Att lära känna mellan raderna.

Jag fick ett vackert samtal som fick mig att vilja blunda för hindret som jag själv släpat fram och placerat framför mitt självförtroende. Jag tror inte att att jag kan. Men egentligen vet jag att jag kan leverera, att jag skulle kunna skriva en mästerlig uppsats. Av någon anledning vill jag att någon ska ge mig en bra anledning till varför jag skulle fatta pennan och inte fördriva mina dagar med att fundera. Jag tycker om att fundera. Har inga problem med att ligga i timmar i soffan och titta upp i taket och drömma mig bort. Men när du ringde och berättade för mig att du efter 20 år äntligen skakat om dig själv och packat väskan för att bege dig ut på en resa med dig själv så hände något med mig; allt lossnade. Jag fick plötsligt en anledning att fatta pennan och producera akademiska meningskonstruktioner jag knappt själv förstår. Du gav mig en jävligt bra anledning att åter börja tro på att jag kan göra vad jag vill, att jag kan få allt jag vill bara jag bestämmer mig.

Nu ska du göra något du aldrig gjort innan. Du har börjat din förändring. Den här gången tror jag på dig. Du har gett mig en anledning att vara stolt över dig. För det är jag. Desto viktigare för oss är att du börjar vinna respekt av mig och kanske jag hos dig också. För idag insåg jag att du för första gången på 25 år erkänner att du börjar lära känna mig fast på avstånd. Och kanske det coolaste av allt; du verkar gilla mig.

När jag började skriva min blogg trodde jag aldrig att du skulle läsa. Än mindre att du skulle förstå innehållet. Jag trodde aldrig att vi hade en chans du och jag. Men idag föddes ett litet litet hopp hos mig. Det känns som att du börjar förstå poängen med mig. Det här är jag på gott och på ont. Men mest på gott om du frågar mig. Det känns som att du börjat tycka detsamma.

Har ni tänkt på att vi ofta tenderar att bli upprörda när vi i möten och relationer med andra kommer till insikt med att personen framför dig inte ser dig för den du är? Det är fel. Personen ser dig, men ni delar inte samma upplevelse. Ingen kan dela en identisk upplevelse tillsammans. Upplevelser är individuella. De kan likna varandra, men de är inte identiska. När vi ser på upplevelse som begrepp ur ovanstående perspektiv så förstår jag varför vi blir frustrerade. Vi förväntar oss att andra ska uppleva och känna det vi vill förmedla och det vi känner för oss själva som person. Därför har jag valt att sudda ut ordet "likasinnad" ur mitt vokabulär. Istället talar jag i termer som "närasinnad" som jag gett en innebörd: vi delar inte samma upplevelser, men vi gillar det vi hör och lyssnar gärna lite till.

Med detta sagt och sett ur detta perspektiv så känner jag mig väldigt hedrad över att du försöker lära känna mig på riktigt. Att mina texter väcker känslor hos dig. Att du grät över min kärleksförklaring till en person jag satt på en pedestal, att du skrattat högt åt mina anekdoter eller att du suttit och funderat över riktigheten i mina reflektioner. Men framförallt att du förstår att jag bär på så mycket känslor, att hela jag utgörs av detta. Jag tror du börjar förstå att jag inte är kall som du alltid påpekat. Och att jag har obeskrivliga proportioner känslor för dig och vår relation.

Jag tror att jag började älska ord och skrivandets oförklarliga konst för att det sedan barnsben antingen lugnat mig eller fått mig i extas. Men mest älskar jag att skriva därför att ord ibland inte smakar lika gott på tungan. Jag har fått för mig att hela grejen med Denise Lindqvist och hennes person gör sig bäst på papper och inte live. Det har visat sig att det till viss del stämmer. Jag skriver och sedan ses vi och talar om och kring det. Ibland får jag stå till svars för att jag målar utanför kanterna, att jag är för utlämnande. Men jag tycker inte det. Allt som produceras här är mitt material, i mitt forum och författas utefter mina lagar och regler. Det här är mitt space.

Och när jag nu inser att detta forum kommit att bli en startbana för att en person som varit i mitt liv i 25 år, faktiskt vill lära känna mig på riktigt så är jag väldigt glad över att jag aldrig slutade skriva. Idag när du sträckte ut din hand, en hand jag aldrig riktigt varit säker på att jag vågat hålla, så inser jag att jag nog också är redo att lära känna dig. Det hade varit så spännande att kunna göra allt det vi aldrig gjort på riktigt. Jag har faktiskt många gånger undrat hur det skulle vara att dyka under ytan med dig och simma emot djupet. Jag är nyfiken på ditt djup. Men jag har inte vågat eftersom du aldrig vågat.

Jag tror att dagen jag aldrig trodde skulle komma är här nu. Jag låser upp dörren till mig hem. I hallen står ett par skor. Jag känner igen dessa och drar efter andan. Vi har varandras nycklar. Nycklar vi aldrig använt. Vi har bara stått och slängt käft vid dörren hittills. Jag tänder hallampan och går med försiktiga steg in i köket. Där sitter en välbekant ryggtavla och dricker kaffe. Jag studerar det långa blonda håret som är uppsatt i en tofs. På bordet står två koppar. En är fylld och den andra är tom.

Hon sträcker sig efter termosen och fyller koppen. Jag känner att värmen och kärleken sprider sig i varje ven. Plötsligt vänder hon på huvudet och tittar på mig. Kanske är hon fylld av ånger, kanske är hon nervös. Kanske hade hon just gråtit över spilld mjölk som jag så många gånger gjort varje gång jag konstaterat att vi varit för upptagna med att tycka saker som egentligen inte borde ha spelat någon roll. Vi har varit för fokuserade på framtiden, på det som varit och inte nuet. Jag sätter mig mitt emot henne. Hon tar fram ett kort på oss tre. Jag är fem år gammal och de är unga. Jag vandrar med fingrarna över en ram som med glas och papp förseglat tre personers kärlek till varandra. Värmen blossar upp i kinderna. Hon tittar på mig och säger:

Vem är Denise Lindqvist?

Det är en ung kvinna som aldrig trodde att du skulle fråga. Ett äkta och vackert möte mellan en mor och en dotter har just börjat. Ett möte fyllt av frågor och nyfikenhet blandat med besvikelse som börjat lukta i en visuell träningsväska. Det är en kärleksförklaring som bäst tar sig i uttryck med en så simpel sak som viljan att lära känna varandra på riktigt. Det handlar om rädslan över att tiden kanske hinner före och att man aldrig hann. Men mest av allt handlar det om en mor och en dotter som gått och varit rädda för att prata om känslor med varandra. Tack för att du började.

Tack för att du började genom att lära känna mig mellan raderna...

Till alla som någonsin tagit en walk of shame.

En liten reflektion såhär på kvällskvisten;

Ah, hej bay de veyyy!
Hur kommer det sig för övrigt att jag tenderar att bli så speedad att jag nästan går åt, efter ett träningspass? Jag blir oftast lite full i skratt och får lust att hitta på något busigt. Ikväll är en sådan kväll. På spårvagnen hem satt jag och fnissade lite för mig själv. Tog upp telefonen och låtsades att jag skrattade åt någon "modell för en dag-bild"(ni vet klassikern? Spegelbilden! Man stödjer hakan mot händerna och tittar lite drömskt in i kameran. Hundra spänn på att fotografen i redigeringsprocessen blev sugen på att photoshopa dit ett äpple i gapet så att man ser ut som en tvättäkta julegrojs färdig att serveras!) som någon lagt ut på Facebook när jag i själva verket skrattade åt absolut precis ingenting.

Nu över till min reflektion. Har ni tänkt på folks miner när man möter dessa en lördag morgon? Jo såhär brukar det se ut:

Tjejerna går med blicken ner i marken, håret står kvart i åtta och sminket sitter nere vid fotknölarna. Klackarna som de så kaxigt trippat fram på för bara några timmar sedan sitter som en betongklump på fötterna och man kan nästan höra hur personen i fråga tänker: FAN, vad uppenbart det är att jag inte sovit hemma! FAN vad uppenbart det är att jag inte sovit över huvudtaget! FAAAAAAN vad uppenbart det är att jag tycker att det här är ungefär hur pinsamt som helst!

Missförstå mig rätt, givetvis har vi alla rätt till att stilla köttets lustar. Jag menar, har man ett svenskt personnummer, betalar skatt och deklarerar så är det inget snack om saken; det är allemansrätten på den!

Men. Det blir ganska jobbigt för de som faktiskt bara lånat soffan hos en kompis. Alla, exakt alla som vistas ute innan klockan tio en lördag/söndag morgon blir stämplade med den visuella "walk of shame"stämpeln och detta med omedelbar verkan.

Därför var jag så glad över att jag redan under kvällens första halva slopade mina höga klackar och lånade min kära väninnas rosa jympaskor, som jag gick runt med inne på en trevlig krog och bara njöt. Folk tittade på min outfit, sedan på mina skor, tillbaka på min festliga outfit igen och kliade sig i huvudet. Ekvationen gick inte riktigt ihop. Någon tog mod till sig och frågade mig försynt hur jag tänkte när jag valde kläder för kvällen. Jag tittade oförstående på karlsloken. Vad menade han? Tyckte han inte att ett par chockrosa Asics gjorde sig rättvisa till svarta strumpyxor och en kort svart tunika?! Mitt svar blev; Jag ville kompromissa mellan komfort och flärd. Jag tänker Italien möter "Ensam mamma söker" med inslag av Afrikas heta savanner. Är du med i tänket?

Han var inte med i tänket. Desto roligare var det att se folks miner när jag halv tio på morgonen vandrade mot 60-bussen med en toast i ena handen och en kaffe i andra. I min klassiska rock med päls, i mina glammiga lockar som inte hunnit lägga sig, med en trevlig väska som dansade på armen och i de rosa jympaskorna, passerade jag en hel drös med tjejer i höga klackar och ett gäng killar som såg ut att ha stoppat håret i ett eluttag. Jag såg hur alla fashionistor rynkade på ögonbrynen och förmodligen tänkte "Herregud hur kan man gå ut på krogen i jympaskor??? Vem följde hon med hem egentligen?? Och ännu viktigare; Hur många promille hade snubben i kroppen?!?!?!". Och grabbarna som drog på mungiporna och kan ha tänkt något i stil med "vilket jävla original!". Oavsett vad så var frågetecknet ett faktum där vi alla stod och väntade på att få åka hem. Vart kom det här förtjusande puckot från för tillställning egentligen? Är hon en i gänget eller i vilken kategori ska vi placera henne?

Det var en morgon i november. Jag speglade mig i skyltfönstret medan jag väntade på bussen och log brett. Vickade lite på tårna och fnissade till. Jag skriver till alla er som någonsin tagit en walk of shame. Det här är en text skriven i syfte att belysa hur roligt det är att få ett kvitto på hur hela samhället genomsyras av förutfattade meningar och generaliseringar. Men den morgonen vann jag över Göteborg. För ingen kunde för sitt liv räkna ut vart jag hade varit och vad jag hade gjort. Kanske lånade jag soffan hos en kompis eller så gjorde jag något helt annat. Kanske är jag en sån som inte riktigt har sinne för detaljer och då var på väg ner till stan för att hänga på låset till H&M. Oavsett vad så skapade det så mycket mer uppmärksamhet än vad som är hälsosamt för mänskligheten. Och det är just detta faktum som gör att jag tyckte det var värt att skriva några rader till er ikväll.

Vore inte allt så mycket trevligare om vi slutade vara så nyfikna på alla utom oss själva? Om alla bara kunde få vara som de vill vara och göra vad de känner för att göra? Om alla bara kunde få ta på sig exakt det som de känner för utan att behöva stå till svars för sina val? Har vi inget bättre för oss än att flytta runt och flytta om människor i de visuella facken? En liten reflektion bara.

Nu ska jag lämna er för en stund och fokusera på viktigare saker som att komma igång med min fantasilösa uppsats. Må gott och fridens liljor till er!

Och du förresten... Jag har råd att gå ut i ett par rosa Asics på krogen.
För att jag är Denise Lindqvist.

Vart jag mig i världen vänder.

Vissa personer är inte menade att ta bakvägen ut ur ditt liv och tyst försvinna för att aldrig återvända igen. Jag älskar att höra din röst. Det var ett tag sen nu.

Jag tänker lyssna på förnuftet och känslan. Och den känslan säger åt mig att jag ska vara hos dig och ingen annan när vi hälsar det nya året "välkommen". 

Livet ville inte att vi skulle vara tillsammans. För tiden vann över oss. Vi kämpade verkligen för att det skulle gå. Men så insåg vi nog båda tillslut att vi var ganska trötta efter två år av känslostormar som hela tiden gått emot oss. Så kastade vi in handduken och det blev tyst.

Vi vet att det är lönlöst att fortsätta där vi slutade. Än mindre att vi rent tekniskt sett inte kan vara tillsammans som i nära. Förväntningarna placerade vi på en vacker kommod nära ett fönster. Och när det blåste kallt föll förväntningarna i golvet och gick sönder. Ibland var det du som sopade upp skärvorna, ibland jag. Sedan satt vi i timmar och försökte pussla tillbaka alla bitar där de hörde hemma. Men så kom den dagen när du klev innanför dörren och möttes av att allt låg orört kvar på golvet. Och där satt jag. Jag tittade på dig och erkände att jag nog var ganska trött i själen. Du log mot mig, gav mig en kram och svarade: det är nog jag också... Så vi stängde igen dörren och lät allting vara. Du fortsatte åt ditt håll och jag åt mitt. Tiden vann över oss.

Men den fick aldrig ta ifrån oss respekten till varandra. Än mindre kärleken. Ibland när du springer förbi i mina tankar hugger det till i själen. Men så tänker jag tillbaka på den där natten vi var på stranden du och jag. Vi hade låtit vågorna lägga sig över våra axlar som ett svalkande täcke och sedan slängt oss i varsin solstol. En stjärnfylld himmel på sensommaren. Din arm hängde löst på armstödet, liksom min. Sen tog jag din hand och kramade den hårt. Du tittade på mig länge. 

Där låg vi i varsin solstol, bara du och jag och mörkret, med endast ljudet av vågorna som lite blygsamt slog emot klipporna, som nästan ursäktade sig för att de störde och backade stilla tillbaka från strandkanten. Det var en ljummen sensommarnatt för två år sedan. Och just i skrivande stund känner jag i varje ven att min kärlek till dig aldrig svalnat. Den är inte glödande het som förr, men den är ljummen. Lika ljummen som temperaturen från den natten då vi låg och tittade upp på himlen tills det började ljusna. Jag känner för dig.

När jag reser tillbaka till just detta ögonblick inser jag att du alltid fanns och alltid finns. Det gör min lugn. Och när jag hörde din röst i andra änden kände jag att tiden inte riktigt fått som den vill. Jag kommer alltid att finnas, du kommer alltid att finnas. Vi kommer alltid att finnas. För varandra. Vi kommer aldrig att glömma.

Denna gång packar jag inte resväskan med förväntningar eller förhoppningar. Jag lämnar kvar mitt alster jag skrivit som handlat om hur mycket jag önskat att avståndet varit kortare mellan oss, flera sidor där jag varit arg på dig och på mig. Jag önskar ingenting längre. Allt jag vill har jag fått bekräftat att du också vill;

Att bara för en kort stund sluta kämpa emot tiden och en massa måsten, att lägga allt åt sidan och bara få vara nära. Att få återförenas och vagga nuet till sömns. Med lite distans till allt som upplevts och aldrig hann upplevas kommer du inom kort att stå på flygplatsen och vänta på flight 1759. Du kommer att trampa fram och tillbaka, tända en cigarett. Titta på klockan. Spegla dig i glasdörrarna och kontrollera att allt sitter på sin plats. Och bara några hundra meter över marken kommer jag att dra efter andan och förbereda mig på att känna hjulen slå emot asfalten. Pulsen kommer att stiga och plötsligt vill jag bara ut ur planet, ta min väska och springa rakt in i dina armar. 

Så kommer tiden att knacka mig på axeln och påminna mig om att allt är över om tre dagar. Men den här gången kommer jag inte att låta detta faktum dra ner mig. Istället kommer jag att ge den det visuella fingret och skynda mig ut genom passkontrollen. Bakom två tonade glasdörrar kommer du att stå som så många gånger innan. En ljummen vindpust sveper förbi när dörrarna öppnas. Jag kommer att se mig om efter dig. Och så möts våra blickar och jag har ingen anledning att låtsas. Jag kastar mig i din famn och känner den välbekanta doften som jag aldrig får bli mätt på. Och så kommer vi stå där som två nyförälskade tonåringar och se varandra djupt i ögonen tills du flinar brett och säger: Hej främling. Tätt omslingrade går vi ut mot parkeringen, sätter oss i bilen och skyndar iväg för att leva.

Precis som vi alltid har gjort. Men denna gång gör vi det på ett lite annorlunda vis...

Vi är här och nu.

JAG mår dåligt.

Hej.
Ikväll ska vi prata om den där olustiga känslan som får oss att sammanfatta det hela i en enda mening: Jag mår dåligt.

Jag tycker att ovanstående mening i många avseenden är rätt genial. Den kan betyda lite olika saker; ibland öppnar den upp dörrar för att tala om det och tala kring det eller så verkar den för att stänga igen dörren rakt i ansiktet på omgivningen, och som om inte det vore nog så lastar man på 100 kilo hänglås och sätter upp en stor fet skylt där det står "Jag mår dåligt och är strängt upptagen med att skära mig i handlederna och lyssna på KENT. Vänligen stör ej. Har jag inte förblödit tills imorgon så ringer jag med stor sannolikhet upp och frågar om vi ska gå ut på krogen och dricka oss fulla. Och så låtsas vi som att ingenting har hänt, ok?".

Men när man säger att man mår dåligt är det ofta ett tecken för den andra att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Fort som fan. Bort, bort, bort med dåliga energier! Fan, ryck upp dig! Nu ska vi ju må bra här! Titta så bra vi mår!!! En Burberry väska som är god för 20 lök, löneförhöjning på jobbet, en hel drööööös med ytliga vänner som bjuder in till fika och vin på helgerna, snygga män och/eller kvinnor med 200 promille alkohol i blodet som älskar dig till gryningen skiljer er åt; Kom igen, livet är en fest!!!!!! Wohooooo...

...fan.

Allvarligt talat. Varför blir vi så rädda för den där olustiga känslan som liksom smyger sig in i oss av olika anledningar? Men ofta är vi mer rädda för att tala om den. Varför är vi rädda för att förmedla den känslan? Jag ska dela med mig av en insikt jag nått för en tid sedan. Jag har sammanfattat den i några korta meningar. Du behöver inte hålla med mig, det är helt okej. Men du kan väl åtminstone suga på karamellen? Okej, här kommer den.

Känslan av ångest och olycka är inte privat. Den rymmer fler personer än du. Den enda skillnaden är att den kommer av olika anledningar och vid olika tidpunkter. Men den är inte privat. 

Ni som följer mig vet att jag ständigt balanserar mellan att vara utlämnande och att prata i gåtor. Det är inget jag lärt mig på Berghs (nu fick jag det inklämt också. Lite skryt såhär på fredagskvällen har väl ingen dött av?) när jag pluggade journalistik, eller något jag lärt mig efter tre terminer i medie- och kommunikationsvetenskap. Ni ska veta det, kära som okära läsare att allt jag skriver, skrivs med känsla. Anledningen till varför jag förmodligen aldrig kommer att få en välbesökt blogg beror på att jag inte känner något när jag tar på mig en snygg designerklänning eller blir eld och lågor när jag får hem senaste modet signerat Elle. En ännu större anledning till varför min blogg kommer att förbli liten och okänd är för att jag inte bryr mig om vad andra har gjort eller gör. Jag bryr mig om mig själv. Mitt liv, mina känslor, mina betraktelser är det som är nyheter för mig och inte massa sensationsnyheter på löpet i stil med "Ensam mamma-Ingela utslängd från välkänd krog. 'Jag känner mig kränkt. Och bakfull'". Riktiga nyheter tar jag inte del av i Aftonbladet eller Expressen. På den här sidan skriver vi högklassigt och undviker stavfel och särskrivningar i den mån det går. Här pratar vi känslor.

Jag har haft en tuff vår och höst mentalt av många anledningar. När ni nu läser det här förstår jag att många, blandat med nyfikenhet och oro undrar "hur illa har det varit egentligen". Slappna av! Jag har varit nedstämd, haft ångest och varit låg och förbannad samtidigt. Jag har känt en jävla massa. Men allt är ju relativt. Dock vill jag påpeka de facto att vi behöver bli bättre på att ge oss själva en rak höger så fort vi inser att vi i möten med andra nästan kvittrar och sjunger (svenska är ett roligt språk i den bemärkelsen att prosodin skiljer sig från många andra språk; min före detta pojkvän som är turkisk påpekade bland annat att det låter som att vi sjunger) när vi tar till orda. Vi behöver inte hålla ett tal till nationen om orsakerna till varför vi mår lite sämre just nu, men hur vore det istället att släppa på fasaden och köra något i stil med det här:

Du går på stan. Livet känns som en kvissla i röven just där och då. Du har hjärtklappning och känner dig vemodig. Ångest kallas det. Så springer du in i en gammal arbetskamrat eller pluggkompis. Vi kallar personen för B. Du är A. Är inte detta drömscenariot, så säg:

B: Hej. Jag förväntade mig inte att springa in i dig idag. Jag känner mig inte i extas över vårt möte, det känns snarare ansträngt och jobbigt. Vi har inte setts sedan förra året. Det har varit ett bra år. Men jag kan tänka mig att finna mig i situationen och upplever att jag kan gå halva vägen; det känns rätt okej att se dig ändå.
A: Ja, nej så känner inte jag. Det var inte alls särskilt kul att springa in i dig. Det var det sista jag behövde nu eftersom jag fått en jobbig ångestattack och bara vill åka hem och lägga mig i ett bad och fundera.
B: Åh, du menar en sån! Gud, så kände jag bara för en dag sedan. Det är bara att stanna i känslan och förlika sig med att det är så man känner just precis här och nu, men att det kommer att gå över. Det får liksom ta sin tid.
A: Ja, precis. Nej, nu har jag inte alls lust att stå kvar här mitt i Nordstan och prata med dig. Jag måste få komma hem och landa lite. Bara gå runt och känna, reflektera. Det finns inget i världen som kan påskynda den här processen, utan det måste som du säger få ta sin tid.
B: Ja. Och du... Blir det inte bättre så kan du ju alltid "välja att hoppa av" så att säga.
A: Ja, klart man kan bli lite nyfiken på hur det skulle kännas att vakna upp och upptäcka att man är död, men jag känner faktiskt för att hänga kvar ändå. Jag tänker ibland som alla andra vanliga människor på det oförklarliga som vi inte har någon aning om, som våran hjärnkapacitet inte kan sätta i någon kontext. Men nej, destruktiv är jag inte, jag har ju bara lite ångest.
B: Ja, det gör du rätt i. Det är ju inte farligt med ångest. Det är en del av livet.
A: Mmm, men du. Nu orkar jag inte prata om det något mer idag. Åh så typiskt att jag skulle springa in i dig då! Vi hörs inte! För det gör vi inte i vanliga fall heller!
B: Precis. Vi hörs inte! Nej, fy fan du stal just fem minuter av mitt liv, din kossa. Men du, din känsla är du inte ensam om. Den besöker oss alla då och då.
A: Åh, sluta pladdra så att jag kan få gå någon gång!
B: Ja, du har rätt. Jag gillar dig inte särskilt överlag men det är så skönt i och med lagändringen som trädde i kraft förra årsskiftet om att man får 20 000 i böter om man förfalskar sina känslor och åsikter. Det gillar jag. Tihi.

Summan av detta påhittade scenario är att vi kanske skulle spara på krutet och bara våga vara. Vad är det för privat med det? När jag är lycklig och skiner som en sol så är det opersonligt, men när jag är lite nedstämd och låg så blir det plötsligt väldigt personligt? Jag kan stå och berätta för en massa ytliga vänner att jag är glad över en lyckad tenta, men jag skulle hellre stoppa händerna i köttkvarnen än att visa tendenser på att jag är i en period där jag känner ångest och vemod?!?! Ni kan väl fundera på saken...

Vi måste inte förklara orsakerna till varför vi är lyckliga eller olyckliga. Människor med sunt förnuft vet att känslor aldrig är permanenta utan en del av en process. Det vore bara skönare att personen jag talar med i såväl en minut som en timme visar personlighet och inte gömmer sig bakom en massa standardfraser. Denna behöver inte säga någonting. Bara förmedla det som den känner där och då. För vem är du eller jag att komma att avbryta en annan person som är mitt uppe i sina känslor?

Hur vore det om vi bara kunde få vara...
...äkta.

Dayima

Kvällers!

Alltså jag vill verkligen att ni känner på ovanstående ord. Själva prosodin är ganska egendomlig och jag övervägde nästan för en stund att skriva ut det med fonetiska tecken, men eftersom att många av er förmodligen inte orkar damma av kunskaperna från gymnasiet, eller läst språkvetenskap på universitetet så är denna ansats dömd till att misslyckas. Men fråga mig gärna om hur jag uttalar "kvällers" när vi ses nästa gång. Jag log och har ni sinne för humor så kommer ni också dra lite på giporna.

Men från det ena till det andra. Jag skriver till er ikväll för att jag är full av intryck och nya insikter. Sista inlägget jag skrev var egentligen tänkt som en uppföljare till mina känslor såhär några veckor senare. Jag trodde att jag skulle vara i ett känslomässigt kaos och skriva en hel doktorsavhandling om besvikelse, saknad, och tomhet, men så hände något längs vägen.

Jag åkte till Stockholm, samtalade och reflekterade i dagar om livet och relationer i allmänhet och drog en slutsats. Jag har en dysfunktionell familj. Som de flesta andra har. Men det viktigaste är att JAG har en dysfunktionell familj. Insikt nummer ett. Skönt att inse.

Insikt nummer två. Vi är alla olika. Vi upplever saker, tolkar saker olika, känner olika. Man väljer inte sin släkt, men man väljer sina vänner. Jag får liksom bara köpa att min mamma är min mamma, min pappa är min pappa, min kusin är min kusin, min farmor är min farmor och så vidare. Är ni med i tänket? De facto! MEN; vi kan välja att ta avstånd från de som gör oss illa oavsett om det är familjen eller vännerna. Det vi däremot inte kan förvänta oss av övrig familj är att de ska göra detsamma för att vi gjort det. Någonstans finns ofta lojaliteten till sina föräldrar; det spelar ingen roll att det var min mor som gjorde fel. Hon är min mor och jag står alltid bakom henne. För att jag är lojal emot min familj. Enkel matematik. Men om man är som jag, det vill säga att jag viger timmar åt att filosofera kring om ett plus ett alltid varit två, tycker jag att ovanstående går att ifrågasätta. Men det tänker jag inte göra här utan bestämmer mig för att köpa det. Jag känner mig inte sviken på något sätt.

Insikt nummer tre. Jag tycker mig se en avsaknad av öppna sinnen i min familj. Vidare betyder detta att man inte kan förstå varandra. Men istället för att vara lugn med det har man gått över lik för att praktisera sin egen sanning. Och det är där det blir fel. Det är där jag fått uppleva att försvarstalen blivit smaklösa och där kvalitén på samtalet hållit en så låg nivå att jag förstått att jag samtalar med en rebellisk 15-åring i en vuxen människas kropp som lever i en slags konstruerad verklighet med sanningar som bygger på premisser som saknar relevans. Ni vet uttrycket "jag kan inte göra annat än att skratta"? Det är bara ett uttryck vi gömmer oss bakom när det egentligen gör ont som fan. För jag kan inte skratta. För det handlar inte om ett gräl med vemsomhelst. Det handlar om en person jag haft i mitt liv sedan barnsben, en familjemedlem, en person jag sagt att jag älskat. Hade jag inte känt något så hade jag aldrig skrivit detta. Jag hade aldrig ägnat mig en minut åt att vara förbannad på dig, att känna mig besviken, att analysera varför du är som du är och varför du handlar som du handlar. Jag vet att jag också spelar en roll för dig. Jag har fått det bekräftat genom att få veta att du lagt över ansvaret på det som skett på mig. Du är förbannad. Det är också en känsla.

Men. Den här gången tar jag inte på mig någon skuld. Inte det minsta. För säg mig, var finns logiken i resonemanget att jag ska ansvara för vad flera andra familjemedlemmar tycker om dina handlingar du utövat i dialog med andra utöver mig? Har jag en så stor makt på människor tror du? I sådant fall skulle det innebära att du ser mig som ett hot och att jag är en slags övermänniska, som dessutom är ensam på jorden med att besitta denna egenskap. Kom igen... Alla bär ansvar för sina egna handlingar, sina egna ord som kommer ur deras munnar. Att lägga över ett sådant ansvar på lilla jag är att bekräfta min teori om att du agerar som barn gör i 15-års åldern. Således kan jag inte se någon anledning till varför jag ens skulle överväga att ta på mig rollen som ansvarstagare när det i grund och botten bara handlar om att jag liksom flera andra börjat reagera på hur vi bemöts när det inte passar dina föreställningar. Enkel matematik här också. Och värt att nämna är att det inte är en händelse som gjort att vi står här idag utan det är år av konflikter som detta är en produkt utav.

I dysfunktionella familjer utövar man en slags hierarki där man tillskrivits olika roller. Dessa roller träder man tillbaka i när man samlas även i vuxen ålder. Vem bär ansvaret för det? Ja, kanske är det de vuxna som från börjat favoriserat barnen och tillskrivit dessa egenskaper som barnen förväntas leva upp till. Vad händer då? Jo, barn börjar tävla med varandra, att jämföra sig med varandra; allt för att inte lämna över trofén till den andra. Är det villkorslös kärlek? Tack och lov har jag alltid varit väldigt medveten om att jag inte behöver tävla med någon. Jag har liksom inte orkat tjafsa om min roll i den hierarkiska trappan. Detta har gjort att jag tillskrivits en roll som egentligen inte var jag.

Men så händer något. Man blir vuxen. Jag har en personlighet. Värdegrunder och integritet som gör att Denise inte bara är ett tomt skal. Hon är någon. Och hon står upp för vad hon tycker. Plötsligt är jag inte intresserad av att spela någon roll i den hierarkiska trappan längre. Jag har kommit till insikt med vad som utövats under alla dessa år och ifrågasätter det. Jag tar avstånd och säger som jag tycker. Plötsligt tycker jag inte att det är rätt att respekt mäts i ålder, snarare att respekt mäts med det man levererar eller inte levererar. Plötsligt inser jag att vi är många i familjen som saknar respekt för varandra.

I familjer där man inte ses särskilt ofta längre är det tämligen oklokt att tro att man är samma person som man var för tio år sedan. Skrämmande fakta för den som tyckte att "det var bättre förr"; saker händer längs vägen. Man utvecklas och man förändras. 

Men så finns det de som är desamma. Som aldrig kommer att förändras. Man kan inte beskylla människor för att de inte är som man vill att de ska vara, att de inte ger de svar man vill höra. Men en sak kan man göra; man kan förhålla sig till det.

Det här är sista gången jag kommenterar detta, för jag har kommit till insikt vilket innebär för mig att jag kan lämna det som hänt och fortsätta mitt liv på mitt håll långt borta från det som känts fel. Det är en känsla som är så stark att den inte ens behövdes ifrågasättas; Jag kommer aldrig någonsin ta på mig det ansvar du försöker att lägga på mina axlar för det finns ingen som helst teknisk möjlighet i att en människa kan ansvara för andra människors åsikter och vad de säger. Jag tycker att du beter dig som en 15-årig tonåring fast i en vuxen persons kropp, som skyller allt på andra, som du alltid har gjort, när du egentligen fortfarande söker efter dig själv. Och med detta sagt betyder det att du misslyckats med ditt försök att få mig att känna skuld. För här står en person som helt öppet och sakligt meddelar dig att du aldrig kommer att få mig att känna det du vill; skuld. Den skulden kan du göra vad du vill med, söka sympati hos andra eller intala dig själv att det är så, men den personen du önskar ska känna så allra mest kommer aldrig någonsin att titta tillbaka och undra om du kanske hade rätt ändå. 

Du står med ett knyte fyllt av skuld som du trodde att du kunde klä mig i. Men egentligen vet du också att det inte är jag som ska kläs i det. Du behöver snarare göra något du aldrig gjort innan; göra en resa med dig själv. 

Och slutligen ska också detta nämnas; Jag hatar inte dig. Jag vill dig inget ont. Du har spelat roll. Jag hoppas för din egen skull att du gör den här resan med dig själv, tänker till, når nya insikter. Kanske är det insikter som gör att vi kan mötas någon gång i livet; i en annan tid, på en annan plats. Min dörr är inte stängd om du skulle komma till insikt med att det jag skrivit faktiskt har en poäng. Kanske är jag kvar i Göteborg, jobbar och har skaffat familj. Eller så kanske våra vägar möts nere i Turkiet eller någon helt annanstans. Eller så möts vi aldrig mer igen. Men oavsett vart vi skulle mötas är det inte slumpen som kommer att spela en roll. Det är när du förstår och tar till dig mitt budskap.

För det är inte jag som förlorat dig.

Det är du som förlorat mig.

Och detta faktum kommer jag aldrig någonsin att ifrågasätta.
Det har du mitt ord på.

Att strö hopp i öppna sår

Vi läker.
För varje sekund som går läker vi. Så fort vi faller till marken och skrapar upp knäet så börjar läk-processen. Det svider som fan. Såret är så öppet att man aldrig tror att det ska läka igen. När jag var 14 år gjorde jag en volt och ramlade med cykeln på grus. Hela vägen in till sjukhuset stirrade jag på mitt knä. Det var så djupt att man kunde ana ett ben bakom sörjan av vätska, blod och skinn. Det sved som fan. Jag tittade på såret och kunde inte för mitt liv se att det någonsin skulle läka ihop igen.

I några dagar kunde jag inte göra mer än att ligga och vila i sängen. Dels för att det gjorde ont, dels för att jag inte kunde gå rakt utan att det kändes som att såret stramades åt och hotade att slitas upp. När jag inte hade något för mig lyfte jag istället på kompressen och stirrade på såret med jämna mellanrum. Efter en dag av stirrande så konstaterade jag till min förskräckelse att det såg lika färskt ut som för två dagar sedan. Jag blev frustrerad. En vän som kom på besök tittade på mig och sa:

Det är klart att du inte märker någon skillnad om du stirrar dig blind på det. Koppla bara bort det i någon dag. Lyft inte på kompressen, försök att inte känna efter så ska du se att det om några dagar börjat bilda en skorpa. Ett öppet sår börjar läka så fort vi slår i marken. Det är så det funkar... 

Jag tittade på henne:

...med allt.

Vi läker. För varje sekund som går läker vi. Så fort de du älskat tar på sig skorna och går ut genom dörren och ut ur ditt liv så börjar vi läka. Känslan av en isande kyla som sprider sig i varje ven, tårarna som rinner nedför kinden och hamnar på läppen; det smakar salt. Tankarna som likt en karusell svischar förbi i ditt huvud. Du har paralyserats av smärta från ord som sårar. Kanske börjar vi läka innan vi ens slagit i golvet. Oavsett vad så läker vi hela tiden. Kanske var det du som tog på dig skorna och gick.

Vi tog på oss skorna tillsammans. Du började. Jag ville inte vara sämre. Vi stängde dörren och lämnade besvikelsen, alla bråk och respekten på andra sidan väggen och gick nerför trapporna. Vi kastade nyckeln i sopnedkastet. Den dörren stängde vi tillsammans. En dörr som kanske aldrig mer kommer att öppnas igen. Ett krig som pågått i tystnad nådde igår sitt slut. Ibland har vi satt ord på vår frustration. Längs vägen tappade vi nog alla respekten för varandra. Men vi fortsatte för den goda sakens skull. Det gick inte längre att låtsas. Vi önskade varandra lycka till i livet och sa hejdå. Du gick åt ett håll och jag gick åt ett annat. Jag vände mig inte om och det gjorde inte du heller. För vi hade redan förlorat för längesen.

Vi har pratat om det så många gånger förr; respekt. Finns det ingen respekt kvar så finns det inget annat kvar än fina minnen. Resan måste sluta där. När det känns som jobbigast, när det känns som att du förlorat allt, när timmarna känns som veckor... Det är då du läker.

Med en ryggsäck full av erfarenheter; lärdomar, kunskap, besvikelse, frustration, handfallenhet, ilska och en jävla massa kärlek fortsätter man kånka vidare mot nya tider. Man får sakta ner längs vägen och torka en tår. Men man får aldrig stanna. Vi får aldrig stanna.

Så därför strör jag hopp i öppna sår...