Jag konstaterade en sak. Eller jag konstaterar ganska mycket. Men dagens konstaterande gjordes apropå ingenting; jag gick liksom mot gymmet och lallade när det plötsligt slog mig att jag suddat ut en jävla massa människor ur min vardag de senaste två åren. Bara sådär. Och det ger mig en känsla av lugn i kroppen. Men vad jag framförallt tänkte på var jag och alla mina män. Det är så lustigt egentligen, hur jag fungerar. När jag bestämt mig för att glömma så glömmer jag. Vägen dit brukar kantas av osäkerhet och en jävla massa känslor, men sen är det liksom över. Då kan jag vakna upp en morgon och känna "nu får det vara nog" och helt plötsligt suddar jag ut allt och lättar hundra kilo. Sen finns det ingen återvändo överhuvudtaget. Den människan finns liksom inte mer. Som den dramat jag faktiskt innerst inne är gör jag det tämligen symboliskt genom att också göra mig av med konkreta saker som jag fått eller som har en historia med personen. Jag brukar och har alltid gjort så att jag samlat allt i en påse och sen gått ut med det till soprummet och mer eller mindre haft en avskedsceremoni innan jag slängt skiten åt helvete. Jag minns såväl när jag gjorde det sist. Jag stod vid sopnedkastet och stirrade stint på påsen. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig. Det var en gubbe.
Han: Ska du kasta soporna eller kan jag smita förbi?
Jag: Åh, det är så känsligt...
Han: Men är det glas i påsen får du slänga det i andra soprummet.
Jag: Nejmen alltså, det här är ett avslut.
Han: Jo, det brukar vara det när man slänger sopor. Men det kommer alltid nya.
Jag: Gå före du. Jag behöver tänka litet...
Han: Haha, vad rolig du är!
Sen smet han förbi och kastade sina sopor varpå jag som vanligt inte kunde hålla käften utan ropade:
- Du har rätt! Det kommer alltid nya sopor som måste slängas. Men måste det vara så?
Han tittade upprivet på mig. Som om jag vore knäpp. Som att han inte förstod att det låg år av minnen i påsen jag höll i.
Han: Jamen inte vet jag! Men ska det nu vara så himla svårt att ta rätt på sina sopor gör man nog gott i att flytta till en villa där man kan bestämma själv! Här tar vi rätt efter oss sörru!
Och så gick han. Och jag blev väl stående i någon minut till innan jag lät påsen glida ur mina händer och ner i det svarta gapet som förövrigt luktar diskomuff.
Jag tar visst det rätt efter mig! Jag är bara lite mer dramatisk i mina avsked än vad du verkar vara.
Gubbjävel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar