Vi fortsätter där vi slutade sist.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; familjen är viktig. Jävligt viktig. För mig har det funnits en viss saknad, en saknad av mina fastrar, mina farbröder och kusiner. Av olika skäl har familjen på pappas sida varit i konflikt med varandra och valt att hålla käften. Och så 25 år senare börjar vi alla känna saknad och en önskan om att lägga ner stridsyxan. För livet är skört. I våras höll jag på att förlora min far och det var nog då som jag började tänka om. Jag stannade upp och grät ihop med klockan som tickade. Och det var då som jag började älska familjen om än litet mer.

I kväll ringde min mor och sa att hon hade en överraskning åt mig. Sen räckte hon över luren till min faster som jag inte sett eller pratat med under hela min uppväxt. Det blev känslomässigt och jag vill inget hellre än att träffa henne och de andra nu! Jag är så lycklig för att ha hört hennes röst som var full av värme och omtanke. Jag har visst saknat er alla! Det ska bli så kul att få lära känna varandra, att få träffa mina kusiner och att få bli en familj. Jag känner mig inte ensam längre för vi håller på att hitta tillbaka. Kanske får jag uppleva många stunder av att vara en riktigt stor härlig familj och se lyckan i min fars ögon. För jag vet att han också har saknat. Vi alla har nog saknat. Det är bättre sent än aldrig och försent blir det aldrig så länge vi lever. Jag är så glad för min skull, för min fasters skull, för mina kusiners, för pappas skull och för mina farbröders skull. Det finns mycket kvar att uppleva och nu vill jag fylla mina blad med massa kärlek och omtanke med det som jag värderar högst; familjen.

Familjen är viktig. Glöm inte det. Och livet är kort. Så skynda att älska...

Gillaru också att slåss?

Livet… Alltid så förutsägbart men som har sina peripetier, stundtals på väg att explodera i ett klimax, men som hålls tillbaka av skrämda ögon som räds litet kul. Nej, jag söker lugnet. Fan, jag vill ha en kopp te och Camilla Läckberg…

Den här gången handlar det om besvarad kärlek.

I kväll känner jag mig känslomässig och vill passa på att vara ärlig. Jävligt ärlig faktiskt. Jag är så himla lycklig, kära läsare. I högtalarna skrålar Håkan och jag sitter i köket hemma hos min morbror. Det viktigaste jag kunde få var att bli omgiven att goda människor. Jag har lyckats bygga upp ett järngäng som jag faktiskt älskar. Ja, kära vänner. Jag älskar er! Saken hör till den att jag aldrig känt att jag varit såhär fullständig och beslutsam. Alla dåliga energier och människor har jag gallrat bort och kvar finns bara de absolut bästa. En av dessa är min Emilia. Min lilla ängel. Och så Rampling. Hon och jag kompletterar varandra så bra att jag blir mörkrädd. Förutom dessa två änglar har jag lärt känna många goa människor under året som gått- människor som vill mig väl, som inte kommer försöka skada mig på något plan. Jag trodde att jag hade dragit en nitlott i början av året, men saker händer av en anledning och jag är glad för att allt blev som det blev för annars hade jag kanske aldrig träffat dessa underbara människor. Jag känner mig inte ensam längre. Fylld av inspiration och motivation ska vi skriva historia ihop. Den här gången vågar jag. Bästa, bästa ni. Tack så fucking jävla mycket. Och så Göteborg... Första gången vi träffades åkte jag på en jobbintervju, ett jobb jag inte ens ville ha. Jag väntade hela natten på centralen och när morgonen kom ville jag bara sitta kvar och lyssna på göteborgskan som klingade i alla hörn, titta på människor och försöka fatta att jag var på väg att flytta hit. När tåget kom grät jag för jag var fylld av intryck och känslor jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag visste inte vad som väntade mig här. Men tack Göteborg, jag kände på mig att du inte skulle göra mig besviken.

Massa kärlek till er, änglar.

Det handlar om mig

Ingen är viktigare än jag. Och nu har jag bestämt mig för att lyssna på magkänslan. Den brukar ha rätt. Även om jag sårar någon annans känslor och förhoppningar handlar det om mig. Det handlar alltid om oss. Jag känner mig lättad...

De äro saliga för det minsta lilla.

Tänka sig... Folk nöjer sig över så litet. Jag hade ett tragiskt samtal med en bekant häromdagen som fick mig att tacka gudarna för att jag är på väg. Hon däremot sitter fast i slentrian. En dum kille och inget jobb. Inga visioner och en bulle i ugnen. Hon älskar ju inte ens honom! Berättelser som dessa får mig verkligen på dåligt humör!

Jag tänkte också ge ett sneak peak på mina nyårslöften. I år, gott folk, ska jag lägga krut på att utveckla mitt sociala nätverk och bygga broar. Jag ska bara omge mig med människor som ger mig något och inga losers över huvudtaget. Det ska vara kvalitet, precis som jag själv (enligt mig själv). Förutom det ska jag vara singel ett tag till eftersom jag mår bra av att känna mig fri. När det kommer till karriären pluggar jag ju redan och ska fortsätta med det och samtidigt ha mitt extraknäck. Jag ska lägga pengar på upplevelser och försöka göra fler resor. De som jag har i min omgivning ska bara bringa positiv energi och inspiration- vill inte ha något strul överhuvudtaget. Känner att jag växt ifrån mina vänner där hemma om sanningen ska fram... Det känns onödigt att "göra slut" men jag gör ändå gott i att inse att jag inte har något gemensamt kvar. Tiden är otroligt viktig och jag känner inte att jag vill lägga den på att underhålla något bara för att vara artig. Så är det med det.

Sen lovade jag mig själv att lägga i ännu en växel gällande det yttre och äta sunt för själen. Vill inte se sunkig ut vid 25 så därför går cigaretter, sömnlösa nätter och snabbmat helt bort. Eftersom jag älskar att träna känns inte det som en börda för mig- utmaningen blir sömnen och maten, men jag gillar ju utmaningar! Känner jag mig själv kommer jag nog fixa det. Tenderar nämligen att bli litet väl manisk när jag tar mig an något.

Slutligen lovade jag mig själv att fortsätta tänka positivt och inte lämna mitt flow jag känt i ett halvår. Tänka sig att inställningen till livet kan påverka välmåendet i den grad den faktiskt gör. Nej, hörni; ledsen att göra vissa besvikna men jag mår fan som en gudinna!

2011 är mitt år.

Tjipp.

Live your life

Idag känns det i kroppen. Känner mig orolig och litet ledsen. Förhoppningsvis går det över snart. Jag har litet svårt att ta motgångar helt enkelt...

Lev så.

Hej.

Nu är 2011 här. Välkommen! Jag känner mig till ro med mig själv, men har litet att fixa med under denna vecka. Det är avgörande saker för framtiden och alltid lika spännande att se vad jag kommer åstadkomma. Med största sannolikhet kommer jag åka till min familj under morgondagen och kommer då inte ha tid att catcha up med någon annan, så kära vänner som läser detta; vi får ses vid något annat tillfälle. Nu ska jag plugga litet.

Höörs.