok?".

Men när man säger att man mår dåligt är det ofta ett tecken för den andra att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Fort som fan. Bort, bort, bort med dåliga energier! Fan, ryck upp dig! Nu ska vi ju må bra här! Titta så bra vi mår!!! En Burberry väska som är god för 20 lök, löneförhöjning på jobbet, en hel drööööös med ytliga vänner som bjuder in till fika och vin på helgerna, snygga män och/eller kvinnor med 200 promille alkohol i blodet som älskar dig till gryningen skiljer er åt; Kom igen, livet är en fest!!!!!! Wohooooo...

...fan.

Allvarligt talat. Varför blir vi så rädda för den där olustiga känslan som liksom smyger sig in i oss av olika anledningar? Men ofta är vi mer rädda för att tala om den. Varför är vi rädda för att förmedla den känslan? Jag ska dela med mig av en insikt jag nått för en tid sedan. Jag har sammanfattat den i några korta meningar. Du behöver inte hålla med mig, det är helt okej. Men du kan väl åtminstone suga på karamellen? Okej, här kommer den.

Känslan av ångest och olycka är inte privat. Den rymmer fler personer än du. Den enda skillnaden är att den kommer av olika anledningar och vid olika tidpunkter. Men den är inte privat. 

Ni som följer mig vet att jag ständigt balanserar mellan att vara utlämnande och att prata i gåtor. Det är inget jag lärt mig på Berghs (nu fick jag det inklämt också. Lite skryt såhär på fredagskvällen har väl ingen dött av?) när jag pluggade journalistik, eller något jag lärt mig efter tre terminer i medie- och kommunikationsvetenskap. Ni ska veta det, kära som okära läsare att allt jag skriver, skrivs med känsla. Anledningen till varför jag förmodligen aldrig kommer att få en välbesökt blogg beror på att jag inte känner något när jag tar på mig en snygg designerklänning eller blir eld och lågor när jag får hem senaste modet signerat Elle. En ännu större anledning till varför min blogg kommer att förbli liten och okänd är för att jag inte bryr mig om vad andra har gjort eller gör. Jag bryr mig om mig själv. Mitt liv, mina känslor, mina betraktelser är det som är nyheter för mig och inte massa sensationsnyheter på löpet i stil med "Ensam mamma-Ingela utslängd från välkänd krog. 'Jag känner mig kränkt. Och bakfull'". Riktiga nyheter tar jag inte del av i Aftonbladet eller Expressen. På den här sidan skriver vi högklassigt och undviker stavfel och särskrivningar i den mån det går. Här pratar vi känslor.

Jag har haft en tuff vår och höst mentalt av många anledningar. När ni nu läser det här förstår jag att många, blandat med nyfikenhet och oro undrar "hur illa har det varit egentligen". Slappna av! Jag har varit nedstämd, haft ångest och varit låg och förbannad samtidigt. Jag har känt en jävla massa. Men allt är ju relativt. Dock vill jag påpeka de facto att vi behöver bli bättre på att ge oss själva en rak höger så fort vi inser att vi i möten med andra nästan kvittrar och sjunger (svenska är ett roligt språk i den bemärkelsen att prosodin skiljer sig från många andra språk; min före detta pojkvän som är turkisk påpekade bland annat att det låter som att vi sjunger) när vi tar till orda. Vi behöver inte hålla ett tal till nationen om orsakerna till varför vi mår lite sämre just nu, men hur vore det istället att släppa på fasaden och köra något i stil med det här:

Du går på stan. Livet känns som en kvissla i röven just där och då. Du har hjärtklappning och känner dig vemodig. Ångest kallas det. Så springer du in i en gammal arbetskamrat eller pluggkompis. Vi kallar personen för B. Du är A. Är inte detta drömscenariot, så säg:

B: Hej. Jag förväntade mig inte att springa in i dig idag. Jag känner mig inte i extas över vårt möte, det känns snarare ansträngt och jobbigt. Vi har inte setts sedan förra året. Det har varit ett bra år. Men jag kan tänka mig att finna mig i situationen och upplever att jag kan gå halva vägen; det känns rätt okej att se dig ändå.
A: Ja, nej så känner inte jag. Det var inte alls särskilt kul att springa in i dig. Det var det sista jag behövde nu eftersom jag fått en jobbig ångestattack och bara vill åka hem och lägga mig i ett bad och fundera.
B: Åh, du menar en sån! Gud, så kände jag bara för en dag sedan. Det är bara att stanna i känslan och förlika sig med att det är så man känner just precis här och nu, men att det kommer att gå över. Det får liksom ta sin tid.
A: Ja, precis. Nej, nu har jag inte alls lust att stå kvar här mitt i Nordstan och prata med dig. Jag måste få komma hem och landa lite. Bara gå runt och känna, reflektera. Det finns inget i världen som kan påskynda den här processen, utan det måste som du säger få ta sin tid.
B: Ja. Och du... Blir det inte bättre så kan du ju alltid "välja att hoppa av" så att säga.
A: Ja, klart man kan bli lite nyfiken på hur det skulle kännas att vakna upp och upptäcka att man är död, men jag känner faktiskt för att hänga kvar ändå. Jag tänker ibland som alla andra vanliga människor på det oförklarliga som vi inte har någon aning om, som våran hjärnkapacitet inte kan sätta i någon kontext. Men nej, destruktiv är jag inte, jag har ju bara lite ångest.
B: Ja, det gör du rätt i. Det är ju inte farligt med ångest. Det är en del av livet.
A: Mmm, men du. Nu orkar jag inte prata om det något mer idag. Åh så typiskt att jag skulle springa in i dig då! Vi hörs inte! För det gör vi inte i vanliga fall heller!
B: Precis. Vi hörs inte! Nej, fy fan du stal just fem minuter av mitt liv, din kossa. Men du, din känsla är du inte ensam om. Den besöker oss alla då och då.
A: Åh, sluta pladdra så att jag kan få gå någon gång!
B: Ja, du har rätt. Jag gillar dig inte särskilt överlag men det är så skönt i och med lagändringen som trädde i kraft förra årsskiftet om att man får 20 000 i böter om man förfalskar sina känslor och åsikter. Det gillar jag. Tihi.

Summan av detta påhittade scenario är att vi kanske skulle spara på krutet och bara våga vara. Vad är det för privat med det? När jag är lycklig och skiner som en sol så är det opersonligt, men när jag är lite nedstämd och låg så blir det plötsligt väldigt personligt? Jag kan stå och berätta för en massa ytliga vänner att jag är glad över en lyckad tenta, men jag skulle hellre stoppa händerna i köttkvarnen än att visa tendenser på att jag är i en period där jag känner ångest och vemod?!?! Ni kan väl fundera på saken...

Vi måste inte förklara orsakerna till varför vi är lyckliga eller olyckliga. Människor med sunt förnuft vet att känslor aldrig är permanenta utan en del av en process. Det vore bara skönare att personen jag talar med i såväl en minut som en timme visar personlighet och inte gömmer sig bakom en massa standardfraser. Denna behöver inte säga någonting. Bara förmedla det som den känner där och då. För vem är du eller jag att komma att avbryta en annan person som är mitt uppe i sina känslor?

Hur vore det om vi bara kunde få vara...
...äkta.

Dayima

Kvällers!

Alltså jag vill verkligen att ni känner på ovanstående ord. Själva prosodin är ganska egendomlig och jag övervägde nästan för en stund att skriva ut det med fonetiska tecken, men eftersom att många av er förmodligen inte orkar damma av kunskaperna från gymnasiet, eller läst språkvetenskap på universitetet så är denna ansats dömd till att misslyckas. Men fråga mig gärna om hur jag uttalar "kvällers" när vi ses nästa gång. Jag log och har ni sinne för humor så kommer ni också dra lite på giporna.

Men från det ena till det andra. Jag skriver till er ikväll för att jag är full av intryck och nya insikter. Sista inlägget jag skrev var egentligen tänkt som en uppföljare till mina känslor såhär några veckor senare. Jag trodde att jag skulle vara i ett känslomässigt kaos och skriva en hel doktorsavhandling om besvikelse, saknad, och tomhet, men så hände något längs vägen.

Jag åkte till Stockholm, samtalade och reflekterade i dagar om livet och relationer i allmänhet och drog en slutsats. Jag har en dysfunktionell familj. Som de flesta andra har. Men det viktigaste är att JAG har en dysfunktionell familj. Insikt nummer ett. Skönt att inse.

Insikt nummer två. Vi är alla olika. Vi upplever saker, tolkar saker olika, känner olika. Man väljer inte sin släkt, men man väljer sina vänner. Jag får liksom bara köpa att min mamma är min mamma, min pappa är min pappa, min kusin är min kusin, min farmor är min farmor och så vidare. Är ni med i tänket? De facto! MEN; vi kan välja att ta avstånd från de som gör oss illa oavsett om det är familjen eller vännerna. Det vi däremot inte kan förvänta oss av övrig familj är att de ska göra detsamma för att vi gjort det. Någonstans finns ofta lojaliteten till sina föräldrar; det spelar ingen roll att det var min mor som gjorde fel. Hon är min mor och jag står alltid bakom henne. För att jag är lojal emot min familj. Enkel matematik. Men om man är som jag, det vill säga att jag viger timmar åt att filosofera kring om ett plus ett alltid varit två, tycker jag att ovanstående går att ifrågasätta. Men det tänker jag inte göra här utan bestämmer mig för att köpa det. Jag känner mig inte sviken på något sätt.

Insikt nummer tre. Jag tycker mig se en avsaknad av öppna sinnen i min familj. Vidare betyder detta att man inte kan förstå varandra. Men istället för att vara lugn med det har man gått över lik för att praktisera sin egen sanning. Och det är där det blir fel. Det är där jag fått uppleva att försvarstalen blivit smaklösa och där kvalitén på samtalet hållit en så låg nivå att jag förstått att jag samtalar med en rebellisk 15-åring i en vuxen människas kropp som lever i en slags konstruerad verklighet med sanningar som bygger på premisser som saknar relevans. Ni vet uttrycket "jag kan inte göra annat än att skratta"? Det är bara ett uttryck vi gömmer oss bakom när det egentligen gör ont som fan. För jag kan inte skratta. För det handlar inte om ett gräl med vemsomhelst. Det handlar om en person jag haft i mitt liv sedan barnsben, en familjemedlem, en person jag sagt att jag älskat. Hade jag inte känt något så hade jag aldrig skrivit detta. Jag hade aldrig ägnat mig en minut åt att vara förbannad på dig, att känna mig besviken, att analysera varför du är som du är och varför du handlar som du handlar. Jag vet att jag också spelar en roll för dig. Jag har fått det bekräftat genom att få veta att du lagt över ansvaret på det som skett på mig. Du är förbannad. Det är också en känsla.

Men. Den här gången tar jag inte på mig någon skuld. Inte det minsta. För säg mig, var finns logiken i resonemanget att jag ska ansvara för vad flera andra familjemedlemmar tycker om dina handlingar du utövat i dialog med andra utöver mig? Har jag en så stor makt på människor tror du? I sådant fall skulle det innebära att du ser mig som ett hot och att jag är en slags övermänniska, som dessutom är ensam på jorden med att besitta denna egenskap. Kom igen... Alla bär ansvar för sina egna handlingar, sina egna ord som kommer ur deras munnar. Att lägga över ett sådant ansvar på lilla jag är att bekräfta min teori om att du agerar som barn gör i 15-års åldern. Således kan jag inte se någon anledning till varför jag ens skulle överväga att ta på mig rollen som ansvarstagare när det i grund och botten bara handlar om att jag liksom flera andra börjat reagera på hur vi bemöts när det inte passar dina föreställningar. Enkel matematik här också. Och värt att nämna är att det inte är en händelse som gjort att vi står här idag utan det är år av konflikter som detta är en produkt utav.

I dysfunktionella familjer utövar man en slags hierarki där man tillskrivits olika roller. Dessa roller träder man tillbaka i när man samlas även i vuxen ålder. Vem bär ansvaret för det? Ja, kanske är det de vuxna som från börjat favoriserat barnen och tillskrivit dessa egenskaper som barnen förväntas leva upp till. Vad händer då? Jo, barn börjar tävla med varandra, att jämföra sig med varandra; allt för att inte lämna över trofén till den andra. Är det villkorslös kärlek? Tack och lov har jag alltid varit väldigt medveten om att jag inte behöver tävla med någon. Jag har liksom inte orkat tjafsa om min roll i den hierarkiska trappan. Detta har gjort att jag tillskrivits en roll som egentligen inte var jag.

Men så händer något. Man blir vuxen. Jag har en personlighet. Värdegrunder och integritet som gör att Denise inte bara är ett tomt skal. Hon är någon. Och hon står upp för vad hon tycker. Plötsligt är jag inte intresserad av att spela någon roll i den hierarkiska trappan längre. Jag har kommit till insikt med vad som utövats under alla dessa år och ifrågasätter det. Jag tar avstånd och säger som jag tycker. Plötsligt tycker jag inte att det är rätt att respekt mäts i ålder, snarare att respekt mäts med det man levererar eller inte levererar. Plötsligt inser jag att vi är många i familjen som saknar respekt för varandra.

I familjer där man inte ses särskilt ofta längre är det tämligen oklokt att tro att man är samma person som man var för tio år sedan. Skrämmande fakta för den som tyckte att "det var bättre förr"; saker händer längs vägen. Man utvecklas och man förändras. 

Men så finns det de som är desamma. Som aldrig kommer att förändras. Man kan inte beskylla människor för att de inte är som man vill att de ska vara, att de inte ger de svar man vill höra. Men en sak kan man göra; man kan förhålla sig till det.

Det här är sista gången jag kommenterar detta, för jag har kommit till insikt vilket innebär för mig att jag kan lämna det som hänt och fortsätta mitt liv på mitt håll långt borta från det som känts fel. Det är en känsla som är så stark att den inte ens behövdes ifrågasättas; Jag kommer aldrig någonsin ta på mig det ansvar du försöker att lägga på mina axlar för det finns ingen som helst teknisk möjlighet i att en människa kan ansvara för andra människors åsikter och vad de säger. Jag tycker att du beter dig som en 15-årig tonåring fast i en vuxen persons kropp, som skyller allt på andra, som du alltid har gjort, när du egentligen fortfarande söker efter dig själv. Och med detta sagt betyder det att du misslyckats med ditt försök att få mig att känna skuld. För här står en person som helt öppet och sakligt meddelar dig att du aldrig kommer att få mig att känna det du vill; skuld. Den skulden kan du göra vad du vill med, söka sympati hos andra eller intala dig själv att det är så, men den personen du önskar ska känna så allra mest kommer aldrig någonsin att titta tillbaka och undra om du kanske hade rätt ändå. 

Du står med ett knyte fyllt av skuld som du trodde att du kunde klä mig i. Men egentligen vet du också att det inte är jag som ska kläs i det. Du behöver snarare göra något du aldrig gjort innan; göra en resa med dig själv. 

Och slutligen ska också detta nämnas; Jag hatar inte dig. Jag vill dig inget ont. Du har spelat roll. Jag hoppas för din egen skull att du gör den här resan med dig själv, tänker till, når nya insikter. Kanske är det insikter som gör att vi kan mötas någon gång i livet; i en annan tid, på en annan plats. Min dörr är inte stängd om du skulle komma till insikt med att det jag skrivit faktiskt har en poäng. Kanske är jag kvar i Göteborg, jobbar och har skaffat familj. Eller så kanske våra vägar möts nere i Turkiet eller någon helt annanstans. Eller så möts vi aldrig mer igen. Men oavsett vart vi skulle mötas är det inte slumpen som kommer att spela en roll. Det är när du förstår och tar till dig mitt budskap.

För det är inte jag som förlorat dig.

Det är du som förlorat mig.

Och detta faktum kommer jag aldrig någonsin att ifrågasätta.
Det har du mitt ord på.