Vill slå ett slag för essän som genre!

Idag mina vänner ska vi inte tala om mig. Nej, inte ens lite grann. Idag ska vi tala kring ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen skrivandets olika konster. Jag har fokuserat denna blogg väldigt mycket på mig själv de senaste åren, men nu kommer jag börja med att alltmer rikta ljuset mot ämnen som är såväl dagsaktuella som historiskt intressanta. Mina hjärtefrågor är framförallt media i stort och språk. Förhoppningsvis kanske ni lär er något nytt eller så lämnar jag utrymme för diskussion. Hursomhelst. Idag ska vi prata om essäistiken som för mig har en viktig plats i val av genre när jag producerar text för såväl tidningar som för privat bruk. Håll till godo, här kommer den.

Essän som genre- en ytterst betydelsefull konstart i dagens och morgondagens medieklimat

Essäistikens fader Michel de Montaigne hade förmodligen blivit mäkta stolt över essäns starka ställning i dagens teknologiska samhälle. Faktum är att den är bland de viktigaste genrerna i nutidens alltmer kommersialiserade och teknologiska landskap.

Först och främst hoppas jag att vi alla är överens om att essäistiken är en konstform som välkomnar det subjektiva om än ännu litet mer än många andra genrer. Kopplar vi detta faktum till situationen som råder i dagens digitaliserade och kommersialiserade medielandskap torde ovanstående rubrik förefalla sig verka både som ett konstaterande, men också som en uppmaning till att fortsätta värna om essän som genre.

Man är idag relativt överens om att essän föddes på slutet av 1500-talet när Michel de Montaigne samlade sina texter i alster som han döpte till ”Les essais”. Ambitionen var att visa att ingen av hans texter ger några universella svar utan de har författats helt utefter subjektiva åsikter och erfarenheter. – I Montaignes ögon var Plutarchos den författare som allra bäst kunde förena konst med natur och vetande med omdöme, alltså det som nu anses typiskt för essäistik, sammanfattar essäisten Nina Burton som skriver för Svenska Dagbladet.

Idag behöver vi inte låsa in oss nere i arkivet på stadsbiblioteket och gräva i tonvis med avhandlingar för att notera de facto att nyhetsindustrin idag ger allt mindre utrymme för djupdykningar. Nyheter ska vara korta, koncisa och svepande. Den nya flugan under 2000-talet har blivit att slå ihop kultur med nöje och textutrymmet har stramats åt rejält. Att kulturjournalistikens ställning överhuvudtaget ifrågasätts är inget annat än ögonbrynshöjande. Eftersom att essän som form utgör en del av kulturjournalistiken känns det angeläget att synliggöra att det förekommer diskussioner gällande kulturjournalistikens nyttovärde. Självfallet är det högst angeläget och livsviktigt för demokratin och yttrandefriheten att kulturjournalistiken får ett stort utrymme för att kunna djupdyka i det som inte nyhetsjournalistiken har tid eller utrymme för att kunna göra. Om än viktigare är kulturjournalistikens genrer för att kunna kritisera, bilda och tillfredsställa behovet av nöje hos samhället – Essäns betydelse borde öka i takt med att den djupgående kritikens utrymme minskar i dagspressen, skriver Therese Eriksson i sin essä för Helsingborgs Dagblad.

Med andra ord är essäns tid idag och imorgon. Det som gör att essän är mer välkomnande än någonsin torde vara att genren i sig är lite ”laid back” och att den i viss mån kan uppfattas som flummig. Den kan i princip handla om vad som helst och skrivas ungefär hur som helst. Det viktiga är inte att briljera med vetenskap, snarare är det stilistiken som upphetsar om än litet mer.

En essä är både en form av medvetet tänkande och en strävan efter kunskap samtidigt som den välkomnar fantasins gränslöshet med öppna armar. Det är med andra ord ett betydligt friare sätt att åskådliggöra kunskaper jämfört med en rapport. Det typiska och i många fall det svåraste torde vara att framställa kunskaperna i ämnet samtidigt som ett resonemang ska föras på ett sätt som både kan kategoriseras som konst, men som också ska trollbinda läsaren.  Här finns givetvis en uppsjö av handböcker till skribentens förfogande.

Förståeligt är om man kan känna en viss förvirring när man läser en text som å ena sidan liknar en essä, å andra sidan liknar en debattartikel. Som tidigare nämnt behöver inte all form av fakta presenteras, men desto mer typiskt för essän är att man inte ens behöver vara säker på sin analys eller sin slutsats. Vad är då poängen med att överhuvudtaget skriva en essä kan man fråga sig. I mitt tycke är essäns största förtjänster som genre det faktum att den faktiskt tillåter författaren att sväva iväg i olika resonemang; att formen tillåter att synliggöra ”å ena sidan å andra sidan” utan att för den sakens skull tvinga författaren till att nödvändigtvis ha en fast ståndpunkt.

För att vända ljuset till diskussionen om det egna jagets utrymme i en essä, skulle jag tro att det inte är särskilt ovanligt att många tar på sig de retoriska glasögonen. Har essäisten ett starkt ethos, det vill säga om essäisten är känd eller erkänd för tidigare verk kan denna tolkas ha en större grad av tolerans för att låta jaget genomsyra texten jämfört med en okänd essäist. Personligen tycker jag att vi kan lämna pekpinnen åt sidan när det kommer till denna genre och låta de lösa tyglarna få vara ett signum även i denna avvägning.

När man använder jag hänvisar texten plötsligt till en människokropp och ett medvetande. Till skillnad från den, det och till och med han,hon ger jaget texten en närvaro som är svår att uppfatta i de flesta genrer. Jaget kan påverka texten på flera sätt, men framförallt skulle jag vilja påstå att avståndet mellan det som talas om och den som talar minskar markant. Essän som genre kan väljas att ses som ett rum för de som tycker att uttrycket ”kill your darlings” går emot deras etiska och moraliska ståndpunkter eller som en ypperlig plattform att skapa konst av ord tillsammans med aktuella frågor, utan att någon kräver uppbackning av referenser för att köpa ditt resonemang. Det beror på hur man vill se på det.

Det som går att konstatera är att essän som genre är ytterst angelägen idag och med stor sannolikhet imorgon också. Därför att vi idag är omringade av nyheter och text som sveper förbi i ett rasande tempo. Texter som skrivits under tidspress och i ett klimat där nyheter aldrig sover, där teknologin gör det möjligt och krävbart att hela tiden rapportera det senaste kort och snabbt.  Därför behöver vi emellanåt ta del av en text som kanske legat på bordet i dagar eller veckor, där författaren suttit och kliat sig i huvudet över en kopp kaffe. Kanske har denna suddat ut och skrivit om; jämfört olika adjektiv med varandra och bestämt sig för att sova på saken. Helt enkelt för att vi i olika grad behöver ta del av texter som är skrivna med en stilistik som andra former inte tillåter och som bjuder in läsaren till att begrunda såväl elegansen av meningskonstruktioner som de reflektioner som åskådliggörs. Essän är bland de få former som tillåter att man inte publicerar doktorsavhandlingar av källor för att styrka sitt resonemang.

Här kan man skriva om i princip vadsomhelst, helt utan storslagna referenser. Och folk är coola med det..

/Denise Lindqivst