Hej.
I skrivande stund sitter jag och väntar på att få bege mig hemåt till Göteborg. "Hem"... Det är konstigt för jag känner mig hemma överallt. Eller så känner jag mig inte hemma någonstans. Som att jag ständigt är på väg. Och slutligen kommer jag hem till en tyst lägenhet. Långt långt ifrån min familj och långt borta från en vän. Jag brukar njuta av tystnaden för att jag måste. Men egentligen saknar jag min familj. Egentligen vill jag vara nära dom. Jag är rädd. Rädd för att förlora dom. Jag är rädd för att telefonen ska ringa som den gjorde den där dagen i april och höra någon säga "sätt dig ner och ta det lugnt. Det har hänt en grej...". När jag fyllde år låg jag i en hytt på ett fartyg och tänkte. Jag tänkte mig ett liv utan er och tappade nästan andan. Sen lovade jag mig själv att aldrig vara längre bort än ett stenkast ifrån mina barn. Jag lovade mig själv att bli en frisk och hälsosam mamma. En mamma som alltid finns där om de skulle behöva mig. Jag lovade mig själv att aldrig släppa taget.
Nu är jag på väg tillbaka igen. Under min vistelse här insåg jag ännu en gång att det är ett avslutat kapitel för mig, att jag gett mig ut på en ny resa med endast mig själv att luta mig emot. Jag känner mig stark. Nu ska jag fortsätta min resa på mitt håll och nästa gång vi ses kommer jag att ligga i min mammas famn och bli bortskämd på kramar och pussar. Älskade familj, ni finns alltid med mig i tankarna. Lämna mig ALDRIG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar