Jag känner mig sårad. För första gången under mina vuxna år sket jag i hur jag lät och hur jag såg ut när jag släppte lös mina tårar. Det gör ont. Något slits och dras inom mig. Det känns som att jag slits i stycken. Jag är ensam. Men jag försöker verkligen. Duger inte. Är värd att älskas. Hatar dig. Duger som jag är. Ritar konstiga gubbar på ett papper. Drar efter andan. Sluta. Jag älskar dig för att jag måste. Det gör ont, ont som fan. Du är elak. Ingen bryr sig. Alla bryr sig. Jag orkar. Nej, jag orkar inte.
Fyra ord räckte för att vända upp och ner på mig igen. Precis som alltid. Du kan dina vatten. Ibland hatar jag att älska dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar