Någon form av peripeti

Hej bloggen.

I skrivande stund känner jag mig fylld av märkliga känslor. Därför kikade jag in hos dig på en kopp kaffe och lite snick-snack. Rent visuellt är jag nere i värmen och har solen i ögonen. Rätt intressant hur jag faktiskt lever mig in i det så pass mycket att jag nästan blir litet förvånad över att jag faktiskt fortfarande befinner mig på hemmaplan. Jag har saker att avklara innan resan. Saker som känns helt okej, men som fortfarande inte hetsar upp mig överdrivet. Vill leva sexigt 24/7. Ni som följt min blogg från och till under fem års tid (har bytt plattform två gånger) vet att jag anser att livet i viss mån faktiskt är jävligt sexigt och när jag blickar tillbaka på tiden hemma i Göteborg med start från augusti inser jag att jag mått jävligt bra. Gött flyt och harmoni, men en total isolering rent själsligt där jag stängt ut allt det som innefattar romanser av det motsatta könet. Nu inser jag att jag vill bli kär igen. På riktigt. Jag vill känna mig het och attraktiv... Du vet vad jag menar. Så därför, bloggen, ska jag slänga mig in på gymmet i sedvanlig ordning och träna tills fan löser av mig. Tack för kaffet och jag vet... Flummigt inlägg som fan!

On the plane soon.

Väldigt produktiv dag för min del. Känner mig rättså nyttig trots att jag knappt rört mig ur fläcken. Tänkte bjuda på lite nostalgi idag med denna bild. Snart är jag nere i värmen igen. Bara tre månader kvar!

Så jag gick hem!

Rent spontant skulle jag vilja säga att jag varit en riktig bittermurra sen en vecka tillbaka. Livet har känts sådär halvsexigt och jag har flera gånger sköljts över av skuld och ångest utan att fatta vafan det är jag oroar mig över? Men som den optimist jag faktiskt råkar vara vet jag att det kommer gå över. Ikväll skulle jag vilja prata litet om avstånd.

Jag känner ett enormt avstånd till väldigt många. Det är en rätt halvdryg känsla för jag känner mig låst. Det känns inte särskilt högaktuellt att sitta och snacka strunt över en kaffe och spilla tid. Men jag vet inte om jag disponerar min tid på så himla mycket mer vettiga saker heller. Jo, men det gör jag. Jag bereder plats för ett alldeles eget Hollywood så fort jag är klar med plugget. Men återigen vill jag gå tillbaka till känslan av avstånd. Det finns så många som jag tycker om, men som jag samtidigt känner att jag klarar mig utan. Det kvittar liksom på något sätt. Skulle de försvinna skulle jag inte bry mig särskilt. Att sitta och diskutera livet och mig själv behöver jag inte för jag känner att svaren kan jag ge mig själv. Jag lyssnar hellre. Men egentligen bryr jag mig inte dödsmycket. Det finns inget som känns aktuellt över huvudtaget mer än jag själv och mitt eget välmående. Allt som sker gör jag för min egen skull, för min egen njutning och allt utöver är bara trevligt fast på mina premisser. Är känslomässigt okontaktbar. Lever i min egen bubbla, ser saker som jag vill att de ska vara, lyssnar på det jag vill lyssna på, är med de jag vill vara med och laddar allmänt inför att bege mig ner till sydligare breddgrader där jag har ett mission. Häromsistens var jag ute och såg mig omkring. Bleka människor med för mycket alkohol i blodet och ett sökande i blicken efter vad som helst. Jag låtsasdansade litet och träffade en fransman. Han sökte också, men visste inte efter vad. Såg mig om i lokalerna och tyckte synd om dom. Plötsligt längtade jag efter min stora säng och en ansiktsmask. Så jag gick hem!