tisdag 30 september 2014

När livet tar slut.

En vän har lämnat oss. En fin vän som var en av de som ville livet väl. En person som inte hade något elakt i sig. Som kanske förtjänade att leva mer än många andra.

Ibland undrar jag om livet tas ifrån de goda för att ta de till något finare, något vackrare. Något som inte tillåter ondska och sorg. Själen lever vidare. Det vet vi. Och den kommer alltid att leva vidare. Egentligen tar inte livet slut. Bara det att vi aldrig kommer få sig dig komma in på gymmet med ditt stora leende och mc-hjälmen under armen. Vi kommer aldrig mer att träffa dig igen. Du var en del av Friskis & Svettis.

Idag går jag runt och tänker. Då och då brister jag i gråt. Sista gången vi sågs fick jag en stor kram och jag berättade för dig att jag skulle åka till Turkiet och vara borta i ett halvår. Vi pratade kring din operation och jag kände med dig. Men du var lika positiv som vanligt och sa att "det går över" att allt går över.

Du har rätt. Allt går över. Tiden sliter med oss framåt, aldrig bakåt. Ibland tror vi att vi backar bakåt, men det gör vi inte för i takt med klockan blir vi äldre för varje sekund. Vi tar förgivet att vi ska bli gamla. Egentligen vet vi ingenting. Vi vet inte när vi ska ta farväl. Vi vet inte om det är sista gången vi ser varandra just den där dagen när vi möts och gör planer för kommande helg.

Jag har slutat att göra planer. Jag har slutat att lova. Istället försöker jag hela tiden bli bättre på nuet. Att känna dofter, att observera, att ta in att personen framför mig är här och nu. Den pratar med mig. Jag försöker att lyssna och inte tänka på vad jag måste göra härnäst. Det är så jävla svårt, men när händelser som dessa inträffar förstår jag extra mycket hur lönlöst det är att fokusera på planer som oftast aldrig blir som vi tänkt. Jag är nog inte ensam om dessa insikter när någon tas ifrån oss. Det håller i några dagar och sedan är vi tillbaka i samma mönster.

Det är så synd om oss. Att vi inte lever på riktigt. Att vi inte tar oss tid att lära oss leva. Jag kände dig kanske inte så länge och vi kanske inte sågs och hördes särskilt ofta på slutet, men det gör ont att veta att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Du var en av de goda. Du var en fin människa. Och du kommer vara saknad av många.

Jag tänker på dig Raimer Grimroth.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade