Jag går igenom en av de tuffaste perioder jag hittills upplevt i mitt liv. Jag har så mycket jag vill skriva, men håller det mesta för mig själv. Istället väljer jag att prata i gåtor. Inte för att jag har svårt för att erkänna vad jag varit med om och tillåtit hända, utan för att jag inte vill vara för utlämnande. Jag har stått öga mot öga med mig själv och konfronterat det jag trott jag kan ignorera. Och det har gjort så jävla ont. Nu står jag bokstavligen helt ensam och måste hitta något nytt att klamra mig fast vid. Ett nytt jobb, en hobby, nya människor.
Men jag finner ingen drivkraft.
Mina dagar går åt att tänka, att ställa frågan "varför", att hålla mig för magen varje gång sanningen uppenbarar sig som tusen knivhugg. Ibland tvivlar jag på att jag kommer orka. Men stundtals tränger en gnista hopp igenom mina väggar som slutit sig om mig. Jag känner ett litet hopp ibland.
När jag åkte från Göteborg i början på året undrade jag som så många gånger innan hur jag skulle känna och tänka när jag kom tillbaka. Till samma stad där allt är sig likt. Den här gången kände jag att jag förändrats. Att ingenting skulle smaka som det gjort tidigare. Jag klev in i samma lägenhet som så många gånger innan och tittade på mina saker. Jag insåg att den gamla Denise var borta för gott. Att ingenting skulle bli som vanligt igen. Jag kände inte igen mig själv och gör det fortfarande inte. Allt det jag kunnat bli glad över och uppskattat gör idag bara ont. Lyckan jag kände då var inte falsk, absolut inte. Det var en del av ett gammalt jag.
Men vem är den nya personen som står och tittar på mig?
Jag är så trött i själen. Allt som upplevts, som aldrig upplevts, som sagts, som inte sagts… Jag inser att jag måste bestämma mig och göra något annorlunda nu. Inte för någon annan. Bara för mig.
Allt kommer lösa sig på ett eller annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar