Att bestämma sig

Jag går igenom en av de tuffaste perioder jag hittills upplevt i mitt liv. Jag har så mycket jag vill skriva, men håller det mesta för mig själv. Istället väljer jag att prata i gåtor. Inte för att jag har svårt för att erkänna vad jag varit med om och tillåtit hända, utan för att jag inte vill vara för utlämnande. Jag har stått öga mot öga med mig själv och konfronterat det jag trott jag kan ignorera. Och det har gjort så jävla ont. Nu står jag bokstavligen helt ensam och måste hitta något nytt att klamra mig fast vid. Ett nytt jobb, en hobby, nya människor.

Men jag finner ingen drivkraft.

Mina dagar går åt att tänka, att ställa frågan "varför", att hålla mig för magen varje gång sanningen uppenbarar sig som tusen knivhugg. Ibland tvivlar jag på att jag kommer orka. Men stundtals tränger en gnista hopp igenom mina väggar som slutit sig om mig. Jag känner ett litet hopp ibland.

När jag åkte från Göteborg i början på året undrade jag som så många gånger innan hur jag skulle känna och tänka när jag kom tillbaka. Till samma stad där allt är sig likt. Den här gången kände jag att jag förändrats. Att ingenting skulle smaka som det gjort tidigare. Jag klev in i samma lägenhet som så många gånger innan och tittade på mina saker. Jag insåg att den gamla Denise var borta för gott. Att ingenting skulle bli som vanligt igen. Jag kände inte igen mig själv och gör det fortfarande inte. Allt det jag kunnat bli glad över och uppskattat gör idag bara ont. Lyckan jag kände då var inte falsk, absolut inte. Det var en del av ett gammalt jag.

Men vem är den nya personen som står och tittar på mig?

Jag är så trött i själen. Allt som upplevts, som aldrig upplevts, som sagts, som inte sagts… Jag inser att jag måste bestämma mig och göra något annorlunda nu. Inte för någon annan. Bara för mig.

Allt kommer lösa sig på ett eller annat sätt.

Parasiter

Nu har jag gjort det igen. Gjort mig av med de som ger mig dålig energi. Människor som är missunnsamma och avundsjuka är farliga. Jag har vetat ett tag, men gett nya chanser. Men hos mig får man inte många chanser innan jag bestämmer mig för att sätta en stor fet stämpel i pannan. Två stycken borta och jag kommer aldrig att ifrågasätta eller sakna. Ni som känner mig vet. Att jag aldrig går tillbaka när jag bestämt mig. Varför skulle jag? Vad har jag att sakna? Varför ska jag vara så elak emot mig själv och låta mig själv bli utnyttjad? Parasiter som dessa suger energi av en och lägger över sin egen ångest på människor som är starkare. Människor med högt EQ. Människor som jag.

Men ni som känner mig vet också vilken integritet jag bär på. Hur högt jag värderar lojalitet och ärlighet. Att jag förväntar mig detta av riktiga vänner, familj och släktingar. Ni vet också att jag är en av de som aldrig har varit rädd för att vara själv. Jag är alltid själv. Själv men inte ensam. Därför har det aldrig varit något problem för mig att plocka bort människor som inte håller måttet.

Jag behöver inga avundsjuka och störda släktingar. Inte heller sådana vänner eller partner. Och det vet dom. Jag förstår varför ni är avundsjuka. Jag vet vad det beror på. Och ni är farliga. Farliga för att ni inte vill mig väl. Det är därför ni får dörren i ansiktet. Ibland kommer det som en överraskning, ibland känner ni det på er.

Ikväll skrattar jag lite åt alla er därför att ni alla är på ett eller annat sätt störda människor som försöker leva igenom mig. Jag skrattar åt er för att jag vet att ni saknar mig. Och jag skrattar för att jag inte är som er. Jag vet vem jag är och min inre styrka. Och ni vill bara slita av er håret för att ni saknar den. Jag strävar framåt, inte bakåt. Därför skakar jag av mig ännu ett gäng idioter längs vägen och känner mig tusen ton lättare.

Avundsjuka människor är farliga.
Gör er av med dom.

När livet tar slut.

En vän har lämnat oss. En fin vän som var en av de som ville livet väl. En person som inte hade något elakt i sig. Som kanske förtjänade att leva mer än många andra.

Ibland undrar jag om livet tas ifrån de goda för att ta de till något finare, något vackrare. Något som inte tillåter ondska och sorg. Själen lever vidare. Det vet vi. Och den kommer alltid att leva vidare. Egentligen tar inte livet slut. Bara det att vi aldrig kommer få sig dig komma in på gymmet med ditt stora leende och mc-hjälmen under armen. Vi kommer aldrig mer att träffa dig igen. Du var en del av Friskis & Svettis.

Idag går jag runt och tänker. Då och då brister jag i gråt. Sista gången vi sågs fick jag en stor kram och jag berättade för dig att jag skulle åka till Turkiet och vara borta i ett halvår. Vi pratade kring din operation och jag kände med dig. Men du var lika positiv som vanligt och sa att "det går över" att allt går över.

Du har rätt. Allt går över. Tiden sliter med oss framåt, aldrig bakåt. Ibland tror vi att vi backar bakåt, men det gör vi inte för i takt med klockan blir vi äldre för varje sekund. Vi tar förgivet att vi ska bli gamla. Egentligen vet vi ingenting. Vi vet inte när vi ska ta farväl. Vi vet inte om det är sista gången vi ser varandra just den där dagen när vi möts och gör planer för kommande helg.

Jag har slutat att göra planer. Jag har slutat att lova. Istället försöker jag hela tiden bli bättre på nuet. Att känna dofter, att observera, att ta in att personen framför mig är här och nu. Den pratar med mig. Jag försöker att lyssna och inte tänka på vad jag måste göra härnäst. Det är så jävla svårt, men när händelser som dessa inträffar förstår jag extra mycket hur lönlöst det är att fokusera på planer som oftast aldrig blir som vi tänkt. Jag är nog inte ensam om dessa insikter när någon tas ifrån oss. Det håller i några dagar och sedan är vi tillbaka i samma mönster.

Det är så synd om oss. Att vi inte lever på riktigt. Att vi inte tar oss tid att lära oss leva. Jag kände dig kanske inte så länge och vi kanske inte sågs och hördes särskilt ofta på slutet, men det gör ont att veta att jag aldrig mer kommer få se dig igen. Du var en av de goda. Du var en fin människa. Och du kommer vara saknad av många.

Jag tänker på dig Raimer Grimroth.

Du är snygg, men jag är snyggare.

Ska läka nu.
Och det ska jag göra i Stockholm.
Flyttar i mitten på oktober och stannar ett tag. Sen flyttar jag helt från Sverige. Ursäkta pausen. Men jag är redo för att leva. Tiden läker alla sår och flera erfarenheter rikare är jag nyfiken på vad livet har att erbjuda mig. Det brukar bli ganska bra när man har har utseendet och karaktären på sin sida. Det vet ju du om någon som är snygg.

Men jag är snyggare.

Min fotboja.

Det är så mycket jag har glömt med tiden. Jag har glömt bort känslan av att sätta mig framför datorn, logga in på min blogg och skriva av mig. Jag har glömt bort känslan som den gav mig. Jag har glömt bort hur det känns att skratta från hjärtat. Någonstans på vägen har jag också glömt mitt förtroende till mig själv i en ryggsäck någonstans. Kanske i Istanbul, kanske här hemma i Göteborg. Det smakar beskt i munnen. Livet smakar beskt.

Det känns som att jag har en fotboja som är för tung för mig att bära. Jag klarar inte av att flyta. Jag vet vad jag måste göra. Nyckeln håller jag krampaktigt i min ena hand samtidigt som jag kämpar med den andra för att inte sjunka. Piggarna sticker så djupt in i min hud att jag börjat blöda i handflatorna. Egentligen har det börjat blöda för längesen. Jag vågar inte öppna låset. Är så rädd för att slitas med i vågorna som jag inte har någon aning om vart de kommer ta mig.

Vågorna är livet. Fotbojan är konsekvenserna av mina val. Nyckeln är tiden. Personen som kämpar för att hålla sig kvar på ytan…är inte jag.

Det är vi.