Drama, drama, drama

Alltzoo... Att allt lyckas hända mig är ganska underförstått så jag skippar försvarstalet och går direkt på nyheterna; jag är nere i Turkiet nu! Om inte hel så ren. Håll i er.

Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...

Hur som haver, det var kul att åka ambulans till flygplatsen, och om än ännu trevligare att genomgå massa tester och få veta att mitt blodtryck var lågt och att jag förmodligen svimmat på grund av stress följt av ett för högt lufttryck. När jag väl satt på en buss till den flygplats jag skulle befinna mig på kunde jag inte låta bli att garva åt mig, åt mitt liv och hur jävla meningslöst allt har varit så länge. Jag tror personligen att detta hände för att jag varit under stor påfrestning under så lång tid utan riktiga rutiner och en osund livsstil. Och inte helt oväntat tyckte jag otroligt synd om mig själv, såklart.

Men hur som haver, here I am baby. Och nu väntar en sommar av lugn och positiv energi som jag girigt ska roffa åt mig av från alla håll och kanter- allt för att lyfta mig själv ur den skit jag befunnit mig i. Igår låg jag på stranden, nästan ensam och bara var. I dag sprang jag längs havet och sänkte solnedgången på en klippa omringad av tystnad. Det var magiskt. Och det var då poeten i mig kom fram igen. Där och då önskade jag att jag hade haft en gitarr. Men i brist på det så lät jag även denna onsdag passera längs horisonten i tystnad.

Jag reste mig upp och vandrade hemåt, tyst och fundersam...

Pappa

Nu tänkte jag skriva om något som jag inte velat prata om på länge. Något hemskt som påverkat mig mer än vad jag trott. Något som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

För inte så längesen fick pappa en hjärtinfarkt. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Det var tidigt på söndagseftermiddagen som min telefon ringde och morbror berättade att de var på väg i ambulans upp till Uppsala. Egentligen kände jag inget speciellt. Fick den där kalla känslan i magen och konstaterade att pappa blivit sjuk, men inget mer. När vi lagt på åkte jag hemåt och längs vägen försökte jag provocera fram känslor, men jag var låst. Jag låste upp dörren till lägenheten, gick in och satte mig på stolen. Sen blev jag sittandes där i flera timmar. Flera tankar uppenbarades framför mina ögon. Så ringde mamma. Hon grät okontrollerat tills hon inte kunde få fram några ord och la på. Då sköljde allt över mig.

Jag blev arg, ledsen, rädd och frustrerad på en och samma gång. Kände mig vidrig som satt kvar i Göteborg medan pappa låg på intensiven i Uppsala. Kände mig än en gång som en dålig dotter, otillräcklig och en riktig besvikelse i många avseenden. Vi blev alla påminda om att vi tar livet för givet i många avseenden. Jag vet att mina föräldrar inte kommer vara i livet för alltid, men det är för tidigt nu! Så tänker jag på de som förlorat sina föräldrar i ung ålder och inser att jag ska vara jävligt tacksam som fortfarande har de kvar.

Min lilla familj, jag älskar er så förbannat, äckligt mycket och är rädd om er alla! Ni är det enda jag har. Jag är livrädd för att förlora någon av er och lovar att jag ska vara ännu mer rädd om er! Vill att ni ska vara stolta över mig och vill att ni ska se att jag lyckas göra något av livet och må bra! Vet att jag har varit jobbig i vissa avseenden, att jag gjort er ledsna och besvikna, men jag lär mig också av mina misstag. Nu försöker jag göra rätt för mig så gott det går och ibland snubblar jag och slår mig. Då är ni alltid där och hjälper mig upp igen. Tack för det.

Pappa, ditt älskvärda pucko! Jag är arg på dig för att du fortsätter med rökningen, men å andra sidan har ni aldrig lyssnat på mig. Men det handlar väl om att ni tror att ni vet bäst, fast ibland gör ni inte det. Ibland är till och med jag mer logisk. Vem har jag att tacka för min vishet då? Tja, det är väl livet som har läxat upp mig rätt ordentligt stundtals. Och hur mycket jag än önskar att vissa saker aldrig upplevts är jag fortfarande tacksam för att det hände. Det förde mig närmare mig själv och på ett sätt er också.

Bara några timmar kvar...

I don't feel like dancing

I dag är en ganska komisk dag för mig. Slutet på kapitlet är väldigt nära och snart sitter jag på planet ner till något nytt, men ändå ett bekant ansikte. Det är svårt att förklara, men där nere känner jag mig alltid så rofylld. Jag får så mycket av att sitta och titta ut emot havet och bara vara. Det känns som att jag den senaste tiden enbart andats för denna söndag, som att jag kommer bli omplåstrad och börja läka sekunden efter jag lämnat marken. Konstig känsla. För mig tillbaka till mina barndoms år då jag bokstavligen levde för somrarna. Nu är jag i exakt samma känsla. Det var längesen jag längtat så här mycket. Jag kommer att må bättre efter denna sommar. När jag kommer hem ska jag vara läkt och ha energi åt att fortsätta i rak kurs framåt, mot mina mål som tidigare varit så tydliga, men som i skrivande stund blandats in i ett virvarr av tankar och känslor. Jag har saknat den gamla Denise. Hon kändes tryggare.

Jag saknar er så himla mycket mamma, pappa, mormor!!!!! Det första jag ska göra är att gråta sönder mig mot mammas axel och somna i hennes knä i bilen medan hon stryker mig över pannan och säger att hon älskar mig. Sen ska jag skälla ut pappa för att han slarvat med rökningen och därefter ska jag slänga mig i armarna på den människan som älskar mig mest; mormor! Och sen ska jag vara barn för en sommar igen, långt ifrån en massa måsten och onödiga människor. Vi ska vara en familj igen. Snart, snart, snart...!

Sevou plez

Hej era monster!

Jag inser med ens att jag hållit käften alldeles för länge. Så utan vidare väsen tänkte jag kika in lite snabbt och ge er senaste informationen:

Jag mår skit.

Ja, du läste rätt.

Mår som en överkörd kompis, om jag ska fördjupa mig i känslan. Anledningen är enkel; det har varit lite mycket nu. Och Denise behöver gå en kurs i hur man hanterar motgångar om hon ska överleva de kommande åren. Märk väl hur jag talar i tredje person. Det gör bara folk som lider av storhetsvansinne...

Hur som haver, på söndag åker jag ner till familjen. Det var längesen jag längtade ner så här mycket! Jag håller på att fixa det sista innan jag tar semester ett tag och inser att det senaste halvåret har varit lite utav en katastrof inombords. Vad fan håller jag på med? Och ännu viktigare; vad fan glor jag på?!?!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; FAN VAD GÖTT DET SKA BLI MED VAKASYON!! Och när jag kommer hem, ska jag vara läkt. Allt annat är orimligt. Jag måste hitta motivationen och finns inte den på flygplanet, jag då hoppar jag fallskärm och hoppas att den aldrig vecklas ut.

Sen ska ni veta det också, att jag är expert på att tycka synd om mig själv. Ni vet, jag kan sitta och titta in i en vägg i timmar och sura och gråta krokodiltårar för att jag tycker att jag "förtjänar bättre". I själva verket gör jag nog inte det, eftersom man måste jobba för det man vill ha, och det har jag väl inte gjort helhjärtat, påminner mest om en hal ål som bara glider med längs diskbänken. Det är därför jag flyr fältet ett tag. Vill inte se eller vara en del av fester, sömnlösa nätter, fylla och tillfällig bekräftelse. Jag vill vara ifred och tänka ut hur nästa kapitel ska se ut.

För mig blir det nyår när jag kommer tillbaka, för det här är inte riktigt jag. Jag har varit någon annan alldeles för länge för mitt eget bästa!

Hajder.