Okej, korten på bordet alla osympatiska och sympatiska läsare. Jag har aldrig varit ett fan av att klä ut mig. Så fort det ramlat ner ett inbjudningskort i brevlådan där det stått något i stil med "tema; Kalle Anka möter Joe Cocker" så har jag vänligt men bestämt avböjt. Jag vet inte, men det känns inte riktigt jag att gå runt med en stor peruk på hjässan eller ännu värre komma till en fest och föreställa en "kokt med bröd". Det har liksom känts som ett svek emot min annars så paranta ådra och känsla för stil (bortsett från när jag är berusad för då är jag allt annat än parant. Då är jag mest bara kåt, glad och tacksam). Hur som haver ändrades min åsikt ganska radikalt. Igår fick jag nämligen äran och bevittna ett vackert par som valt att sätta ringen på fingret och säga "I do". Temat var 50-tal och jag var skeptisk över mina insatser. Men så hände något och när jag var klar blev jag så förtjust att jag var tvungen att stå och stirra mig själv i spegeln fem minuter extra så att jag nästan missade bussen. "Fyfan vad episk jag är! Hade jag levt på 50-talet hade jag förmodligen fått ihop det med Elvis Presley och då hade han varit vid liv idag". Och den känslan innebär att jag aldrig någonsin kommer förakta teman och dresscode's igen.
Hur som haver blev min debuthelg efter tre överdjävligt varma och olidliga månader i Turkiet en riktig 10 poängare. Friskis och Svettis hade sitt 30-årsjubileum senare på kvällen och även om Andreas Lundstedt med entourage inte fick mig att gråta och skrika mig hes längst fram i publikhavet så var det så roligt att det blev lite för roligt, vilket inneburit att jag mest legat på soffan med en ispåse på huvudet och gråtit över att jag är värdelös. Detta med bakfylla har vi talat om förut kära vänner. Ni vet vad jag egentligen tycker. Jag föraktar mig själv när jag vaknar upp och inser att jag aldrig borde ha tagit den sista drinken. Jag gillar inte att ligga som en klubbad säl i soffan och fundera över livet och komma med falska löften som att "nu är det färdigdrucket för dig. Du blir larvig och ser dubbelt, pratar i åttor om vartannat och dansar som en speedad Duracellkanin". Det finns inte så mycket att säga om det, och skulle det hända att Aftonbladet får nyhetstorka och ringer mig för att be om en kommentar ska jag få be att få använda mitt VETO.
Imorgon börjar den nya terminen, både som instruktör och som student. Jag ska således tacka för mig och lägga gurka på ögonlocken för att kunna vakna upp pigg, snygg och energisk imorgon. Och tills vi hörs igen; Glad påsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar