Vi vill alltid ha mer och mer.
Fickorna på jeansen som fyllts med kärlekssmulor från då.
Som inte mättar.
Därför mättade jag min mage med läppar som smakar hav och salt.
Då smakade det gott, men nu smakar det bara surt.
Trollspöt är brutet.
Magin ligger i en pöl på marken likt ett barn som spillt ut mjölken med flit.
Kvar finns bara en flicka som fryser i 45 graders värme.
En sten som slängs i forsen gör inte mycket väsen.
Plasket blandas med vattnet som våldsamt dansar förbi och glöms bort innan den ens märks.
Men när en sten slängs i en stillsam sjö kan man höra det våldsamma plasket, nästan höra när den faller till botten och hur den besvärade tystnaden sprider sig i varje ven på kroppen.
Kan man ens lyssna på tystnaden?
Hur låter tystnad?
Vem slängde en sten i min flod av känslor?
Det jag lyssnar på under ytan kan inte beskrivas som tystnad.
Det är ljudet av ovisshet.
För första gången i mitt liv har jag inga planer på att simma emot strömmen.
Jag har inga planer alls.
Vill bara sova och känna, lyssna och smaka på det som vi så fint valt att kalla för tystnad...
