Hej.
Jag började blogga i början av 2007 och sen dess har jag pendlat mellan att gilla tanken på en större skara läsare och att fullkomligt avsky tanken på att okända människor ska få inblick i mitt privatliv. Därav har jag bytt adress och portal några gånger innan jag landat i tillfredsställelsen att enbart se ett tjugotal läsare i statistikfältet. Jag förstår att många ibland kan höja på ögonbrynen över det som stundtals publiceras. Det är helt okej. För mig är det inte utlämnande nog och jag skriver bara sånt som jag kan stå för och som inte äventyrar min integritet. Ibland har jag ställts till svars för att jag sårat nära genom att spy ut min besvikelse och uppgivenhet. De har bett mig ta bort de inlägg som enligt de varit på tok för privat och som inte angår någon annan än oss. Det är helt okej att känna så också. Men då vill jag också poängtera det faktum att vi alla ibland har för höga tankar om oss själva. Vem bryr sig egentligen? Vem vet vem du är?
Gränsen mellan att vara utlämnande och tala i gåtor är hårfin. Enligt mitt tyckte hanterar jag att jag balansgången med perfektion. Med hänsyn till det faktum att alla inte vill vara en del av en blogg väljer jag att inte publicera bilder eller skriva ut fullständigt namn utan personens godkännande. Mer kan eller får ni inte begära av mig. Får ni ont i magen av det jag skriver så läs bloggar med fantasilösa outfits eller om någon trött B-kändis liv efter Big Brother istället. För i grund och botten bryr jag mig inte om vad andra har för synpunkter om hur jag använder sociala nätverk och min blogg. Därför valde jag aktivt att stänga av kommentarsfältet helt (fram tills nu då den funktionen tydligen inte funkar längre) för att det finns ett begränsat antal personers åsikter som inte går mig obemärkt förbi. Det handlar inte om personer som är mig närmast, det handlar om att alla som ger mig bra energi och som är genuint godhjärtade har allt utrymme i världen för att ge mig konstruktiv kritik. Herregud, så självgod och egocentrerad är jag faktiskt inte. Jag blir bara trött på när kritiken inte är befogad och avsiktligt elak. Men ni som känner mig vet att jag har en giftig tunga och kan skydda mig emot sådant.
Det är av den enkla anledningen som jag valt att inte ha 1500 vänner på sociala nätverk. För det har i ärlighetens namn aldrig funnits något särskilt intresse eller någon nyfikenhet på vad ytliga bekanta har för sig. Tvärtom blir jag uttråkad. Vem har 1500 vänner i verkligheten egentligen? Låt oss vara ärliga mot oss själva. Det faktum att det är få, men utvalda som får ta del av vad jag har för mig gör att jag är så lugn med allt som skrivs.
Att jag uppdaterar ungefär 150 gånger om dagen på Facebook med olika utlåtanden, laddar upp femtioelva bilder dagligen under vissa perioder är två faktum som roligt nog ifrågasatts. Har ni problem med går det att leka lite med inställningarna så behöver ni inte ta del av allt. Inga hard feelings. Som sagt, det går mig obemärkt förbi.
Det här inlägget har författats till de undrar över hur tankarna går kring mitt sätt att använda bloggen och Facebook. Ni som läser och som finns på min Facebook-lista är få och strategiskt organiserade; alla kan inte se allt. Det finns absolut ingenting som leder till min blogg när man söker på nätet; denna blogg är kopplad till Facebook så det är dessa personer som vet vem författaren bakom inläggen är. Med andra ord fortsätter jag precis som alltid och hoppas att ni som bett om en förklaring kan sova gott i natt.
Och de facto att jag ens tog mig tid att skriva ett enligt mitt tycke larvigt och onödigt inlägg skvallrar om att jag gillar er lite.
Med detta sagt avslutar jag kvällen och inväntar morgondagen. Lite mer vakasyooonn står på agendan. När jag är klar med min utbildning ska jag vara en god medborgare och jobba några år för att sedan luta mig tillbaka i tidig ålder och njuta av livet och alla av mig oupptäckta ställen som finns kvar att besöka. Är så tacksam för allt jag har. Var det ni också.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar