Mitt liv är så himla enkelt och harmoniskt. Jag är tacksam för att jag lever och jag uppskattar min vardag, min familj och mina vänner till fullo. Därför finns det ingen anledning att göra hål på bubblan genom att ta sig an människor man inte känner hundra procent för.
Man gör nog gott i att sätta sig själv i första rummet av många anledningar, men för mig handlar det främst om att undvika energikrävande möten med människor jag normalt sett aldrig skulle beblanda mig med. Det handlar inte om att personen framför mig ska ha en stark auktoritet utåt, eller ha en rund plånbok. Nej, det handlar om att personen framför mig ska vara på samma nivå med mig rent spirituellt och till och med visuellt. För jag tänker mycket, föreställer mig hur jag vill ha det i mitt nästa steg och därför är det högst relevant att vara med likasinnade personer som har visioner och drömmar, även om dessa kan skilja sig åt. Ja, det är en viss typ av människa som jag letar efter och en vän som känts hundra förut kan med tiden kännas femtio. Man har helt enkelt växt åt olika håll, således delar man inte samma saker i livet som man gjorde då. Och, nej det betyder inte att man fortfarande inte kan vara vänner, men om man känner sig besviken eller går och bär på en känsla som inte tycks försvinna gör man nog gott i att analysera läget och finna en lösning. Det var vad jag gjorde och även om jag vet att hon inte förstod mig till fullo är det helt okej för mig. Det finns inte mycket mer att säga för tillfället, utan det får helt enkelt ligga på is och smälta litet. Förhoppningen är såklart att det ska bli bättre, men som det känns nu vet jag inte alls hur det kommer att kännas om ett tag. Tiden må vara den bästa medicinen, men den kan också föra två människor ännu längre bort från varandra. Men det återstår att se...
Ja, det var dagens reflektioner. Nu ska jag återgå till att polera min lägenhet och sen slänga mig över kurslitteraturen.
Trevlig måndag på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar