Jag fick ett vackert samtal som fick mig att vilja blunda för hindret som jag själv släpat fram och placerat framför mitt självförtroende. Jag tror inte att att jag kan. Men egentligen vet jag att jag kan leverera, att jag skulle kunna skriva en mästerlig uppsats. Av någon anledning vill jag att någon ska ge mig en bra anledning till varför jag skulle fatta pennan och inte fördriva mina dagar med att fundera. Jag tycker om att fundera. Har inga problem med att ligga i timmar i soffan och titta upp i taket och drömma mig bort. Men när du ringde och berättade för mig att du efter 20 år äntligen skakat om dig själv och packat väskan för att bege dig ut på en resa med dig själv så hände något med mig; allt lossnade. Jag fick plötsligt en anledning att fatta pennan och producera akademiska meningskonstruktioner jag knappt själv förstår. Du gav mig en jävligt bra anledning att åter börja tro på att jag kan göra vad jag vill, att jag kan få allt jag vill bara jag bestämmer mig.
Nu ska du göra något du aldrig gjort innan. Du har börjat din förändring. Den här gången tror jag på dig. Du har gett mig en anledning att vara stolt över dig. För det är jag. Desto viktigare för oss är att du börjar vinna respekt av mig och kanske jag hos dig också. För idag insåg jag att du för första gången på 25 år erkänner att du börjar lära känna mig fast på avstånd. Och kanske det coolaste av allt; du verkar gilla mig.
När jag började skriva min blogg trodde jag aldrig att du skulle läsa. Än mindre att du skulle förstå innehållet. Jag trodde aldrig att vi hade en chans du och jag. Men idag föddes ett litet litet hopp hos mig. Det känns som att du börjar förstå poängen med mig. Det här är jag på gott och på ont. Men mest på gott om du frågar mig. Det känns som att du börjat tycka detsamma.
Har ni tänkt på att vi ofta tenderar att bli upprörda när vi i möten och relationer med andra kommer till insikt med att personen framför dig inte ser dig för den du är? Det är fel. Personen ser dig, men ni delar inte samma upplevelse. Ingen kan dela en identisk upplevelse tillsammans. Upplevelser är individuella. De kan likna varandra, men de är inte identiska. När vi ser på upplevelse som begrepp ur ovanstående perspektiv så förstår jag varför vi blir frustrerade. Vi förväntar oss att andra ska uppleva och känna det vi vill förmedla och det vi känner för oss själva som person. Därför har jag valt att sudda ut ordet "likasinnad" ur mitt vokabulär. Istället talar jag i termer som "närasinnad" som jag gett en innebörd: vi delar inte samma upplevelser, men vi gillar det vi hör och lyssnar gärna lite till.
Med detta sagt och sett ur detta perspektiv så känner jag mig väldigt hedrad över att du försöker lära känna mig på riktigt. Att mina texter väcker känslor hos dig. Att du grät över min kärleksförklaring till en person jag satt på en pedestal, att du skrattat högt åt mina anekdoter eller att du suttit och funderat över riktigheten i mina reflektioner. Men framförallt att du förstår att jag bär på så mycket känslor, att hela jag utgörs av detta. Jag tror du börjar förstå att jag inte är kall som du alltid påpekat. Och att jag har obeskrivliga proportioner känslor för dig och vår relation.
Jag tror att jag började älska ord och skrivandets oförklarliga konst för att det sedan barnsben antingen lugnat mig eller fått mig i extas. Men mest älskar jag att skriva därför att ord ibland inte smakar lika gott på tungan. Jag har fått för mig att hela grejen med Denise Lindqvist och hennes person gör sig bäst på papper och inte live. Det har visat sig att det till viss del stämmer. Jag skriver och sedan ses vi och talar om och kring det. Ibland får jag stå till svars för att jag målar utanför kanterna, att jag är för utlämnande. Men jag tycker inte det. Allt som produceras här är mitt material, i mitt forum och författas utefter mina lagar och regler. Det här är mitt space.
Och när jag nu inser att detta forum kommit att bli en startbana för att en person som varit i mitt liv i 25 år, faktiskt vill lära känna mig på riktigt så är jag väldigt glad över att jag aldrig slutade skriva. Idag när du sträckte ut din hand, en hand jag aldrig riktigt varit säker på att jag vågat hålla, så inser jag att jag nog också är redo att lära känna dig. Det hade varit så spännande att kunna göra allt det vi aldrig gjort på riktigt. Jag har faktiskt många gånger undrat hur det skulle vara att dyka under ytan med dig och simma emot djupet. Jag är nyfiken på ditt djup. Men jag har inte vågat eftersom du aldrig vågat.
Jag tror att dagen jag aldrig trodde skulle komma är här nu. Jag låser upp dörren till mig hem. I hallen står ett par skor. Jag känner igen dessa och drar efter andan. Vi har varandras nycklar. Nycklar vi aldrig använt. Vi har bara stått och slängt käft vid dörren hittills. Jag tänder hallampan och går med försiktiga steg in i köket. Där sitter en välbekant ryggtavla och dricker kaffe. Jag studerar det långa blonda håret som är uppsatt i en tofs. På bordet står två koppar. En är fylld och den andra är tom.
Hon sträcker sig efter termosen och fyller koppen. Jag känner att värmen och kärleken sprider sig i varje ven. Plötsligt vänder hon på huvudet och tittar på mig. Kanske är hon fylld av ånger, kanske är hon nervös. Kanske hade hon just gråtit över spilld mjölk som jag så många gånger gjort varje gång jag konstaterat att vi varit för upptagna med att tycka saker som egentligen inte borde ha spelat någon roll. Vi har varit för fokuserade på framtiden, på det som varit och inte nuet. Jag sätter mig mitt emot henne. Hon tar fram ett kort på oss tre. Jag är fem år gammal och de är unga. Jag vandrar med fingrarna över en ram som med glas och papp förseglat tre personers kärlek till varandra. Värmen blossar upp i kinderna. Hon tittar på mig och säger:
Vem är Denise Lindqvist?
Det är en ung kvinna som aldrig trodde att du skulle fråga. Ett äkta och vackert möte mellan en mor och en dotter har just börjat. Ett möte fyllt av frågor och nyfikenhet blandat med besvikelse som börjat lukta i en visuell träningsväska. Det är en kärleksförklaring som bäst tar sig i uttryck med en så simpel sak som viljan att lära känna varandra på riktigt. Det handlar om rädslan över att tiden kanske hinner före och att man aldrig hann. Men mest av allt handlar det om en mor och en dotter som gått och varit rädda för att prata om känslor med varandra. Tack för att du började.
Tack för att du började genom att lära känna mig mellan raderna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar