Vi har pratat om det förr, men ni vet ju hur jag är: ibland stänger jag in mig i mitt lilla krypin, låser dörren och förseglar den ytterligare med ett hänglås. Sen funderar jag mest. Inte för att jag är olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Det är så konstigt, men jag kommer på mig själv med att lära känna nya sidor av mig själv hela tiden. Det jag en gång fann lycka i tillfredsställer mig inte längre. Den senaste insikten jag nått kom som en käftsmäll från ingenstans. Jag vaknade upp en morgon och kände mig annorlunda. Kan det verkligen vara så eller är det bara något som kom i stundens välbehag? Ni vet när allt går bra och man intalar sig själv att man älskar att vara i sin egen kropp. En känsla av vällust som infinner sig när man levererar, men som försvinner så fort det kommer en motgång.
Jag bestämde mig för att ge det lite tid. Nu har det gått ett par månader sedan den känslan infann sig och jag har upplevt både medvind och motvind av den värre sorten, men känslan försvann inte trots allt som hänt på väldigt kort tid. Idag bestämde jag mig för att känslan är här för att stanna. Jag grät lite. Gråter då och då. Inte för att jag olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Och så insåg jag att det är såhär jag känner; jag känner att jag har en sällsynt sort av respekt för mig själv. Att jag i min helhet är väldigt värdefull. Kanske inte för dig, kanske inte för de. Men för mig. Att jag duger med såväl flottigt hår som svall. Att jag inte tappar värde även om jag klantar mig. Att jag, så länge jag inte vill någon något illa eller medvetet sårar någon aldrig ska tvivla på mina val. Att jag klarar mig själv genom livet och att jag är för värdefull för att låta vemsomhelst vara nära. Att jag har rätten att välja.
Så mycket kärlek. Med åren inser jag värdet av en familj. Att jag vill på grund av all min kärlek ge min familj lika mycket tillbaka. Inte för att jag måste. Jag vill.
Vänner. Så få, men så utvalda. Av mig. Och de har valt mig. Vi har valt varandra. Så mycket kärlek. Så mycket välvilja. Viljan att visa hur mycket de betyder. Inte för att jag måste. Jag vill.
Glädje. Att kunna känna glädje för mina nära, som om det vore min egen lycka. Att dela deras sorg. Att när de gråter, gråta ännu mer. Att när de blöder få plåstra om deras sår och läka tillsammans. Inte för att jag måste. Jag vill. Jag älskar att ha er i mitt liv.
Acceptans. Jag har accepterat tystnaden. Av de som jag gjort slut med. Vissa har gått för att jag har bett dom att gå. Vissa har gått för att jag svarat med tystnad och kyla. Men det finns också de som har gjort slut med mig. Och vissa har hjälpt mig att göra slut med de när jag inte vågat. Jag ångrar inget. Jag tillåter mig att sakna ibland. Men det stannar där. Tiden går framåt, aldrig bakåt. Jag måste följa tiden. Tack för att ni kom. Tack för att ni gick. Tack för allt jag lärt mig.
Jag skriver ikväll för att jag vill sätta ord. Inte för att jag är olycklig eller för att jag sitter i klistret och känner mig hopplös. Jag överlägger med mig själv. Det är så skönt att skriva ikväll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar