I detta nu sitter jag över en kopp te och skriver en analys för ett seminarium jag inte kunde närvara på. Det känns hårt, men det känns rättvist. Förmodligen blir detta det sista rycket jag gör nu innan jag kan återgå till mina rutiner på riktigt igen. I morgon ska jag diplomeras och förhoppningsvis få mitt kvitto i handen på att jag är en god instruktör. Så morgondagen är avgörande i många bemärkelser. Jag inser ännu en gång att jag är trött, men i takt med att solen hänger kvar allt längre på dagarna gör mig hoppfull; det ger mig energi och får mig att känna att jag lever.
I natt tänkte jag prata litet om rädsla. Rädslan att bli iaktagen av andra. Rädslan att höra sin egen röst i ett rum fyllt med okända ansikten. Något som man måste möta i perioder under studietiden, men som förmodligen ständigt kommer att slå en i ansiktet många gånger i arbetslivet. I alla fall om man valt den banan jag valt. Ända fram tills i höstas följdes jag av en period där jag avskydde detta faktum. Dessförinnan, närmare bestämt ända fram tills jag flyttade till Göteborg njöt jag av att stå och tala inför folk. Jag njöt av att bli lyssnad på, att bli betraktad, av det faktum att det förmodligen satt lika många där inne som tyckte att jag var snygg som det fanns de som tyckte att jag var småful. Jag gillade blandningen, reaktionerna som väcktes efter att jag tagit till orda.
Men så hände något. Jag började studera retorik vid universitetet och helt plötsligt tyckte jag att det var jättejobbigt att märkas. Jag ville på något vis få stanna kvar i en bubbla av anonymitet. Ville inte att folk skulle titta på mig, än mindre få ögonkontakt med någon jag inte kände. Det skrämde livet ur mig. Jag insåg plötsligt att jag inte gillar människor längre. Jag ville bara få vara för mig själv. Under kommande sex månader isolerade jag mig från min omgivning och levde i en konstruerad verklighet och onyttig mat. Innan jag visste ordet av hade jag gått upp 13 kilo. Men det klädde mig på något vis. Även om det inte var jag, så mådde jag bra av mitt nya "jag". Det var liksom vackert på något vis...
Och så kom våren. Det gjordes reklam på gymmet om att de sökte nya "stjärnor" till alla möjliga träningsformer. Jag blev alldeles till mig av det. Ville prova. Jag ville bli social igen och hitta tillbaka till min känsla av självklarhet och det naturliga lugnet som alltid infunnit sig när jag tagit till orda. Så jag anmälde mitt intresse. När uttagningarna började blev jag osäker igen. Varför gjorde jag det här? Vem utsätter sig medvetet för sina rädslor egentligen?
Jag fick beskedet under sommaren att jag var en av de fem som de ville ha. Beskedet kom lägligt. Jag blev triggad av det och såg fram emot hösten och alla utbildningar som skulle följa. Men redan under steg 1 utbildningen som varade i fyra dagar kom kallduschen. I en övning skulle vi under en viss tid se alla kursmedlemmarna i ögonen (vi var 30 stycken från olika delar av landet). Situationen var så påtaglig att jag greps av panik. Där och då ville jag bara springa ut ur rummet, packa min väska och åka hem. Känslan av att se okända människor i ögonen och hålla kvar blicken så pass länge att man nästan kunde avläsa känslor hos den andra var ett av de obehagligaste ögonblicken i mitt liv. När kursen var avslutad var jag mentalt utsjasad efter alla utmaningar jag ställts inför och började undra om jag tagit mitt vatten över huvudet.
I december åkte vi på en tre-dagars utbildning i Stockholm. Kalldusch nummer två kom som ett paket på posten när vi blev inspelade var och en för sig. I en stor grupp fick vi senare titta på allas insatser och den situationen var också obehaglig även om den inte går att jämföra med ögonkontaktsmomentet.
Men med distans till allt, när allt har lyckats lägga sig inser jag att något stort har hänt med mig. Obehagskänslorna är bortblåsta och det positiva ruset som infinner sig är åter tillbaka. Jag känner fortfarande att ögonkontakt är något jag kan utveckla ytterligare, men nu vågar jag hålla kvar blicken på ett annat sätt. Det är okej att låta andra se i mina ögon om jag är glad, ledsen, arg eller tom. Och det är lika okej att se det i andras ögon. Resan jag gjort med Friskis & Svettis under hösten har öppnat mina sinnen, tagit mig ännu ett trappsteg upp i min personliga utveckling och fått mig om än ännu mer bekväm i mig själv.
Jag inser att jag slösat bort tid på att i samtal med andra, istället studera döda ting. Jag har fokuserat blicken på väggen, på möbler, på okända ryggtavlor; ja allt förutom personens ögon och mimiker. Kanske är jag självupptagen eller så är jag till viss del osäker. Men det har blivit bättre. I morgon ska jag stå inför 30 personer som jag inte känner och bjuda på mig själv och det jag lärt mig. Jag kommer att få ögonkontakt med folk jag aldrig pratat med. Stundtals kommer jag att bli rädd, men då kommer jag påminna mig själv om hur långt jag kommit. Att det inte är farligt att stå inför en grupp människor. Att det jag gör är bra. Att jag är bra. Och då kommer allt att falla på plats.
Anledningen till varför jag står där och varför just jag ska stå där kommer att bli så självklar. Längst fram kommer min allra närmaste väninna stå och heja på mig. Hon kommer att tillsammans med min "fadder" att närvara som en påminnelse på att jag kan och att allt slit kommer att ge utdelning. Det ger mig hopp. Och jag vet att av de fem personer som blivit uttagna så är jag en av de som bär på ett syfte, en historia, något underliggande som gör att jag från början ens sökte. Vi gjorde det här för att få ett kvitto på något vi tidigare saknat.
Vad är dina svagheter? Vågar du titta folk i ögonen? Varför är det så jobbigt att komma någon så nära utan att ens behöva sätta ord på det?
Du kan väl fundera på det...
Nu ska jag återgå till analysen, men håll tummarna för mig i morgon. Detta erkännande skulle betyda så mycket för mig.
Allt gott!
/Denise
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar