Jag skriver ikväll för att jag behöver få dela min sorg med någon. Eller egentligen skriver jag mest för att jag någonstans tror att vi alla i grund och botten är ganska mänskliga. Att vi någonstans väljer när vi väljer att känna med någon. Jag kom till en punkt där jag inte längre kunde ljuga för mig själv. Eller för personen framför mig. Två år av en känslomässig karusell har nu nått sitt slut. Denna gång på riktigt. Men vet ni vad som gör mest ont? Jo, det är att kärleken fanns där, har alltid funnits. Men avståndet vann tillslut över oss. Jag har kämpat, vi båda har kämpat för att få det att funka, men någonstans längs vägen tappade jag hoppet på oss två. Någonstans längs vägen visste vi båda att vi egentligen aldrig riktigt kunde förstå varandras kulturer. Detta med kulturskillnad, värderingar. Jag insåg att jag började plocka bort delar av mig själv, skala av saker hos mig själv för att passa in. Delar av mig själv som jag ser som unika hos mig. Sakta insåg jag att uppoffringarna tog mer kraft än gav mig lycka. När du somnat låg jag många gånger och tittade på dig, drog in din doft. Lyssnade på dina andetag. Allt för att memorera dig, inte missa en enda detalj. Fylla alla mina sinnen med din närvaro, som skulle få mig att inte glömma bort hur du ser ut.
Men det absolut värsta var de gånger jag inte kunde se en klar bild av ditt ansikte, dina fina händer, eller höra din röst någonstans i mitt minne. När bilden blev halvsuddig och vissa delar saknades. Då greps jag av panik. Det absolut värsta är att sakna någon och vilja vara nära någon, men inte kunna. Känslan av att inte ses eller kunna röra varandra på flera månader. Och när vi väl återförenades kändes det som att jag drömde allt. Så mycket kraft och energi som det har gått åt att hela tiden bearbeta och skjuta undan känslan av saknad och handfallenhet.
Så många nätter som jag legat i en tom säng och kramat en kudde och låtsats att det var du. Stundtals sköljde en våg av förtvivlan över mig. Men någonstans lyckades jag alltid tala mig själv till rätta för att inte packa väskan och flytta ner till dig och aldrig återvända. Jag har saker kvar att uträtta här. Är inte klar ännu. Mina studier, mina hobbies, min chans att lära mig att stå på egna ben och utvecklas till en självständig individ. Jag måste gå igenom det här, jag är skyldig mig själv detta. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Jag visste inte ens varför jag var i Göteborg, hade bara bestämt mig för att packa väskan och aldrig mer återvända till min hemstad igen. Ingen förstod varför jag en dag i juli helt sonika började packa ner mina saker i flyttkartonger utan att ens ha en plan på vart jag skulle bo eller vad jag skulle jobba med. En kväll bestämde jag mig bara för att jag skulle göra en resa med mig själv och det var då allt började. Året var 2009. Jag kom till Göteborg, hittade ett tillfälligt jobb och började plugga kurser. Jag hade verkligen ingenting när jag först kom hit. Men idag, tre år senare har jag lyckats skapa mig ett liv som jag älskar. Jag har mål. Jag är på väg. Med eller utan dig, dom eller er så ska jag fortsätta förverkliga det jag känner för mest. Det får inte finnas dåliga energier i min tillvaro. Jag lever för mycket i samklang med mina känslor för att stå ut med det.
Så därför tog jag beslutet att bara vara ärlig emot mig själv och emot honom. En av de bästa och mest godhjärtade människor jag mött. Någonstans gör vi gott i att inse våra begränsningar. Jag kan inte längre ge eller vara den som ligger och kramar en kudde och drömmer mig bort till fina minnen, eller fantiserar om hur allt kommer vara när vi ses. Jag vill vara här och nu. Men du finns med mig. Dock kommer jag inte känna någon skuld längre. Jag kommer kunna bara vara...
Jag tror nog på ödet. Men mest tror jag på tidens kraft. Om två år när jag är klar med studierna kommer jag att stå inför ett nytt vägskäl. Valet att flytta ner till Istanbul och min familj, eller att fortsätta här. Hur jag än väljer vet jag att mina känslor kommer att visa mig den rätta vägen. Är det meningen att våra vägar möts igen så kan vi fortsätta där vi slutade för vi har ingen anledning till att stänga igen dörrarna framför varandras ansikten. Då under helt andra förutsättningar. Jag tänker inte hoppas, men jag tänker tänka på det ibland. För du är en av de fåtal personer som aldrig får försvinna helt ur mitt liv. Vår kärlek till varandra tog inte slut, bara orken att hitta anledningar till logiken i vår situation.
"Två år" tar mindre än en sekund att säga. Jag klockade nyss på mobilen. Men två år är lång tid. Jag vet inte, men jag skulle ångra mig så mycket om jag tittade tillbaka på mina kanske bästa år i livet och insåg att jag inte njöt till fullo. Vissa saker gör ibland bäst av att ligga ett tag på hyllan. Med tiden glömmer man bort dom, men så kommer en dag och man plockar ner allt igen. Tittar, betraktar och inser att man saknar... Och så väljer man att fortsätta där man slutade.
Egentligen skriver jag nog för att också mana er till att våga göra ett val, vad det än gäller. Först är det läskigt. Man grips av obehag och rädsla. Men sen tittar man på klockan och inser att det gått en timme sedan denna text började produceras. Det betyder att jag är en timme närmare att åter finna välbehaget i min tillvaro igen. Jag vill väl någonstans också uppmuntra er till att känna efter. Det ska kännas bra att vara du helt enkelt.
Du är dig själv närmast. Glöm inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar