JAG mår dåligt.

Hej.
Ikväll ska vi prata om den där olustiga känslan som får oss att sammanfatta det hela i en enda mening: Jag mår dåligt.

Jag tycker att ovanstående mening i många avseenden är rätt genial. Den kan betyda lite olika saker; ibland öppnar den upp dörrar för att tala om det och tala kring det eller så verkar den för att stänga igen dörren rakt i ansiktet på omgivningen, och som om inte det vore nog så lastar man på 100 kilo hänglås och sätter upp en stor fet skylt där det står "Jag mår dåligt och är strängt upptagen med att skära mig i handlederna och lyssna på KENT. Vänligen stör ej. Har jag inte förblödit tills imorgon så ringer jag med stor sannolikhet upp och frågar om vi ska gå ut på krogen och dricka oss fulla. Och så låtsas vi som att ingenting har hänt, ok?".

Men när man säger att man mår dåligt är det ofta ett tecken för den andra att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Fort som fan. Bort, bort, bort med dåliga energier! Fan, ryck upp dig! Nu ska vi ju må bra här! Titta så bra vi mår!!! En Burberry väska som är god för 20 lök, löneförhöjning på jobbet, en hel drööööös med ytliga vänner som bjuder in till fika och vin på helgerna, snygga män och/eller kvinnor med 200 promille alkohol i blodet som älskar dig till gryningen skiljer er åt; Kom igen, livet är en fest!!!!!! Wohooooo...

...fan.

Allvarligt talat. Varför blir vi så rädda för den där olustiga känslan som liksom smyger sig in i oss av olika anledningar? Men ofta är vi mer rädda för att tala om den. Varför är vi rädda för att förmedla den känslan? Jag ska dela med mig av en insikt jag nått för en tid sedan. Jag har sammanfattat den i några korta meningar. Du behöver inte hålla med mig, det är helt okej. Men du kan väl åtminstone suga på karamellen? Okej, här kommer den.

Känslan av ångest och olycka är inte privat. Den rymmer fler personer än du. Den enda skillnaden är att den kommer av olika anledningar och vid olika tidpunkter. Men den är inte privat. 

Ni som följer mig vet att jag ständigt balanserar mellan att vara utlämnande och att prata i gåtor. Det är inget jag lärt mig på Berghs (nu fick jag det inklämt också. Lite skryt såhär på fredagskvällen har väl ingen dött av?) när jag pluggade journalistik, eller något jag lärt mig efter tre terminer i medie- och kommunikationsvetenskap. Ni ska veta det, kära som okära läsare att allt jag skriver, skrivs med känsla. Anledningen till varför jag förmodligen aldrig kommer att få en välbesökt blogg beror på att jag inte känner något när jag tar på mig en snygg designerklänning eller blir eld och lågor när jag får hem senaste modet signerat Elle. En ännu större anledning till varför min blogg kommer att förbli liten och okänd är för att jag inte bryr mig om vad andra har gjort eller gör. Jag bryr mig om mig själv. Mitt liv, mina känslor, mina betraktelser är det som är nyheter för mig och inte massa sensationsnyheter på löpet i stil med "Ensam mamma-Ingela utslängd från välkänd krog. 'Jag känner mig kränkt. Och bakfull'". Riktiga nyheter tar jag inte del av i Aftonbladet eller Expressen. På den här sidan skriver vi högklassigt och undviker stavfel och särskrivningar i den mån det går. Här pratar vi känslor.

Jag har haft en tuff vår och höst mentalt av många anledningar. När ni nu läser det här förstår jag att många, blandat med nyfikenhet och oro undrar "hur illa har det varit egentligen". Slappna av! Jag har varit nedstämd, haft ångest och varit låg och förbannad samtidigt. Jag har känt en jävla massa. Men allt är ju relativt. Dock vill jag påpeka de facto att vi behöver bli bättre på att ge oss själva en rak höger så fort vi inser att vi i möten med andra nästan kvittrar och sjunger (svenska är ett roligt språk i den bemärkelsen att prosodin skiljer sig från många andra språk; min före detta pojkvän som är turkisk påpekade bland annat att det låter som att vi sjunger) när vi tar till orda. Vi behöver inte hålla ett tal till nationen om orsakerna till varför vi mår lite sämre just nu, men hur vore det istället att släppa på fasaden och köra något i stil med det här:

Du går på stan. Livet känns som en kvissla i röven just där och då. Du har hjärtklappning och känner dig vemodig. Ångest kallas det. Så springer du in i en gammal arbetskamrat eller pluggkompis. Vi kallar personen för B. Du är A. Är inte detta drömscenariot, så säg:

B: Hej. Jag förväntade mig inte att springa in i dig idag. Jag känner mig inte i extas över vårt möte, det känns snarare ansträngt och jobbigt. Vi har inte setts sedan förra året. Det har varit ett bra år. Men jag kan tänka mig att finna mig i situationen och upplever att jag kan gå halva vägen; det känns rätt okej att se dig ändå.
A: Ja, nej så känner inte jag. Det var inte alls särskilt kul att springa in i dig. Det var det sista jag behövde nu eftersom jag fått en jobbig ångestattack och bara vill åka hem och lägga mig i ett bad och fundera.
B: Åh, du menar en sån! Gud, så kände jag bara för en dag sedan. Det är bara att stanna i känslan och förlika sig med att det är så man känner just precis här och nu, men att det kommer att gå över. Det får liksom ta sin tid.
A: Ja, precis. Nej, nu har jag inte alls lust att stå kvar här mitt i Nordstan och prata med dig. Jag måste få komma hem och landa lite. Bara gå runt och känna, reflektera. Det finns inget i världen som kan påskynda den här processen, utan det måste som du säger få ta sin tid.
B: Ja. Och du... Blir det inte bättre så kan du ju alltid "välja att hoppa av" så att säga.
A: Ja, klart man kan bli lite nyfiken på hur det skulle kännas att vakna upp och upptäcka att man är död, men jag känner faktiskt för att hänga kvar ändå. Jag tänker ibland som alla andra vanliga människor på det oförklarliga som vi inte har någon aning om, som våran hjärnkapacitet inte kan sätta i någon kontext. Men nej, destruktiv är jag inte, jag har ju bara lite ångest.
B: Ja, det gör du rätt i. Det är ju inte farligt med ångest. Det är en del av livet.
A: Mmm, men du. Nu orkar jag inte prata om det något mer idag. Åh så typiskt att jag skulle springa in i dig då! Vi hörs inte! För det gör vi inte i vanliga fall heller!
B: Precis. Vi hörs inte! Nej, fy fan du stal just fem minuter av mitt liv, din kossa. Men du, din känsla är du inte ensam om. Den besöker oss alla då och då.
A: Åh, sluta pladdra så att jag kan få gå någon gång!
B: Ja, du har rätt. Jag gillar dig inte särskilt överlag men det är så skönt i och med lagändringen som trädde i kraft förra årsskiftet om att man får 20 000 i böter om man förfalskar sina känslor och åsikter. Det gillar jag. Tihi.

Summan av detta påhittade scenario är att vi kanske skulle spara på krutet och bara våga vara. Vad är det för privat med det? När jag är lycklig och skiner som en sol så är det opersonligt, men när jag är lite nedstämd och låg så blir det plötsligt väldigt personligt? Jag kan stå och berätta för en massa ytliga vänner att jag är glad över en lyckad tenta, men jag skulle hellre stoppa händerna i köttkvarnen än att visa tendenser på att jag är i en period där jag känner ångest och vemod?!?! Ni kan väl fundera på saken...

Vi måste inte förklara orsakerna till varför vi är lyckliga eller olyckliga. Människor med sunt förnuft vet att känslor aldrig är permanenta utan en del av en process. Det vore bara skönare att personen jag talar med i såväl en minut som en timme visar personlighet och inte gömmer sig bakom en massa standardfraser. Denna behöver inte säga någonting. Bara förmedla det som den känner där och då. För vem är du eller jag att komma att avbryta en annan person som är mitt uppe i sina känslor?

Hur vore det om vi bara kunde få vara...
...äkta.