Att bestämma sig

Jag går igenom en av de tuffaste perioder jag hittills upplevt i mitt liv. Jag har så mycket jag vill skriva, men håller det mesta för mig själv. Istället väljer jag att prata i gåtor. Inte för att jag har svårt för att erkänna vad jag varit med om och tillåtit hända, utan för att jag inte vill vara för utlämnande. Jag har stått öga mot öga med mig själv och konfronterat det jag trott jag kan ignorera. Och det har gjort så jävla ont. Nu står jag bokstavligen helt ensam och måste hitta något nytt att klamra mig fast vid. Ett nytt jobb, en hobby, nya människor.

Men jag finner ingen drivkraft.

Mina dagar går åt att tänka, att ställa frågan "varför", att hålla mig för magen varje gång sanningen uppenbarar sig som tusen knivhugg. Ibland tvivlar jag på att jag kommer orka. Men stundtals tränger en gnista hopp igenom mina väggar som slutit sig om mig. Jag känner ett litet hopp ibland.

När jag åkte från Göteborg i början på året undrade jag som så många gånger innan hur jag skulle känna och tänka när jag kom tillbaka. Till samma stad där allt är sig likt. Den här gången kände jag att jag förändrats. Att ingenting skulle smaka som det gjort tidigare. Jag klev in i samma lägenhet som så många gånger innan och tittade på mina saker. Jag insåg att den gamla Denise var borta för gott. Att ingenting skulle bli som vanligt igen. Jag kände inte igen mig själv och gör det fortfarande inte. Allt det jag kunnat bli glad över och uppskattat gör idag bara ont. Lyckan jag kände då var inte falsk, absolut inte. Det var en del av ett gammalt jag.

Men vem är den nya personen som står och tittar på mig?

Jag är så trött i själen. Allt som upplevts, som aldrig upplevts, som sagts, som inte sagts… Jag inser att jag måste bestämma mig och göra något annorlunda nu. Inte för någon annan. Bara för mig.

Allt kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Parasiter

Nu har jag gjort det igen. Gjort mig av med de som ger mig dålig energi. Människor som är missunnsamma och avundsjuka är farliga. Jag har vetat ett tag, men gett nya chanser. Men hos mig får man inte många chanser innan jag bestämmer mig för att sätta en stor fet stämpel i pannan. Två stycken borta och jag kommer aldrig att ifrågasätta eller sakna. Ni som känner mig vet. Att jag aldrig går tillbaka när jag bestämt mig. Varför skulle jag? Vad har jag att sakna? Varför ska jag vara så elak emot mig själv och låta mig själv bli utnyttjad? Parasiter som dessa suger energi av en och lägger över sin egen ångest på människor som är starkare. Människor med högt EQ. Människor som jag.

Men ni som känner mig vet också vilken integritet jag bär på. Hur högt jag värderar lojalitet och ärlighet. Att jag förväntar mig detta av riktiga vänner, familj och släktingar. Ni vet också att jag är en av de som aldrig har varit rädd för att vara själv. Jag är alltid själv. Själv men inte ensam. Därför har det aldrig varit något problem för mig att plocka bort människor som inte håller måttet.

Jag behöver inga avundsjuka och störda släktingar. Inte heller sådana vänner eller partner. Och det vet dom. Jag förstår varför ni är avundsjuka. Jag vet vad det beror på. Och ni är farliga. Farliga för att ni inte vill mig väl. Det är därför ni får dörren i ansiktet. Ibland kommer det som en överraskning, ibland känner ni det på er.

Ikväll skrattar jag lite åt alla er därför att ni alla är på ett eller annat sätt störda människor som försöker leva igenom mig. Jag skrattar åt er för att jag vet att ni saknar mig. Och jag skrattar för att jag inte är som er. Jag vet vem jag är och min inre styrka. Och ni vill bara slita av er håret för att ni saknar den. Jag strävar framåt, inte bakåt. Därför skakar jag av mig ännu ett gäng idioter längs vägen och känner mig tusen ton lättare.

Avundsjuka människor är farliga.
Gör er av med dom.