GLITTER TIME!

Pass på i vårsolen!

Eller vågar vi hoppas på att våren tittar fram litet blygsamt bakom husknuten? Ja, förfan! Skål på den. Och apropå "skål" har jag helt sonika bestämt mig för att köra en specialare och gömma spritflaskan längst in i skåpet ett par månader framöver. Precis som förra året! Jag gillar att ta en paus från allt ibland. Och det här med alkohol är egentligen inte riktigt min grej om vi ska vara ärliga för en stund. Problemet med mig är att jag inte tål det. Det blir alltid några glas för mycket och så blir jag sådär larvig och börjar se dubbelt. Sen följer en olidlig ångest i dagar framöver och jag inser att jag varit pinsam. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag natten till söndagen för några veckor sedan ramlade innanför dörren halv åtta på morgonen och förstod verkligen ingenting. Det är stunder som då man skäms över sig själv och måste påminna sig om att man faktiskt inte är 18 längre! Så nu skippar vi alkoholen och gräver ner det gamla! Men tappa inte hoppet om mig för det. Jag är nämligen minst lika trevlig att ha med ut när jag inte dricker vin och annat tjafs!

Nu börjar hårdträningen för min del. Inte för att jag känner mig fet och ful, utan för att jag älskar känslan. Det där lyckoruset som alltid infinner sig både under passet och flertalet gånger under dagen. Min roll som instruktör går sakta framåt. Jag är rädd, nervös och osäker, men samtidigt älskar jag att ställa mig där också på något oförklarligt sätt. Ikväll var en sådan kväll. Kom dit med en klump i magen och var sjukt osäker på mig själv. Ville bara springa hem och slänga mig i soffan med en film, men samtidigt vet jag att ju mer passet sitter, desto mer kommer jag att njuta. Så det är bara att ta tag i det med en gång. Och vilken respons jag fick! Vilket härligt pass det blev och alla motionärer var verkligen närvarande. Jag fick femtioelva leenden, de kämpade järnet och jag såg att de tyckte om musiken. FANTASTISKT! Efter passet var det flera som kom fram och berömde mig, jag snackade lite goja med några och kände att jag gjort ett bra jobb. Så jag dansade hem med ett miljonleende på läpparna och klippte en lugg.

Nu kallar jag mig själv för lugg-Denna. En halvkort sned lugg som markerar mitt ansikte och får mig att se konstig ut. Mina utländska drag kommer fram litet mer och jag känner inte igen mig själv. Jag känner mig som någon annan. Kanske är jag en mystisk sensuell kvinna från sydliga breddgrader som kommit hit för att finna lyckan. Eller så är jag en cool rebellisk tonåring som precis upptäckt att jag vill erövra hela världen. Hur som helst så är kvinnan som stirrar tillbaka på mig i spegeln någon annan än jag.

Jag har gjort det förr och jag gör det igen. Som varje gång jag känner att jag avslutat ännu ett kapitel i mitt liv, valde jag i afton att pånytt födas med en cool lugg som bär på något underliggande; den symboliserar förändring för mig. En tuff period har nått sitt slut och jag känner mig redo att släppa det för en kommande vår fylld av inspiration, värme och välmående. Jag har klarat av mina delmål och nu har jag satt upp nya. 2012 kommer att bli ett intressant år...

Att se någon i ögonen.

Bästa läsare!

I detta nu sitter jag över en kopp te och skriver en analys för ett seminarium jag inte kunde närvara på. Det känns hårt, men det känns rättvist. Förmodligen blir detta det sista rycket jag gör nu innan jag kan återgå till mina rutiner på riktigt igen. I morgon ska jag diplomeras och förhoppningsvis få mitt kvitto i handen på att jag är en god instruktör. Så morgondagen är avgörande i många bemärkelser. Jag inser ännu en gång att jag är trött, men i takt med att solen hänger kvar allt längre på dagarna gör mig hoppfull; det ger mig energi och får mig att känna att jag lever.

I natt tänkte jag prata litet om rädsla. Rädslan att bli iaktagen av andra. Rädslan att höra sin egen röst i ett rum fyllt med okända ansikten. Något som man måste möta i perioder under studietiden, men som förmodligen ständigt kommer att slå en i ansiktet många gånger i arbetslivet. I alla fall om man valt den banan jag valt. Ända fram tills i höstas följdes jag av en period där jag avskydde detta faktum. Dessförinnan, närmare bestämt ända fram tills jag flyttade till Göteborg njöt jag av att stå och tala inför folk. Jag njöt av att bli lyssnad på, att bli betraktad, av det faktum att det förmodligen satt lika många där inne som tyckte att jag var snygg som det fanns de som tyckte att jag var småful. Jag gillade blandningen, reaktionerna som väcktes efter att jag tagit till orda.

Men så hände något. Jag började studera retorik vid universitetet och helt plötsligt tyckte jag att det var jättejobbigt att märkas. Jag ville på något vis få stanna kvar i en bubbla av anonymitet. Ville inte att folk skulle titta på mig, än mindre få ögonkontakt med någon jag inte kände. Det skrämde livet ur mig. Jag insåg plötsligt att jag inte gillar människor längre. Jag ville bara få vara för mig själv. Under kommande sex månader isolerade jag mig från min omgivning och levde i en konstruerad verklighet och onyttig mat. Innan jag visste ordet av hade jag gått upp 13 kilo. Men det klädde mig på något vis. Även om det inte var jag, så mådde jag bra av mitt nya "jag". Det var liksom vackert på något vis...

Och så kom våren. Det gjordes reklam på gymmet om att de sökte nya "stjärnor" till alla möjliga träningsformer. Jag blev alldeles till mig av det. Ville prova. Jag ville bli social igen och hitta tillbaka till min känsla av självklarhet och det naturliga lugnet som alltid infunnit sig när jag tagit till orda. Så jag anmälde mitt intresse. När uttagningarna började blev jag osäker igen. Varför gjorde jag det här? Vem utsätter sig medvetet för sina rädslor egentligen?

Jag fick beskedet under sommaren att jag var en av de fem som de ville ha. Beskedet kom lägligt. Jag blev triggad av det och såg fram emot hösten och alla utbildningar som skulle följa. Men redan under steg 1 utbildningen som varade i fyra dagar kom kallduschen. I en övning skulle vi under en viss tid se alla kursmedlemmarna i ögonen (vi var 30 stycken från olika delar av landet). Situationen var så påtaglig att jag greps av panik. Där och då ville jag bara springa ut ur rummet, packa min väska och åka hem. Känslan av att se okända människor i ögonen och hålla kvar blicken så pass länge att man nästan kunde avläsa känslor hos den andra var ett av de obehagligaste ögonblicken i mitt liv. När kursen var avslutad var jag mentalt utsjasad efter alla utmaningar jag ställts inför och började undra om jag tagit mitt vatten över huvudet.

I december åkte vi på en tre-dagars utbildning i Stockholm. Kalldusch nummer två kom som ett paket på posten när vi blev inspelade var och en för sig. I en stor grupp fick vi senare titta på allas insatser och den situationen var också obehaglig även om den inte går att jämföra med ögonkontaktsmomentet.

Men med distans till allt, när allt har lyckats lägga sig inser jag att något stort har hänt med mig. Obehagskänslorna är bortblåsta och det positiva ruset som infinner sig är åter tillbaka. Jag känner fortfarande att ögonkontakt är något jag kan utveckla ytterligare, men nu vågar jag hålla kvar blicken på ett annat sätt. Det är okej att låta andra se i mina ögon om jag är glad, ledsen, arg eller tom. Och det är lika okej att se det i andras ögon. Resan jag gjort med Friskis & Svettis under hösten har öppnat mina sinnen, tagit mig ännu ett trappsteg upp i min personliga utveckling och fått mig om än ännu mer bekväm i mig själv.

Jag inser att jag slösat bort tid på att i samtal med andra, istället studera döda ting. Jag har fokuserat blicken på väggen, på möbler, på okända ryggtavlor; ja allt förutom personens ögon och mimiker. Kanske är jag självupptagen eller så är jag till viss del osäker. Men det har blivit bättre. I morgon ska jag stå inför 30 personer som jag inte känner och bjuda på mig själv och det jag lärt mig. Jag kommer att få ögonkontakt med folk jag aldrig pratat med. Stundtals kommer jag att bli rädd, men då kommer jag påminna mig själv om hur långt jag kommit. Att det inte är farligt att stå inför en grupp människor. Att det jag gör är bra. Att jag är bra. Och då kommer allt att falla på plats.

Anledningen till varför jag står där och varför just jag ska stå där kommer att bli så självklar. Längst fram kommer min allra närmaste väninna stå och heja på mig. Hon kommer att tillsammans med min "fadder" att närvara som en påminnelse på att jag kan och att allt slit kommer att ge utdelning. Det ger mig hopp. Och jag vet att av de fem personer som blivit uttagna så är jag en av de som bär på ett syfte, en historia, något underliggande som gör att jag från början ens sökte. Vi gjorde det här för att få ett kvitto på något vi tidigare saknat.

Vad är dina svagheter? Vågar du titta folk i ögonen? Varför är det så jobbigt att komma någon så nära utan att ens behöva sätta ord på det?

Du kan väl fundera på det...

Nu ska jag återgå till analysen, men håll tummarna för mig i morgon. Detta erkännande skulle betyda så mycket för mig.

Allt gott!

/Denise

Och det ska du ha jävligt klart för dig!.

Kära Örebroare!

Låt oss talas vid bakom lyckta dörrar. Under en period svävade jag iväg här inne med inlägg på alla möjliga språk (nåja, turkiska och engelska). Kanske trodde jag att jag var märkvärdig. Eller så ville jag bara testa mina gränser. Men nu ska vi snacka svenska igen! Vi lever nämligen i Sverige och här pratar man svenska, ellerhur?

Hur som haver; jag är inne i en period där jag inser att jag varit konstant i farten sen jag satte mina stilettklackar på svensk mark i augusti. Sådär solbränd och snygg som bara jag kan vara efter två stekheta månader nere i Turkiet. Men tiden gick och solbrännan försvann. Jag blev stressad och kände mig stundtals i upplösningstillstånd. Ville bara sova bort hösten och vakna upp i februari igen, redo att visa vart skåpet ska stå. Nu är det februari månad och jag inser att mina deadlines i mångt och mycket gått i land. Så nu förtjänar jag att knäppa upp byxknappen på mina jeans, luta mig tillbaka och fyra av ett miljonleende för mina eminenta insatser.

Igår när jag stod och diskade såg jag min spegelbild genom mikron och påmindes om att jag var vacker. Att jag duger som jag är. Att jag är dum i huvudet om jag tror att mitt värde enbart kan mätas genom lyckade insatser. Jag blev återigen påmind om att jag är bra oavsett. Den känslan är så skön. Så jag sket i disken, gick och sminkade mig och hoppade i den lilla svarta, hällde upp ett glas vitt och låtsades att jag var på fest.

Livet för mig känns väldigt värt och oavsett tuffa perioder under hösten har jag aldrig tvivlat på mitt största delmål inom den närmsta tiden. Jag är så nära nu. Allt det jag vill ha ska bli mitt. Jag anser mig själv ha rätten att kräva saker av livet och det börjar ge utdelning. Den känslan är också häftig. Att kunna titta tillbaka och veta att man gjort det man velat, att man inte lyssnar på andra utan följer sin egen intuition. Att ingen kan eller får komma i vägen. Det är tamejfan så ballt att jag vill skriva en fantasilös bok om det.

I dialogen med mig själv över en kopp kaffe talade jag litet om självkänsla. Log litet åt tonårens dumhet, tänkte tillbaka på osäkerheten och fixeringen vid vikt och utseende, om vad andra ska tycka. Och insåg att jag har blivit säker på vem jag är och vad jag representerar. Såhär är jag och såhär ser jag ut. Nu kan jag ha sex med lampan tänd, jag kan klämma mig in i ett par jeans utan att oroa mig för om jag ser tjock ut, jag kan ställa mig upp och säga vad jag tycker. Jag vågar för att jag kan. Här är jag, med mina fel och brister och jag ska ha och göra en jävla massa saker innan jag begravs i en rosa likkista. För det är min rätt. Och människor som försöker göra mig illa ska inte vara en del av mitt liv utan här finns bara plats för de som värdesätter mig och vill mig väl. Med mina fördelar och nackdelar kommer jag fortsätta mot mina mål i rak kurs och tids nog kommer jag att få allt det jag vill ha.

Och vissa gillar det, andra gillar det inte. Min attityd alltså. Mitt sätt att komma in och bara vara jag. Vissa tycker att jag är rolig, medan andra tycker att jag är vidrig. Och så kan det vara. Jag gillar inte er heller. Sossefasoner är inget för mig, men jag respekterar er existens.

Men här är jag. Och det ska du ha jävligt klart för dig!