Att kuka ur.

Hallo. I fredags var jag ute en sväng med Malin och inne på Å träffar jag en gammal bekant. Han är så packad att det finns inte. Vi bodde i Göteborg under samma tidpunkt, men sen flyttade han hem. Det roliga var att han gång på gång under vårt samtal frågade "hur trivs du nu i Göteborg? Du trivdes ju inte så bra i början?" varpå jag inte förstod vad han snackade om och gjorde misslyckade försök att rätta honom. Det var lönlöst. Han var fast bestämd om att så var fallet, haha! Alltså jag orkar inte, folk är så korkade...

Så långt borta.

Jag känner mig så lättad för att slippa allt. Igår såg jag saker, upplevde små saker, hörde saker som fick mig att inse om än litet mer hur skönt det är att inte vara en del av skiten. Jag är fri!

The taste of sour wine and cheap parfume.

God morgon Sverige!

Klockan äro 07.47 och jag laddar (trots feber och täppt nästipp) för att hoppa på tåget till Hallsta och träffa la famillia. Jag känner mig helt slut i kroppen, men så är det väl när man är sjuk? Jag har en del tankar som snurrar i mitt huvud, men jag vet att det kommer till klarhet snart. Inget allvarligt liksom, men ja... det är mycket nu. Ska bli underbart att träffa min familj igen. Saknar dom så himla mycket! Men det visste ni ju redan...

Shaaapårääh!

Om himlen finns...

... upptäckte jag den först idag när jag vandrade runt längs Göteborgs gator med min hatt och Converse. Vilket väder! Jag blir alldeles nipprig i kroppen av solen, av glada ansikten och naturens dofter. En total lycka sprider sig över hela mig. Idag är en perfekt dag att bli kär. Kär i en ängel.

Dagen är inte slut än. Kanske blir jag kär snart?

Ni är som en blekt t-shirt

Jag konstaterade en sak. Eller jag konstaterar ganska mycket. Men dagens konstaterande gjordes apropå ingenting; jag gick liksom mot gymmet och lallade när det plötsligt slog mig att jag suddat ut en jävla massa människor ur min vardag de senaste två åren. Bara sådär. Och det ger mig en känsla av lugn i kroppen. Men vad jag framförallt tänkte på var jag och alla mina män. Det är så lustigt egentligen, hur jag fungerar. När jag bestämt mig för att glömma så glömmer jag. Vägen dit brukar kantas av osäkerhet och en jävla massa känslor, men sen är det liksom över. Då kan jag vakna upp en morgon och känna "nu får det vara nog" och helt plötsligt suddar jag ut allt och lättar hundra kilo. Sen finns det ingen återvändo överhuvudtaget. Den människan finns liksom inte mer. Som den dramat jag faktiskt innerst inne är gör jag det tämligen symboliskt genom att också göra mig av med konkreta saker som jag fått eller som har en historia med personen. Jag brukar och har alltid gjort så att jag samlat allt i en påse och sen gått ut med det till soprummet och mer eller mindre haft en avskedsceremoni innan jag slängt skiten åt helvete. Jag minns såväl när jag gjorde det sist. Jag stod vid sopnedkastet och stirrade stint på påsen. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig. Det var en gubbe.

Han: Ska du kasta soporna eller kan jag smita förbi?

Jag: Åh, det är så känsligt...

Han: Men är det glas i påsen får du slänga det i andra soprummet.

Jag: Nejmen alltså, det här är ett avslut.

Han: Jo, det brukar vara det när man slänger sopor. Men det kommer alltid nya.

Jag: Gå före du. Jag behöver tänka litet...

Han: Haha, vad rolig du är!

Sen smet han förbi och kastade sina sopor varpå jag som vanligt inte kunde hålla käften utan ropade:

- Du har rätt! Det kommer alltid nya sopor som måste slängas. Men måste det vara så?

Han tittade upprivet på mig. Som om jag vore knäpp. Som att han inte förstod att det låg år av minnen i påsen jag höll i.

Han: Jamen inte vet jag! Men ska det nu vara så himla svårt att ta rätt på sina sopor gör man nog gott i att flytta till en villa där man kan bestämma själv! Här tar vi rätt efter oss sörru!

Och så gick han. Och jag blev väl stående i någon minut till innan jag lät påsen glida ur mina händer och ner i det svarta gapet som förövrigt luktar diskomuff.

Jag tar visst det rätt efter mig! Jag är bara lite mer dramatisk i mina avsked än vad du verkar vara.

Gubbjävel...

Black or white?

Det finns dom som tycker att jag är antingen eller. Förvisso stämmer det när det kommer till viktiga aspekter som kommer att påverka mitt liv och/eller vardag. Till saken hör det att jag är kräsen i mitt val av umgänge och jag måste få känna mig avslappnad och få bra energi av min omgivning för att kunna ge något tillbaka. Ovanstående är nog ganska självklart för många så jag förstår inte varför man blir förvånad när någon sätter ord på det.

Mitt liv är så himla enkelt och harmoniskt. Jag är tacksam för att jag lever och jag uppskattar min vardag, min familj och mina vänner till fullo. Därför finns det ingen anledning att göra hål på bubblan genom att ta sig an människor man inte känner hundra procent för.

Man gör nog gott i att sätta sig själv i första rummet av många anledningar, men för mig handlar det främst om att undvika energikrävande möten med människor jag normalt sett aldrig skulle beblanda mig med. Det handlar inte om att personen framför mig ska ha en stark auktoritet utåt, eller ha en rund plånbok. Nej, det handlar om att personen framför mig ska vara på samma nivå med mig rent spirituellt och till och med visuellt. För jag tänker mycket, föreställer mig hur jag vill ha det i mitt nästa steg och därför är det högst relevant att vara med likasinnade personer som har visioner och drömmar, även om dessa kan skilja sig åt. Ja, det är en viss typ av människa som jag letar efter och en vän som känts hundra förut kan med tiden kännas femtio. Man har helt enkelt växt åt olika håll, således delar man inte samma saker i livet som man gjorde då. Och, nej det betyder inte att man fortfarande inte kan vara vänner, men om man känner sig besviken eller går och bär på en känsla som inte tycks försvinna gör man nog gott i att analysera läget och finna en lösning. Det var vad jag gjorde och även om jag vet att hon inte förstod mig till fullo är det helt okej för mig. Det finns inte mycket mer att säga för tillfället, utan det får helt enkelt ligga på is och smälta litet. Förhoppningen är såklart att det ska bli bättre, men som det känns nu vet jag inte alls hur det kommer att kännas om ett tag. Tiden må vara den bästa medicinen, men den kan också föra två människor ännu längre bort från varandra. Men det återstår att se...

Ja, det var dagens reflektioner. Nu ska jag återgå till att polera min lägenhet och sen slänga mig över kurslitteraturen.

Trevlig måndag på er!