Grattis till mig

Hej.
I skrivande stund sitter jag och väntar på att få bege mig hemåt till Göteborg. "Hem"... Det är konstigt för jag känner mig hemma överallt. Eller så känner jag mig inte hemma någonstans. Som att jag ständigt är på väg. Och slutligen kommer jag hem till en tyst lägenhet. Långt långt ifrån min familj och långt borta från en vän. Jag brukar njuta av tystnaden för att jag måste. Men egentligen saknar jag min familj. Egentligen vill jag vara nära dom. Jag är rädd. Rädd för att förlora dom. Jag är rädd för att telefonen ska ringa som den gjorde den där dagen i april och höra någon säga "sätt dig ner och ta det lugnt. Det har hänt en grej...". När jag fyllde år låg jag i en hytt på ett fartyg och tänkte. Jag tänkte mig ett liv utan er och tappade nästan andan. Sen lovade jag mig själv att aldrig vara längre bort än ett stenkast ifrån mina barn. Jag lovade mig själv att bli en frisk och hälsosam mamma. En mamma som alltid finns där om de skulle behöva mig. Jag lovade mig själv att aldrig släppa taget.

Nu är jag på väg tillbaka igen. Under min vistelse här insåg jag ännu en gång att det är ett avslutat kapitel för mig, att jag gett mig ut på en ny resa med endast mig själv att luta mig emot. Jag känner mig stark. Nu ska jag fortsätta min resa på mitt håll och nästa gång vi ses kommer jag att ligga i min mammas famn och bli bortskämd på kramar och pussar. Älskade familj, ni finns alltid med mig i tankarna. Lämna mig ALDRIG!

Att älska i en Stockholmsmorgon

Jag kikade in på Blondinens blogg och läste till min förfäran att hon och hennes pojkvän gjort slut. Alltså, det här känns så löjligt att erkänna, men när jag läste det hon skrivit blev jag väldigt uppriven inombords. Jag vet precis hur det känns. När man fattat beslutet, när allt nått sitt slut och hur mycket man vill lägga sig ner och få en sista stund ihop, en sista kram, några sista kyssar, ett till "jag älskar dig" och kanske att båda inser att "äsch, vafan vi älskar ju varann! Nu skiter vi i det här och lever lyckliga i alla våra dagar, halleluja, amen!". Jag vet hur det känns att bli lämnad på parkeringen en kall lördagseftermiddag i februari och se hur bilen försvinner ur mitt synfält. Jag vet hur det känns att aldrig mer träffa eller höra av personen något mer sen det ögonblicket. Nej, usch! Idag kom känslorna över mig och vrids om likt knivar i mitt hjärta och min själ. Det var vidrigt.

Min spontana tanke är att blondinbella likt jag själv skulle stänga ute alla och gråta oavbrutet i flera dagar för att sedan lägga ner bloggen och flytta utomlands. Skita i sina ansvar för en stund och bara låta sig själv få vara sårad. Men hon kommer nog att jobba ännu hårdare. Jag gjorde tvärtom. Jag lät mig själv tappa kontrollen känslomässigt och mitt första steg blev att byta telefonnummer och gallra bort 90% av min FB-lista. Jag kände där och då ett stort misslyckande inför alla andra. Jag ville inte att dom skulle känna skadeglädje när jag brann inombords. Den enda jag pratade med oavbrutet under en tid var min vän Donna. Hon var med mig i telefonen i princip hela min vakna tid. Hon hjälpte mig att kämpa på när det kändes som jobbigast.

Sen flyttade jag ur min lägenhet. Slängde allt som han gett mig. Jag var på väg emot något nytt som inte påminde om oss. Och längs den vägen började jag sakta sakta att läka. Två månader i Turkiet gjorde mig gott. När jag kom hem kändes allt mer avlägset. Han tog inte upp någon större del av min tankeverksamhet längre. Men det som har hänt sen den dagen i februari är att jag inte vågar att bli kär igen. Jag är nog kanske inte redo ännu. Jag behöver kanske få lugn och ro, för det var allt annat än lugn och ro på slutet. Det är hemskt när man inte kan lita på varandra... Jag kunde inte.

Så blondinbellis, jag lider med dig. Denna morgon är jag tillbaka några månader i tiden när allt var som värst. Men det bästa är att jag ska göra mig i ordning snart och lämna lägenheten för dagens schema. Och då vet jag att jag kommer att släppa det utan att behöva anstränga mig. Som jag har längtat efter den här dagen, då allt känns avlägset. Min bitterhet är borta och kvar finns en knappt läsbar bild av ditt ansikte i min synvilla.

Jag har läkt nu...

Business woman

Nu har jag halva inne. Håller på att regga mitt företag så jag kan sparka igång med mitt frilansande. Det känns väldigt viktigt! Snart åker jag till Västerås också, då ska det snackas hemsida med en kär vän och sen ska jag faktiskt vara så divig att jag ska skaffa visitkort. Sånadär flashiga visitkort som skulle få Patrick Bateman i American Psycho att klättra på väggarna av vrede. Sen ska jag dela ut dom i "förbifarten" åt höger och vänster. Sen ska jag lägga ner min själ i att göra mig ett namn. Och under tiden ska jag slita vidare med plugget och mitt extrajobb. Sen ska jag vakna upp en vacker dag och bestämma mig för att inte kliva ur sängen för mindre än 50 miljoner. Och för er som inte visste det så vill jag bli rik. Jävligt rik. Jag ska bli det. Det är vad jag vill. Time will show you that I'm right. Men tills vidare sliter jag på. Grattis till mig!

Boobs...

"Dra mig i tuttarna. Hårt. Så att de nästan går av" som Rampling skulle ha sagt.

Hon är speciell, den där Rampling...

Adjö.

Det var faktiskt inget roligt...

Okej, hej!

I skrivande stund är jag kroniskt vansinnig över att mitt sovrum aldrig vill bli klart, trots tappra ansträngningar från min sida! Därför har jag tagit en lång paus och satt mig i min faboulösa soffa för att hämta andan. Nervsammanbrottet är nära och jag har bokstavligen talat räknat upp alla svordomar som finns i mitt breda vokabulär, för att inse att det är till föga nytta. Den ena väggen står fortfarande och gapar "gör om mig, jag är så ful att ett eventuellt one night stand skulle föredra att göra det i köket istället". I like! tänkte jag för en sekund och såg framför mig hur en bredaxlad man med lockigt brunt hår tog sig hän mig djuriskt på mitt köksbord, men kom snabbt på andra tankar när jag faktiskt inser att på köksbordet äter man, och inget annat!

Men nu till en rolig händelse. Minns ni när jag kom hem från Turkiet? Nej, okej, men jag kom hem på en söndag iklädd ett par vulgära träningskläder och munnen i ett rakt sträck med tom blick. Att jag varit nere i solen i två månader och njutit järnet var inget som kunde avläsas i mitt ansikte, jag såg snarare vansinnig ut över att behöva vara hemma. Med bestämda steg (hur bestämt det nu kan se ut när man drar på 200 kg övervikt och femton påsar) styrde jag mina steg från x2000 till taxibilen jag beställt. Det regnade så in i helvete och Göteborg kändes som en utdelad käftsmäll på den som redan ligger. Hur som helst; jag hoppar in i taxibilen efter att ha fått hjälp att placera väskorna. I höjd med Scandinavium vänder sig taxichauffören om och säger:

- Du, är det inte du som hänger på MP?

Och för er som inte vet så är det en nätdejtingsida. Jag började skruva lite på mig och muttrade fram ett "Joooo" varpå taxichauffören spänner ögonen i mig och säger

- Men, känner du inte igen mig? Vi var ju på date förut!

Där och då dog jag långsamt inombords. Fyfan vad pinsamt att jag inte kände igen honom! Hur kunde jag inte känna igen honom? Han kommer tro att jag varit på hundrafemton dejter efter honom! Men vafan, han var ju så blek att det inte direkt är någon man kommer ihåg. Dessutom blir pinsamheten ett faktum när jag inser att han faktiskt ringt och sms:at flera gånger efter att vi träffats, utan att jag svarat. Nu bokstavligen exploderade min rodnad och jag tittade skamset på honom:

- Jo, jag minns dig. Förlåt!

Han vände sig om och tittade allvarligt på vägen och sa med en uns av irritation

- Du, jag ringde dig faktiskt några gånger!

- Mmm... Det gjorde du ja, men jag bad ju om ursäkt. Har inget bra svar att ge dig...

Då anade jag en sarkasm i hans ansiktuttryck och en indikation till ett hånleende när slutligen även han delade ut en käftsmäll (märk sarkasmen)

- Eh, du det gör verkligen ingenting! Du är ju inte jätteviktig för mig. Jag var liksom full när jag ringde dig!

- Aha, gött och jag önskade att jag var detsamma på vår dejt! kontrade jag och tackade Gud för att vi precis svängde upp på min uppfart.

Det blev tyst i bilen, jag räckte fram 200 och log vänligt: Behåll växeln, du.

Sen hoppade jag ut och drog ut mina väskor snabbt som fan och precis när jag ska stänga igen bagageluckan säger fanskapet:

-Du, jag hoppas att du träffar en riktigt ful kille och får riktigt fula ungar. HEJDÅ!

Sen brände han iväg och kvar stod jag och bara gapade. Det var faktiskt inget roligt...