Vi fortsätter där vi slutade sist.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; familjen är viktig. Jävligt viktig. För mig har det funnits en viss saknad, en saknad av mina fastrar, mina farbröder och kusiner. Av olika skäl har familjen på pappas sida varit i konflikt med varandra och valt att hålla käften. Och så 25 år senare börjar vi alla känna saknad och en önskan om att lägga ner stridsyxan. För livet är skört. I våras höll jag på att förlora min far och det var nog då som jag började tänka om. Jag stannade upp och grät ihop med klockan som tickade. Och det var då som jag började älska familjen om än litet mer.

I kväll ringde min mor och sa att hon hade en överraskning åt mig. Sen räckte hon över luren till min faster som jag inte sett eller pratat med under hela min uppväxt. Det blev känslomässigt och jag vill inget hellre än att träffa henne och de andra nu! Jag är så lycklig för att ha hört hennes röst som var full av värme och omtanke. Jag har visst saknat er alla! Det ska bli så kul att få lära känna varandra, att få träffa mina kusiner och att få bli en familj. Jag känner mig inte ensam längre för vi håller på att hitta tillbaka. Kanske får jag uppleva många stunder av att vara en riktigt stor härlig familj och se lyckan i min fars ögon. För jag vet att han också har saknat. Vi alla har nog saknat. Det är bättre sent än aldrig och försent blir det aldrig så länge vi lever. Jag är så glad för min skull, för min fasters skull, för mina kusiners, för pappas skull och för mina farbröders skull. Det finns mycket kvar att uppleva och nu vill jag fylla mina blad med massa kärlek och omtanke med det som jag värderar högst; familjen.

Familjen är viktig. Glöm inte det. Och livet är kort. Så skynda att älska...