söndag 31 mars 2013

Ett brev adresserat framtiden


Stolthet. Ego. Ibland tar det sig i uttryck med tystnad. Ibland med tystnad och en packad väska, redo att ge sig av. Därför har vi alltid förlorat när vi egentligen ville vinna. Är vi rädda för att känna tillsammans med någon annan? 

Det här är ett brev skrivet till framtiden. Jag vill berätta för dig hur det är att leva i början av 2000-talet. Med förhoppning om att det ska bli bättre en dag. 2000-talet är så rent, men ändå så smutsigt. Så tryggt, men ändå så farligt. Så mycket känslor, men som hålls tillbaka av ett två ton tungt skynke som lagt sig på våra axlar: Lev fullt ut, men håll dig sansad. Älska som en porrstjärna, men tygla dina känslor. Gråt, men gör det bakom stängda dörrar. Älska, men ge aldrig handen rakt ut. Var rädd om själen. Du behöver den till så mycket annat. Du har ett jobb att sköta. Inget trams. Fucka aldrig ur.

Tabun finns fortfarande kvar bland oss. Vi skäms fortfarande över det nakna. Det vackra.  Vi står stilla. Som i en scen tagen ur Hollywood. Vi sitter i en bil och bakom oss susar landskap, regn, sol och snö förbi på en projektor. Lurar vi ögat ser det ut som att vi rör oss framåt. Men egentligen står vi kvar på samma ställe med avstängd motor. Med bagaget fullproppat av känslor som aldrig fick komma till uttryck; kilovis av ”tänk om” och ”jag önskar”. Vi bär på ånger i en koffert. 

Vi lever i en tid där vi måste tänka på det personliga varumärket. Säg det som du förväntas säga. Var dig själv, men var det när du är ensam eller med någon som aldrig skvallrar. Var så välpolerad att inte ett gram av ditt sluskiga jag kommer någon till synes. Låt aldrig någon röra vid din själ om du inte är säker på att du kommer vinna. Låt aldrig någon leka med din tid. Visa aldrig för mycket känslor om du inte vill att folk ska bli rädda. Ge aldrig om du inte får tillbaka. Ha alltid en plan B. Släpp aldrig en gren om du inte har en annan gren att ta tag i. Ramla aldrig ner på botten. Du glöms bort.

Spela hårt. Slå dig fram om du vill något riktigt mycket. Skit i vem du kliver på. Bara gör det. Innan någon annan kliver på dig. Ha is i magen. Lär dig att plocka fram olika ansikten beroende på ändamål. Det spelar ingen roll om dina mål är goda eller onda, b.a.r.a. d.u. h.a.r. e.t.t. m.å.l. Verkställ.

Visa ALDRIG känslor. Du är ful när du gråter. Var alltid, alltid lojal mot samhället. Ifrågasätt, men inte för mycket. Då blir du tystad.

Storebror ser dig. Du är bevakad. Det är modernt nu. Vi är moderna. Vill du inte hänga på? Du har inget val. Du måste.

Men mitt i allt kan jag ibland tänka tillbaka på en tid som jag aldrig fick uppleva. En tid där det var okej att visa känslor; där det personliga varumärket inte var lika viktigt. Ett klimat som inte var lika isande kallt och hårt och där det var okej att visa ett och samma ansikte. En tid där man satt och höll sin käresta i handen en sensommarkväll och bara njöt av tystnaden. Den tiden då man brevväxlade och hade tid för att drömma sig bort.

År 2013 är ännu ett steg emot det ytliga, kalla och falska samhället som jag både förhåller mig till och som jag mår illa utav. Mitt i allt står jag stundtals och kämpar med mig själv. Jag försöker säga det jag vill säga flera gånger om dagen till de som betyder något: Jag älskar dig. Ser mig omkring. Vågar jag? Ofta vågar jag inte. Orden knyter sig flera varv och tvingas tillbaka ner i strupen. För mycket att förlora. Där och då blir jag besviken på mig själv. På det där äckliga jävla egot som förpestat hela vår samtid. Prestigen och integriteten som vi tillåtit bilda ett skal framför ett virrvarr av känslor. Med väggar lika tjocka som betong hotas känslorna att kvävas.

Jag skriver ett brev adresserat framtiden för att berätta om hur det är att vara en del av 2013. Det är så rent, men ändå så smutsigt. Så härligt, men ändå så sorgligt. Jag skriver för att jag insett att jag fallit offer för ett kallt och känslofattigt klimat jag inte själv valt att leva i.

Jag skriver till dig för att du ska uppmuntra människan till att våga känna och våga ge utlopp för känslor. Men mest skriver jag för att jag är en av förlorarna när det kommer till att visa min kärlek.

Med förhoppning om att det ska bli bättre en dag.

Avsändare: År 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade