Så jag gick hem!

Rent spontant skulle jag vilja säga att jag varit en riktig bittermurra sen en vecka tillbaka. Livet har känts sådär halvsexigt och jag har flera gånger sköljts över av skuld och ångest utan att fatta vafan det är jag oroar mig över? Men som den optimist jag faktiskt råkar vara vet jag att det kommer gå över. Ikväll skulle jag vilja prata litet om avstånd.

Jag känner ett enormt avstånd till väldigt många. Det är en rätt halvdryg känsla för jag känner mig låst. Det känns inte särskilt högaktuellt att sitta och snacka strunt över en kaffe och spilla tid. Men jag vet inte om jag disponerar min tid på så himla mycket mer vettiga saker heller. Jo, men det gör jag. Jag bereder plats för ett alldeles eget Hollywood så fort jag är klar med plugget. Men återigen vill jag gå tillbaka till känslan av avstånd. Det finns så många som jag tycker om, men som jag samtidigt känner att jag klarar mig utan. Det kvittar liksom på något sätt. Skulle de försvinna skulle jag inte bry mig särskilt. Att sitta och diskutera livet och mig själv behöver jag inte för jag känner att svaren kan jag ge mig själv. Jag lyssnar hellre. Men egentligen bryr jag mig inte dödsmycket. Det finns inget som känns aktuellt över huvudtaget mer än jag själv och mitt eget välmående. Allt som sker gör jag för min egen skull, för min egen njutning och allt utöver är bara trevligt fast på mina premisser. Är känslomässigt okontaktbar. Lever i min egen bubbla, ser saker som jag vill att de ska vara, lyssnar på det jag vill lyssna på, är med de jag vill vara med och laddar allmänt inför att bege mig ner till sydligare breddgrader där jag har ett mission. Häromsistens var jag ute och såg mig omkring. Bleka människor med för mycket alkohol i blodet och ett sökande i blicken efter vad som helst. Jag låtsasdansade litet och träffade en fransman. Han sökte också, men visste inte efter vad. Såg mig om i lokalerna och tyckte synd om dom. Plötsligt längtade jag efter min stora säng och en ansiktsmask. Så jag gick hem!