Min fotboja.

Det är så mycket jag har glömt med tiden. Jag har glömt bort känslan av att sätta mig framför datorn, logga in på min blogg och skriva av mig. Jag har glömt bort känslan som den gav mig. Jag har glömt bort hur det känns att skratta från hjärtat. Någonstans på vägen har jag också glömt mitt förtroende till mig själv i en ryggsäck någonstans. Kanske i Istanbul, kanske här hemma i Göteborg. Det smakar beskt i munnen. Livet smakar beskt.

Det känns som att jag har en fotboja som är för tung för mig att bära. Jag klarar inte av att flyta. Jag vet vad jag måste göra. Nyckeln håller jag krampaktigt i min ena hand samtidigt som jag kämpar med den andra för att inte sjunka. Piggarna sticker så djupt in i min hud att jag börjat blöda i handflatorna. Egentligen har det börjat blöda för längesen. Jag vågar inte öppna låset. Är så rädd för att slitas med i vågorna som jag inte har någon aning om vart de kommer ta mig.

Vågorna är livet. Fotbojan är konsekvenserna av mina val. Nyckeln är tiden. Personen som kämpar för att hålla sig kvar på ytan…är inte jag.

Det är vi.