Jag lyckas uppenbarligen skapa en liten cliff hanger, då mina få, men värdefulla läsare påminner mig om att uppdatera lite oftare. Here is the fact; jag mår bra.
Det har hänt stora saker inom mig. Saker som kanske inte är lika synliga utåt, men som märks inombords. Jag njuter av måndagarna när jag sitter halv sju på spårvagnen på väg till jobbet. När jag ser mig om i spårvagnen ser alla så bistra och trötta ut, som att de redan önskar att det vore helg igen. Så ska det inte vara! Det ska kännas gött att leva även på måndagar! Och det är verkligen första gången jag känner det i min vardag - att det gärna får bli måndag, då jag får jobba, träffa goa människor, gå i skolan och lära mig nya saker, gå förbi ett skyltfönster på vägen hem och finna inspiration till lägenheten eller en sjyst outfit som jag kan kombinera ihop ur min befintliga garderob.
Jag älskar mina vardagskvällar när jag får sitta i min soffa med en kopp te och plugga eller titta på en av mina turkiska serier på datorn. Och jag älskar att spela badminton på onsdagskvällar. Ja, jag njuter till och med av att stå i mörkret och vänta på bussen i 20 minuter efter träningen, längs en enslig väg och bara lyssna till tystnaden och andas in den friska luften. Under mina buss och spårvagnsresor sitter jag och tänker mycket. Inte på det som varit utan på det som komma skall. Ibland tänker jag så mycket att jag missar att gå av, men istället för att gripas av panik känner jag att det inte gör någonting alls. Jag känner mig så fri, så oberoende av någon annan. Det är nästan skrämmande hur allt har utvecklats under dessa få månader. Utåt sätt så tror jag inte att det märks särskilt, men inombords dansar jag salsa och head bangar samtidigt som jag flaxar vilt med armarna. L.Y.C.K.A. på egna premisser!
Det finns absolut ingen i mitt liv. Som jag tidigare nämnt vägrar jag att falla offer för tillfällig bekräftelse igen. Jag klarar mig fint utan falsk närhet och är inte särskilt förtjust över tanken att träffa en ny på ett tag. Vill vara själv och känna luften under vingarna. Jag vill flyga högt och gå på moln. Jag vill slänga mig ut för ett berg och känna pirret i magen. Jag vill vara en del av det vackra som livet erbjuder. Det är fantastiskt. Och jag är så glad för att jag är där jag är idag. Min älskade familj som är så långt borta, men ändå så nära är med mig i tankarna hela tiden. Rädslan för att förlora dom är stor efter pappas hjärtinfarkt och jag förstår min mor bättre nu. Jag har skapat en typ av moderkänslor för dom och att inte ta dom förgivet är samtidigt härligt, men ändå skrämmande därför att det känns som att jag kan förlora dom vilken dag som helst.
Jag tänker på döden ofta och är tacksam för att jag är frisk och har ett skäligt liv och min familj kvar. Nej, hörni. Det känns faktiskt riktigt bra att vara jag just nu och det går INTE att avgöra genom att observera min übersnygga trench coat jag köpte på Zara för 999.95 :- förra veckan. Jag tror att det syns i ögonen...
