Låt oss talas vid bakom lyckta dörrar. Under en period svävade jag iväg här inne med inlägg på alla möjliga språk (nåja, turkiska och engelska). Kanske trodde jag att jag var märkvärdig. Eller så ville jag bara testa mina gränser. Men nu ska vi snacka svenska igen! Vi lever nämligen i Sverige och här pratar man svenska, ellerhur?
Hur som haver; jag är inne i en period där jag inser att jag varit konstant i farten sen jag satte mina stilettklackar på svensk mark i augusti. Sådär solbränd och snygg som bara jag kan vara efter två stekheta månader nere i Turkiet. Men tiden gick och solbrännan försvann. Jag blev stressad och kände mig stundtals i upplösningstillstånd. Ville bara sova bort hösten och vakna upp i februari igen, redo att visa vart skåpet ska stå. Nu är det februari månad och jag inser att mina deadlines i mångt och mycket gått i land. Så nu förtjänar jag att knäppa upp byxknappen på mina jeans, luta mig tillbaka och fyra av ett miljonleende för mina eminenta insatser.
Igår när jag stod och diskade såg jag min spegelbild genom mikron och påmindes om att jag var vacker. Att jag duger som jag är. Att jag är dum i huvudet om jag tror att mitt värde enbart kan mätas genom lyckade insatser. Jag blev återigen påmind om att jag är bra oavsett. Den känslan är så skön. Så jag sket i disken, gick och sminkade mig och hoppade i den lilla svarta, hällde upp ett glas vitt och låtsades att jag var på fest.
Livet för mig känns väldigt värt och oavsett tuffa perioder under hösten har jag aldrig tvivlat på mitt största delmål inom den närmsta tiden. Jag är så nära nu. Allt det jag vill ha ska bli mitt. Jag anser mig själv ha rätten att kräva saker av livet och det börjar ge utdelning. Den känslan är också häftig. Att kunna titta tillbaka och veta att man gjort det man velat, att man inte lyssnar på andra utan följer sin egen intuition. Att ingen kan eller får komma i vägen. Det är tamejfan så ballt att jag vill skriva en fantasilös bok om det.
I dialogen med mig själv över en kopp kaffe talade jag litet om självkänsla. Log litet åt tonårens dumhet, tänkte tillbaka på osäkerheten och fixeringen vid vikt och utseende, om vad andra ska tycka. Och insåg att jag har blivit säker på vem jag är och vad jag representerar. Såhär är jag och såhär ser jag ut. Nu kan jag ha sex med lampan tänd, jag kan klämma mig in i ett par jeans utan att oroa mig för om jag ser tjock ut, jag kan ställa mig upp och säga vad jag tycker. Jag vågar för att jag kan. Här är jag, med mina fel och brister och jag ska ha och göra en jävla massa saker innan jag begravs i en rosa likkista. För det är min rätt. Och människor som försöker göra mig illa ska inte vara en del av mitt liv utan här finns bara plats för de som värdesätter mig och vill mig väl. Med mina fördelar och nackdelar kommer jag fortsätta mot mina mål i rak kurs och tids nog kommer jag att få allt det jag vill ha.
Och vissa gillar det, andra gillar det inte. Min attityd alltså. Mitt sätt att komma in och bara vara jag. Vissa tycker att jag är rolig, medan andra tycker att jag är vidrig. Och så kan det vara. Jag gillar inte er heller. Sossefasoner är inget för mig, men jag respekterar er existens.
Men här är jag. Och det ska du ha jävligt klart för dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar