Drama, drama, drama

Alltzoo... Att allt lyckas hända mig är ganska underförstått så jag skippar försvarstalet och går direkt på nyheterna; jag är nere i Turkiet nu! Om inte hel så ren. Håll i er.

Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...

Hur som haver, det var kul att åka ambulans till flygplatsen, och om än ännu trevligare att genomgå massa tester och få veta att mitt blodtryck var lågt och att jag förmodligen svimmat på grund av stress följt av ett för högt lufttryck. När jag väl satt på en buss till den flygplats jag skulle befinna mig på kunde jag inte låta bli att garva åt mig, åt mitt liv och hur jävla meningslöst allt har varit så länge. Jag tror personligen att detta hände för att jag varit under stor påfrestning under så lång tid utan riktiga rutiner och en osund livsstil. Och inte helt oväntat tyckte jag otroligt synd om mig själv, såklart.

Men hur som haver, here I am baby. Och nu väntar en sommar av lugn och positiv energi som jag girigt ska roffa åt mig av från alla håll och kanter- allt för att lyfta mig själv ur den skit jag befunnit mig i. Igår låg jag på stranden, nästan ensam och bara var. I dag sprang jag längs havet och sänkte solnedgången på en klippa omringad av tystnad. Det var magiskt. Och det var då poeten i mig kom fram igen. Där och då önskade jag att jag hade haft en gitarr. Men i brist på det så lät jag även denna onsdag passera längs horisonten i tystnad.

Jag reste mig upp och vandrade hemåt, tyst och fundersam...