Att älska i en Stockholmsmorgon

Jag kikade in på Blondinens blogg och läste till min förfäran att hon och hennes pojkvän gjort slut. Alltså, det här känns så löjligt att erkänna, men när jag läste det hon skrivit blev jag väldigt uppriven inombords. Jag vet precis hur det känns. När man fattat beslutet, när allt nått sitt slut och hur mycket man vill lägga sig ner och få en sista stund ihop, en sista kram, några sista kyssar, ett till "jag älskar dig" och kanske att båda inser att "äsch, vafan vi älskar ju varann! Nu skiter vi i det här och lever lyckliga i alla våra dagar, halleluja, amen!". Jag vet hur det känns att bli lämnad på parkeringen en kall lördagseftermiddag i februari och se hur bilen försvinner ur mitt synfält. Jag vet hur det känns att aldrig mer träffa eller höra av personen något mer sen det ögonblicket. Nej, usch! Idag kom känslorna över mig och vrids om likt knivar i mitt hjärta och min själ. Det var vidrigt.

Min spontana tanke är att blondinbella likt jag själv skulle stänga ute alla och gråta oavbrutet i flera dagar för att sedan lägga ner bloggen och flytta utomlands. Skita i sina ansvar för en stund och bara låta sig själv få vara sårad. Men hon kommer nog att jobba ännu hårdare. Jag gjorde tvärtom. Jag lät mig själv tappa kontrollen känslomässigt och mitt första steg blev att byta telefonnummer och gallra bort 90% av min FB-lista. Jag kände där och då ett stort misslyckande inför alla andra. Jag ville inte att dom skulle känna skadeglädje när jag brann inombords. Den enda jag pratade med oavbrutet under en tid var min vän Donna. Hon var med mig i telefonen i princip hela min vakna tid. Hon hjälpte mig att kämpa på när det kändes som jobbigast.

Sen flyttade jag ur min lägenhet. Slängde allt som han gett mig. Jag var på väg emot något nytt som inte påminde om oss. Och längs den vägen började jag sakta sakta att läka. Två månader i Turkiet gjorde mig gott. När jag kom hem kändes allt mer avlägset. Han tog inte upp någon större del av min tankeverksamhet längre. Men det som har hänt sen den dagen i februari är att jag inte vågar att bli kär igen. Jag är nog kanske inte redo ännu. Jag behöver kanske få lugn och ro, för det var allt annat än lugn och ro på slutet. Det är hemskt när man inte kan lita på varandra... Jag kunde inte.

Så blondinbellis, jag lider med dig. Denna morgon är jag tillbaka några månader i tiden när allt var som värst. Men det bästa är att jag ska göra mig i ordning snart och lämna lägenheten för dagens schema. Och då vet jag att jag kommer att släppa det utan att behöva anstränga mig. Som jag har längtat efter den här dagen, då allt känns avlägset. Min bitterhet är borta och kvar finns en knappt läsbar bild av ditt ansikte i min synvilla.

Jag har läkt nu...