Dag 6.
Har sovit mindre än 15 timmar på nästan en vecka. Är helt slut. Har ont i själen. I hjärtat. Det ringer journalister hela tiden och vill veta. Jag är så trött. Inte på dom. Jag är trött för att jag inte har sovit. Och för att jag är förbannad. Förbannad på att att så många oskyldiga demonstranter har dött och blivit skadade av våra egna poliser. Poliser som fått order av stadsministern att ta till alla medel som krävs för att tysta ner. Jag är rädd för stadsministerns kalla inställning till sitt eget land och sina egna medborgare. Jag är rädd för vad han kan göra.
Turkisk media har blivit tystade. Ingen får prata om det som händer. När flera tusen människor kämpade för sitt liv av all gas som släppts ut från helikoptrar och bomber valde man istället att visa den årliga skönhetstävlingen på tv istället. Jammers sattes in för att stänga av täckningen på telefonerna. Natten till lördag slog man av elen i delar av Turkiet för att polisstyrkorna lättare skulle kunna "städa undan" alla demonstranter. Den natten var värst. Alla som plötsligt var uppkopplade på Facebook som hela tiden uppdaterade mig med telefonnummer till kontakter som befann sig mitt i kravallerna bara försvann. Jag försökte ringa utan att komma fram. Slogs av panik. Klockan var 12 på natten. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten. Fick tillslut tag på mamma. Hon låg och sov. Berättade att det är kaos. Hela Istanbul luktar gas. Folk skriker. Vi la på. Jag försökte få tag på mina närmaste vänner. Gick inte. Tillslut ringde jag till en kontakt på TT och frågade om de fått in något nytt. Hon visste inget. Sen kom ett sms från en kompis som skrev att de gömt sig inne i en trappuppgång och att han blivit skjuten i armen. Han bad mig skriva på FB att han var okej. Då bröt jag ihop. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och så långt borta. Så jävla handfallen. Kort efter förlorades täckningen igen. Jag vankade fram och tillbaka till klockan fyra innan jag slumrade till.
Vaknade av att telefonen ringde runt nio tiden på morgonen. De ringde från Expressen. Fick veta att det varit gasbomber och bränder i Ankara. Flera skadade och döda. Jag loggar in på Facebook och möts av bilder på en man som blivit nermejad av en pansarvagn. Av en person som förlorat ett öga. Av en kvinna som låg död på gräset med ögonen öppna. Bröt ihop igen. Men fortsatte att söka vidare efter telefonnummer till svenskar och demonstranter som befann sig nere i kravallerna. På dagen hade det lugnat ner sig lite.
Såhär har det fortsatt för mig sedan i fredags natt. Jag sitter konstant uppkopplad med telefon och dator för att hjälpa till att sprida det som de försöker att gömma. Det som de försöker tysta. Det faktum att demonstranterna inte gör motstånd utan enbart står med rak rygg och tar emot alla slag, sparkar, gasbomber och batonger från polisen som visat sig vara vår största fiende tillsammans med regeringen.
What happens in Istanbul stays in Istanbul? Nej, det får inte stanna. Det måste ut. Alla ska veta. Hela världen måste få se vad vi utsatts för. Hela världen måste få se den enorma sammanhållning och styrka som Turkiets invånare tillsammans förmedlar bara genom att befinna sig i kravallerna. Hur klasskillnader, fotbollshuliganism, politisk ställning, konflikten mellan kurder och turkar, yrkesbefattning, ja allting lagts åt sidan och hur alla tillsammans med sitt hopp och sin tro, sin kärlek till varandra och sitt land står upp och ser poliserna och stadsministern i ögonen. Vi kommer aldrig att backa. Vi vill få tillbaka vår frihet tillbaka. Vi är Ataturks barn. Inte dina.
Det ska inte få passera obemärkt förbi i en liten blygsam notis. Det ska stå på alla löpsedlar världen över. Jag kommer aldrig att sluta. Ingen får sluta. Vi måste hjälpas åt. För vår skull, för alla vi förlorat i kravallerna som dog för att de inte tycker som han. För alla som skadats för kärleken till sitt land.
Jag är trött som fan. Men mitt i allt ser jag en sådan otrolig kärlek bland folket som gör att jag blir överväldigad av känslor. Mitt land. Det här är mitt land. Och vi kämpar för något som i många länder är en självklarhet. Allt detta ger mig kraft till att fortsätta.
De sista krafterna har redan portionerats ut till ett projekt jag startat upp för att vi alltid ska påminnas om att kärleken och gemenskapen är det som förenar oss. Om att vi tillsammans kan göra allt. Om att vi i framtiden när vi möts inför konflikter ska kunna minnas tillbaka på den tid vi alla la allt åt sidan och tillsammans kämpade för våra mänskliga rättigheter och värden. Där alla för en gångs skull var överens och där ingen lät någon annan falla. Vi hjälpte varandra upp på fötter igen.
Därför har jag startat en grupp som sakta håller på att spridas över Turkiet där jag ber de ladda upp alla bilder de tagit från kravallerna som symboliserar, kärlek, gemenskap, hopp och styrka. Här finns inte plats för våld och terror. Dessa bilder ska tillsammans med ett par fotografer jag kommit överens med göras om till konstnärliga bilder som tillsammans med citat ska komma tillbaka i bokform och spridas över hela Turkiet. Pengarna kommer att gå oavkortat till stipendier för framtidens unga. Kunskap är makt. Vi ska aldrig mer låta oss manipuleras av en maktgalen människa som inte räds några medel för att nå ekonomisk framgång. För detta krävs utbildning. Jag ska lägga ner hela min själ i detta och förverkliga denna bok. Jag vill jobba för en bättre framtid.
Tack för att jag föddes i Turkiet. Tack för att jag är en del av er. Tack för att ni gör mig så stolta. Och tack för att vi aldrig förlorar hoppet.
Seni seviyorum Turkiye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar