fredag 30 april 2010

Alla ska veta var de hör hemma!















<--- Älskling, i kväll vill jag vara överst ;)



Vet ni vad jag stör mig på? Alltså verkligen stör mig på till den grad att jag skulle kunna hoppa sönder ett huvud emot en trottoarkant och sen gå och köpa en glass?

Okej, jag säger det rakt ut. Grabbs som får tjejer att känna sig som ett stycke. Och tjejer som finner sig i det. Men framför allt stör jag mig på grabbsen. Alltså, vad tror dom? Att vi inte pissar på dom lika mycket tillbaka? För det gör vi. Eller i alla fall jag. Och i skrivande stund är jag på det humöret. Det blir lite Grynet "ta ingen skit" inlägg över detta, men jag måste få detta sagt innan jag börjar klättra på mina väggar.

Killar är i regel ganska enkla eller hur? Vilket innebär att vi kvinnor framstår som komplicerade. Och det är vi också. Men det finns en falang av kvinnofolket som kan kategoriseras som det jag kallar "sättapågeentjugaskickahem". Ni vet typen som inte har någon självrespekt, som springer så fort han ringer på fyllan och vill ha ett hål att doppa aset i, som finner sig i att dela honom med femton andra, som gråter sig till sömns om nätterna av förtvivlan och undrar varför han inte vill ha ett förhållande...

SLUTA MED DET!!!!! Ärligt talat. Jag kan knappt prata med mina tjejkompisar längre då de fortfarande är kvar där vi alla en gång börjat. Det vill säga i det stadiet där vi känner för mycket. Där vi tänker för mycket. Och så får vi ont i magen och blir besatta. Sen börjar vi banta och går på krogen varje helg för att "hålla koll", när vi egentligen inte ens är sugna. Och vad får vi för det? Absolut INGENTING. Förutom att vi blir förnedrade, skrattade åt, och kanske det allra värsta, att folk tycker synd om oss! Jo men det är faktiskt sant. Folk gör det. Du vet, jag kan befinna mig i en miljö där jag vet att tjejen är upp över öronen förälskad i killen som står i baren och bjuder en annan brud på drinkar (detta är kvällens fångst, han har förmodligen stått och filat på geväret, det vill säga hans minimala pojksnopp, hela förmiddagen).

Ett spontant scenario som uppenbaras framför mina ögon är ett gäng kåta rosa skjort-grabbar med långt hår och Mc'donald's M i pannan, som står inburade i en hage och laddar för att grindarna ska öppnas. Ni vet, de står och frustar och slänger med håret likt en epilleptiker medan de tar sig på könet och scannar av området efter det saftigaste köttet att sätta tänderna i. Och utanför går tjejerna med blommor i sitt hår iklädda små korta klänningar med en picknikkorg på armen där det ligger kondomer. Jo för ikväll ska det liggas ja! Jo, jo! Men först måste vi få vår dos av falsk romantik, annars blir det inget. Du vet, det ska drickas vin, tjejen ska prata om sina visioner och drömmar, medan killen inget hellre vill än att ta av sig strumporna, stoppa dom i munnen på henne och slakta henne för kung och fosterland!

Vi vet ju allt det här. Men hur kommer det sig att så många ändå sitter över lunchen med väninnan och beklagar sig för att han bara ringer när han är full? När jag ofrivilligt hör sådana samtal vill jag bara gå fram till sällskapet och väsa "din dumma kossa, så går det när man delar ut glasspinnar gratis till höger och till vänster. Då vill ingen köpa glassbilen! Shises woman, du borde läsa marknadsföring, det hör ju jag det!". Men jag håller käften. Därför att dela med sig av sin egen teknik till en labil tjejpolare som tänker begå självmord vilken dag som helst, är lika förödande som att försöka lära Linda Rosing att sova på mage. Det vill säga dömt att misslyckas...

Men jag då? Är jag så jävla käck och medveten som jag framställer mig själv? OH JA! Alltså, om vi säger såhär; det var längesen jag lät någon rucka på min självrespekt eller få mig att känna mig utnyttjad. Med risk för att låta som en narcissist så vill jag påstå att jag har blivit för medveten om vem jag är, vilket i sin tur innebär att jag anser mig kunna handplocka ur den bättre fruktskålen medan ni andra får nöja er med ruttna bananer. Och det har jag mig själv att tacka för. Och den som får privilegiet att omge sig med min närhet är under granskning och prövning tills dess att jag känner den ljuva eftersmaken och vågar släppa på spacet. För space, det vill säga distans i detta sammanhang, är nog ganska viktigt för den psykiska hälsan när det kommer till relationer. Känns rätt gött att veta hur mycket tid man spar genom att skita fris bee's medan det finns folk som går och grubblar dagarna i ända! Och ja, i början var det inte medfött, men nu faller det sig naturligt. Halleluja, amen.

Sist men inte minst (för jag märker att jag är på väg att skriva en best seller i den ultimata handboken för överlevnad): fler kvinnor borde utnyttja sin hjärna och omvandla självömkan till något jag så fint benämnt "en kvinnas list". Tro mig, den funkar hela tiden. Även om den inte nödvändigtvis behöver skada killen så gynnar den oss.

Snälla, rara flickebarn där ute! Om ni någon gång läser detta så tro för faaan på var enda ord jag säger och det allra viktigaste; GÖR SOM JAG SÄGER!!!!

Don't let them get you, Jonas!

torsdag 29 april 2010

Jag brukar älska dig i smyg

Jag sitter på min säng med benen i kors och laddar mentalt inför morgondagens sista ryck i gamla lyan. Jag ska nämligen flyttstäda. Städa bort alla spår från mig och städa bort alla minnen jag hunnit skapa där. Mestadels har det varit kärlek, men på slutet var det mycket ångest och tårar. Den där lägenheten kommer att vara speciell för mig och jag är övertygad om att jag stundtals kommer att tänka på den. Jag minns tillbaka till första kvällen, när jag låg i soffan omringad av mina flyttlådor och undrade hur mitt liv skulle se ut om ett år. Snart har det gått ett år och fan vad bra det blev då! Men där och då kände jag inte en käft och det var med skräckblandad förtjusning som jag faktiskt insåg att jag hade flyttat långt, långt bort. Sen ringde jag Malin, min närmaste och grät som en stucken gris. Sa att jag var rädd för att misslyckas, rädd för att jag valt fel stad. Rädd för att komma hem med svansen mellan benen igen och erkänna mig besegrad av alla som inte trodde att jag skulle fixa detta. Sen gick jag och köpte en pizza, satte mig på balkongen, tände en cigg och sänkte solnedgången.

Därifrån kära vänner hände en del saker längs vägen. Jag blev kär. Så jävla kär. Och sen blev jag rövknullad och kastad i soporna. Och sen lovade jag mig själv att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Vi håller tummarna för det.

Jag hatar dig...

onsdag 28 april 2010

Sex med en främmande kille

Jag är på väg in i en kreativ dimma, en period som kantas av sex, alkohol och cigaretter. Typ. Men om vi ska vara allvarliga för en stund så vill jag inget hellre än att ta på mig mina vita Converse. gå ut i regnet och dra dem längs lervällingen som råder utanför mitt fönster, i min Håkan-hatt. Sen vill jag att solen ska titta fram så jag kan gå och köpa mig en gitarr och ett paket Marlboro. Därefter vill jag sätta mig vid vattnet och dra fingrarna längs gitarrsträngarna och skapa musik.

Problemet är dock att jag inte har en gitarr. Men jag har ett par vita Converse. Så om vi skiter i gitarren, gör om ovanstående men i stället styr stegen emot Ritz uteservering och torkar rent skorna på en rosa skjort-killes sviiiindyra Filippa K-skjorta som kostade ungefär huuuuur mycket som helst? Tänk vad förvånad han skulle bli...

Vi säger så, så länge.
Woop woop!

Handlar om obesvarad kärlek

Hej.
Eller vänta nu, har vi setts förr? Klart vi har. Vi har ju mer eller mindre varit i dialog med varandra från och till under fyra års tid. Fast på mina villkor. Därför ibland har jag hatat tanken på att dela med mig av min sårbarhet till er. Denna Lee som har kommit att bli mitt alterego har i många avseenden varit bra, speciellt vid tillfällen då jag varit bitter och övervägt att stoppa händerna i köttkvarnen. Då har hon kunnat avlett er uppmärksamhet till något så ytligt som "dagens fantasilösa outfit" eller "kvällens o.n.s.". Exakt så har jag manipulerat er läsare. Och exakt längs den vägen tänker jag fortsätta. Ni vet sen tidigare att jag är en frispråkig kvinna och har fått mycket ris och ros för det. Arga mail, samtal och syrliga kommentarer från både kända och okända ansikten har under årens lopp konfronterat, ifrågasatt, hissat eller dissat mig, så därför tänker jag förtydliga detta en gång för alla; det här är mitt forum. Vill jag skriva om snoppar och vaginor, dra obscena paralleller mellan livet och människan som får känsliga läsare att sätta morgonkaffet i halsen, så gör jag det. Passar det inte så kan man exempelvis läsa andra genialiska bloggar som förtjänar att ta emot ett Pulitzerpris, t.ex. www.kanal5.se/lindarosing. Sen ska ni veta det, mina kaffebönor att ni är JÄVLIGT välkomna tillbaka in i värmen! Låt oss fortsätta där vi slutade. Men vi gör det på mitt vis, va?

Bloggintresserade