F

Jag känner. Som fan. Vad gjorde de sista nio månaderna med mig egentligen? Det har varit tomt. Nu har jag äntligen nått min peripeti. Gode gud, vad jag känner! Jag känner dig. Dig och mig. Jag suddade ut dig ur mitt liv utan att tänka efter ordentligt. Blev offer för min egoism. Det tog mig nästan ett år att inse att jag gått i snön utan kläder. Det är numera vår, men jag fryser. Jag börjar inse att jag ljugit för er och mig själv. Jag är faktiskt inte ensam... Sen finns det såna som man tagit en paus ifrån och som man trodde att man inte behövde. Men jag är trött på att vara feg och statisk i mina beslut. Jag har ändrat mig, insett saker och förstått att jag visst vill ha dig i mitt liv. Och jag vill säga tack. Tack för att du kom tillbaka!

Each day counts...

Vi har något som ingen annan har. Vi har varandra.

Du och jag, syrran! Det är du som är det grönare gräset

på andra sidan. Älskar dig, ditt skrälle!

Tack alla som har slagit en pling, skickat ett sms eller på något annat sätt visat att de tänker på mig såhär i kärva tider. Det uppskattar jag väldigt mycket. Jag har åter landat i Göteborg efter några dagar i Finspång med E. Jag visste att det skulle kännas bra. Vi har spelat piano i timmar, sprungit ute i naturen och låtsats att vi är atleter, smällt i oss alldeles för mycket mat och umgåtts med E's familj. Nu ligger jag hemma i min säng och tänker. Det är skönt att få vara ensam med sina tankar, känner mig mer mogen för att tänka rationellt i skrivande stund. Försöker peppa mig själv lite, få mig att känna att en liten ledighet inte är något att känna skuld eller skam över. Det känns okej. Men inte mer än så. Och det är helt okej med att det bara känns okej.

Snart kommer min familj till Sverige och tar förmodligen med mig till Istanbul redan i juni. Jag kommer bli borta ända fram till skolan öppnar igen. Där väntar en mycket speciell person som jag saknat. Någon som jag pratat med er om förut. Vi slutar aldrig vänta...

Innan jag lämnar er vill jag slutligen påminna er om att vi är oss själva närmast. Glöm aldrig att känna efter ibland. Och framför allt; glöm aldrig att varje dag räknas!

Denise

Slut som artist.

Kära alla.

Här följer ett pressmeddelande från Denise; kvinnan, myten, legenden. Jag har förvisso ingen skyldighet att informera er om något. Egentligen angår det er inte. Ni bryr er förmodligen inte heller särskilt så länge ni inte står mig nära. Eller så låtsas ni att ni bryr er. Eller så tycker en del av ert undermedvetna (liksom mitt eget i många situationer) att det kan vara rätt gött att läsa om någon annans motgångar. Man känner sig ofta mer hoppfull då. Skadeglädje... Något vi tenderar att smörja in oss i för att täcka de facto; vi har alla våra problem att tampas med. Men det är roligare att tampas med andra. Lite snick snack över en kaffe med en ytlig bekant där man pratar om människor som jag. Människor som inte har några problem med att sparka bakut när det inte känns okej. Gör ni så.

Jag skriver ikväll för att jag vill att ni ska klappa mig på huvudet, säga att jag gör rätt. Intyga mig om att hälsan går före allt annat. Att det är okej att vara bara människa. Att det inte är ett jävla nederlag att lägga i en lägre växel. Jag vill bli övertygad om att inte försöka tävla med tiden. Mina delmål är hittills avklarade och mina primära mål är fortfarande lika viktiga att nå, bara det att jag måste ta en paus.

Ett år fyllt av stress har tagit ut sin rätt. Det har egentligen varit på gång ett tag. Jag har istället för att analysera mitt hälsotillstånd och sakta ner valt att jobba ännu lite hårdare, plugga ännu lite intensivare, träna ännu lite mer. Jag har gjort ett aktivt val och medvetet valt att pressa mitt psyke och min hälsa till max för att sedan ramla ihop på mållinjen och vägra resa mig upp. Nu vill jag vila. På riktigt. En kort paus. Jag vill inte jobba, vill inte läsa en enda bok, vill inte se några pennor, vill inte tänka på något. Jag vill bara få vara.

Vad fan håller jag på med? Jag slänger mig från skolan till jobb, från jobb till instruktörsåtaganden, till att renovera min lägenhet och som om inte det vore nog påbörja ett projekt med lägenhetsförmedling? Varför? I skrivande stund gråter jag. Jag är förbannad, uppriven, frustrerad. Vill fortfarande allt, men kroppen säger nej. Den säger åt mig att sluta. Sluta försöka vara en jävla övermänniska. Säger åt mig att göra en lista. Vad är viktigast? ALLT, vill jag svara, men inser att ingenting är viktigt just nu mer än mitt välmående.

Ett tydligt minne jag alltid låter mig själv påminnas om när det känns som värst är när jag först satt två dygn och oavbrutet skrev på en analys med bara tre timmars sömn för att sedan bege mig till jobbet, slita 9 timmar, hem och packa, plugga flera timmar igen, sova två timmar, åka till Halmstad på seminarium, ta tåget tillbaka till Göteborg för att direkt hoppa på tåget till Stockholm och åka på en tre dagars utbildning med F&S fyllt av flera intensiva träningspass under dagarna samt teori, plugga emellan rasterna, sätta mig på tåget tillbaka till Göteborg på söndagen och...svimma i min lägenhet och vakna upp i totalt mörker. Inte ens då grät jag. Jag ville inte inse att det här inte kommer hålla i längden. Men det absolut värsta är att detta minne alltid har sporrat mig till att "klarade jag detta kan jag klara allt annat". Men klarade jag verkligen detta? Svimmade jag inte just för att jag INTE klarade pressen?

Det får vara nog nu. Jag står åter igen öga mot öga med min egen spegelbild och inser att jag behöver ta ett allvarligt snack med mig själv. Den här gången handlar det om prestationskrav. Att jobba med att prioritera om och prioritera rätt. Att bli mer rädd om mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet mina begränsningar. Det är dags att lyssna mer på kroppen. Nu är det slut med näsblod, hjärtklappningar, magont och annat tjafs. Jag måste hålla en jävla massa år till och i det här tempot kommer jag att ramla ihop innan jag fyllt 30. Och det vore tämligen synd för mänskligheten att mista en så ung, en så snygg förmåga som jag själv. Jag kan och vill en massa saker, och jag ska göra allt. Men inte på en gång.

Så nu kära medmänniskor, har jag tagit beslutet om att ta en paus. Som så många gånger innan "försvinna" och sedan pånyttfödas igen. Lite starkare, lite bättre. Jag är fortfarande lycklig, men jag är utmattad. Den här gången tar jag hjälp av min familjs stöd och den bästa vännen jag någonsin haft. Min syster, min andra halva, den viktigaste personen efter min familj. En vän som jag trodde bara fanns på film. Vi ska ut på en liten "resa". Hon tar mig under sina vingar och avlägsnar mig från det som gör ont. En riktig vän. Som känner med mig, som känner för mig. Som när jag gråter, gråter ännu högre, när jag blir arg, blir ännu argare, när jag gläds över mina framgångar gläds ännu mer. Du och jag Emilia! Ja, du vet vad jag menar.

Jag skriver inte det här för att ni ska känna er som mer lyckade människor. Sorglig fakta; det är ni inte. Jag skriver för att jag behöver få höra att mitt beslut om en liten paus är ett gott beslut. Och slutligen för att provocera eran undermedvetna del som när ni läser detta någonstans känner "lite rätt åt den självgoda haggan ändå! Jag har det nog lite bättre än henne just nu". Den lilla skadeglädjen (som för övrigt är en mänsklig faktor) kommer vara så länge jag vilar upp mig för när jag kommer tillbaka kommer ni tyvärr att möta en lite starkare, lite mer pigg och energisk Denise som fortfarande kommer göra allt som hon så gärna vill göra, fast på ett annat sätt. Jag talar inte i termer som "vill ha", "önskar mig". Jag talar om att "jag ska ha" "jag tänker göra" för det är min rätt i samhället.

Och jag SKA komma igen snart.

Måste bara vila lite.

Allt gott!

/Denise