Hej vänner!
I skrivande stund förbereder jag mig för att åka iväg på en liten minisemester i några dagar med en mycket speciell person. En person som får mig att må bra och som är som jag. Att vara likasinnade är en förutsättning i det mesta enligt min lagbok. Jag tror inte på att motsatser på något vis skulle komplettera varandra. Till en viss mån, kanske, men i det stora hela handlar det alltid om att omge sig med människor som får en att må bra, som förstår en. Och jag mår inte bra av oliktänkande människor så för mig gäller det alltid att ha människor av min kaliber omkring mig. Som förstår mig, min humor, gillar mitt tänk och så vidare. Därför kommer vår andra semester ihop att bli rikigt bra.
Jag är på väg in i en stor vändpunkt i mitt liv och förhoppningarna och inspirationen är på topp. På något konstigt vis säger magkänslan att jag kommer göra något stort för mig själv. Jag tror stenhårt på det. En total lycka sprider sig i hela kroppen och jag går mest runt och ser sådär fånigt glad ut. Ni vet, på ett provokativt sätt? Ett sätt som frestar de bittra att ge mig en käftsmäll och skrika "Sluta tro så mycket om dig själv. Livet blir inte bättre än såhär. FATTA!". Men jo, livet kan bli så mycket bättre än vad det redan är. Jag vet för jag har sett och upplevt. Jag vill så hårt och då blir det så. Jag funderar stundtals på att lägga till ett andranamn i stil med "Denise stentaggad Lindqvist". Vill liksom skrika rakt ut och uppmana alla att våga satsa. Att våga glädjas för små små saker i livet. Att uppskatta allt och att vara tacksam över livet. Jag vill att alla ska tänka som jag; att livet är en gåva. Att varje svunnen sekund blir till imperfekt. Att sträva efter att göra saker man VILL göra. Att tro på sig själv så pass hårt att andra tillslut gör det samma.
Jag vill att alla ska se sig själva som en investering för andra. Mitt liv är så simpelt; jag har lärt mig uppskatta ögonblicken, detaljerna, de obetydligaste sakerna. Jag tänker alltid positivt och försöker alltid hitta en anledning till att gå upp ur sängen. Det senaste året har jag slutat sova lika länge. Jag vill ha rutiner, vill inte missa något. Vill inte att tiden ska gå till spillo. Jag vet inte, men jag känner att jag är rikare än många andra som bara klagar och placerar sig själva i det monotona facket med en massa måsten. Om man är där man vill vara kan man omöjligt klaga. Känner man enligt ovanstående gör man nog gott i att ifrågasätta sig själv och tänka till om man verkligen är där man vill vara. Så gjorde jag och det blev min vändpunkt.
Idag lever jag ett liv utan bekymmer, är med de människor som jag vill ha i mitt liv. Gör saker som jag VILL göra och inser att livet är jävligt fantastiskt ur många vinklar. Vissa som läser detta kommer förmodligen reta sig litet, medan andra kanske inspireras. Poängen med detta inlägg är inte att försöka måla en tavla av perfektion; livet är inte perfekt. Poängen är att vi lever en gång. Jag behöver inte säga så mycket mer än så. Du vet redan vad jag menar...
Kör bara kör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar