Pappa

Nu tänkte jag skriva om något som jag inte velat prata om på länge. Något hemskt som påverkat mig mer än vad jag trott. Något som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

För inte så längesen fick pappa en hjärtinfarkt. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Det var tidigt på söndagseftermiddagen som min telefon ringde och morbror berättade att de var på väg i ambulans upp till Uppsala. Egentligen kände jag inget speciellt. Fick den där kalla känslan i magen och konstaterade att pappa blivit sjuk, men inget mer. När vi lagt på åkte jag hemåt och längs vägen försökte jag provocera fram känslor, men jag var låst. Jag låste upp dörren till lägenheten, gick in och satte mig på stolen. Sen blev jag sittandes där i flera timmar. Flera tankar uppenbarades framför mina ögon. Så ringde mamma. Hon grät okontrollerat tills hon inte kunde få fram några ord och la på. Då sköljde allt över mig.

Jag blev arg, ledsen, rädd och frustrerad på en och samma gång. Kände mig vidrig som satt kvar i Göteborg medan pappa låg på intensiven i Uppsala. Kände mig än en gång som en dålig dotter, otillräcklig och en riktig besvikelse i många avseenden. Vi blev alla påminda om att vi tar livet för givet i många avseenden. Jag vet att mina föräldrar inte kommer vara i livet för alltid, men det är för tidigt nu! Så tänker jag på de som förlorat sina föräldrar i ung ålder och inser att jag ska vara jävligt tacksam som fortfarande har de kvar.

Min lilla familj, jag älskar er så förbannat, äckligt mycket och är rädd om er alla! Ni är det enda jag har. Jag är livrädd för att förlora någon av er och lovar att jag ska vara ännu mer rädd om er! Vill att ni ska vara stolta över mig och vill att ni ska se att jag lyckas göra något av livet och må bra! Vet att jag har varit jobbig i vissa avseenden, att jag gjort er ledsna och besvikna, men jag lär mig också av mina misstag. Nu försöker jag göra rätt för mig så gott det går och ibland snubblar jag och slår mig. Då är ni alltid där och hjälper mig upp igen. Tack för det.

Pappa, ditt älskvärda pucko! Jag är arg på dig för att du fortsätter med rökningen, men å andra sidan har ni aldrig lyssnat på mig. Men det handlar väl om att ni tror att ni vet bäst, fast ibland gör ni inte det. Ibland är till och med jag mer logisk. Vem har jag att tacka för min vishet då? Tja, det är väl livet som har läxat upp mig rätt ordentligt stundtals. Och hur mycket jag än önskar att vissa saker aldrig upplevts är jag fortfarande tacksam för att det hände. Det förde mig närmare mig själv och på ett sätt er också.

Bara några timmar kvar...