Du vet inte hur det är, kompis...

Är det okej att konstatera att man blir jävligt besviken när man ställt sig in på något? Klart det är. Det är ju synd om oss då. Men jag blev faktiskt inte särskilt besviken när du ringde återbud. För jag var redan full och kåt. Så därför sitter jag här och skrålar i kapp till gamla godingar och låtsas att jag är en 80-tals rebell. Känner du igen dig? Ditt gamla kräk...

Det är äckligt kallt inombords. Känslomässigt locked out. Jag har en farlig förbindelse för skojs skull som kostar dig mer än mig. Jag själv samlar material till en själupplevd best seller medan du går runt och leker kär på låtsasmoln. Jag lallar efter pipan och låtsas vara med när jag i själva verket har andra, så mycket större planer för mig själv. Jag ser ljuset i tunneln och dunkar mig själv i axeln för att jag lyckats igen. Jag har återigen lyckats bevisa för mig själv vad jag förtjänar. Ni andra kan ruttna i er skit, men jag ska uppåt. Up, up, up. Denise rising...

Tack för allt, 2010!

Året lider mot sitt slut och hur mycket jag än avskyr pretentiösa reflektioner och tomma insikter gjorda av bleka människor, som jag vet innerst inne inte kan stå för 90% av det som flödar ur munnen, så vill jag också göra en resumé av mitt gångna år. Inte för din skull, inte för min skull utan av ren impuls. 2010 började väldigt dåligt. Och fortsatte så ända tills i höstas. Jag gjorde slut med min pojkvän som visade sig vara något helt annat än jag trodde. En kall lördagseftermiddag i februari hade jag min första tenta i språkvetenskap och såg framemot en krystad middag med honom, som om det vore det absolut sista jag hade kvar att ge- ett sista tappert försök att få allt bra igen fast problemet låg hos honom. Men så ringde min telefon efter att jag lämnat tentasalen och hans kalla röst fick mig att ana oråd. Han sa att han skulle komma och hämta mig vid fem. Men han kom aldrig. Där satt jag i min andrahandslya ute på Hisingen med gråten i halsen och insåg att han inte kunnat hålla det han lovat. Igen. Så ringde telefonen tillslut och han meddelade att det inte skulle bli någon middag, att han ville lägga ner. Jag fick en stor klump i halsen och kroppen kändes helt iskall för några minuter. Men den här gången orkade jag inte bekräfta honom mer, för det var det han behövde- avreagera sig på mig och sedan förvänta sig att jag skulle reda ut allt; berätta för honom hur mycket jag älskar honom, övertyga honom om att vi var ämnade för varandra. Men där och då kände jag att allt var värt att genomlida bara jag slapp se honom igen. Och så blev det. Vi sågs aldrig igen.

Jag flyttade ur min andrahandslägenhet i slutet på mars. Under tiden pluggade jag, men studierna gick åt helvete- jag mådde som en överkörd katt. För jag var förbannad, förödmjukad, lurad och så jävla besviken på hela våran historia och hur jag blivit behandlad. Så jag tappade fattningen, men min prestige tillät mig aldrig att ta upp telefonen och ringa igen. Men jag erkänner, jag var så förälskad i honom att jag flera gånger tvivlade på att den här sortens kärlek skulle komma igen. Men jag lät mig inte övervinnas av mitt känslokaos utan försökte sakta, sakta komma igen. Det gick sådär.

En söndagsmorgon i början på april ringde telefonen. Jag fick beskedet om att min far fått en hjärtinfarkt och låg på intensiven. Läget var allvarligt. Beskedet knäckte mig. Jag var så långt ifrån de och kände mig värdelös som dotter. Ännu en gång kände jag mig ensam och önskade många gånger att de inte bodde i Turkiet utan nära mig. Som tur var befann de sig hemma i Västerås hos min morbror när det hände och någon vecka senare fick jag se min far igen. Det gick bra med allt tillslut. Men jag vaknar fortfarande upp mitt i natten och är rädd. Jag blir rädd varje gång jag ser att de ringer och jag älskar de om möjligt ännu mer än innan...

Så kom sommaren. Jag var som vanligt pank eftersom jag aldrig kunnat med pengar. Jag var så black att jag inte ens kunde köpa mat de sista dagarna innan Csn. Men jag brydde mig inte för jag var ändå inte särskilt sugen på att äta. Det enda jag ville nu var att få komma ner till mamma och pappa i Turkiet på obestämd tid. Kanske tills september. Tre långa månader utan mobil och utan klocka. Jag kände mig så less på livet och ville inte ens tänka på kommande höst. Jag ville bara vara ifred, om möjligt ifred från mig själv.

Så kom avresedatumet. Den sjätte juni. Av någon konstig anledning grät jag hela vägen till Landvetter. Och väl på planet hände det som fick bägaren att rinna över. Jag svimmade. Det blev kaos på planet och flyget blev tvungen att landa i München. Jag hörde hur piloten ropade ut i högtalarna att de hade "en ung flicka som mådde dåligt" och ansåg det lägligt att landa. Jag minns att jag tänkte "Du har rätt, jag mår så jävla dåligt". Sen landade flyget och jag blev utburen av en ambulansförare. De körde mig till flygplatsen. Sen ringde jag min mor. Hon blev irriterad och orolig och tyckte väl förmodligen att jag var för mycket. Men jag hann med ett plan och landade i Bodrum på eftermiddagen. Väl där bröt jag ihop i deras famn och vi åkte hem.

Jag stannade i Turkiet i lite över två månader. Det kändes inget speciellt. Jag mådde inte speciellt mycket bättre, snarare blev jag ännu mer förbannad av någon oförklarlig anledning. Jag sprang mycket längs stranden på morgnarna. Sen satte jag mig och tänkte på en brygga med hela havet framför mitt synfält. Veckorna gick och jag började träffa lite vänner. En gnista hopp tändes, men jag visste att det bara var tillfälligt.

Så kom augusti och jag skulle åka hem. Mina föräldrar var oroliga för mig. För jag var oförändrad. Fortfarande jävligt bitter och fortfarande "låg". När vi åkte till flygplatsen mitt i natten satt jag längst fram och var arg. Arg för att jag kände att de "skickade hem" mig, arg på mig själv för att jag tänkte ohälsosamma tankar och arg för att jag blivit likgiltig på så många plan. Jag hade seriöst inga mål. Alls. Tanken på att komma hem till en tom lägenhet gjorde mig vansinnig och när det var dags att säga hejdå så gick jag bara därifrån. Kvar stod mina föräldrar och tittade på mig. De blev ledsna. Och då hatade jag mig ännu mer. Det ska bli skönt att krama om dom för första gången på fem månader igen...

Men vet ni vad? Något konstigt hände. Jag satte in nyckeln till lägenheten i Göteborg och gick in. Sen såg jag mig om. Därefter satte jag mig i soffan och upptäckte en lapp som låg halvt gömd under min matta. "Vafan, och jag som städade så noga" muttrade jag och tog upp lappen. Vet ni vad som stod på lappen? Ingenting. Det var tomt. Ett tomt blad. Och det blev början på en varsam och försiktig vändning för mig. Jag bestämde mig för att börja om. Göra om och göra rätt.

Dagen efter sökte jag extrajobb. Nu var jag fullt övertygad om att klara mig ekonomiskt på egen hand. En gång för alla. Jag var beslutsam över att visa mig själv och alla andra att jag kan. Jag fick jobb ganska omgående på ett lager och rev av i ett rasande tempo. Slet som ett djur för mina pengar och var fullt bestämd över att det här var jobbet jag skulle ha så länge jag pluggade. Det här skulle bli mitt extraknäck, min heder och mitt kvitto på att jag klarar mig själv! Skolan började och jag varvade plugg med jobb, jobb med plugg. Och sakta, sakta började livsgnistan komma tillbaka. Jag anmälde mig till badmintonkorpen och böt gym till ett studentgym. Jag började se över min ekonomi och ställde den tillrätta på egen hand.

