Planer.

Hej alla bögar, lesbiskor, heterosexuella, kreti och pleti!

Här sitter jag med affrokrull (har nämligen tvättat håret och då får jag såna där roliga små lockar i håret) och beklagar mig över att jag ska upp i ottan för att sätta mig på tåget till Halmstad imorgon. Pass på! Och som om inte det vore nog ska jag senare på eftermiddagen befinna mig åter i Göteborg för att leda ett förtjusande pass på F&S. För att slutligen landa i mitt hem och hångla loss med två ton kurslitteratur. Jo man tackar ja, det är full rullians här! MON AMOR (ett uttryck jag myntat för bara några veckor sedan. Själva prosodin i meningen låter mer som herregud, fast alla som kan franska vet ju att det betyder något helt annat).

Hur som haver. Jag klagar inte. Det får ni absolut inte tro. Sommaren är nära, Göteborg är vackert och jag bara spinner som en katt när jag inser att jag är lycklig. Och skolan går bra. Kul för mig! Men nu till något ännu roligare. Jag sitter mellan två jobb så att säga. Visionen är att få jobba antingen på TV4 Mälardalen som videoreporter eller på VLT i Västerås. Jag har nämligen hyrt ut min lägenhet över sommaren och ska ändå ner och glassa i Turkiet i två månader så då kan jag lika gärna genomlida en månad i Västerås. Och ska jag vara i Västerås vill jag ha ett jobb som jag gör med glädje. Kommer även att gästträna på F&S i Västerås så alla glada Västeråsbor är obscent välkomna att svettas med mig!

I höst skriver jag uppsats. Den tanken gillar jag också! Står och väger mellan att fördjupa mig i diskurser eller något om massmedias inverkan på samhället och samhällets inverkan på media. Alternativt jämföra medias makt i Sverige kontra Turkiet. Konstigt nog har jag redan nu börjat planera uppsatsen i mitt huvud. Tror visst att någon vill låta pennan glöda... Under tiden jag skriver uppsats överväger jag att ta nycklarna och åka ner till sommarhuset. Jag ser mig själv sitta på balkongen med min lap top, en kopp kaffe och total tystnad med utsikt över hela medelhavet. Ett drömscenario som inte är helt orealistiskt... När jag skrivit klart för dagen går jag en härlig strandpromenad och känner sanden mellan tårna. Tar mig ett kvällsdopp, i takt med solnedgången och vandrar sedan hemåt för att dricka te och mysa ner mig i soffan framför en go film. Ja, så får det nog bli!

Är inne i något mystiskt flow. Även om inte exakt allt går som jag önskar känns det som att det mesta har löst sig precis så som jag har velat. Alla mina delmål är uppnådda (nej, gå ner 120 kg och sluta äta var inte ett av målen. Sånt trams har jag släppt för längesen) och nya mål är satta. Och måndagen började minst sagt bra med två givande samtal.

Som tidigare nämnt jobbade jag med en del förarbete under föregående sommar ihop med ett stort fastighetsbolag nere i Turkiet för att kunna förmedla fastigheter i Turkiet till svenskar. Jag blev dock tvungen att lägga det åt sidan under vintern pga studier, men nu har jag bestämt mig för att sparka igång och kontaktade några mäklare jag talat med innan. Det gick väldigt bra och nu ska dessa börja "jobba för mig". Det är inga blygsamma summor det handlar om och jag ser framemot att börja tjäna riktiga pengar utan att egentligen behöva göra överdrivet mycket. Jag ska börja spara ihop kapital för att starta eget och som alla vet är inte det gratis.

Något jag har lärt mig är att INGET är gratis! Vill man ha något måste man jobba hårt för det och det är precis vad jag tänker göra och gör med allt jag tar mig an. Jag tänker leva gott och har som mål att kunna sluta jobba i relativt tidig ålder. Därför är jag beredd på att slita ihjäl mig en tid framöver. Varje gång jag handlar på Lidl eller åker ett extravarv runt stan för att tvättmedel är billigare på något annat ställe brukar jag tänka "såhär vill jag inte ha det när jag pluggat klart. Jag ska leva gott och kunna köpa det jag vill, utan att behöva vrida och vända på kronorna. Jag ska aldrig oroa mig för slutet av månaden mer, när min tid i skolbänken är över". Och då känns det plötsligt okej att vrida och vända på kronorna. För jag vet att bättre tider väntar mig, att jag kommer att lyckas. Något annat alternativ finns inte för mig.

Ordspråket "livet är kort", en odödlig klassiker och kanske något man i många fall inte tar till sig men det är verkligen något jag börjat förstå mer under de senaste åren. Livet är kort! Vad vill JAG göra med mitt liv? Hur kan JAG göra för att få det JAG vill ha? Jag lever inte för andra, dansar inte efter andras pipa, än mindre låter människor som inte är värda mig invadera på mitt revir. Allt som ger mig dålig energi är borta ur min vardag. Detta har jag insett är grunden för mitt välbefinnande. Energitjuvar håller jag på en armlängds avstånd, men ligger gärna med dem om jag inser att det är till min fördel (att ligga med fienden, inte bokstavligt alltså). Jag bereder helt enkelt väg på startbanan för att likt ett flygplan ta fart och lyfta från marken med rak kurs mot mina drömmar och visioner.

Jag behöver inte längre vara artig eller låtsas tycka om andra för den goda sakens skull. Nu är det bara jag och mina mål som är det enda primära. Jag behöver inte be om ursäkt för det. Och vet ni vad? Den känslan är ganska skön...

"Vänner"

Hej bloggen.

Hoppas allt är bra med alla er där ute. Jag själv är väldigt upptagen. Om än mer upptagen med mig själv än jag varit innan. Jag ville bara slänga in lite babbel om det här med att vara en bra vän. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon själsfrände, någon som stod mig närmare än alla andra. Det finns många som har kommit och gått. Många som bara inkräktat på mitt liv och lovat mig att de är där när det blåser kallt, men som sig visat sig vara en stor besvikelse. Att jag är bra och att de är dåliga är något jag låter vara osagt. Vill hellre tala i termer som "olika", "oförmögna", "rädda" eller helt enkelt... ja, tänker olika om vänskap. Mina krav på en vän kanske är mer än andras. Kanske är jag mer fyrkantig eller så är jag oförlåtande. Men jag känner det jag känner och så är det med det. Egentligen tror jag inte att jag förväntar mig mer än någon annan, bara det att jag sparkar rakt ut när det inte passar mig. För några veckor sedan tillhandahöll jag ett brev från en gammal vän. En vän som jag tillsammans med hennes samtycke valt att säga upp kontakten med. I brevet stod det att hon saknade mig, att hon börjat inse att jag nog inte var så dum trots allt. Jag förstår vad hon menar. För jag är en bra vän ända tills jag blir besviken. Och den besvikelsen sitter kvar och gnager i många fall. Varje gång jag blir besviken brukar jag tänka på Västerås...

Nu inser jag att jag är allt annat än en bra vän för tillfället. I alla fall i den personens ögon. Även om jag tänkt och varit nära så har jag inte känt mig förmögen att trycka på tangenterna eller slå en signal. Den där besvikelsen... Kanske vill jag att den personen ska känna samma sak som jag fick känna. Från den tiden då jag var ledsen, uppriven och behövde få läka tillsammans med en vän. Eller så vill jag bara markera en gång för alla att jag inte orkar underhålla relationen som bara river upp en massa känslor inom mig. Jag inser och har hela tiden vetat att besvikelsen alltid gör sig påmind någonstans och det gör mig frustrerad. Tid är inte alltid det som lyckas läka såren tyvärr. Inte för mig. Inte i den här situationen. Tid och rum spelar roll. Jag är här nu. Jag har inga planer på att återvända till betongstaden Västerås igen. Snarare har jag planer på att ta mig ännu längre bort när studierna är avslutade. Jag hoppas kunna landa i Istanbul. Min slutdestination. Det som alltid har varit min dröm. Där vill jag leva.

Ledsen om jag sårat dig. Hoppas du förstår hur jag känner.