I don't feel like dancing

I dag är en ganska komisk dag för mig. Slutet på kapitlet är väldigt nära och snart sitter jag på planet ner till något nytt, men ändå ett bekant ansikte. Det är svårt att förklara, men där nere känner jag mig alltid så rofylld. Jag får så mycket av att sitta och titta ut emot havet och bara vara. Det känns som att jag den senaste tiden enbart andats för denna söndag, som att jag kommer bli omplåstrad och börja läka sekunden efter jag lämnat marken. Konstig känsla. För mig tillbaka till mina barndoms år då jag bokstavligen levde för somrarna. Nu är jag i exakt samma känsla. Det var längesen jag längtat så här mycket. Jag kommer att må bättre efter denna sommar. När jag kommer hem ska jag vara läkt och ha energi åt att fortsätta i rak kurs framåt, mot mina mål som tidigare varit så tydliga, men som i skrivande stund blandats in i ett virvarr av tankar och känslor. Jag har saknat den gamla Denise. Hon kändes tryggare.

Jag saknar er så himla mycket mamma, pappa, mormor!!!!! Det första jag ska göra är att gråta sönder mig mot mammas axel och somna i hennes knä i bilen medan hon stryker mig över pannan och säger att hon älskar mig. Sen ska jag skälla ut pappa för att han slarvat med rökningen och därefter ska jag slänga mig i armarna på den människan som älskar mig mest; mormor! Och sen ska jag vara barn för en sommar igen, långt ifrån en massa måsten och onödiga människor. Vi ska vara en familj igen. Snart, snart, snart...!