Och jag började njuta riktigt oförskämt mycket tids nog. Bland det bästa var också att jag började bli mer social igen- jag fann två nära vänner. Riktiga vänner som jag känner hopp om. Mina helger började kantas av uteliv och dans igen. Men inga killar. Jag var och är fortfarande väldigt avvaktande. Jag vill att nästa ska vara the shit på alla plan nämligen.

Så nu sitter vi här i största förtrolighet den 16 december. Jag tänkte att nu när året ändå börjar lida mot sitt slut så passar det väl bra att sluta snusa och i skrivande stund har jag varit snusfri i sex veckor. Ja, vad ska jag säga. Jag är otroligt stolt över mig själv. Och förundrad. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Och nu sitter jag här och inser att jag omger mig med människor jag vill vara med, att jag pluggar det jag vill plugga, att jag jobbar för att jag vill jobba och att jag är fri för att jag vill vara det. Att skriva det här gjorde mig väldigt gott- är rörd och glad på samma gång!

Fan vilken jävla brud jag är, alltså! Så stark, så envis, så bra, så värd att älskas! 2010 må ha börjat dåligt, men det slutar med flaggan i topp. Därför att vi alla är vår egen lyckas smed. Jag ser ljuset igen och nu vill jag gå in i 2011 hand i hand med alla jag älskar och skriva nya historier som förhoppningsvis ska kantas av lycka, kärlek, hälsa och välmående.

Så tack.

Tack för allt, 2010!

Förbjuden frukt

Bästa, bästa läsare!
Jag har gett mig in i en liten lek. Något förbjudet och något jävligt spännande. Det är så pass förbjudet att jag inte ens vågar tänka på konsekvenserna. Men det är hett. Hett som fan. Och jag gillar när det är hett för då blir vardagen litet roligare. Ska bli intressant detta...

Ser jag fel eller har du fyra ögon?

Eva, nu tar du det jävligt lugnt...

Inte ett rätt

Det viktigaste är ju en soft personlighet. Oftast syns det på utseendet om man har personlighet. I alla fall på Humanisten. Folk lallar runt i batiktröjor och konstiga frisyrer. Ibland sitter ett gäng och spelar gitarr och sjunger längs korridoren. Då sköljer ett lyckorus över mig och jag vill bara stanna upp och krama om dom. Det händer ofta att kommer jag på mig själv med att vara så obscent nöjd med livet att jag vill slita av mig kläderna och dansa i underkläder med en hårborste som mikrofon i takt till "Hot stuff". Eller dra fram guran och köra en "gammal goding" så folk tappar hakan och ba "alltså shiiiit, vilken lirare". Nu kan jag oturligt nog inte spela gitarr. Men jag kan spela piano och ett spontant scenario som utspelar sig i mitt huvud är hur jag "spontant" släpar in ett piano och spelar en truddelutt. Scenariot får mig att skratta litet. För hur spontant kan det bli med ett piano på 200 pannor?

Mitt liv består av scenarion. Fiktiva sådana. Ett scenario jag minns väl var hur jag såg framför mig att en kille jag tyckte var snygg förut, satt med sina vänner vid ett bord på ett utehak och drinkade. Och så plötsligt slog musiken om till Joe Cockers "You can leave your hat on" och ner kom jag för trappan med mitt entourage. Vi liksom gled ner i takt till musiken och hela stället stannade upp. All fokus var på mig. Jag var het. JÄVLIGT het. Och nonchalant, förstås. Slängde lite med håret och plutade med mina Restylane-läppar. Vände mig om till mitt följe och sa "he wants me" och fortsatte ner till dansgolvet där alla delade på sig likt ett hav. I mitten stod jag och plötsligt började vi köra en erotisk dans som var jävligt inövad, men som såg relativt spontan ut. Och där satt han; vrålkåt, hjälplös och förvirrad. När låten slutade tittade jag på honom och sa: Så att du vet!

Sen log jag brett och lämnade stället i en vit limmo med bubbel.

I wonder what Freud would say about that...