Ah, hej bay de veyyy!
Hur kommer det sig för övrigt att jag tenderar att bli så speedad att jag nästan går åt, efter ett träningspass? Jag blir oftast lite full i skratt och får lust att hitta på något busigt. Ikväll är en sådan kväll. På spårvagnen hem satt jag och fnissade lite för mig själv. Tog upp telefonen och låtsades att jag skrattade åt någon "modell för en dag-bild"(ni vet klassikern? Spegelbilden! Man stödjer hakan mot händerna och tittar lite drömskt in i kameran. Hundra spänn på att fotografen i redigeringsprocessen blev sugen på att photoshopa dit ett äpple i gapet så att man ser ut som en tvättäkta julegrojs färdig att serveras!) som någon lagt ut på Facebook när jag i själva verket skrattade åt absolut precis ingenting.
Nu över till min reflektion. Har ni tänkt på folks miner när man möter dessa en lördag morgon? Jo såhär brukar det se ut:
Tjejerna går med blicken ner i marken, håret står kvart i åtta och sminket sitter nere vid fotknölarna. Klackarna som de så kaxigt trippat fram på för bara några timmar sedan sitter som en betongklump på fötterna och man kan nästan höra hur personen i fråga tänker: FAN, vad uppenbart det är att jag inte sovit hemma! FAN vad uppenbart det är att jag inte sovit över huvudtaget! FAAAAAAN vad uppenbart det är att jag tycker att det här är ungefär hur pinsamt som helst!
Missförstå mig rätt, givetvis har vi alla rätt till att stilla köttets lustar. Jag menar, har man ett svenskt personnummer, betalar skatt och deklarerar så är det inget snack om saken; det är allemansrätten på den!
Men. Det blir ganska jobbigt för de som faktiskt bara lånat soffan hos en kompis. Alla, exakt alla som vistas ute innan klockan tio en lördag/söndag morgon blir stämplade med den visuella "walk of shame"stämpeln och detta med omedelbar verkan.
Därför var jag så glad över att jag redan under kvällens första halva slopade mina höga klackar och lånade min kära väninnas rosa jympaskor, som jag gick runt med inne på en trevlig krog och bara njöt. Folk tittade på min outfit, sedan på mina skor, tillbaka på min festliga outfit igen och kliade sig i huvudet. Ekvationen gick inte riktigt ihop. Någon tog mod till sig och frågade mig försynt hur jag tänkte när jag valde kläder för kvällen. Jag tittade oförstående på karlsloken. Vad menade han? Tyckte han inte att ett par chockrosa Asics gjorde sig rättvisa till svarta strumpyxor och en kort svart tunika?! Mitt svar blev; Jag ville kompromissa mellan komfort och flärd. Jag tänker Italien möter "Ensam mamma söker" med inslag av Afrikas heta savanner. Är du med i tänket?
Han var inte med i tänket. Desto roligare var det att se folks miner när jag halv tio på morgonen vandrade mot 60-bussen med en toast i ena handen och en kaffe i andra. I min klassiska rock med päls, i mina glammiga lockar som inte hunnit lägga sig, med en trevlig väska som dansade på armen och i de rosa jympaskorna, passerade jag en hel drös med tjejer i höga klackar och ett gäng killar som såg ut att ha stoppat håret i ett eluttag. Jag såg hur alla fashionistor rynkade på ögonbrynen och förmodligen tänkte "Herregud hur kan man gå ut på krogen i jympaskor??? Vem följde hon med hem egentligen?? Och ännu viktigare; Hur många promille hade snubben i kroppen?!?!?!". Och grabbarna som drog på mungiporna och kan ha tänkt något i stil med "vilket jävla original!". Oavsett vad så var frågetecknet ett faktum där vi alla stod och väntade på att få åka hem. Vart kom det här förtjusande puckot från för tillställning egentligen? Är hon en i gänget eller i vilken kategori ska vi placera henne?
Det var en morgon i november. Jag speglade mig i skyltfönstret medan jag väntade på bussen och log brett. Vickade lite på tårna och fnissade till. Jag skriver till alla er som någonsin tagit en walk of shame. Det här är en text skriven i syfte att belysa hur roligt det är att få ett kvitto på hur hela samhället genomsyras av förutfattade meningar och generaliseringar. Men den morgonen vann jag över Göteborg. För ingen kunde för sitt liv räkna ut vart jag hade varit och vad jag hade gjort. Kanske lånade jag soffan hos en kompis eller så gjorde jag något helt annat. Kanske är jag en sån som inte riktigt har sinne för detaljer och då var på väg ner till stan för att hänga på låset till H&M. Oavsett vad så skapade det så mycket mer uppmärksamhet än vad som är hälsosamt för mänskligheten. Och det är just detta faktum som gör att jag tyckte det var värt att skriva några rader till er ikväll.
Vore inte allt så mycket trevligare om vi slutade vara så nyfikna på alla utom oss själva? Om alla bara kunde få vara som de vill vara och göra vad de känner för att göra? Om alla bara kunde få ta på sig exakt det som de känner för utan att behöva stå till svars för sina val? Har vi inget bättre för oss än att flytta runt och flytta om människor i de visuella facken? En liten reflektion bara.
Nu ska jag lämna er för en stund och fokusera på viktigare saker som att komma igång med min fantasilösa uppsats. Må gott och fridens liljor till er!
Och du förresten... Jag har råd att gå ut i ett par rosa Asics på krogen.
För att jag är Denise Lindqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar