Fuck.

Det var på f***håret att jag hann deklarera i dag och jag är sååå glad för det. Annars är jag mest låg. Går runt och tycker synd om mig själv och tror att jag har hela Göteborg emot mig. Med jämna mellanrum får jag gråtattacker och då tycker jag extra synd om mig själv. Men förmodligen ser jag bara rolig ut när jag går runt och snyftar för mig själv i min lägenhet. Nej, i dag har varit en tragisk dag. Så blir det när man släpper ner ridån och visar sin nakna själ för sig själv. Man blir fan i mig mörkrädd. Vad håller jag på med? Blir förbannad på mig själv för att jag inte orkar något, för att jag prioriterar fel saker just nu och framförallt för att jag mer eller mindre stängt av mina känslor under en för lång period. Att vara likgiltig är tydligen inget bra sätt att komma vidare på, inte om man heter Denise i alla fall. För nu haglar allt som jag förbisett över mig och jag känner mig mer levande än någonsin. Ja, det är ett enda stort känslokaos i min kropp.

Men jag är lite stolt över mig själv ändå för dagens prestationer. Det var längesen jag var så beslutsam över att fullfölja min dagsplanering och det inger en liten, liten känsla av att jag inte har tappat tråden helt. Nu ska jag ta tag i mig själv, försöka komma igen så snabbt som möjligt och bli lika hungrig på livet som jag varit tidigare. Första steget blir i morgon att gå till skolan och faktiskt vara närvarande med hela hjärnverksamheten. För det finns lite att ta igen. Ja, det gör det. En dag i taget.