Kan vi vara kärlek?

Vänner.
Ikväll tänker jag skriva om något som många av er aldrig skulle erkänna för vemsomhelst. Och jag ska vara väldigt ärlig. Varför ska då jag alltid vara värst, tänker säkert ni. Vad vill hon med detta erkännande egentligen? Äh, hon vill väl bara ha uppmärksamhet. Eller så kanske hon vill gå emot strömmen och låtsas som att hon är kavat. Hon tror bara att hon framstår som mer udda och egen. Men hur kan hon vara så privat och utlämnande? Det blir ju bara obehagligt.

Skit i vilket och läs istället. Först och främst ska vi göra det klart för oss att allt som involverar mina känslor och hur jag känner involverar er också. Mer eller mindre. Ni kan väl fundera över hur många sinnestillstånd vi kan ha som vi är ensamma om att känna? Just det. INGA. Känslor är inte privata utan de är högst kommunala. Ja, till och med globala. Jag skriver ikväll för att jag vet att jag kommer att känna mig två ton lättare när den sista tangenten är slagen. Missförstå mig rätt, det är ingen offertröja jag satt på mig. Det behövs ingen tröstande kram eller två månader på rehab för att det som nedan kommer att synliggöras, ska bli "bättre". Det är bara såhär det är och jag är trött på det. Rent mentalt håller jag på att förbereda mig för förändring. Och du. Det är inte synd om mig. Tack.

Det jag så länge trott varit en sund inställning till mig själv som person, det som jag trott varit en känsla av kärlek och respekt till mig själv har snarare visat sig vara ett stort jävla ego. Samtidigt som jag byggt upp en betongvägg och förseglat min dörr med dubbellås har jag önskat mig kärlek, framgång och lycka. Men kärleken kom aldrig. Desto längre bort känns framgång och lyckan just nu. När jag utvärderar mina relationer och de människor som gästat mitt liv och de händelser och situationer som sårat inser jag att de bara har uppenbarat sig som svar på den energi jag sänt ut. Det är jag som har dragit till mig allt. I efterhand ser jag ett så tydligt mönster i vad det är för människor som kommit och passerat i mitt liv. Människor med lika stort ego som jag. Människor som känner lika måttliga mängder kärlek, som är lika fyrkantiga och hårda.

Jag har kommit till insikt med att jag kräver kärlek när jag inte själv har tillräckligt med kärlek att ge. Idag finns där ett stort ego erbjuda på menyn. Ett ego som sätter krokben på mig. Ett ego jag börjat störa mig rejält på. Ett ego som hindrar mig från långsiktig lycka. Jag vill ha kärlek i alla former, men mina handlingar säger något annat. De säger "hit men inte längre". De säger "ingen är oersättlig". De påvisar en självständighet och ett oberoende som skulle få vemsomhelst att vända i dörren. Jag inser det nu. Mitt nyårslöfte var att ta mig an allt med kärlek. När jag skålade på det visste jag inte riktigt var den begäran kom ifrån för den kom så plötsligt. Kanske var det en produkt av vinet som dansade i virvlar i mina vener eller så var det en undertryckt önskan som kom upp i en tyst rap.

Tillsammans med mitt ego har jag varit väldigt skicklig i att låta negativa tankar få uppta mitt inre. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Jag har återupplevt rädslan och tanken om att de jag älskar ska dö, obekväma dispyter, möten och situationer gång på gång i mitt inre så många gånger att jag gradvis börjat förvandlas till en negativ människa. Bitterhet, oro, ilska, sorg.

Men nu är det dags för mig och alla där ute som känner igen sig i något av det jag skriver att sluta. På en gång. Inte nästa vecka. Inte om en månad. Utan här och nu. Låt oss formatera om hjärnkontoret och tömma det på alla negativa tankar, alla tvivel, all hopplöshet för att istället ersätta det med positiva tankar om oss själva och det liv vi är i och har framför oss. Släppa skepsisen och leta efter åtminstone en positiv egenskap i allt och alla som vi möter. Träna oss i att koppla bort alla negativa tankar som hotar med att inkräkta. Låt oss göra en resa mot att få full kontroll över våra tankar och till följd av detta också uppleva ro och lycka i större och mer ihållande proportioner än vi gör idag. Ge oss själva tid att försöka förstå den mäktiga innebörden av "du får det du tänker". Om det inte funkar så betyder det att det fortfarande finns negativa tankar kvar som behövs raderas.

Vi kan vara kärlek.
Vi ska vara kärlek.
Vi är kärlek.
JAG är kärlek.

Tack.

Låt oss göra detta klart för oss innan vi fortsätter.

Hej.
Jag började blogga i början av 2007 och sen dess har jag pendlat mellan att gilla tanken på en större skara läsare och att fullkomligt avsky tanken på att okända människor ska få inblick i mitt privatliv. Därav har jag bytt adress och portal några gånger innan jag landat i tillfredsställelsen att enbart se ett tjugotal läsare i statistikfältet. Jag förstår att många ibland kan höja på ögonbrynen över det som stundtals publiceras. Det är helt okej. För mig är det inte utlämnande nog och jag skriver bara sånt som jag kan stå för och som inte äventyrar min integritet. Ibland har jag ställts till svars för att jag sårat nära genom att spy ut min besvikelse och uppgivenhet. De har bett mig ta bort de inlägg som enligt de varit på tok för privat och som inte angår någon annan än oss. Det är helt okej att känna så också. Men då vill jag också poängtera det faktum att vi alla ibland har för höga tankar om oss själva. Vem bryr sig egentligen? Vem vet vem du är?

Gränsen mellan att vara utlämnande och tala i gåtor är hårfin. Enligt mitt tyckte hanterar jag att jag balansgången med perfektion. Med hänsyn till det faktum att alla inte vill vara en del av en blogg väljer jag att inte publicera bilder eller skriva ut fullständigt namn utan personens godkännande. Mer kan eller får ni inte begära av mig. Får ni ont i magen av det jag skriver så läs bloggar med fantasilösa outfits eller om någon trött B-kändis liv efter Big Brother istället. För i grund och botten bryr jag mig inte om vad andra har för synpunkter om hur jag använder sociala nätverk och min blogg. Därför valde jag aktivt att stänga av kommentarsfältet helt (fram tills nu då den funktionen tydligen inte funkar längre) för att det finns ett begränsat antal personers åsikter som inte går mig obemärkt förbi. Det handlar inte om personer som är mig närmast, det handlar om att alla som ger mig bra energi och som är genuint godhjärtade har allt utrymme i världen för att ge mig konstruktiv kritik. Herregud, så självgod och egocentrerad är jag faktiskt inte. Jag blir bara trött på när kritiken inte är befogad och avsiktligt elak. Men ni som känner mig vet att jag har en giftig tunga och kan skydda mig emot sådant.

Det är av den enkla anledningen som jag valt att inte ha 1500 vänner på sociala nätverk. För det har i ärlighetens namn aldrig funnits något särskilt intresse eller någon nyfikenhet på vad ytliga bekanta har för sig. Tvärtom blir jag uttråkad. Vem har 1500 vänner i verkligheten egentligen? Låt oss vara ärliga mot oss själva. Det faktum att det är få, men utvalda som får ta del av vad jag har för mig gör att jag är så lugn med allt som skrivs.

Att jag uppdaterar ungefär 150 gånger om dagen på Facebook med olika utlåtanden, laddar upp femtioelva bilder dagligen under vissa perioder är två faktum som roligt nog ifrågasatts. Har ni problem med går det att leka lite med inställningarna så behöver ni inte ta del av allt. Inga hard feelings. Som sagt, det går mig obemärkt förbi.

Det här inlägget har författats till de undrar över hur tankarna går kring mitt sätt att använda bloggen och Facebook. Ni som läser och som finns på min Facebook-lista är få och strategiskt organiserade; alla kan inte se allt. Det finns absolut ingenting som leder till min blogg när man söker på nätet; denna blogg är kopplad till Facebook så det är dessa personer som vet vem författaren bakom inläggen är. Med andra ord fortsätter jag precis som alltid och hoppas att ni som bett om en förklaring kan sova gott i natt.
Och de facto att jag ens tog mig tid att skriva ett enligt mitt tycke larvigt och onödigt inlägg skvallrar om att jag gillar er lite.

Med detta sagt avslutar jag kvällen och inväntar morgondagen. Lite mer vakasyooonn står på agendan. När jag är klar med min utbildning ska jag vara en god medborgare och jobba några år för att sedan luta mig tillbaka i tidig ålder och njuta av livet och alla av mig oupptäckta ställen som finns kvar att besöka. Är så tacksam för allt jag har. Var det ni också.

Kram på er.