Inte ett rätt

Det viktigaste är ju en soft personlighet. Oftast syns det på utseendet om man har personlighet. I alla fall på Humanisten. Folk lallar runt i batiktröjor och konstiga frisyrer. Ibland sitter ett gäng och spelar gitarr och sjunger längs korridoren. Då sköljer ett lyckorus över mig och jag vill bara stanna upp och krama om dom. Det händer ofta att kommer jag på mig själv med att vara så obscent nöjd med livet att jag vill slita av mig kläderna och dansa i underkläder med en hårborste som mikrofon i takt till "Hot stuff". Eller dra fram guran och köra en "gammal goding" så folk tappar hakan och ba "alltså shiiiit, vilken lirare". Nu kan jag oturligt nog inte spela gitarr. Men jag kan spela piano och ett spontant scenario som utspelar sig i mitt huvud är hur jag "spontant" släpar in ett piano och spelar en truddelutt. Scenariot får mig att skratta litet. För hur spontant kan det bli med ett piano på 200 pannor?

Mitt liv består av scenarion. Fiktiva sådana. Ett scenario jag minns väl var hur jag såg framför mig att en kille jag tyckte var snygg förut, satt med sina vänner vid ett bord på ett utehak och drinkade. Och så plötsligt slog musiken om till Joe Cockers "You can leave your hat on" och ner kom jag för trappan med mitt entourage. Vi liksom gled ner i takt till musiken och hela stället stannade upp. All fokus var på mig. Jag var het. JÄVLIGT het. Och nonchalant, förstås. Slängde lite med håret och plutade med mina Restylane-läppar. Vände mig om till mitt följe och sa "he wants me" och fortsatte ner till dansgolvet där alla delade på sig likt ett hav. I mitten stod jag och plötsligt började vi köra en erotisk dans som var jävligt inövad, men som såg relativt spontan ut. Och där satt han; vrålkåt, hjälplös och förvirrad. När låten slutade tittade jag på honom och sa: Så att du vet!

Sen log jag brett och lämnade stället i en vit limmo med bubbel.

I wonder what Freud would say about that...